Erik Larson i odjurets trädgård

Erik Larson på amerikanska västkusten, han bor i Seattle, är född 1954 och med förflutet som Staff Reporter på Wall Street Journal. Han har också varit flitig i den periodiska ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Parmenides av Hebriana Alainentalo

Att med tanken kan vi klyva

Melker Garay om tankens flöde.

Av: Melker Garay | 30 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Veckans porträtt : Anna Kristensen

Anna Kristensen om Anna Kristensen Fråga till mig som jag försöker besvara: Varför målar du på containrar? Jag ställer den frågan eftersom jag precis varit aktuell med mitt containermåleri på galleri ...

Av: Anna Kristensen | 02 november, 2006
Konstens porträtt

Filosofiske anliggender

Å drive med filosofi er å ha kjennskap til virksomhetens opprinnelse, og å kjenne til virksomhetens opprinnelse er å oppnå kunnskap om dens røtter og stamme, dens vugge eller fødsel ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 september, 2010
Agora - filosofiska essäer

Illustration: Signe Collmo.

Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé



Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta, vilket den högt ansedde Dostojevskij uttolkaren, Nikolaj Berdjajev, försökt påvisa genom att föra dialektiska resonemang om Dostojevskijs romankaraktärer i sin bok "Om Dostojevskij" (svensk övers, 1992). Och med denna text, som färdig, vill jag om möjligt låta dem båda kunna läggas på varandra. 
Vad Dostojevskij eftersträvade var att övertyga läsaren om det rimliga i att tro på Gud i en meningslös nihilistisk värld, tankar som aldrig lämnade hans sinne, och det han gjorde i sina romaner var att på ett idéplan vända hjärnans pragmatiska tvivel med hjärtats dragning mot godheten. Tydligaste exemplet på detta är Furst Mysjkin i romanen Idioten.

Inledning

Kärleken intar en överskuggande plats i Dostojevskijs romaner. Men den spelar ingen självständig roll och vi kommer här att få en annan vinkling av kärleken än den som gavs i min förra essä om Zenta Maurinas syn på kvinnornas roll i Dostojevskijs liv. [Läs: Zenta Maurina

Kärleken hos Dostojevskij har inget värde i sig och är utan egen karaktär. Jag följer nu med Nikolaj Berdjajevs tankegångar som han redogör för i sin bok Om Dostojevskij och där han menar att Kärleken för Dostojevskij existerar enbart för att ge människan en uppenbarelse om hennes tragiska väg och tjäna som en probersten för den mänskliga friheten.

Vad Dostojevskij gör är att visa på det tragiska i kärleken och vår oförmåga att förverkliga den enligt normens lagar. Lika den tanke som diktaren Tjuttjev hela tiden återkom till.

"Ack, hur förintande är inte kärleken! Hur säkert är det inte, att vi i lidelsens oro och förblindelse förstör det som är kärast för vårt hjärta!" / Tjuttjev

Berdjajev menar vidare, till skillnad mot Zenta Maurina, att den mänskliga ödesbestämdheten hos Dostojevskij är personligheten och det personliga elementets öde i den mänskliga naturen. Ett personligt element som utvecklas av mannen och därför går det inte att framställa detta element utifrån en kvinnas andliga upplevelser. Resonemanget går vidare att hos Dostojevskijs är mannen fästad vid kvinnan genom hans lidelse, men denna lidelse förblir en angelägenhet mellan mannen och hans egen personlighet. Denna lidelse gör att mannen aldrig kan förena honom med den kvinna som han valt. Berdjajevs läsning av Dostojevskij blir att den store författaren alltid i sina romaner framställer den kvinnliga naturen som söndersliten och att kvinnans natur var evigt skild från mannen. Detta var för Dostojevskij kärnan i kärlekens tragik: en tragik som inte öppnar för någon utväg. Tankegångarna känns igen från Kierkegaard och Nietzsche. Snabb association går till Lars von Triers film Antichrist från 2009.

Romantiken, kärleken och frihetsbegreppet

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ändå måste vi när vi talar om Dostojevskij och hans något förlegade kärleksbegrepp sätta det i sin rätta samtidskontext.

Ryssland var ett land under 1800-talet som inte hade genomströmmats av den "romantik" som vandrat och vandrade genom det västerländska Europa. Ryssland hade ingen riddar-tid eller dess trubadurer, här fanns ingen Tristan och Isolde, Dante med sin Beatrice eller Romeo och Julia, ingen lidande Werther. Rysk litteratur kände ännu inte de sublima kärleksvariationerna som den västerländska litteraturen format och förfinat. Den "höga" kärleken blev i rysk litteratur istället framställt som något andefattigt, plågsamt och något dystert.

