Lenz mannen som blev en romangestalt

Jakob Michael Reinhold Lenz. Jakob Michael Reinhold Lenz (1752-1792) var prästson och studerade själv teologi. Han var en känd personlighet och skrev flera verk i Sturm-und-Drang-andan. Under sin studietid ...

Av: Gustaf Redemo | 12 september, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | 26 maj, 2009
Agora - filosofiska essäer

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 januari, 2015
Media, porträtt

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | 10 juli, 2011
Kulturreportage

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land



Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev om sitt liv. Han var en berättare av gott virke i dess ursprungliga betydelse, att det var det självupplevda som han delgav oss. Hans yttersta drivkraft var berättarlusten men han anfördes också av ansvar gentemot de arbetskamrater på sjön han lämnat för författandet. 

I Ove Allanssons kölvatten.


Man kan referera Ove Allansson som en av dem som på ett förtjänstfullt sätt avromantiserade sjölivet och tog fram vad som egentligen pågick ombord i fartygen. Kanske spräckte han mången romantiserad bild av sjömännens liv och leverne.

Annons:

"Jag skriver av berättarlust, kluven mellan realism och fantasterier. Efter några böcker kom känslan av att jag skulle vara en förrädare mot mina gamla arbetskamrater om jag inte tog upp de orättvisor och problem jag känner till vad gäller fartygssamhället."

Detta sikte höll han genom hela författarskapet. Man kan likställa denna inriktning med Ivar Lo Johanssons insats för lantarbetarnas arbetsförhållanden. Ove Allansson betydde mycket för sjömanslivets förbättring.

Men han påpekar också hatet som drivkraft mot "den cynism som redarna genom tiderna har visat mot människan ombord".

Han debuterade 1967 med Resan till Honduras. Samma år på hösten muckade jag från värnpliktstjänstgöringen KA5 i Härnösand och mönstrade på min fjärde båt, malmfartyget m/s Mertainen som gick mellan Narvik, Antwerpen och ned till Västafrika. I Allanssons debut känner jag igen känslan i varje stavelse inför livet ombord där Allanssons noggranna nerv för vad som rör sig i ett fartyg ger boken dess grundläggande känsla av autenticitet. Eftersom jag arbetade i byssan ombord i Mertainen är jag väl bekant med hur kökets renommé har möjlighet att förgylla men också rent av att förstöra resan och vad köket betyder för ryktet om fartyget bland andra sjömän och rederiet. Allansson säger i debutboken:

"Kocken var en viktig man ombord, bringades han ur balans kunde detta gå ut över maten och denna var en trivselfaktor av stora mått. Sämre mat kunde innebära att folk lämnade fartyget av just den anledningen. Att folk lämnade stup i ett betydde att befälhavaren sjönk på rederitabellen"

I Resan till Honduras har Allansson lagt stor vikt vid språkautenticiteten med begrepp och speciella sjömansuttryck rikt flödande särskilt i dialogen. Hans självklara närvaro i sjömanskapet med god kännedom om livet ombord ger Hondurasboken sin specifika vikt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den bok som berört mig alldeles speciellt i Allansson författarskap är Ombordarna. I m/s Mertainen fanns ett nästan klockrent avdrag av vad han gestaltade i Ombordarna. Igenkänningen var stor. Att läsa hans böcker efter att själv ha seglat och upplevt det autentiska gav en alldeles speciell känsla. Ove Allanssons sakkunskap inom sjömansyrket och hans känsla för minsta vinkling vad gäller den speciella karaktär som kännetecknar stämningarna ombord, angående språk, mentaliteter, yrkesstolthet men också de klassiska motsättningarna redovisar han med ytterst finstilt känsla.

När jag mönstrade i Mertainen hade jag redan seglat med m/s Travancore, m/s Benares och m/s Svaneholm. Jag var väl befaren och visste om turerna och vad som väntade. Jag var arbetslös efter lumpen och givet var för min del att det skulle bli ännu ett fartyg som arbetsplats. Nu skulle jag göra mig hemstad ombord i malmlastaren som mässman och sedermera mönstra upp som andrekock i byssan ombord i detta mitt fjärde fartyg. Väl ombord kom det åter emot mig, de välbekanta diskussionerna om kvällarna i mässarna och hytterna. Dessa myter och sanningar, fantasier och fakta och burleska drapor.

