Rum för konst

Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår ...

Av: Irina Lazarescu | 28 september, 2010
Konstens porträtt

vimse vimse Foto CC BY 3.0 Wiki

Den som gapar efter mycket, kan sätta i halsen

Mina op-ed-rader betitlade ”Man ska leva för varandra…” väckte inte så litet intresse. Som alltid när jag publicerar mig, skulle min kollega Björn Ranelid skriva.

Av: Vladimir Oravsky | 10 augusti, 2016
Gästkrönikör

Nya danska böcker

Nya danska böcker Globala och lokala stormar i poesi och prosa under hösten i Danmark. Den danska bokhösten, som började redan i somras, var rik på litterära upplevelser. Thomas Nydahl ger tips på enskilda ...

Av: Thomas Nydahl | 23 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Emmakrönika XXX!. Slutna Rum

I ett enbart slutet rum förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperation aldrig om varse panik, hamnat där, ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt vanvett tömt eller av ...

Av: Stefan Hammarén | 19 november, 2009
Stefan Hammarén

Pia Tafdrup. Foto: Johannes Jansson

Från ihåliga änglar till stålets cykler



Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i; existensen och dess mer eller mindre konkreta framträdelseformer. Som kropp, som språk, som minne. Det är i mötet, kollisionen och symbiosen mellan naturen och kulturen, mellan disciplinen och sexualiteten, mellan andligheten och vardagsvärldens detaljer. Pia Tafdrup. En av de största nu levande poeterna i norden. Sorgligt satt inom parentes inom den vidare svenska läsekretsen. 

Om Pia Tafdrup.


Det är inte världen som är poetisk, men ett särskilt sätt att umgås med den.
Pia Tafdrup. Foto: Mogens Engelund

Pia Tafdrup. Foto: Mogens Engelund

Poeten

Pia Tafdrup (född 1952) debuterade inte särskilt tidigt som författare, sett till hennes storhet och status. Hon var 29, när hon 1981 kom ut med "Når der går hul på en engel". Härefter har hon däremot varit produktiv och bred. Tills dags dato har hon givit ut ett drygt tjog diktsamlingar, några romaner och en helt lysande poetik. Redan vid 37 års ålder (1989) blev hon invald i Danska akademien, och hon har fått ta emot en rad prestigefyllda litterära pris, bl.a. Nordiska rådets litteraturpris 1999 för diktsamlingen "Dronningeporten", utgiven året dessförinnan.

Tafdrup är sig själv, och ett starkt ljus både i Danmark och i Norden som helhet. Under det danska 1980-talet var Tafdrup en möjligen något udda existens. Viktig, tidigt hyllad, upphöjd – ja, men – egen. När mycket av poesin handlade om klass, punk, urban tomhet osv. var hon den, bland sina generationskamrater, som snarare utforskade den mer komplexa existensen. Ändå – som exempelvis Tranströmer – var (och är) hon radikal, skeptisk, kritisk, sökande. Ingen "tuff" feminist som Vita Andersen, ingen uppenbar barrikadkämpe som flera manliga kollegor från tiden. Men en subtil feminist, definitivt, och en kritisk betraktare av vårt levnadssätt, definitivt, och en andlig och religiös sökare, definitivt.

Här må kanske även inflikas, att Pia Tafdrups bakgrund och liv, vid tiden för debuten, tycks borgerlig i en radikal dansk 1980-talskontext: uppvuxen i en skyddad (kanske överbeskyddande) miljö på en gård på Nordsjælland, utbildad till och verksam som gymnasielärare, förvaltare av sina föräldrars judiska arv och judiska erfarenhet från tiden för andra världskriget. Gift med en lektor vid Odense universitet (numera Syddansk universitet), innehavare av villa på Fyn, tvåbarnsmor, på ytan politiskt dämpad. Detta i kombination med hennes tematik gav faktiskt upphov till ett i radio direktsänt bråk med en del kollegor 1984. Trots det var hon en magnetisk samlingspunkt för bl.a. just dessa kollegor.

Nästan 30 år senare skriver hon:

"Forfatteren må ikke opgive at prøve at forstå. Det tilhører nødvendighedens sfære at skaffe sig indsigt. Forfatteren skal følge sit hjerte og fortsat gøre det umulige ... Det er det, en forfatter går ind til." (Manifest i Dagbladet Information, 2010-01-21).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Existentialismen som gruva kvarstår alltså.

Når der går hul på en engel

Kroppen och sexualiteten står ofta i centrum för Tafdrup. Både mycket konkret och mer metaforiskt. Så var också fallet redan i debutsamlingen. Ängeln det går hål på är en flicka som får sin första menstruation, en flicka som förvandlas till kvinna. Med en anspelning på en novell av Blixen kan man här också tänka sig menstruationsblodet som bläck, och den unga kvinnans förvandling till författare. Hennes sena samling, "Smagen af stål" (2014), använder sig för övrigt av bilden av stål som en anspelning på både hårda ting, som vapen, och förrädiskt mjuka ting, som en penna.

Sort, sort mørke
rødt, rødt blod
en stor, stor plante
rives op med rod
eller en solsort trækker
en orm op af plænen
trukket op af jorden
revet ud af skødet
af jord er du kommet
(Når det går hul på en engel, s. 64).

Ytterligare ett tema som kommer att följa Tafdrup, är insikten om existensens och vardagsvärldens villkorliga förutsättningar. Som om allt är ett utkast, men också ett utkast man kanske någon gång kan lära sig att behärska. I samlingens inledningsdikt, "Engang", illustreras detta av att författarjaget faller när hon skall sätta sig på en bänk, som hon är övertygad om står där, men som inte gör det.

Resten av debutsamlingen handlar mycket om kroppens svaghet, förgängelse, sexualitet, graviditet och död. Därmed är också vissa väsentligheter nedpålade i den mark på vilket Tafdrups litterära verk skall byggas vidare.

Hennes andra diktsamling, "Intetfang" (1982), föranleder rentav den betydande kritikern Erik Skyum-Nielsen att etikettera Tafdrups diktargärning som "kroppsmodernistisk". I själva verket framstår samlingen som en berättelse om envigen mellan den mänskliga kulturen och den mänskliga naturen – den senare för övrigt hädanefter mycket ofta förknippad med havet. Men också sexualiteten, som inte går att tygla. Ändå älskar diktjaget med en man på en båt mot vilken vågorna slår, och utgången är på intet vis självklar. Åtminstone tillfälligtvis vinner ändå vattnet/havet/naturen/sexualiteten och "smagen af grøn tangskov / når sæden sprøjter mod ganen". Men detta är tillfälligt. Eller? Ett mörkt stråk går genom hela Tafdrups existentiella författarskap, som gestalter kampen mellan landet(djuret)-människan-havet/himlen eller detet-jaget-överjaget.

Resultatet blir:

angsten
der ruller
til og fra som vrakgods
i strandkanten (s. 49)

udvisker
grænserne mellem
landet
og luften
og havet (s. 62).

Det poetiska rummet

Vid sidan av spänningen mellan natur och kultur, eller mellan hav och mark, tillkommer i diktsamlingen "Hvid feber" (1986) ett element i Pia Tafdrups poetiska rum: himlen och Gud. Ofta introducerade i form av högst vardagliga teman, om än väl så existentiellt laddade: ensamheten, vanmakten, rastlösheten. Och språket; ett språk som kan tolkas som Guds språk, eller ett språk för änglar.

Å ena sidan:

Mens en fiskestime
går i net
mens en fugleflok
fanges ind

Å den andra:

"lyset i sproget / kaster sine stråler på dig / og velsigner dig" (s. 93)."Gud, min Gud / hvorfor taler du altid / med sand i munden" och "Gud, min Gud / Hvad er hemmeligheden / bag din psykotiske leg" (s. 95-96). "Gud, min Gud / jeg er en krop / som sproget rører ved (s. 97).

Kvinnlig ingång

"Dronningeporten" (1998) är på sätt och vis en sorts sammanfattning av Tafdrups dittillsvarande författarskap, men fördjupar på ett exempellöst sätt vattnets betydelse i hennes diktning. Samlingen är helt enkelt en studie i vattnets metamorfoser och transformationer på gott och ont. Samtidigt gestaltar den en kvinnlig ingång till världen, himlens ljus, Guds tvetydighet och konstens förmåga att frigöra människan.

Et hus skal jeg rejse,
et digt af den lynende sne
kværnet fra himlen af hjemløs strøm (s. 14.)

