Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Aquilino Ribeiro, enligt Bottelho. Detalj

Aquilino Ribeiro - en glömd författare



Att den portugisiska prosan tillhör världens främsta är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Få länder har så många författare av nobelprisklass. Antonio Lobo Antunes med sin stundtals heidlöst formexperimentella stil, José Saramago med sin säregna humor och fantastik… 
Jag kan inte hjälpa att ge mig ut på lite väl spekulativ tunn is här och ställa mig frågan om denna litterära form av mildare djurrättsaktivism är särskilt provokativt i ett fattigt religiöst land, där hästen framför plogen främst är ett arbetsredskap och människan verkligen icke är en utvecklad apa.

Annons:

Det inte vara lätt att konkurrera i ett sådant klimat, och författaren Aquilino Ribeiro (1885-1963) tillhör dem som oförtjänt kommit i skugga. Åtminstone om man räknar antal svenska översättningar. Mig veterligen finns endast novellsamlingen Med doft au ginst och vadmal samt romanen När vargarna yla.

När denna roman publicerades 1959 (svensk översättning 1961) väckte den ett ramaskri i det diktatoriska Portugal.

En rad åtalspunkter sattes upp mot författaren och bland dem är "attentat mot landets prestige utomlands" den mest vidriga. Det rörde sig tydligen inte om något konkret påtagligt i stil med röjande av statshemligheter utan endast att regeringens förtroende naggades i kanten. Men vad annars var att vänta av en regim som samarbetade med Franco? Denna form av sårbara stingslighet hos en diktatur visar bara på hur idiosynkratiskt och godtyckligt allt kan vara, när det räcker med att påtala sociala orättvisor för att riskera fängelse.

Åtalspunkterna tog bland annat fasta på att den katolska kyrkan, som alltid fått utstå tiuvnyp från denna fräne ateist till författare, smädades. Ett älsklingsmotiv hos Ribeiro är hur kyrkan i sin självgodhet och alltför stora fokus på enbart liturgi och mystik är blinda för fattigt folks lidande.
I den svenska novellsamlingen utspelas en scen som består av en kyrklig procession som bokstavligen trampar ner tiggare på gatan i sin färd mot ytterligare någon meningslös ceremoni.
Utöver denna kritik finns det ofta i Ribeiros författarskap en närmast barnslig, sockersöt vurm för djurens rättigheter, sällan har jag läst en författare som så ofta tar åsnan och kaninens parti och visar på djurplågeriet i ett fattigt agrara land.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kan inte hjälpa att ge mig ut på lite väl spekulativ tunn is här och ställa mig frågan om denna litterära form av mildare djurrättsaktivism är särskilt provokativt i ett fattigt, religiöst land, där hästen framför plogen främst är ett arbetsredskap och människan verkligen icke är en utvecklad apa.

I naturskildring står han inte Harry Martinsson efter och hans insekter seglar mellan det jordigt robusta till det poetiskt klassiska; från kålrot till rosenknopp. Men vad handlar den enda svenska översatta romanen då om?

Den utspelar sig i norra Portugal, den fattigaste delen av landet, och striden består i regeringens
moderniseringsiver av dessa tröstlöst eftersatta trakter. Det är tydligt att det från regeringens sida inte rör sig om någon godhjärtad gest för att lyfta invånarna ur smutsen och slummen; statens funktionärer hyser bara förakt för dessa "bondtölpar". De visar sig dock vara en skara sega och pillemariska levnadskonstnärer som gjort en stor livsfilosofi och dygd av den nödvändighet som deras påvra levnadsförhållande föder. Ribeiro använder kärva och mustiga liknelser för att skildra dem. Deras ansikten liknas vid härjat kärnvirke. En folksamling påminner om en dekorativ fris huggen i sten på en romansk kyrka.

Beskrivningar av deras kläder följs av sinnliga skildringar av träets ådring i en dörrpost. Samtidigt verkar landskapet de rör sig i vara utrustat med ett eget själsliv. Koloriten i romanen är ständigt brunt och grått. Underförstått är det omöjligt att skilja dessa människor från sina magra tegar och anpassa deras livsmönster till modernt mekaniserat skogsbruk.

I romanens brokiga persongalleri måste Manuel Louvadeus betraktas som något av en huvudfigur. Han representerar en vanlig karaktärstyp inom litteratur och ännu oftare inom film, nämligen bygdens hemvändande son. Efter ett misslyckat äventyr som ädelstensjägare i Brasilien återvänder han och uppvisar ganska karaktärstypiska drag. Han vacklar mellan ett arrogant överseende med dessa "oborstade" forna vänner och en känsla av att vilja rycka upp denna landsända.

Mycket i kraft av att han är beläst och berest, en världsvan intellektuell, så att säga, blir han en lätt syndabock när myndigheterna söker någon huvudansvarig uppviglare kring de egentligen ganska spontant utbrytande oroligheterna när lantbrukarna sätter sig på tvären mot Lissabons juristlakejer.
Det är en rakt igenom blodig och tragiskt roman, men genom det frodigt rytmiska språket blir det som "flamenco i text" och blir ett tydligt exempel på "jävlar anamma" och vad jag kanske något svepande fördomsfullt alltid förknippat med det typiskt iberiska kynnet.

Jesper Nordström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.