Hos Dostojevskij är kärleken uteslutande Dionysisk. Den sönderslitande människan av ödet vigd åt lidandet. Kärleken för Dostojevskij är en vulkanisk eruption, vars utbrott står för människans natur och den dolda kraft som är vår lidelse. Vi kan likna den vid en flammande förtärande eld som snabbt övergår i isande kyla; hur en älskande människa, som uttömt hela sin glöd, avstannar i en svalnande okänslighet som en slocknad vulkan.

Dostojevskij hade grundligt studerat sensualitetens problem, vilket i hans utsago leder till en destruktiv liderlighet och som Dostojevskij förde in ibland de metafysiska fenomenen, inte de fysiska.

När Dostojevskij, i sina romaner, skildrar kärleken utan Gud – för honom motsatsen till den kristna tanken – så gör han det oftast genom att låta en av huvudkaraktärerna få håna guds-tanken. Denne får förneka det eviga livet och lever endast inom det tillfälliga ögonblickets sfär. Men karaktären används endast som en spegling eller fantasibild, just för att en sådan mänsklighet utan Gud inte skulle kunna förverkliga en sådan kärlek. Vi har klara exempel på det i Idioten (Semjónovitj Rogózjin), Ynglingen (Versilov), Onda andar (Stavrogin) och Bröderna Karamazov (Ivan).

En gudlös värld, enligt Dostojevskij, för oss mot förvildning och självkärlek, vi blir vår egen undergång. Affirmationen är viktig, och bara genom Gud kan vi älska vår nästa. Det är så vi befäster vår självkänsla och ser alla som systrar och bröder, och kärleken som en del i evighetstanken – affirmationen (åter) är viktig – liksom radbandets hemliga helande och ledande styrka till att befästa tron.

Med Dostojevskij så blir kärleken och frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och en teodicé och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människans kärlek till Gud och Guds kärlek till människan – en röd tråd genom hela Dostojevskijs författarskap – där hela världsskeendet är något som förlöper endast som en funktion av kärleken och friheten.
Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut ur den friheten tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga genom det dubbla att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda förutsätter friheten till det onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse.

Liderligheten

Dostojevskij uppfattade att viljans själs-våld skapar kluvenheten, som i sin tur drar in människan i liderligheten, där personligheten förlorar sin enhet. Liderligheten sliter alltså sönder personligheten och gör så att hon förlorar sin möjlighet till en förening med en annan människa. Jaget börjar så att upplösas. Den söker inte längre ett annat jag i kärleken utan kärleken själv. Den verkliga kärleken är den man känner för en annan.

Liderligheten är en steril självkärlek, en ensam ö, eller den egna spegelbilden vars enda mål är att bekräftas. Vi kan också säga att den är en självhädelse, som leder till självförstörelse.

Endast inriktningen mot och föreningen med en annan människa stärks vi och växer som människor. Liderligheten som negation leder till den djupaste isolering med livsdödande kyla. Den är dragningen mot förintelsen och det sluttande planet ner mot denna. Precis som idén om odödligheten är livet självt, den är den slutgiltiga formeln för och det första ursprunget till sanningen och samvetets rättfärdighet. Endast försåvitt människan är en odödlig varelse har hon också ett absolut värde och måste låta sig att vägra förvandlas till ett medel och ett verktyg för andras intressen.

Förnekandet av människans odödlighet är liktydigt med förnekandet av människan själv. Antingen är människan en odödlig ande och bärare av ett evigt öde, eller också är hon ett empiriskt och tillfälligt fenomen och en passiv produkt av sin naturliga och sociala miljö.

Ett eget försök till reflektion är att vi själva, i vår påtagna okränkbarhet och egoism, mer och mer börjar likna Dostojevskijs "källarmänniska", fast ovan jord i bildlig betydelse, orörliga inåt, ständig i rörelse utåt för att maximera och "äga" men utan att beröra konsekvenserna för det framtida. Kan man kalla det mättnadens hunger? Hm, detta om något tillhör det irrationella, mörka och motsägelsefulla hos oss (källarmänniskan) och är den sidan av människan som egentligen vet vad som är bra men ändå gör det dåliga; den sidan av oss som mot bättre vetande förstör både för sig själv och andra.

Frågeställningen hör till de eviga, och är brännande aktuell även i dag

Låt oss nu syna några karaktärer ur Dostojevskijs litterära universum:

Ivan Karamazov – en av centralkaraktärerna i Bröderna Karamazov

Ivan Karamazov säger till djävulen: "Du är inkarnationen av mig själv, men bara en sida ... av mina lägsta och dummaste tankar och känslor."

Djävulen hos Dostojevskij är inte den förföriska demonen. Nej, han är en gråsprängd, lärd och närmast en vulgär gentleman, som har en lakejsjäl. Det onda är för Ivan Karamazov den "smerdjakovska principen".

