En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 november, 2012
Reportage om scenkonst

Individ-perspektiv, genus-perspektiv, klass-perspektiv

Jag föddes med ett individ-perspektiv och har behållit det perspektivet genom åren. Det betyder att jag alltid varit välkomnande och accepterande mot mina medmänniskor. Jag har aldrig avvisat någon på ...

Av: Stefan Whilde | 04 mars, 2013
Stefan Whilde

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | 26 september, 2011
Utopiska geografier

Sommarens sillar och grillar

Dagen före sommarpartyt ökar stressnivån. En av de bjudna ringer på telefonen. Ska hon hoppa av? Eller har hon med någon mer gäst? Är det några intrikata matspecifikationer som vi ...

Av: Per-Inge Planefors | 24 juni, 2013
Gästkrönikör

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass är död



Günter Grass är död, 87 år gammal. Tidningen Kulturens Ivo Holmqvist minns en gigant. 
"Bängeln har under tiden hunnit fylla sjuttio och gjort sig ett namn. Men han kan inte sluta skriva historier." - Günter Grass' mamma om sin son.
Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Günter Grass. Foto: Magnus Manske/Wikipedia

Framför allt två romaner av Günter Grass lästes ivrigt av någorlunda välorienterade svenska gymnasister för vid pass femtio år sedan, dels den omfattande "Blecktrumman" (som senare blev till en sevärd film), och dels den korta "Katt och råtta". Båda hade som spelplats Danzig som varit en fristad i sju år när Grass föddes där 1927. Det förblev den fram till krigsutbrottet 1939, och minnet av Danzig (efter kriget polskt och omdöpt till Gdansk) återkommer ständigt i det han skrev. "Blecktrumman" aktualiserades för oss på nytt för ett år sedan då vi råkade träffa David Bennent som i Volker Schlöndorffs filmatisering av romanen spelade Oscar, pojken som aldrig blir vuxen - se länken nedan.

När Günter Grass fick nobelpriset i litteratur 1999 med motiveringen att "i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte" ansåg en skribent i Der Spiegel att han borde ha fått det långt tidigare, kanske redan 1972 då det i stället gick till hans kollega Heinrich Böll. Berättartalangen hos den frodige Grass var mera påfallande, och han hade tagit mycket större risker än Böll, påstods det (och Svenska Akademien uppskattade ju hans fabulerande). Som bevis citerades några slutrader i den då aktuella "Mitt århundrade" där Grass väckte till liv sin gamla mamma fast hon avlidit nästan femtio år tidigare. Hon hade det här att säga om sin son: "Bängeln har under tiden hunnit fylla sjuttio och gjort sig ett namn. Men han kan inte sluta skriva historier."

Nej, det kunde han inte, han höll på nästan intill slutet som inträffade den 13 april. När Grass fyllde sjuttiofem var både Der Spiegel och andra tyska tidskrifter fulla av artiklar om honom, inte minst tog kontroverserna med den mäktige kritikern Marcel Reich-Ranicki stor plats i spalterna efter att  Grass hade blåst liv i dem på nytt. Med tanke på hans flit vid pennan, skrivmaskinen och datorn var det en träffande titel som Per Øhrgaard valde när han gav ut en läsvärd bok om honom för tretton år sedan, "Fortsættelse følger" (den kom på Gyldendal och är läsvärd) – för övrigt var det ett citat ur Grass eget nobelpristal.

På sina knappt tvåhundra sidor hann professorn i tysk litteratur vid Köpenhamns universitet (som han var den gången) både att referera den långa raden av verk (som hann bli mycket längre) och att kasta ljus över viktiga teman i författarskapet, som plats och tid, framför allt Danzig mellan krigen, och motiviskt, bland annat romanernas många kvinnor alltifrån urmodern på betfältet som vi möter alldeles i början av "Blecktrumman". Han kommenterade också den språkliga uppfinningsrikedomen hos Grass som inte hör till de lättaste att läsa i original.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Øhrgaard jämförde "Katt och råtta" med Klaus Rifbjergs debutroman "Den kroniske uskyld", med många likheter både vad gäller personer (pubertetsynglingarna) och språkligt (virtuositeten), och han hade en del intressant att säga om den politiske Grass. Kring 1968 var man på vänsterkanten mycket kritisk mot Grass och läste hans Brecht-porträtt i pjäsen "Plebejerna repeterar upproret" både ensidigt och enögt, enligt Øhrgaard som med eftertanke analyserade romanen "Lokalbedövad" vars diskussion av upproret inte föll tyska vänstergrupper på läppen den gången.

Øhrgaard var mindre oförsonligt: "När man läser romanen i dag slås man av kärleken och mjukheten i den." 2002, samtidigt med Øhrgaards välbalanserade studie, kom "Im Krebsgang" av Grass. Där rekonstrueras den ohyggliga episod strax före krigsslutet när passagerarfartyget Wilhelm Gustloff torpederades av en rysk ubåt, i Östersjön den 30 januari 1945.

Man hade ombord tyskar från Ostpreussen som flydde undan röda arméns framryckning. De flesta drogs med fartyget i djupet, nästan tiotusen passagerare omkom – den största enskilda fartygskatastrofen i modern tid.

Grass såg till att hålla sig i rampljuset också på senare år, framför allt när han avslöjade att han på hösten 1944 som sjuttonåring anmält sig till en SS-waffendivision där han blev förrådsförvaltare,  efter att ha sökt men inte antagits till ubåtstjänst. Då blåste det ett bra tag styv kuling kring honom, särskilt som han förtigit saken så länge. Lech Walesa tyckte i stundens hetta (men ångrade sig snabbt nog) att Grass borde lämna tillbaka hedersborgraskapet i Gdansk, och röster höjdes att han skulle skicka tillbaka pengarna, medaljen och diplomet till Nobelpris-kommittén. Också där sansade man sig snabbt.  På distans kan man kanske  tycka att det mest var en storm i ett vattenglas.

Läs även:
Blecktrummans Oskar trettiofem år senare

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Radikal realism

Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger ...

Av: Giuseppe Di Lecce | Essäer om konst | 26 november, 2011

The Baltic messenger Interview with Ruta Sepetys

From Susana Oksanen to Katrina Kalda, the literary world can now add one more woman author and descendant of the Baltic people, Ruta Sepetys, to the list of women authors ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 oktober, 2012

En fri kvinna

Salivsträng. Annat. Drömmar om säd. Hon ligger utsträckt på bordet. Serverad. Precis som hon vill ha det. Allt är minutiöst förberett med tanke på hur det gick förra gången. Det ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 06 Maj, 2012

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Den kritiska essän. Ett försvarstal

På eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod ...

Av: Robin Joensuu | Essäer om litteratur & böcker | 18 februari, 2012

Tåg i konsten – fart och rök

Några framrusande X2000 ser man inte så mycket av i dagens konst. Det är snarare graffiti man kommer att tänka på när man talar om tåg och konst, än tåg ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2013

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts