Rolf Zandén – dikter i naturen

Rolf Zandén. Född 1945 och bosatt i Karlstad, har nästan alltid skrivit dikter; givit ut 7 egna diktsamlingar samt deltagit i en del antologier, nu senast i höstas i en ...

Av: Rolf Zandén | 16 april, 2012
Utopiska geografier

Lux tenebris av Hebriana Alainentalo

Troll, älvor och människor finns. Samt en hel del annat

Vi gick till den lilla näckrostjärnen. Den kallas Svartpotten. Svart är den och som en potta ser den ut, där den ligger nedsänkt invid berget. Då näckrosorna blommar är den ...

Av: Annakarin Svedberg | 31 oktober, 2015
Kulturreportage

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

Viktig utgivning av "oviktiga" författare

   Alphonse Daudet Viktig utgivning av "oviktiga" författare Hans Färnlöf möter två mindre kända texter av idag mindre kända författare. Det Malmöbaserade förlaget Alastor press fortsätter att glädja läsare med intresse för fransk ...

Av: Hans Färnlöf | 25 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Péter Nádas, 2012.

Péter Nádas – tankar kring sex böcker, eller tre romaner



Det var efter min text om Carl Henning Wijkmark som idén, till att skriva en essä om Péter Nádas, föddes – främst genom Wijkmarks bok "Stundande natten" där jag ser linjer till Nádas "Egen död" (1984). Det finns även linjer mellan Wijkmarks "Dressinen" och Nádas enorma romanprojekt "Parallella historier" (2005).

 


 

... den erotiska åtrån, i romanen, varken är heterosexuell, bisexuell eller homosexuell utan upplöser istället könsskillnadernas indelning. Hos Nádas blir det köttsligt upplösta transformerat till de dominansspel som växlar mellan alla samhällslager och den skärskådande Nádas drar lustfullt ner tempot i det som andra vill öka i takt (passion, lust, hat, etc.).

Annons:

"Att böja sitt huvud inför
en annan människas smärta"

Efter att ha läst in mig på de romaner som stått tänkta för min Nádas-text och den kontext jag trott mig behöva, så tog det stopp, vilket det inte brukar göra men all text svämmade verkligen över av detaljer, människor och skilda lager. Dock är jag inte längre vilse i alla korsade linjer utan funnit dem som leder – de parallella.

Först Nádas Parallella historier – kanske min största läsning under senare år – en trilogi så fylld av detaljrikedom och rika betraktelser att jag ibland pratar högt för mig själv under läsningen. Det är text så tät, realistiskt drömlik, fullständigt sinnesutvidgande (speciellt doftsinnet), och som lyfter och sänker blicken hela tiden, visar på de övre och undre skiktens, osynliga och synliga makt-strukturer och har en språkkänsla som svindlar (spontat får jag Canettis Förbländningen i huvudet). Något där att binda?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur avgränsa när helheten är fullständig nödvändig? Välja en av böckerna? Eller plocka ut en period? Kanske leka med en undertitel till någon av dem?

Att få med Minnesanteckningarnas bok (1986), med dem jag valt, i det korta essä-format som krävs i Tidningen Kulturen är tyvärr en omöjlighet men kan heller inte utelämnas och tas något avskalat upp i essäns avslutning.

Parallella historier

Då Péter Nádas publicerar romanen Parallella historier, uppdelad i tre volymer, Det stumma territoriet, I nattens djup och Frihetens andning under 2005 så sluts en cirkel. Denna roman, som tog 18 år att färdigställa är en triptyk med en mängd oberoende berättelser som smälter in en enda berättelse. Den svenska översättningen kom 2012/2013 av Maria Ortman.

Parallella historier är uppdelad av 1800-talets klass-realism kombinerat med en experimentalism av den "nya romanen" och där de olika handlingarna ligger på varandra.

Ramberättelsen är uppbyggd kring två familjers levnadsöden, där den ena familjen Démen-Lehrs härstammar från Ungern, medan den andra släkten Döhrings kommer från Tyskland. Och det är dessa två släkter som omedvetet och oregelbundet ständigt länkas till varandra genom specifika händelser likt slumpmässiga tärningstal.

Parallella historier inleds som skuren ur en kriminalroman då en kropp hittas i en park i Berlin men övergår snart till något helt annat, där sanning och lögn binds samman. Och visst fann man en död kropp i denna park 1989. Med lögnen framåt!