Denna djävul existerar för alla Dostojevskijs söndrade personer, fastan han är mindre synlig hos dem än hos Ivan. Den söndrade människans andra "jag" är icke-varandets ande, och det representerar förlusten av personlighetens eget väsen. I detta andra "jag" uppträder den tomma friheten utan innehåll, intighetens frihet.

Nikolaj Berdjajev. Källa: Wikimedia

Nikolaj Berdjajev. Källa: Wikimedia

Dostojevskij fortsätter med att spegla Ivans karaktär: den moderna människan som ateist, pragmatist och förnuftets förespråkare. Med i Bröderna Karamazov har Ivan sin avhandling Legenden om Storinkvisitorn, presenterad i sin helhet, som med en ironisk kraft utan motstycke försvarar Jesus – och den är lagd i ateistens Ivans mun, vilket i sig sannerligen är en gåta. Vi får heller aldrig veta vilken hållning Dostojevskij intar mellan Storinkvisitorn och Kristus. Likväl är grundtanken frihetsbegreppet och Ivans sidospår med legenden är också helheten som hela romanen Bröderna Karamazov rör sig kring.

Storinkvisitorn förkroppsligar oförmågan att tro på andens frihet, på Gud och människan, på Gudsmänniskan och på Guds människoblivande. Eudemonismens synpunkt står nödvändigtvis i motsats till friheten och Ivan skriver:

"I stället för att inskränka den mänskliga friheten har du gjort den ännu större. Har du glömt att människan föredrar sinnesron, ja, till och med döden, framför friheten att välja mellan det goda och det onda? Ingenting är mera förföriskt för människan än hennes samvetsfrihet men ingenting är heller mera smärtsamt. Och istället för fastslagna principer, som skulle kunna ha lugnat människornas samvete en gång för alla, har du endast förkunnat sådant som är underligt, gåtfullt och obestämt, och därigenom har du handlat, som om du inte älskade mänskligheten."

Vidare fortsätter Ivan med sina förebråelser mot Kristus i Storinkvisitorn:

"Du steg inte ner från korset ... eftersom du inte ville vinna människorna genom underverk, och eftersom du törstade efter en fri tro, som inte har behov av underverk. Vad du önskade var en frivillig kärlek, och du ville inte se människorna som en hop förskrämda slavar. Men du värderad människorna för högt, ty de är inte annat än slavar ens när de gör uppror. "

Medan marken under Ivans fötter synes orubblig, känner Dostojevskij de oroliga underskikten. Hans element är elden och hans läge är rörelsen.

Dostojevskij har återupptäckt en nyandlig värld som kan ge tillbaka människan en förlorad andlig dimension som man hade osynliggjort genom att lägga den på ett transcendent plan och därmed gjort den otillgänglig för henne. Men Dostojevskijs syn på Gud, människan och världen utgick ifrån själsklyvningens ångest och mörker. Och även om han förstått den ryska nihilismens karaktär till grunden, så var han själv antinihilist.

Furst Mysjkin – huvudkaraktär i Idioten

Dostojevskij intog ju själv en kristen troshållning, bort från den ryskortodoxa kyrkan (att jämföra med Kierkegaard), ända till slutet av sitt liv och parentesen med Kierkegaard står till en inre värld inte i deras så skilda världsliga liv.

Vad Dostojevskij eftersträvade var att övertyga läsaren om det rimliga i att tro på Gud i en meningslös nihilistisk värld, tankar som aldrig lämnade hans sinne, och det han gjorde i sina romaner var att på ett idéplan vända hjärnans pragmatiska tvivel med hjärtats dragning mot godheten. Tydligaste exemplet på detta är Furst Mysjkin i romanen Idioten.

Detta med kärleken hos Dostojevskij har en speciell tonvikt i hans roman Idioten, där Mysjkin samtidigt älskar Natasja Filippovna och Aglaja. Mysjkin är en ren varelse och en änglalik natur, som befriats från lidelsens oro. Dock är hans kärlek kluven och därför dömd att bli ofruktsam. K

lyvningen finns inom han själv som en konflikt mellan två olika principer och han kan varken förena sig med Natasja eller Aglaja. Man kan säga att Mysjkins kärlek saknar kött och blod. Aglajas kärlek håller honom fången då hans önskan är att tjäna henne, och hans kärlek till Natasja bygger på medlidande och en oändlig medömkan. Dessa båda innesluter i sig en destruktiv princip, just för att den uppenbarar Mysjkins självrådighet och överskrider gränserna för vad som är tillåtet för människan. Denna avgrund uppslukar och förinta honom.