"Lukket er den skole, hvor nattergale dagligt / indøver sange [...] / Fuglene sidder fanget bag et skråt nålegitter / vingerne foldet sammen for regnen." (s. 149)

Syv farver i en regnbue
for at flyve over himlen
som årets første rådyr
i spring over marken".
(s. 172.)

Och – marken...."der trækker alt til sig og drikker" (s. 174): "Over ordene sætter en regnbue sit lysende segl".

Låt oss ta en paus här. Vi pendlar mellan jord, hav, luft och himmel. Huset som byggs i samlingen liknar "en galeanstalt for engle" (s. 170).

Jorden förankrar djuren, människorna och sexualiteten. Havet är fostervatten, livets oundgängliga dryck, dödens ovansida. Himlen rymmer änglar, som sjunger och talar med kluvna tungor. Vem eller vilka påminner detta om? Tveklöst Rilke i dennes "Duinoelegier", kanske Wordsworth (konstnären som antenn för gudarnas utgjutelser) och Hölderlin till ton och tema. Här lämpar det sig att låta Dansk kvindebiografisk leksikon kommentera det vi talat om till denna punkt:

"PT havde kun udgivet tre digtsamlinger, da kritikeren Poul Borum udnævnte hende til den nye generations betydeligste lyriker. PT er en digter, der er vokset med forfatterskabet. Fysisk er digtsamlingerne vokset fra den lille, men markante debut i 1981 Når der går hul på en engel til den fuldt udfoldede Dronningeporten 17 år efter. PTs generation har været 80'er-generationen, den såkaldt vilde generation, der manifesterede sig stærkt i opposition til 1970'ernes knækprosa. Generationen talte navne som F.P. Jac, Michael Strunge, Søren Ulrik Thomsen, Bo Green Jensen, Merete Torp og Juliane Preisler. Der var aldrig tale om et programmatisk fællesskab, men PT påtog sig ofte rollen som den, der holdt samling på tropperne. Det skete bl.a. som redaktør af de to generationsantologier Konstellationer, 1982, og Transformationer, 1985, ligesom hun senere i Politiken introducerede generationen, der fulgte efter hendes egen. Som de øvrige digtere fra 80'er-generationen har PT været traditionsbevidst og belæst, og hun har især ladet sig inspirere af den symbolistiske tradition og digtere som R.M. Rilke, P. Celan og F. Hölderlin. Hendes syngende, monotone måde at læse op på har vakt både beundring og irritation."

Jag kan därutöver inte annat än betrakta Inger Christensen som en mentor och storslagen föregångare (läs gärna recension av mig av hennes "Hemlighetstillståndet"* här i denna tidning) och alltså Wordsworth (som jag skrivit om på annat håll; bl.a. Tidskriften Aurora) som en annan inspiratör. Beträffande Tafdrups sätt att recitera dikter, så tillhör jag dem som förhåller mig reserverad. Men hennes dikter som text sjunger! De är musikaliska.

*) Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis:
"Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd."

Gud

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium:

"I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud."

Jeg er for dig, elskede
hvad du er for mig
Jeg ønsker et sprog
hvor to floder løber sammen
uden at spørge hvorfra
eller hvortil
Stilhed som træer der vokser

(Krystalskoven, s.46)

Jeg ønsker et hemmeligt sprog imellem os
et der kan standse den krig vi har ført.


Pia Tafdrup har nästan alltid ett genomgående tema, en röd tråd, i sina diktsamlingar. I debutsamlingen var det kvinnotillblivelsen och kroppen, i "Dronningeporten" var det vattnet. Med det livgivande vattnet i dess olika former som nav skapas en kvinnlig föreställningsvärld där mytologiska referenser och personliga erfarenheter trängs i en ström av ord och bilder. I andra diktsamlingar – exempelvis "Territorialsang" (1994) - träder det religiösa fram med kraft. Och, som vi sett, vidare. I "Krystalskoven" (1992) är det en havererad kärleksrelation, språk och skog/träd (i alla bemärkelser). Men också – och återigen – naturen, människan och konsten/språket.

I början av samlingen slås krisen till, och samtidigt bär skogen trots "nyudsprungne bøgeblade" en prägel av "skimmel og råd" (s. 13) samt "vissent løv" (s. 21). Vintern tar vid, vilket ju redan antyds i samlingens vackra titel (Kristallskogen!). Bristen på ömsesidig förståelse i relationen slås fast redan i den första dikten, "A". Här slungas "et A", men mottagaren griper en sten, vilket varslar om kommunikationens totala sammanbrott.

