Beatrice Månsdotter

Skogsbränder och svart asfalt

Vi har en ny krönikör Beatrice Månsdotter.

Av: Beatrice Månsdotter | 08 november, 2016
Gästkrönikör

Bali: mystik, andlighet och exotism

Kan en liten ö mitt i oceanen dölja mer än det uppenbara paradisiska trädgårdslandskapet med prunkande grönska, cikador, hibiskusblommor och fjärilar stora som småfåglar? Jag gav mig av, från Paris till ...

Av: Anne Edelstam | 02 juli, 2010
Resereportage

Summertimes End

There is nothing greater than seeing the sun out on the first of June. It signifies great things to come. The sun has been a symbol of the power that produces ...

Av: Rachel Barrett | 06 september, 2011
Gästkrönikör

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | 01 november, 2009
Konstens porträtt

Péter Nádas, 2012.

Péter Nádas – tankar kring sex böcker, eller tre romaner



Det var efter min text om Carl Henning Wijkmark som idén, till att skriva en essä om Péter Nádas, föddes – främst genom Wijkmarks bok "Stundande natten" där jag ser linjer till Nádas "Egen död" (1984). Det finns även linjer mellan Wijkmarks "Dressinen" och Nádas enorma romanprojekt "Parallella historier" (2005).

 


 

... den erotiska åtrån, i romanen, varken är heterosexuell, bisexuell eller homosexuell utan upplöser istället könsskillnadernas indelning. Hos Nádas blir det köttsligt upplösta transformerat till de dominansspel som växlar mellan alla samhällslager och den skärskådande Nádas drar lustfullt ner tempot i det som andra vill öka i takt (passion, lust, hat, etc.).

Annons:

"Att böja sitt huvud inför
en annan människas smärta"

Efter att ha läst in mig på de romaner som stått tänkta för min Nádas-text och den kontext jag trott mig behöva, så tog det stopp, vilket det inte brukar göra men all text svämmade verkligen över av detaljer, människor och skilda lager. Dock är jag inte längre vilse i alla korsade linjer utan funnit dem som leder – de parallella.

Först Nádas Parallella historier – kanske min största läsning under senare år – en trilogi så fylld av detaljrikedom och rika betraktelser att jag ibland pratar högt för mig själv under läsningen. Det är text så tät, realistiskt drömlik, fullständigt sinnesutvidgande (speciellt doftsinnet), och som lyfter och sänker blicken hela tiden, visar på de övre och undre skiktens, osynliga och synliga makt-strukturer och har en språkkänsla som svindlar (spontat får jag Canettis Förbländningen i huvudet). Något där att binda?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur avgränsa när helheten är fullständig nödvändig? Välja en av böckerna? Eller plocka ut en period? Kanske leka med en undertitel till någon av dem?

Att få med Minnesanteckningarnas bok (1986), med dem jag valt, i det korta essä-format som krävs i Tidningen Kulturen är tyvärr en omöjlighet men kan heller inte utelämnas och tas något avskalat upp i essäns avslutning.

Parallella historier

Då Péter Nádas publicerar romanen Parallella historier, uppdelad i tre volymer, Det stumma territoriet, I nattens djup och Frihetens andning under 2005 så sluts en cirkel. Denna roman, som tog 18 år att färdigställa är en triptyk med en mängd oberoende berättelser som smälter in en enda berättelse. Den svenska översättningen kom 2012/2013 av Maria Ortman.

Parallella historier är uppdelad av 1800-talets klass-realism kombinerat med en experimentalism av den "nya romanen" och där de olika handlingarna ligger på varandra.

Ramberättelsen är uppbyggd kring två familjers levnadsöden, där den ena familjen Démen-Lehrs härstammar från Ungern, medan den andra släkten Döhrings kommer från Tyskland. Och det är dessa två släkter som omedvetet och oregelbundet ständigt länkas till varandra genom specifika händelser likt slumpmässiga tärningstal.

Parallella historier inleds som skuren ur en kriminalroman då en kropp hittas i en park i Berlin men övergår snart till något helt annat, där sanning och lögn binds samman. Och visst fann man en död kropp i denna park 1989. Med lögnen framåt!

De tre romanerna (i forts. romanen) bygger sitt universum runt sina parallella historier och ett fåtal stora karaktärer. Att nämna: Dohring, som upptäcker liket i romanens inledning, sångaren Gyöngyvér Mózes och den mycket hemliga André Rott. Dessa frånvända karaktärer utan kontakt blir istället parallella men i så många relationer att de, utan koncentration, blir svåra att följa, delvis på grund av att Nádas berättarröster färdas både i Tyskland och Ungern utan sammanhängande kronologi under de senaste 100 åren; detta utan att ge tydliga indikationer om var handlingen äger rum.

Parallella historier utspelar sig från andra världskrigets upptakt till järnridåns fall – ett spann på drygt 50 år. Men de utvalda händelser som Nádas skildrar från detta halvsekel omfattar sammanlagt högst några dagar. Många av dem tar längre tid att läsa än den realtid de omfattar.

Romanen följer heller inte den gängse dramaturgin för sina karaktärers kronologi, vilket främst gäller växlingarna mellan den tyska familjen Döhring och den ungerska familjen Démen-Lehr. Nadas lägger i stället ut kapitlen som i en långsam förskjutning där allt tillslut går ihop – eller inte. Kapitelindelningarna är som små berättelser i sig, och som efter hand skjuts in i den större berättelsen.

På detta läggs en stilistisk fulländning i språkskiftning, växlande formstilar och miljöer. Allt till en fond av den nazityska rasbiologins försöksanstalter, den ungerska kollaborationen och revolten 1956. Detta sett genom Nádas skarpa intellekt som, genom romanen, genomskådar det auktoritära samhällets makt vilket har människoföraktet som drivmedel – nazistisk rasbiologi, kommunistisk paranoia, klassamhällets trappstädning.

Det unika hos Péter Nádas är hans extrema användning av utblick och inblick, att följa de stora dragens skeenden likväl de minsta och triviala (som att i timmar filosofera om tyg till kalsonger).

Vidare i Parallella historier driver Nádas mot gränsen för det uthärdliga. Kroppen är tyst, men den ljuger inte; det förflutnas brott slår ut som bölder i ljumsken och infarkter i hjärnan.

Ett enkelt samtal på några få fraser kan sträcka sig över ett flertal sidor och bildtexten blir nästan fotografiskt eller att likna en svepande filmzoomning som byter perspektiv. Nádas började även sin yrkesbana som fotograf, och det är den erfarenheten han använder sig av som författare. Då tänker jag inte i första hand på de växelvisa klippen från en scen till en annan – vilka i Parallella historier sker antingen helt oförmedlat mellan två meningar eller rubricerat i skilda kapitel: en berättarteknik som tycks ha blivit en konvention inom romankonsten.

Och jag tänker: Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Nu säger man: varje människa är unik.

Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare.

Tänker också på att mer älska sina goda sidor än sina fula är självbedrägeri och leder till ett hycklande beteende som är ovärdigt en människa. Man har mer att skämmas för sin brist på uppriktighet än över en så kallad dålig handling. Ingen är sämre än den som anser sig vara en bättre, och ingen är bättre än den som är medveten om sin "dålighet". Nu kommer tvisten: fördelen med att öppet visa sina fula sidor är bland annat den att man av omgivningen kommer att bli hunsad. Och det är en utmärkt sak. Vara utsatt är det ideala.

Egen död

Nu till Nádas bok Egen död, för övrigt översatt av Ervin Rosenberg (2009), som är en sorts dödsmeditationsbok, av den egna subjektiva upplevelsen om liv och efter liv, under den period då Nádas själv drabbades av en kraftig hjärtattack och mirakulöst överlevde. Han skriver ...

"Jag är med om en upplevelse som angår mig och ingen annan.

Redan tidigt i morse var jag mycket fjärran från dem, och av allt att döma har avståndet mellan mig och dem bara blivit ännu större.

De brinner inte av en inre hetta täckt av ett pansar av is.

Jag skulle verkligen aldrig ha föreställt mig att jag stod så nära helt främmande människor, men nu, med ögon uppspärrade i dödsångest, förstod jag att vi anpassar oss till de andra och i varje ögonblick beräknar vår situation i förhållande till de andras och bedömer de andras situation genom vår egen.