De tre romanerna (i forts. romanen) bygger sitt universum runt sina parallella historier och ett fåtal stora karaktärer. Att nämna: Dohring, som upptäcker liket i romanens inledning, sångaren Gyöngyvér Mózes och den mycket hemliga André Rott. Dessa frånvända karaktärer utan kontakt blir istället parallella men i så många relationer att de, utan koncentration, blir svåra att följa, delvis på grund av att Nádas berättarröster färdas både i Tyskland och Ungern utan sammanhängande kronologi under de senaste 100 åren; detta utan att ge tydliga indikationer om var handlingen äger rum.

Parallella historier utspelar sig från andra världskrigets upptakt till järnridåns fall – ett spann på drygt 50 år. Men de utvalda händelser som Nádas skildrar från detta halvsekel omfattar sammanlagt högst några dagar. Många av dem tar längre tid att läsa än den realtid de omfattar.

Romanen följer heller inte den gängse dramaturgin för sina karaktärers kronologi, vilket främst gäller växlingarna mellan den tyska familjen Döhring och den ungerska familjen Démen-Lehr. Nadas lägger i stället ut kapitlen som i en långsam förskjutning där allt tillslut går ihop – eller inte. Kapitelindelningarna är som små berättelser i sig, och som efter hand skjuts in i den större berättelsen.

På detta läggs en stilistisk fulländning i språkskiftning, växlande formstilar och miljöer. Allt till en fond av den nazityska rasbiologins försöksanstalter, den ungerska kollaborationen och revolten 1956. Detta sett genom Nádas skarpa intellekt som, genom romanen, genomskådar det auktoritära samhällets makt vilket har människoföraktet som drivmedel – nazistisk rasbiologi, kommunistisk paranoia, klassamhällets trappstädning.

Det unika hos Péter Nádas är hans extrema användning av utblick och inblick, att följa de stora dragens skeenden likväl de minsta och triviala (som att i timmar filosofera om tyg till kalsonger).

Vidare i Parallella historier driver Nádas mot gränsen för det uthärdliga. Kroppen är tyst, men den ljuger inte; det förflutnas brott slår ut som bölder i ljumsken och infarkter i hjärnan.

Ett enkelt samtal på några få fraser kan sträcka sig över ett flertal sidor och bildtexten blir nästan fotografiskt eller att likna en svepande filmzoomning som byter perspektiv. Nádas började även sin yrkesbana som fotograf, och det är den erfarenheten han använder sig av som författare. Då tänker jag inte i första hand på de växelvisa klippen från en scen till en annan – vilka i Parallella historier sker antingen helt oförmedlat mellan två meningar eller rubricerat i skilda kapitel: en berättarteknik som tycks ha blivit en konvention inom romankonsten.

Och jag tänker: Modernt individualistiskt tänkande har just inga motsvarigheter i de gamla myterna. Där är individen, isolerad för sig, adiafora. Den som lever för sig själv i sig själv är icke-existerande. Det är enbart i relation till andra som människan blir människa. En tolkning av etymologin till ordet människa säger att det betyder det mätande. Hon mäter sig i förhållande till andra människor. Hon existerar enbart som ett jämförelsematerial.

Nu säger man: varje människa är unik.

Förr sade man: varje människa är människors dubbelgångare.

Tänker också på att mer älska sina goda sidor än sina fula är självbedrägeri och leder till ett hycklande beteende som är ovärdigt en människa. Man har mer att skämmas för sin brist på uppriktighet än över en så kallad dålig handling. Ingen är sämre än den som anser sig vara en bättre, och ingen är bättre än den som är medveten om sin "dålighet". Nu kommer tvisten: fördelen med att öppet visa sina fula sidor är bland annat den att man av omgivningen kommer att bli hunsad. Och det är en utmärkt sak. Vara utsatt är det ideala.

Egen död

Nu till Nádas bok Egen död, för övrigt översatt av Ervin Rosenberg (2009), som är en sorts dödsmeditationsbok, av den egna subjektiva upplevelsen om liv och efter liv, under den period då Nádas själv drabbades av en kraftig hjärtattack och mirakulöst överlevde. Han skriver ...

"Jag är med om en upplevelse som angår mig och ingen annan.

Redan tidigt i morse var jag mycket fjärran från dem, och av allt att döma har avståndet mellan mig och dem bara blivit ännu större.

De brinner inte av en inre hetta täckt av ett pansar av is.