I kärleksdikten "Det første bogstav" önskar sig diktjaget ett nytt språk, som kan försona ett bråkande par.

"Jeg ønsker et hemmeligt sprog imellem os / et der kan standse den krig vi har ført." (s. 46).

I dikten parallellställes skogen och språket, eftersom stillheten i båda är "som det første bogstav", men samtidigt "som træer der vokser". Här formar alltså språket och naturen en motpol till stridens och hatets destruktiva krafter och utgör ett motgift till den förtvivlan diktjaget känner inför sin älskade.

Den stillhet, som diktjaget önskar sig i "Det første bogstav", finner vi i samlingens avslutande dikt, "Destination", i en "porøs lyd af tranceagtig stilhed". Här lever paret visserligen var för sig, men i ett försonat tillstånd som kanske tillåter

"et imperium nyligt skudt op af havet" (s. 79).

Min far ånder mørke
spærret inde i sig selv-
Det gør ondt -
er den sidste sætning, min far
siger til mig
på sit dødsleje.
Efter en hel dag
uden mulig kommunikation
står denne sætning
klar
som et sår kan skinne. (Tarkovskijs heste, s. 58.)

"Tarkovskijs heste" är en bok som kretsar kring hennes fars sista dagar och död. Tafdrups dikter är ett slags fotografiska framkallningar. Tafdrup låter oss möta fadern på väg in i den okända årstid där minnet sviktar liksom njurarna. Det blir bitvis en lyrisk komedi av dementa förväxlingar.
Vem är vem i minnets virvlande snöfall?

En viktig insikt bibringas oss av Mikael van Reis:

"Allt skall bort, brukar det stå med apokalyptiskt tonfall i konkursbutikernas fönster, men här är det ett bort som ger världen en paradoxal befintlighet. Allt subtraheras i en stark dikt som Bottenlös årstid. Sinneserfarenheter som vallmoåkrar, sprakande vedträn, dunst av blå bensin, traktorhjul i ösregn, en kvinnas doftflammande hud. Allt skall bort, men varje "inte" gör också det omvända och framkallar det som förrinner." (GP & gp.se, 2007, 2009).

I en sista högtidlig dikt ser Tafdrup en häst i sol (inte i ett grått Tarkovskijregn!) och påminns om fadern, men också hästarna i Den yttersta domen. Något i hästens väsen får honom att framträda. I detta något finns Tafdrups bekännelse till gåtan. Salamandersol

Pia Tafdrup tar i sin fjortonde diktsamling "Salamandersol" (2012, på svenska 2013) med oss med på en resa. Efter mer än tre decennier i diktkonstens sfär bjuds läsaren nu in i de inre rummen, och vi får ta del av såväl stort som smått i den internationella poetens liv. En dikt för varje levnadsår, från 1952 till 2011, utgör den fjärde och sista diktsamlingen i den kvartett där element och djur är centrala: Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste, Traekfuglens kompas och nu Salamandersol. "Valarna i Paris" skildrade framför allt ungdomsåren och omvälvande kärleksupplevelser, "Tarkovskijs hästar " var en sorgesång över den alltmer demente faderns sista tid, "Trækfuglens kompas" (ännu ej översatt till svenska, borde kanske betitlas "Flyttfågelns kompass") uppehöll sig vid resor, inre och yttre.

"Upp och ned vindlar humöret, personen och livet. Än är det studier, än är det utsvävande nätter, musik och gäng, och snart vaknar det politiska intresset. Vi ser Berlinmuren falla bara ett halvår efter det att poeten önskat att Berlinmuren ska falla, vi hör viskningar och rop om friheten i Frankrike, om kamp och revolution. Som en livlina genom alltsammans löper litteraturen, och hela tiden finns där, trots tvivel eller ilska, en tydlig vilja och blick. Tafdrups poesi är mångfasetterad, och så även i denna bok . Här finns genklanger från bland annat litterära klassiker, punk och samtida poeter. Med en intensitet som lyser likt en ledstjärna delger Pia Tafdrup sitt liv, men hon gör inte enbart det, hon berättar också om den komplexa värld som omgivit hennes, med rörelser, sympatier, åsikter, liv, död, krig och fred: hon berättar om vår värld." (Populär Poesi, 2013)
Smagen af stål

Kærligheden sidder ikke bare som en strålende nål
i tøjet, den er stukket langt ind
i sjælen for at tilintetgøre.

