Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift. (Charles Baudelaire) Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 26 april, 2011
Essäer

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | 10 maj, 2017
Stefan Whilde

Drottningen i Paris. Om Marie Godebska

Med stigande häpnad bekantade sig besökare på Musée d’Orsay i Paris för en tid sedan med en epok i Frankrikes musikliv, som sällan belysts på ett så inträngande sätt som ...

Av: Eva-Karin Josefson | 20 mars, 2014
Övriga porträtt

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | 08 juni, 2015
Essäer om film

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta



Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år. 

Klaus Rifbjerg 1931-2015 


Det lapidariskt korthuggna var annars inte hans stil, därtill var hans fantasi för frodig.
Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Apropå en av de största diktare vi haft i Norden påstod Klaus Rifbjerg att “Carl Michael Bellman/ havde det tit rædsomt/ om formiddagen.” Så var det säkert, särskilt om man ser framför sig Tobias Sergels bekanta tuschteckning av den trötte och slitne skalden Bellman framför morgonsupen, blek och sur och glåmig. 

Med sin högt uppdrivna inlevelseförmåga visste Rifbjerg dessutom hur det såg ut i Bellmans skalle när kopparslagarna slamrade som värst: "Dra åt helvete, Ulla och Mowitz/ sa det i hovedet.” Men också det hade förstås en övergång: “på papiret stod der en anden musik/ (Gutår, kamrater, gutår, kära syster!)/ og om aftenen gik det lidt bedre.”

De där raderna – ur Rifbjergs diktsamling “Mytologi” – ska kanske inte uppfattas som ett förtäckt självporträtt även om Klaus Rifbjerg var en musisk människa som förstod att uppskatta det ätligt sköna (säkert också i flytande form). Han hade inte för inte varit delägare i en av Köpenhamns främsta gourmet-restauranger. Men det är nästan omöjligt att föreställa sig att den fantastiskt produktive Rifbjerg någonsin upplevde en förmiddag som gick i vasken. Det första man kan konstatera är att författarskapet redan numerärt sett är överväldigande, med mer än 150 böcker, från debuten 1956 till den sista boken som kommer den 9 april, Besat. Denna förbluffande statistik vittnar om sitzfleisch och en järnhård flit. Det finns författare som slår honom med råge: hur många böcker kom Alexandre Dumas (både père och fils) eller Georges Simenon upp i? Hur många thrillerförfattaren Edgar Wallace?

Belgaren Simenon i all ära, men han skrev oftast samma roman om och om igen, fast han gjorde det bra. Det remarkabla med Klaus Rifbjerg var dels hans mångsidighet vad gäller genrer – romaner, noveller, dikter, filmmanus, recensioner, revytexter osv osv – och dels den jämna och höga kvalitén på det han skrev. Var finns hemligheten bakom detta? “’Du har goda lastutrymmen i hjärnan du’, sade morfar, imponerad av hur mycket jag kom ihåg.” Så hade Rifbjergs morfar, som var svensk, säkert kunnat säga till sin dotterson. Fast citatet är från en självbiografi från öster om Öresund, skriven av en av hans nära vänner i Sverige, den två år yngre Per Wästberg. Rifbjerg, som gillade filmer, hade dessutom säkert sett Hitchcocks “Mannen som visste för mycket”, den spännande historien om minneskonstnären som ingenting kan glömma, vilket straffar sig för honom – men inte Rifbjerg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Rifbjergs fall lönade det sig tvärtom att komma ihåg allt: dofter och ljud, händelser och stämningar, spårvagnarnas gnissel, den vita handen på bilarnas nummerskyltar, buller och repliker, den första förälskelsens sötma och besvikelsens bitterhet. Han kunde återskapa hur det var att växa upp i ett lärarhem på Amager i södra Köpenhamn under trettiotalet (i samlingen “Amagerdigte”), hur krigsåren i Danmark gestaltade sig för en knappt tonårig københavnerdreng (rekonstruerade i hans och Palle Kjærulf Schmidts klassiska film “Der var engang en krig”, liksom i den sena romanen “Esbern”), hur en shakespeariansk midsommarnattsdröms sexuella förvecklingar tedde sig från dansk sommarhorisont på det frigjorda sextiotalet (filmen “Weekend”), etc.

Men han hade en lika uppdriven förmåga att när han lämnade det självbiografiska göra det troliga trovärdigt och det föreställda övertygande, t.ex. hur den artiska natten sänkte sig över polarforskaren Fridtjof Nansen och hans assistent (i romanen ”Nansen og Johansen” som inte gouterades av patriotiska norrmän, där gick han för nära inpå deras nationalhjälte).

Han spekulerade också i hur en relation mellan den svenske statsministern Olof Palme och den danska drottningen Margarethe – som för all del har en svensk mor – skulle kunnat utveckla sig om inte om hade varit, i en skröna som var kontrafaktisk men mycket underhållande (romanen “Marts 1970”).

Han visade sig också vara en fruktad polemiker som man helst undvek att råka i delo med. Liksom Heinrich Böll i “Katharina Blums förlorade heder”, om än inte riktigt lika uttalat vänsterpolitiskt, attackerade han sensationspressens benägenhet att hänga ut människor och klampa in på det privata (“Du skal ikke være ked af det, Amalia”). Han skrev så mycket att han ibland lät bli att sätta titel på sina böcker: en novellsamling heter helt enkelt “Og andre historier”, en serie berättelser som spänner över vida fält och därför har hamnat som en modern klassiker på den danska kulturkanon-listan, en ovansklig ära.