[...]

Helheten förverkligas faktiskt inne i dig. Den förde sig med mig. Inte ut ur mitt medvetande, som i svimningen, utan inåt, in i mitt medvetande. En väldig kraft ryckte mig med sig som verkade samtidigt innanför och utanför, och därför var det meningslöst för medvetandet att försöka göra en sådan distinktion. Jag var bortom allt som är personligt och känsloladdat."
/ ur Egen död.

I denna kortroman skildrar, som tidigare nämnts, Péter Nádas sina tankar under det att han ovetandes drabbas av en hjärtinfarkt vilken resulterar i att han inkommen på sjukhuset bokstavligen dör men efter tre och en halv minut återförs till livet genom elektrochocker.
Med stillsam, aldrig sviktande skärpa fångar hans Egen död det självklara men outgrundliga tillstånd i vilket ett medvetande kan försättas nära döden, och trots att jag inte behärskar ungerskan så förstår jag som läsare att översättningen av Ervin Rosenberg är mer än formidabel i sin språkkänsla och närvaro. Sida upp och sida ned träffas den rätta tonen mellan nerv och saklighet. Som i den här scenen på en restaurangtoalett strax före kollapsen: "Jag såg i spegeln att ansiktet hade blivit vått. Jag kände rentav igen mina egna drag i mitt våta ansikte. Jag var långt borta från mina intryck."

"Den sista tanken fattar mitt medvetandes struktur"

Man skulle kunna säga att vi teoretiserar redan vid varje uppmärksam blick ut i världen. Men att göra och företa sig detta med fullt medvetande, med självkännedom, med frihet och, för att använda ett vågat ord, med ironi – en sådan smidighet är nödvändig om den abstraktion, som vi är rädda för, skall vara oskadlig, och det erfarenhetsresultat, som vi väntar oss, skall bli levande och nyttigt. Vår försakelse är, skulle man kunna säga, ett godtagande att hela vårt liv i själva verket är symboliskt, ett oavbrutet närmande till något som ständigt drar sig undan.

I denna sublima strid, sträcker sig natten mot det oändliga, även dit den inte nått fysiskt. Den djupa natten, den som man dricker, den oinskränkta natten, där vårt hjärta förefaller oförstörbart, den är för mig i kärleken, den som bevarar vår skälvning intakt. Börjar jag närma mig mystiken? Nádas som en realismens exakta mystiker?

"Tittande tillbaka från abstraktionens nivå gav mig den djupa kollegiala insikten, den att Samuel Beckett hade träffat rätt, en outsäglig glädje. Min mor födde min kropp, och jag föder min död."
/ ur Egen död

Känslan säger: sanna mystiker döljer inte mysterier, de uppenbarar dem. De för ett ting ut i fullt dagsljus och när du sett det är det fortfarande ett mysterium. Men mystagogerna gömmer ett ting i mörker och hemlighet, och när du finner det är det en plattityd.

Åter, en sann mystiker är enkel, men inte spontan; komplicerad, men inte därför att textens läshinder är stora. Den, för mig, sanna mystikern är en som undviker varje veck på textens yta, en språklig asketiker som förkastar både liknelsen och metaforen som uttrycksmedel.

Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång. I detta läge rör berättaren vid skapelsens grundsats och tippar över i ett tillstånd för vilket han saknar namn. Det är ju första gången han är med om vad som just sker. Början nuddar vid slutet, "och jag föder min död".

Nádas nära döden-upplevelse innehåller varken frid eller gudomlig närvaro, däremot benhård språklig och intellektuell konsekvens i ett försök att skildra tillvaron bortom kronologierna, de kroppsliga förnimmelserna och det konceptuella tänkandet. Och:

"Uppriktigt sagt, ingenting passerar revy. Istället har man äntligen klar överblick över det..."

Det enda som har värde för mig är det som jag inte vet. Där mitt vetande upphör, där lever jag, där tror jag. Och jag tror att det alltid ska finnas något som jag inte vet, som jag inte kan veta.