Jag skulle verkligen aldrig ha föreställt mig att jag stod så nära helt främmande människor, men nu, med ögon uppspärrade i dödsångest, förstod jag att vi anpassar oss till de andra och i varje ögonblick beräknar vår situation i förhållande till de andras och bedömer de andras situation genom vår egen.

[...]

Helheten förverkligas faktiskt inne i dig. Den förde sig med mig. Inte ut ur mitt medvetande, som i svimningen, utan inåt, in i mitt medvetande. En väldig kraft ryckte mig med sig som verkade samtidigt innanför och utanför, och därför var det meningslöst för medvetandet att försöka göra en sådan distinktion. Jag var bortom allt som är personligt och känsloladdat."
/ ur Egen död.

I denna kortroman skildrar, som tidigare nämnts, Péter Nádas sina tankar under det att han ovetandes drabbas av en hjärtinfarkt vilken resulterar i att han inkommen på sjukhuset bokstavligen dör men efter tre och en halv minut återförs till livet genom elektrochocker.
Med stillsam, aldrig sviktande skärpa fångar hans Egen död det självklara men outgrundliga tillstånd i vilket ett medvetande kan försättas nära döden, och trots att jag inte behärskar ungerskan så förstår jag som läsare att översättningen av Ervin Rosenberg är mer än formidabel i sin språkkänsla och närvaro. Sida upp och sida ned träffas den rätta tonen mellan nerv och saklighet. Som i den här scenen på en restaurangtoalett strax före kollapsen: "Jag såg i spegeln att ansiktet hade blivit vått. Jag kände rentav igen mina egna drag i mitt våta ansikte. Jag var långt borta från mina intryck."

"Den sista tanken fattar mitt medvetandes struktur"

Man skulle kunna säga att vi teoretiserar redan vid varje uppmärksam blick ut i världen. Men att göra och företa sig detta med fullt medvetande, med självkännedom, med frihet och, för att använda ett vågat ord, med ironi – en sådan smidighet är nödvändig om den abstraktion, som vi är rädda för, skall vara oskadlig, och det erfarenhetsresultat, som vi väntar oss, skall bli levande och nyttigt. Vår försakelse är, skulle man kunna säga, ett godtagande att hela vårt liv i själva verket är symboliskt, ett oavbrutet närmande till något som ständigt drar sig undan.

I denna sublima strid, sträcker sig natten mot det oändliga, även dit den inte nått fysiskt. Den djupa natten, den som man dricker, den oinskränkta natten, där vårt hjärta förefaller oförstörbart, den är för mig i kärleken, den som bevarar vår skälvning intakt. Börjar jag närma mig mystiken? Nádas som en realismens exakta mystiker?

"Tittande tillbaka från abstraktionens nivå gav mig den djupa kollegiala insikten, den att Samuel Beckett hade träffat rätt, en outsäglig glädje. Min mor födde min kropp, och jag föder min död."
/ ur Egen död

Känslan säger: sanna mystiker döljer inte mysterier, de uppenbarar dem. De för ett ting ut i fullt dagsljus och när du sett det är det fortfarande ett mysterium. Men mystagogerna gömmer ett ting i mörker och hemlighet, och när du finner det är det en plattityd.

Åter, en sann mystiker är enkel, men inte spontan; komplicerad, men inte därför att textens läshinder är stora. Den, för mig, sanna mystikern är en som undviker varje veck på textens yta, en språklig asketiker som förkastar både liknelsen och metaforen som uttrycksmedel.

Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång. I detta läge rör berättaren vid skapelsens grundsats och tippar över i ett tillstånd för vilket han saknar namn. Det är ju första gången han är med om vad som just sker. Början nuddar vid slutet, "och jag föder min död".

Nádas nära döden-upplevelse innehåller varken frid eller gudomlig närvaro, däremot benhård språklig och intellektuell konsekvens i ett försök att skildra tillvaron bortom kronologierna, de kroppsliga förnimmelserna och det konceptuella tänkandet. Och:

"Uppriktigt sagt, ingenting passerar revy. Istället har man äntligen klar överblick över det..."

Det enda som har värde för mig är det som jag inte vet. Där mitt vetande upphör, där lever jag, där tror jag. Och jag tror att det alltid ska finnas något som jag inte vet, som jag inte kan veta.