Han visste hur det kändes för en dansk skolklass att företa en skolresa till svenska fjällen på femtiotalet (“Tak for turen”), han kände till hur spanska terrorister resonerar (“Dilletanter”) – exemplen på hans inlevelse i fiktionens alla möjliga och omöjliga liv är oändliga. Olika priser haglade förstås över honom. När han fick Nordiska Rådets litteraturpris 1970 var det för romanen “Anna (jeg) Anna”, kanske för att den så tydligt visade hans fantastiska förmåga – inte särskilt vanlig bland manliga författare – att identifiera sig med en kvinnlig huvudperson: “Madame Bovary, c´est moi!”

Hans år på Princeton i ungdomen, och den följande tiden på Köpenhamns universitet då han studerade anglistik, lade grunden för hans sakkunskap vad gäller amerikansk litteratur, den märker vi i hans recensioner. Per Wästberg har jämfört novellisten Klaus Rifbjerg med den lika mångsidige och nästan lika produktive John Updike – det ligger mycket i den parallellen: de höll båda en milt ironisk berättarton, de återgav ett flytande talspråk, de hade ett uppdrivet sinne för vardagens absurditet och förortsfamiljers förvecklingar... En fläkt av nostalgin från Scott Fitzgerald (“The Great Gatsby”) kan förmärkas, liksom en kallhamrad ton från Hemingway (som han för övrigt såg på håll på en tjurfäktningssarena i Spanien).

Det lapidariskt korthuggna var annars inte hans stil, därtill var hans fantasi för frodig.

Klaus Rifbjerg pendlade mellan tre trakter: först Köpenhamn, där han varit förlagschef på Gyldendal och fortsatt var flitig recensent i huvudstadsspressen liksom den gode vännen och vapendragaren Torben Brostrøm som både skrivit studier om hans författarskap, och stått för diverse Rifbjerg-antologier. Vidare Skagen på Nordjylland, en utpost mot havet som har ett grundmurat anseende i dansk litteratur- och konsthistoria, dit har många konstnärer dragit sig undan i skapande isolering. Och slutligen Spanien vid vars sydkust han bodde emellanåt. Samman med malmöfotografen Georg Oddner skildrade han genom åren den iberiska halvön, i böcker där bild och text smälter samman i en högre enhet, och han publicerade dagboksanteckningar om spanska upplevelser som inte alltid var behagliga.

Morfar var svensk, och det svenska finns med gång på gång i hans författarskap. Ännu ett citat ur samlingen “Mytologi” kan vara på sin plats. I den förundrade han sig för drygt ett kvarts sekel sedan med viss spetsig ironi över världssamvetet Sara Lidmans engagemang i världen utanför Sverige, Norden och Europa: “Hvad er Sara Lidman /for en underlig en?/ Hvad skal hun i Vietnam?/ Hvorfor bliver hun ikke hjemme./ (...) Hvorfor kan svenskerne ikke bare blive hjemme/ i det hele taget/ vi kan ikke forstå hvad de siger/ og det er heller ikke til at forstå/ hvad Sara Lidman siger vi forstår/ det ikke og det er meget irriterende.”

Vad Rifbjerg sade förstår vi, och vi är tacksamma att han inte stannade hemma. En av hans “Knastørre digte” hade en vackert shakespearesk ton, inför det oundvikliga: “Resten er – som det hedder – tavshed.” The rest is silence. Ja, så är det, inte bara i slutakten av Hamlet.  Nu när budet om Klaus Rifbjergs bortgång kommit är det dessutom på sin plats att citera vad Horatio säger om Hamlet när han dör: ”Now cracks a noble heart”.
 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Helgon och källkult i Sverige: Sankta Helena eller Elin av Skövde

Den första lördagen efter pingst firades traditionellt Trefaldighetsafton. Söndagen som följer, trefaldighetssöndagen, är inledningen till den långa trefaldighetstiden. För inte så länge sedan var trefaldighetsafton en av årets stora dagar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 10 juli, 2012

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | Musikens porträtt | 25 juli, 2008

Gösta Ekman med Bibi Andersson och Kjell Grede

En dåres försvarstal – Gösta Ekman i en annorlunda roll

August Strindberg kände sig långt ifrån alltid helt tillfreds med den högst personliga syn på äktenskapet med Siri von Essen som han delgav världen i En dåres försvarstal.

Av: Kurt Bäckström | Essäer om scenkonst | 07 maj, 2017

Kyla i Kabul

Vintern är kall i Kabul. Det sägs att på många, många år har det inte varit sådan kyla. Temperaturen går ner till runt tio minusgrader på natten. I kylan inträffar ’koranbränningen’: ...

Av: Åsa Pernilla Gustafsson | Resereportage | 27 mars, 2012

Som djur

Människor och andra djur kan systematiskt förvandlas till ting av andra människor "Ni håller er med köpta slavar här. De har det sämst men skall ändå utföra det tyngsta arbetet; ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 19 januari, 2009

Dagar i ljus och frihet – Intervju med Nikanor Teratologen

Det ni nu ska läsa, denna text, sträcker sig tvärs genom Sveas undermåliga brunhål och publiceras i dess fantasmatiska kloak för att tillsynes nå dig i ditt allra mest privata ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 02 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.