Kan vetenskapen vara någonting annat än metafysik som maskerats med adjektivet "exakt" för att bli mer gångbar? Vårt vetande har inte endast en begränsad räckvidd – det outsägliga genomtränger de till synes självklaraste formerna för vårt vetande. Nádas resonerar:

"Människan håller sig för god för att acceptera sin egoism, med andra ord sin djuriskhet. Jag tänkte inte på någon annan människa. Det fanns ingen luft. Jag tänkte inte heller att jag borde tänka på någon eller att det fanns en person på jorden som jag inte tänkte på. I dödens stund är man ensam, verkligen ensam, men det bör ses mer som en vinst än en förlust."

Och när det gäller själva spännvidden i tillvaron – där våra själar känner sig fria men är på samma gång fångna, utanför -, så är det i "grotesken" och i den korsställda kiasmen som vi blivit stöpta.

Följer Ingemar Haag:

"Den kiastiska formen sätter ofta dessa tillvarons fundamentala kategorier i rörelse, de storheter som spänner ut livet och ger det dess väldiga rymd. Här griper de tag i varandra i det ömsesidiga förhållande där de utgör varandras förutsättning; rörelsen går från döden till livet och från livet till döden, den eviga rundgång som dikten fångar i kiasmen."
/ ur De groteska

"Allt som är ytligt och otillständigt."

Fortsätter så med rörelsen och hur alla motsättningar också är varandras förutsättningar trots sina slöjade olikheter, liksom de som antar att människan i alla tider hyllat nyttan nästan som den högsta gudomen, men vart kommer då litteraturen och konsten ifrån? Eller de tänkare vars inre känsloliv strävar efter en rörelse i godtyckliga banor inte är de djupaste; medan de som ser in i sig själva och möter ett rörligt och oförutsägbart känsloliv föder nya världar i sitt inre, de vet också hur oregelbundna alla känsloyttringar är och hur de i ett själv utlämnat sökande kan leda ända in i existensens tomma och parallella labyrinter.

Som när denna övergång i stycket ovan, fristående och utanför den redan skrivna texten, länkas ihop med det nedanstående citatet ur Egen död och tillsammans skapar en meningsdel för hela texten.

"Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt som är ytligt och otillständigt.
Endast strävandet efter Tomheten bevarar oss från den övning i besudlande som är tro i tron att inget vara."

Mot Minnesanteckningarnas bok

Alltså Minnesanteckningarnas bok (1986) i svensk översättning av Ervin Rosenberg (1994), tog Nádas tolv år att skriva och där epigrammet är hämtat från Johannes evangeliet:

"men han talade om templet på hans kropp" (John 2,21). I denna roman beskriver Nádas världen som ett system av relationer som förbinder människokroppar till varandra. Romanen godkändes av ungerska censuren för publicering först år 1986.

Att läsa Peter Nádas Minnesanteckningarnas bok, tar tid och kraft och är så genomträngande som roman att det helt enkelt ersätter en egen erfarenhet under hela dess 700 tätt skrivna sidor, och länge efteråt också. Romanen har precis som parallella historier mängder av korsande berättarlinjer vars fond är efterkrigstidens Budapest och stadens mångskiftande uttryck av starka, psykologiska känsloyttringar, och kan ses ur ett perspektiv som en vivisektion av det individuella psykets funktioner, gränsen för de sätt som våra psyken sätter samman och delar in. Till exempel är den erotiska åtrån, i romanen, varken är heterosexuell, bisexuell eller homosexuell utan upplöser istället könsskillnadernas indelning. Hos Nádas blir det köttsligt upplösta transformerat till de dominansspel som växlar mellan alla samhällslager och den skärskådande Nádas drar lustfullt ner tempot i det som andra vill öka i takt (passion, lust, hat, etc.).

Nádas prosa och hans observationsförmåga för det som ligger utanför det normerande synfältet ger alltid något "nytt" att upptäcka; varje mening verkar vara stämplat av verkligheten själv, väl uppblandat av drömlika passager och en befriande humor så kärv att den nästan blir surrealistiskt. För Nádas psykofysiska interaktioner är inte bara otroligt detaljerade, precisa, biologiska och psykologiska beskrivningar av mänskligt skrymmande, utan även lika träffsäker i de geografiska, historiska och de politiska sammanhangens parallella trådar.