Trots denna destruktivitet är Mysjkins kärlek av Dionysisk natur. Hans kärlek är en tystlåten, kristen kärlek av en speciell art, fylld av en stilla extas eller änglalik hänförelse. Vad Dostojevskij gör är att förläna Mysjkin en divinatorisk gåva. En som förutsäger människors öde och djupt kan se in i de kvinnors själar som omger honom, och som han älskar.

Versilov – en av centralkaraktärerna i Ynglingen

Kristendomen har inte lyckas ge människorna välgång och lycka, därför att den inte velat göra våld på människoandens frihet, därför att den har hävdat den mänskliga friheten och genom denna velat förverkliga och fullborda Kristi ord.

Det är inte kristendomens fel, om mänskligheten velat svika och förråda detta ord. Det är människan och inte gudsmänniskans fel.

Berättarrösten om Versilov: "Denne är en utomordentligt stolt man, och många av dessa stolta människor, särskilt de minst aktningsvärda av dem tror på Gud. Orsaken är förvånansvärts enkel. De väljer Gud för att slippa underkasta sig människorna, då det är mycket mindre påkostande att böja sig inför Gud.

Versilov ordar själv i Ynglingen.

"– [...] Man kan inte förstöra mig med något, inte förgöra mig med något och inte förvåna mig med något. Jag är seglivad som en bandhund. Jag kan helt bekvämt uppleva två motsatta känslor på en och samma gång – naturligtvis inte av egen vilja. Men icke desto mindre vet jag att det är ohederligt, framför allt redan därför att det är alltför insiktsfullt. Jag har levt i nästan femtio år och vet fortfarande inte: är det bra att jag har levt så länge eller är det illa? Naturligtvis älskar jag livet och det framgår direkt av faktum, men att älska livet är simpelt för en sådan som jag. [...] Och skulle jorden verkligen finnas till för sådana som vi? Troligast av allt – ja; men denna tanke är ju alltför tröstlös. Och förresten ... och förresten kvarstår ändå frågan öppen.

Han talade sorgset, men jag visste i alla fall inte om det var uppriktigt eller inte. Det fanns alltid ett skrymsle inom honom som han inte till något pris ville lämna."

Så över till den tolkning som Dostojevskij gör ang. kärleken Versilov outtalat hyser för Katarina Nikolajevna. Men kärleken till Katarina blir för Versilov inte ett sätt eller medel att komma utanför sitt jag för att vända sig till ett annat jag och på så sätt förena dem. Den står istället för en inre angelägenhet mellan honom själv och hans eget jag, att likna vid en uppgörelse med sitt eget öde.
Versilovs hemliga kärlek till Katarina i Ynglingen skapar genom hans vanmakt och förvirring en atmosfär där alla hans närmsta dras in, blir själva förvirrade, och ovetandes inverkar på att göra Versilovs kärlek dömd till att misslyckas. Här finns många paralleller till Stavrogin i Onda andar.
En paradox i Onda andar, blir den tankegång, som med Krilovs röst, öppnar för en väg tillbaka för de trosförnekare som avvikit från vägen:

"Ty de som frigjort sig från kristendomen och opponerat sig mot den, är icke desto mindre till sitt väsen personifikationer av Kristus, och sådana kommer de att förbli."

Avslutningsvis: Visst var även en visionär som Dostojevskij fast i sin egen samtid och trots att hans syn på kärlek och frihetsbegreppet i dag känns föråldrade så lever ändå en sak vidare och den lyser lika starkt idag som då; nämligen hans förmåga att gestalta en främmande idé, bevara dess fulla betydelse som idé och på samma gång även bevara en distans, utan att vare sig bekräfta eller låta idén smälta samman med sin egen uttryckta ideologi.

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | Porträtt om politik & samhälle | 08 januari, 2013

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Jelinek mellan brutalitet och skärpa Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Av: Anders Forsberg | Litteraturens porträtt | 03 september, 2006

KO UN. Diktaren från Syd Korea

Själv kom jag i kontakt med honom på slingriga vägar. Väl framme blev jag överväldigad. I "Mina dikters dröm", en essä som avslutar Sydkoreas store poet, dramaturg, romanförfattare, litteraturkritiker och frihetskämpe ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 04 september, 2012

Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 05 juli, 2008

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 maj, 2009

Allmän letning

Att ta en sväng på kontinenten blir vanligare och enklare. På TV hörde jag igår med stigande förvåning ett meningsutbyte mellan två kandidater till Europaparlamentet. Den ena av dem tyckte ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 27 februari, 2014

Hammarén talar, och talar för mycket om för mycket den här gången (Tumbling…

Stämpelrött d'breviant skrumpelns, lämnas lika till bedd onåd förd konkursanhållan för Land of Fuck, vet inte vad jag mig talar om här ändå, eller aldrig heller helt annars heller av ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.