Kan vetenskapen vara någonting annat än metafysik som maskerats med adjektivet "exakt" för att bli mer gångbar? Vårt vetande har inte endast en begränsad räckvidd – det outsägliga genomtränger de till synes självklaraste formerna för vårt vetande. Nádas resonerar:

"Människan håller sig för god för att acceptera sin egoism, med andra ord sin djuriskhet. Jag tänkte inte på någon annan människa. Det fanns ingen luft. Jag tänkte inte heller att jag borde tänka på någon eller att det fanns en person på jorden som jag inte tänkte på. I dödens stund är man ensam, verkligen ensam, men det bör ses mer som en vinst än en förlust."

Och när det gäller själva spännvidden i tillvaron – där våra själar känner sig fria men är på samma gång fångna, utanför -, så är det i "grotesken" och i den korsställda kiasmen som vi blivit stöpta.

Följer Ingemar Haag:

"Den kiastiska formen sätter ofta dessa tillvarons fundamentala kategorier i rörelse, de storheter som spänner ut livet och ger det dess väldiga rymd. Här griper de tag i varandra i det ömsesidiga förhållande där de utgör varandras förutsättning; rörelsen går från döden till livet och från livet till döden, den eviga rundgång som dikten fångar i kiasmen."
/ ur De groteska

"Allt som är ytligt och otillständigt."

Fortsätter så med rörelsen och hur alla motsättningar också är varandras förutsättningar trots sina slöjade olikheter, liksom de som antar att människan i alla tider hyllat nyttan nästan som den högsta gudomen, men vart kommer då litteraturen och konsten ifrån? Eller de tänkare vars inre känsloliv strävar efter en rörelse i godtyckliga banor inte är de djupaste; medan de som ser in i sig själva och möter ett rörligt och oförutsägbart känsloliv föder nya världar i sitt inre, de vet också hur oregelbundna alla känsloyttringar är och hur de i ett själv utlämnat sökande kan leda ända in i existensens tomma och parallella labyrinter.

Som när denna övergång i stycket ovan, fristående och utanför den redan skrivna texten, länkas ihop med det nedanstående citatet ur Egen död och tillsammans skapar en meningsdel för hela texten.

"Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt som är ytligt och otillständigt.
Endast strävandet efter Tomheten bevarar oss från den övning i besudlande som är tro i tron att inget vara."

Mot Minnesanteckningarnas bok

Alltså Minnesanteckningarnas bok (1986) i svensk översättning av Ervin Rosenberg (1994), tog Nádas tolv år att skriva och där epigrammet är hämtat från Johannes evangeliet:

"men han talade om templet på hans kropp" (John 2,21). I denna roman beskriver Nádas världen som ett system av relationer som förbinder människokroppar till varandra. Romanen godkändes av ungerska censuren för publicering först år 1986.

Att läsa Peter Nádas Minnesanteckningarnas bok, tar tid och kraft och är så genomträngande som roman att det helt enkelt ersätter en egen erfarenhet under hela dess 700 tätt skrivna sidor, och länge efteråt också. Romanen har precis som parallella historier mängder av korsande berättarlinjer vars fond är efterkrigstidens Budapest och stadens mångskiftande uttryck av starka, psykologiska känsloyttringar, och kan ses ur ett perspektiv som en vivisektion av det individuella psykets funktioner, gränsen för de sätt som våra psyken sätter samman och delar in. Till exempel är den erotiska åtrån, i romanen, varken är heterosexuell, bisexuell eller homosexuell utan upplöser istället könsskillnadernas indelning. Hos Nádas blir det köttsligt upplösta transformerat till de dominansspel som växlar mellan alla samhällslager och den skärskådande Nádas drar lustfullt ner tempot i det som andra vill öka i takt (passion, lust, hat, etc.).

Nádas prosa och hans observationsförmåga för det som ligger utanför det normerande synfältet ger alltid något "nytt" att upptäcka; varje mening verkar vara stämplat av verkligheten själv, väl uppblandat av drömlika passager och en befriande humor så kärv att den nästan blir surrealistiskt. För Nádas psykofysiska interaktioner är inte bara otroligt detaljerade, precisa, biologiska och psykologiska beskrivningar av mänskligt skrymmande, utan även lika träffsäker i de geografiska, historiska och de politiska sammanhangens parallella trådar.