Ofta blir det vandringshistorier där man går igenom hur den eller den skepparen är, om den där chiefens egenheter, om kocken är bra, om Hökaren är förhandlingsbar när det gäller ransonerna. Man gör jämförelser med andra båtar, refererande till fartyg man seglat tidigare i, kanske ökända fartyg med beryktade kaptener eller chiefar (maskinchiefer) eller Hökare (ekonomiföreståndare). Man erinrar sig särskilt spektakulära hamnar där man gått i land och upplevt de mest vidunderliga ting. Man minns i dessa diskussioner hamnars märkvärdigheter men också arbetskamrater i andra fartyg och känner kanske igen något namn någon nämner och man upptäcker att man seglat med gemensamma bekanta. Detta blir till vandringshistorier som förs från fartyg till fartyg, om den tokige skepparen och den grinige Chiefen om den eller den makalösa hamngången.

Genom alla Ove Allansson sjöromaner flyter levande skildringar gestaltade i ett sådant lustfyllt berättandes högsta potens. Det är essenser av vad som skildras mellan sjömän i det alldeles speciella livet ombord med motsättningar, yrkesstolthet, relationer mellan däck och maskin, mellan befäl och manskap, mellan Byssans folk och övrig besättning och slutligen för manskap och befäl mot redaren och rederiet.

Detta kan illustreras av en annan sjömansskildrare, Evert Taube. Hans Eldarevalsen som likt många av Taubes sjömansballader är direkt avhörda 'skansmäss-historier' där sjömannen berättar hur det gick till på den där koltrampen när han började till sjöss, är ett bra exempel:

"När jag börja att segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Alannah
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick chansen att mönstra med samma
Vi var sex man på durken och två i var box
det var kolboxar stora som hus
Och det mesta vi gick med var stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz

Det var dåligt med käket men chiefen var bra
så vi höll alltid steamen på toppen
/.../
Det var hårt på den tiden vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och kex
när man seglar för två pund i hyra
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful.
och där fick jag hyra med Stevenson Line
och i Spanien där fira vi jul
/.../
Vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra
och får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lovade rorgängarna dagg
För på elddurken drällde där skyfflar och spett
och vi trampa i glödande slagg"
(Ur Eldarevalsen. Evert Taube)

Här ser man mycket 'arbetarskildring' i grunden i denna sjömansballad. Den andas 'mässhistorier' till sina karaktärer, där man sitter i mässarna under långa sjötider och berättar vad man upplevt ombord i andra fartyg.

Vad gäller Allanssons Ombordarna, är det en autentisk redogörelse i grunden för hur det var ombord i det tänkta fartyget. När Ombordarna gavs ut generade den debatt och motioner i riksdagen om sjömäns arbetsvillkor. Allansson lyckades på ett alldeles glänsande sätt baka in hela det koncentrerade miniatyrsamhället ombord i många av sina romaner. Jag har någonstans i någon intervju hört honom säga att just sjölivet ombord lämpar sig alldeles utmärkt för romanskildringar. Den begränsade miljön, utrymmet med ett specifikt antal personer, därtill de ovan beskrivna motsättningar som kan spela mellan yrkesgrupperna och gestalta de problem och hanteringar som är vardag i "ombord i båtarna".

Det har sedan gammalt varit en problematik mellan däck- och maskinpersonal. Ett gängse epitet om maskinpersonalen som 'svartfötter' var standard på grund av deras ofta oljiga arbete. Däckpersonal som inte gick vakt på bryggan utan jobbade som daglönare gjordes om till det skändligare 'dagdrönare'. Däck- och maskinmotsättningen var också gestaltad rent praktiskt i manskapsmässen genom att man satt vid olika bord. Dessa platser var minst sagt heliga. Ingen svartfot gjorde sig besvär vid dagdrönarbordet eller vice versa. Den nya tiden för sjöfolk då man började mönstra all-roundpersonal tillverkade som yrkeshybrider av befattningarna matros och motorman ställde till mycket knep och knåp för gamla inrutade sjömän.