Péter Nádas föddes i Budapest 1942 som son till László Nádas och Klára Tauber, strax efter de ungerska nazisternas övertagande. Hans föräldrar var förbjudna kommunister och involverade i den kommunistiska förvaltningen. Nádas mor dog av en sjukdom när han var 13, och hans far tog sitt liv 1958 (efter att han som avdelningschef i ett av ministerierna blivit förtalad) och Nádas blev föräldralös redan vid 15 års ålder

Efter att ha publicerat ett antal noveller publicerade han sin första roman, Slutet av en familjehistoria (övers. Maria Ortman 1977). Och 1986 slog han igenom internationellt med romanen Minnesanteckningarnas bok (övers. Ervin Rosenberg 1994), som några år senare vann Prix du Meilleur Livre Étranger i Frankrike,

År 1993 valdes Nádas som ledamot av Széchenyi Academy of litteratur och konst.

År 2006 valdes han en medlem av Akademie der Künste, Berlin. Han har ett högt anseende i Tyskland.

Avslut

Förflytta sig från detta trygghetens och kraftens kosmos,
tippa över, lösgöra sig från det enda möjliga urtillståndet.
Ett okänt sken, i varje fall i förhållande till urtillståndet.

Därmed menas att universum förblir alltigenom välbekant på sinnenas nivå, men helt obekant på det begreppsliga planet. Kraften ger min rörelse en riktning. Kraften driver mig ut ur oändlighetens välbekanta kosmos. [...] Om detta skulle man med denna världens ord kunna säga att det vållade mig en kosmisk överraskning. Ty det innebär i så fall att abstrakt tänkande är möjlig även bortom det konceptuella tänkandet.

Det jag med tiden formats till och formas för, tänker jag, är mer en bläddrare än en läsare. Jag har kommit att älska bläddrandet lika mycket som läsningen, under en tid har jag bläddrat tusentals fler sidor än läst, och kommer på mig mer och mer att jag haft minst lika stor glädje och en fördjupad stimulans vid bläddrandet som vid läsningen.

Ser det som om vi verkligen läser allt som allt fem, sex sidor i en fyrahundrasidig bok tusen gånger grundligare än den normale läsaren som läser allt men inte en enda sida grundligt, så har boken för oss fått en djupare innebörd.

Ser det som att det är bättre att läsa tolv rader i en bok med högsta intensitet och alltså tränga igenom i fullo, än att vi läser hela boken som den normale läsaren som vid slutet känner den av honom/henne lästa boken precis lika lite som en tågresenär känner landskapet som passerar förbi utanför fönstret. Han/hon varseblir på sin höjd konturerna. Så läser allt fler människor i dag, tänker jag, allt på språng, de läser allt och vet inget.

Péter Nádas i svensk översättning
• Slutet på en familjeroman (Egy családregény vége) (översättning Maria Ortman, Fripress, 1979)
• Minnesanteckningarnas bok (Emlékiratok könyve) (översättning Ervin Rosenberg, Bonnier Alba, 1994)
• Minotauros: berättelser (novellurval) (översättning Ervin Rosenberg, Bonnier, 2003)
• Egen död (Saját halál) (översättning Ervin Rosenberg, Rámus, 2009)
• Fotograferingens vackra historia (A fotográfia szép története) (översättning Ervin Rosenberg, Rámus, 2011)
• Parallella historier. Del 1-3 (Párhuzamos történetek) (översättning Maria Ortman, Bonnier, 2012-2013)

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Om L.S. Lowry, industriella landskap och arbete i konsten

”I always deal with poverty. Always with gloom.” – L. S. Lowry (1887-1976) Orden möter en på en av informationsväggarna inne på Tate Britain, som nu har en retrospektiv utställning av L.S ...

Av: Den arge konstvetaren | Essäer om konst | 19 juli, 2013

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Sofia Karlsson: slutprojekt 5

   

Av: Sofia Karlsson | Kulturen strippar | 30 juni, 2012

Antologisk ångpremiär

En litterär händelse som kanske inte är jättestor, men som absolut bör uppmärksammas, är att den första steampunkantologin har kommit ut på svenska. Bakom antologin ”I varje ångetag” (Förlag Andra ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 08 maj, 2014

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.