Péter Nádas föddes i Budapest 1942 som son till László Nádas och Klára Tauber, strax efter de ungerska nazisternas övertagande. Hans föräldrar var förbjudna kommunister och involverade i den kommunistiska förvaltningen. Nádas mor dog av en sjukdom när han var 13, och hans far tog sitt liv 1958 (efter att han som avdelningschef i ett av ministerierna blivit förtalad) och Nádas blev föräldralös redan vid 15 års ålder

Efter att ha publicerat ett antal noveller publicerade han sin första roman, Slutet av en familjehistoria (övers. Maria Ortman 1977). Och 1986 slog han igenom internationellt med romanen Minnesanteckningarnas bok (övers. Ervin Rosenberg 1994), som några år senare vann Prix du Meilleur Livre Étranger i Frankrike,

År 1993 valdes Nádas som ledamot av Széchenyi Academy of litteratur och konst.

År 2006 valdes han en medlem av Akademie der Künste, Berlin. Han har ett högt anseende i Tyskland.

Avslut

Förflytta sig från detta trygghetens och kraftens kosmos,
tippa över, lösgöra sig från det enda möjliga urtillståndet.
Ett okänt sken, i varje fall i förhållande till urtillståndet.

Därmed menas att universum förblir alltigenom välbekant på sinnenas nivå, men helt obekant på det begreppsliga planet. Kraften ger min rörelse en riktning. Kraften driver mig ut ur oändlighetens välbekanta kosmos. [...] Om detta skulle man med denna världens ord kunna säga att det vållade mig en kosmisk överraskning. Ty det innebär i så fall att abstrakt tänkande är möjlig även bortom det konceptuella tänkandet.

Det jag med tiden formats till och formas för, tänker jag, är mer en bläddrare än en läsare. Jag har kommit att älska bläddrandet lika mycket som läsningen, under en tid har jag bläddrat tusentals fler sidor än läst, och kommer på mig mer och mer att jag haft minst lika stor glädje och en fördjupad stimulans vid bläddrandet som vid läsningen.

Ser det som om vi verkligen läser allt som allt fem, sex sidor i en fyrahundrasidig bok tusen gånger grundligare än den normale läsaren som läser allt men inte en enda sida grundligt, så har boken för oss fått en djupare innebörd.

Ser det som att det är bättre att läsa tolv rader i en bok med högsta intensitet och alltså tränga igenom i fullo, än att vi läser hela boken som den normale läsaren som vid slutet känner den av honom/henne lästa boken precis lika lite som en tågresenär känner landskapet som passerar förbi utanför fönstret. Han/hon varseblir på sin höjd konturerna. Så läser allt fler människor i dag, tänker jag, allt på språng, de läser allt och vet inget.

Péter Nádas i svensk översättning
• Slutet på en familjeroman (Egy családregény vége) (översättning Maria Ortman, Fripress, 1979)
• Minnesanteckningarnas bok (Emlékiratok könyve) (översättning Ervin Rosenberg, Bonnier Alba, 1994)
• Minotauros: berättelser (novellurval) (översättning Ervin Rosenberg, Bonnier, 2003)
• Egen död (Saját halál) (översättning Ervin Rosenberg, Rámus, 2009)
• Fotograferingens vackra historia (A fotográfia szép története) (översättning Ervin Rosenberg, Rámus, 2011)
• Parallella historier. Del 1-3 (Párhuzamos történetek) (översättning Maria Ortman, Bonnier, 2012-2013)

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Picasso: den aristokratiske kommunisten

TEMA KONST Konsten och kommunismen har levt i ett ambivalent förhållande som kännetecknats av stark lidelse, ömsom hat, ömsom kärlek. Pablo Picasso förkroppsligar på många sätt denna känsliga relation. Han var ...

Av: Hans Öhrn | Essäer om konst | 03 mars, 2008

Mats Myrstener om Carina Rydberg

Det ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 27 maj, 2013

Nørgård i tid och evighet

Årets tonsättarfestival i Stockholm uppmärksammar att Per Nørgård fyllde 80 tidigare i år och firar honom med konserter och seminarier under fyra dagar. Huvudpersonen själv är på plats och deltar ...

Av: Stefan Thorsson | Musikens porträtt | 07 november, 2012

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | Porträtt om politik & samhälle | 08 januari, 2013

Det långsamma arbetets värde uppskattas inte av statsmakterna

TEMA KONST HV Ateljé i Stockholm kan ses som en del av kulturarvet. Det som en gång i tiden startade som Handarbetets Vänner, är i dag ett företag som både ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 17 mars, 2008

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.