Allanssons bok Kontainerbröder som kom ut 1979 hanterar det nya med kontainerlastandet i svingande sväng. Denna nya lasthantering då allt styckegods pressade ned i dessa lådor till transportörer fick sig där en våldsam släng. Det var också då de så kallade ro-ro-fartyg eller förtydligat roll-on-roll-off fartygen dök upp. Jag mötte kontainerhanteringens barndom under min tid som sjöman ombord i lastfartygen där jag plötslig upplevde att vi fick kontainers ombord på däck eller nedpressade i lastrummen.

Sedan byggdes ju fartyg direkt för att kunna rulla ombord last med hjälp av truckar lastbilar etc. Allt detta i det nya sjömanslivet dödade all form av den gamla tidens 'sjömansromantik'. Långa hamntider med äventyrliga landgångshistorier för sjömännen avpolletterades nu strängt och effektivt genom detta tekniska bortrationaliserande. Det skulle gå snabbare, hanteras billigare, bli mindre manskapskrävande vilket ledde till högre stress fler arbetslösa sjömän men med högre inkomster för redarna.

Man kan referera Ove Allansson som en av dem som på ett förtjänstfullt sätt avromantiserade sjölivet och tog fram vad som egentligen pågick ombord i fartygen. Kanske spräckte han mången romantiserad bild av sjömännens liv och leverne. Det var inte semesterresor som det dåvarande statsrådet Ulla Lindström trodde sig veta när hon uttryckte sin uppfattning om huruvida sjömännen i ett krav från sjöfolksförbundet skulle få en lindrigare beskattning eller ej då de mestadels befann sig utomlands och inte nyttjade sjukvård, vägar och annan samhällsservice. Hennes svar retade upp hela handelsflottan och diskussionsvågorna gick höga ombord i båtarna:

"Sjömännen får minsann se sig om så mycket i världen att de istället borde betala nöjesskatt", menade statsrådet...

Ove Allansson bok om Kontainerbröderna blev en rekyl på det nya kontainershackrandet i sjöfarten. Denna nya teknik innebar en dramatisk och genomgripande omrationalisering av godshanteringen som skapade mycket problem och stressade upp arbetet i hamnarna med allt kortare liggtider och längre tid till sjöss. Här började också den så kallade utflaggningen av svenskt tonnage ta fart och konkurrera med de inhemska avtalsvillkoren för sjöfolk då besättningar i skattefria länder mönstrades i svenska fartyg vilka omflaggades till så kallad Monroviaflagg bland annat. Hyran gick långt under de avtal som gällde för sjöfolket i den svenska rederinäringen. Samtidigt kom rederianställningen även för manskap.

Tidigare hade endast befäl varit rederianställda och manskap bland sjömännen hade så att säga varit anställd från fartyg till fartyg, med andra ord var man arbetslös i det ögonblick man mönstrade av. Jag minns att arbetsförmedlaren i min hemstad i bruksstaden Avesta sa till mig när jag hade sex anställningar på sex fartyg redovisade och inskrivna i sjöfartsboken: "Du ser ut att vara en riktig hoppjerka! Har du svårt att behålla en anställning?" Jag försökte förklara för honom att jag som mässman och andrekock mönstrade på varje båt och det blev en ny anställning. Det blev enklare att förstå för 'landkrabborna' på arbetsförmedlingen när även manskapet blev rederianställda och istället fick arbeta sex månader och få semester tre månader och hela tiden behöll anställningen med intjänade semesterdagar och sådant

Ove Allansson författande vad gäller hans tid som sjöman kännetecknas av hans habila yrkeskännedom men också av den särskilda berättartradition som många sjömän var anfäktade av.