(Smagen af stål, s. 132.)

Allt är natur, och allting ingår i cykler, där natur formas till kultur, som redan på förhand är predestinerad till att återigen bli natur. Ungefär så inleds Pia Tafdrups diktsamling "Smagen af stål" från 2014 i den första dikten med den verbaliserade titeln: FREMTIDSCYKLUS:

Til lyden af skyer
giver vandet giver næring til træet,
der er føde for ilden,
som danner jorden, hvoraf
metallet kommer, der igen
som katalysator
frembringer vand,
men vandet slukker også ild,
der smelter metal,
som ødelægger træ,
der atter tilintetgør jord
til lyden af skyer

Vi konfronteras med livets eviga övergångar och vår allmänna hemlöshet. Eller om diktjaget konstaterar i dikten TID OG RUM (s. 61):

Liv er en vedvarende undtagelsestilstand,
intet vender tilbage, alt
vender anderledes tilbage.

"Over vandet går jeg" (1991); på svenska 2002: "Över vattnet går jag" (Översättning och efterskrift Anders Palm)

Med "Över vattnet går jag" har den danska författaren Pia Tafdrup skrivit den första kvinnliga poetiken i nordisk litteratur. Personligt och skarpsinnigt formulerar hon i boken sin syn på diktkonstens villkor och möjligheter i vår tid. Den handlar sålunda om läran om diktningen, om dess väsen och tillkomstvillkor, om dess syften och betydelse i ett vidare mänskligt sammanhang. Poetikens frågor aktualiseras så snart det tänks kring det litterära skapandet och dess villkor.
Så här skriver Tafdrup själv om boken och ämnet:

"Mellem to poler bliver min poesi til, mellem livshunger og dødsangst, affekt og tanke, sprog og tavshed. Processen er aldrig den samme, men - spændt dirrende ud mellem yderpunkter - rummer den en tvingende nødvendighed, der sjældent lader sig forklare på anden måde end: Jeg kan ikke andet, derfor må jeg gøre det.

Før digtet opstår en uro: Spontane, ureflekterede og helt irrationelle faser, hvor ukendte energier er på spil. Søvnløse nætter og rysteture, momentan irritation, melankoli, aggression og andre konfliktfyldte tilstande. Sjældent er det en harmonisk situation, der udløser digtet. Før uroen nok så vigtigt en venteposition og endeløs tålmodighed. Denne periode kan være langvarig, men også afgørende i al sin usynlighed. Til tålmodigheden knytter sig igen en ydmyghed, som måske er den egentlige begyndelse?

Fasen af før-artikulation med dens forskellige stadier kan let undervurderes eller ligefrem overses, men det, der sker her, er bestemmende for, om den amorfe tilstand nogensinde forløses i et digt. Eller: Der gives sjældent digte uden denne fase, for dét, der er tale om, er en opmærksomhedsgrad, der næsten er ubærlig. Den kan være kort eller lang, være næppe mærkbar, men det er her, der findes en åbenhed for hvad som helst, der vil ind under et irritabelt hudlag, her at pludselige styrtdyk ned under tankeoverfladen sker. Først bagefter bliver det klart, at uroen var optakt til noget nyt, der var på vej.

Tilstanden af før-artikulation kan have så stærkt et greb, at jeg, når jeg omsider skriver, slet ikke længere fornemmer, at det er mig. Som en bedøvelse, en beruselse. En anden eller en anden i mig, noget andet eller noget andet i mig handler, mens jeg ser til. Noget der er mere end mig, eller noget der også findes i mig, skriver. Hvad der sker, lader sig ikke forklare - deraf svimmelheden, men det drejer sig om at nå frem til det sted i processen, hvor man glemmer sin egen personlighed og bliver i stand til at eliminere det private.

Inspireret af den franske symbolisme har Paul la Cour har kaldt dette fænomen afpersonalisering: "I al stor Digtning findes et Element af Afpersonalisering. Den vil ikke beherske dig med individuel Sjælfuldhed, men lyse ind i dig med upersonlig Aand". Inger Christensen har kaldt fænomenet afrealisering. Begge betegnelser vil det samme, de rører ved et fundamentalt forhold ved al digterisk skaben: En almengørelse af det subjektive. I Mallarmés betydning er afpersonaliseringen en æstetisk og metafysisk dimension, hvor intellektet forlader rummet i digtet for at lade dets eget univers træde frem - eller som Rimbaud udtaler om digtningens subjekt:

Car Je est un autre. Si le cuivre
s´éveille clairon, il n´y a rien de sa faute. Cela
m´est évident: j´assiste à l´éclosion de ma
pensée: je la regarde, je l´écoute: je lance un
coup d´archet:la symphonie fait son
remuement dans les profondeurs, ou vient d´un
bond sur la scène.

"Thi jeg er en anden. Når metallet vågner op som trompet, kan det ikke gøre for det. Dette står mig helt klart: Jeg er til stede ved min tankes blomstring: jeg ser på den, jeg lytter til den: jeg gør et strøg med buen: symfonien spreder sine bevægelser i dybderne, eller kommer i et spring frem på scenen".
("Lettre a Paul Demeny", 15. maj 1871 i min oversættelse.)

Og andetsteds :
C´est faux de dire: Je pense. On devrait dire: On me pense.
"Det er forkert at sige: Jeg tænker. Det skulle hedde: Jeg bliver tænkt".
("Lettre a Georges Izambard", 13. maj 1871 i min oversættelse.)
Et forsøg på at gå den direkte vej til det repræsentative vil kun føre til vage digte. Først når det personlige sætter sig ud over det private, kan det almene træde frem. Det er ikke vores følelser, men det mønster vi skaber af vores følelser, der er det væsentlige, har T. S. Eliot påpeget.
Jeg siger: Det er hinsides det subjektive englen bor."

Detta är den absolut bästa bok jag läst i ämnet - trots Aristoteles, Longinos och Ezra Pound - och det lockar inte bara till att skriva, utan också till läsning. Det var bloggaren Agnes på bloggen Bibliomani som förde mig hit. Tack!

Några favoritcitat

"Att skriva dikter handlar om autenticitet, om att glömma allt om det andra och de andra. Och att vara sig själv med allt vad det kräver."

"Eftersom dikten inte lever allenast av ord, men också av tystnad, kan den bevara och värna om det gåtfulla."

"Poesi är en klangens akrobatik, en orientering i världen. Poesi är en livsform. Poesi är."

"Konstens språk är således ett annat än det språk vi kommunicerar med. Orden måste i poesin ha en större existens än de har i sina gängse betydelser, och de måste som logiken i fågelvingen ingå i komplexa relationer, där musikaliska och akustiska fenomen är exakt ekvivalenta med de semantiska valörerna."

"Jag skriver inte om något, jag skriver det som det är."

"Det är inte världen som är poetisk, men ett särskilt sätt att umgås med den (...)."

"Dikten är en möjlig mötesplats."

Pia Tafdrup, menar en del, sysselsätter sig tematiskt med särskilt tre företeelser: Den första är det kroppsliga och organiska, den andra är ett metafysiskt spår och den sista är språket och diktens förmåga att fånga in, strukturera och hela; något som går igen i Tafdrups hela författarskap. Således kan man säga, att författarskapet sammantaget handlar om sammanvävningen av dessa tre huvudteman. Det kroppsliga och det religiösa tänks samman av diktarens språk i en allomfattande symbios.

Eller: Liksom sin äldre kollega och valfrände Inger Christensen ställer hon de svåra frågorna, om människan, världen, språket och konsten. Men till skillnad från Christensen är Tafdrup slående personlig och friare i formen. Alltsedan debuten på 1980-talet har jaget, kroppen och minnena varit hennes dikters material.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Måltidens dag

I dag, torsdagen den 18 oktober är utnämnd till ”Måltidens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Måltidens dag”. Och här kommer mitt bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 oktober, 2012

Genus och Makt

Kiselstenen Kiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definieras. Om man nöjer sig med en enkel beskrivning, kan man inledningsvis påpeka, att den är en form eller ett ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 29 augusti, 2011

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 29 juni, 2009

Leonard Cohen

Leonard Cohen var inte en opolitisk svärmare

I Leonard Cohens eftermäle har den subtila kärleksdiktningen och dragningen till judisk mystik hittills stått i centrum. Det är helt naturligt, men bilden av hans långa karriär blir ändå ofullständig ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om samhället | 17 november, 2016

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.