Ove Allanssons insats och storhet för mig väger tung av främst tre skäl. Han har för alltid fört sjömannens leverne och arbetsvillkor och speciella sjömanskultur på pränt och dessutom har han liksom Ivar Lo medverkat till att förbättra sina yrkesbröders arbetsvillkor. Det tredje är att han är en elegant 'mässberättare'. Han är skicklig på att skildra och levandegöra just de historier som är så kännetecknande för sjölivet, allt i den saliga blandningen av sanning och skröna, dokumentär och fantasi. Detta 'händelsegytter' som blir till historier vilka överförs från fartyg till fartyg där alltid något nytt läggs till eller dras i från för att skärpa eller krydda anrättningen eller helt enkelt bara roa.

Ove Allansson var en stor berättare och samtidigt en förkämpe för sjömännens fackliga rättigheter. Om man citerar Ove Allanssons uttalande om varför han skrev och räknade sig som arbetarförfattare kan man konstatera att det inte bara var arbetsvillkor utan också yrkesstolthet som gällde för honom, klassmedvetenhet kan man också benämna det:

"Jag ser arbetarlitteraturen bl.a. som en motståndsrörelse,,/.../Självklart är arbetarlitteraturens främsta uppgift att granska och berätta om arbetarnas villkor i samhället. Men visst tusan är också en av arbetarlitteraturens stora uppgifter att ingjuta självkänsla hos den egna klassen"

Ove Allansson, 1932–2016, gav ut ett trettiotal böcker. Han arbetade som industriarbetare, mekaniker, sjöman och författare. Han belönades med Tidningen VI:s litteraturpris, Ivar-Lo Johanssons personliga pris och Stig Sjödinpriset.

I höstas instiftade fackförbundet SEKO ett nytt pris i Ove Allanssons namn med en prissumma på 100.000 kronor. Det delas ut första gången under nästa år, 2017.

Benny Holmberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Meditasjon over idéen om kultur

Mennesket selv er det rette studiet av menneske(Arnold Gehlen, 1904-1976). Naturvitenskapelige teorier om mennesker er adekvate for studier av innsekter(maur), men de er svært lite egnet til å kaste lys ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 13 april, 2011

Önskas: Fler driftiga tomtenissor

Det blir en konstig jul i Sverige. Glittret och shoppinghysterin får en ovanligt fadd smak när gatorna svämmar över av människor med sorgsna ögon, tandlösa munnar och utsträckta pappersmuggar. Och de ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 24 december, 2014

Den uthamrade bilden Om Louise Bogan

Engelskans ”lyric” har betydligt snävare innebörd än det svenska ordet och motsvarar snarast vad vi kallar centrallyrik, men med starkare associationer till sång och sångbarhet. I den meningen framhålls numera ...

Av: Jimmie Svensson | Kulturreportage | 25 december, 2014

Let the stars call you

Let the stars call you where I am overwhelmed inside whispering the soul closer singing spirits flying in and out through me and you

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Pentti Saarikoski

Saarikoski på Tjörn

Hos den sene Pentti Saarikoski finns den politiska besvikelsen, faran att före detta kommunister en dag ingår i samma bisarra kuriosakabinett som nazister; han som ändå en tid i Island ...

Av: Gunnar Lundin | Litteraturens porträtt | 17 juni, 2017

Brev från Österäng

   Fan ska vara journalistlärare! har jag tänkt efter den senaste veckans massmediala tankediktatur: Hända! Nu! Drama! Känna! Vi! – den formel som får tid och tanke att upphöra. ”den ...

Av: Bengt Nerman | Gästkrönikör | 04 augusti, 2011

Hyperbol

General Erich Ludendorff skådar ut över traktens åkrar och skogar och städer: − Nu sänker sig natten över Europa. − Godnatt, lilla gumman! säger mamma. − Godnatt, mamma! Lolita kryper ner i ...

Av: Martin Tistedt | Utopiska geografier | 03 mars, 2008

Andlighet och psykisk hälsa

Författaren Kerstin Stina Carlsson (1934-2003) berättar i sin självbiografi Transcendens eller psykos? om en sökares öde och beskriver hur hon genom svåra andliga kriser slutligen når fram till hälsa och ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 23 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.