Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta



Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år. 

Klaus Rifbjerg 1931-2015 


Det lapidariskt korthuggna var annars inte hans stil, därtill var hans fantasi för frodig.
Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Apropå en av de största diktare vi haft i Norden påstod Klaus Rifbjerg att “Carl Michael Bellman/ havde det tit rædsomt/ om formiddagen.” Så var det säkert, särskilt om man ser framför sig Tobias Sergels bekanta tuschteckning av den trötte och slitne skalden Bellman framför morgonsupen, blek och sur och glåmig. 

Med sin högt uppdrivna inlevelseförmåga visste Rifbjerg dessutom hur det såg ut i Bellmans skalle när kopparslagarna slamrade som värst: "Dra åt helvete, Ulla och Mowitz/ sa det i hovedet.” Men också det hade förstås en övergång: “på papiret stod der en anden musik/ (Gutår, kamrater, gutår, kära syster!)/ og om aftenen gik det lidt bedre.”

De där raderna – ur Rifbjergs diktsamling “Mytologi” – ska kanske inte uppfattas som ett förtäckt självporträtt även om Klaus Rifbjerg var en musisk människa som förstod att uppskatta det ätligt sköna (säkert också i flytande form). Han hade inte för inte varit delägare i en av Köpenhamns främsta gourmet-restauranger. Men det är nästan omöjligt att föreställa sig att den fantastiskt produktive Rifbjerg någonsin upplevde en förmiddag som gick i vasken. Det första man kan konstatera är att författarskapet redan numerärt sett är överväldigande, med mer än 150 böcker, från debuten 1956 till den sista boken som kommer den 9 april, Besat. Denna förbluffande statistik vittnar om sitzfleisch och en järnhård flit. Det finns författare som slår honom med råge: hur många böcker kom Alexandre Dumas (både père och fils) eller Georges Simenon upp i? Hur många thrillerförfattaren Edgar Wallace?

Belgaren Simenon i all ära, men han skrev oftast samma roman om och om igen, fast han gjorde det bra. Det remarkabla med Klaus Rifbjerg var dels hans mångsidighet vad gäller genrer – romaner, noveller, dikter, filmmanus, recensioner, revytexter osv osv – och dels den jämna och höga kvalitén på det han skrev. Var finns hemligheten bakom detta? “’Du har goda lastutrymmen i hjärnan du’, sade morfar, imponerad av hur mycket jag kom ihåg.” Så hade Rifbjergs morfar, som var svensk, säkert kunnat säga till sin dotterson. Fast citatet är från en självbiografi från öster om Öresund, skriven av en av hans nära vänner i Sverige, den två år yngre Per Wästberg. Rifbjerg, som gillade filmer, hade dessutom säkert sett Hitchcocks “Mannen som visste för mycket”, den spännande historien om minneskonstnären som ingenting kan glömma, vilket straffar sig för honom – men inte Rifbjerg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Rifbjergs fall lönade det sig tvärtom att komma ihåg allt: dofter och ljud, händelser och stämningar, spårvagnarnas gnissel, den vita handen på bilarnas nummerskyltar, buller och repliker, den första förälskelsens sötma och besvikelsens bitterhet. Han kunde återskapa hur det var att växa upp i ett lärarhem på Amager i södra Köpenhamn under trettiotalet (i samlingen “Amagerdigte”), hur krigsåren i Danmark gestaltade sig för en knappt tonårig københavnerdreng (rekonstruerade i hans och Palle Kjærulf Schmidts klassiska film “Der var engang en krig”, liksom i den sena romanen “Esbern”), hur en shakespeariansk midsommarnattsdröms sexuella förvecklingar tedde sig från dansk sommarhorisont på det frigjorda sextiotalet (filmen “Weekend”), etc.

Men han hade en lika uppdriven förmåga att när han lämnade det självbiografiska göra det troliga trovärdigt och det föreställda övertygande, t.ex. hur den artiska natten sänkte sig över polarforskaren Fridtjof Nansen och hans assistent (i romanen ”Nansen og Johansen” som inte gouterades av patriotiska norrmän, där gick han för nära inpå deras nationalhjälte).

Han spekulerade också i hur en relation mellan den svenske statsministern Olof Palme och den danska drottningen Margarethe – som för all del har en svensk mor – skulle kunnat utveckla sig om inte om hade varit, i en skröna som var kontrafaktisk men mycket underhållande (romanen “Marts 1970”).

Han visade sig också vara en fruktad polemiker som man helst undvek att råka i delo med. Liksom Heinrich Böll i “Katharina Blums förlorade heder”, om än inte riktigt lika uttalat vänsterpolitiskt, attackerade han sensationspressens benägenhet att hänga ut människor och klampa in på det privata (“Du skal ikke være ked af det, Amalia”). Han skrev så mycket att han ibland lät bli att sätta titel på sina böcker: en novellsamling heter helt enkelt “Og andre historier”, en serie berättelser som spänner över vida fält och därför har hamnat som en modern klassiker på den danska kulturkanon-listan, en ovansklig ära.

Han visste hur det kändes för en dansk skolklass att företa en skolresa till svenska fjällen på femtiotalet (“Tak for turen”), han kände till hur spanska terrorister resonerar (“Dilletanter”) – exemplen på hans inlevelse i fiktionens alla möjliga och omöjliga liv är oändliga. Olika priser haglade förstås över honom. När han fick Nordiska Rådets litteraturpris 1970 var det för romanen “Anna (jeg) Anna”, kanske för att den så tydligt visade hans fantastiska förmåga – inte särskilt vanlig bland manliga författare – att identifiera sig med en kvinnlig huvudperson: “Madame Bovary, c´est moi!”

Hans år på Princeton i ungdomen, och den följande tiden på Köpenhamns universitet då han studerade anglistik, lade grunden för hans sakkunskap vad gäller amerikansk litteratur, den märker vi i hans recensioner. Per Wästberg har jämfört novellisten Klaus Rifbjerg med den lika mångsidige och nästan lika produktive John Updike – det ligger mycket i den parallellen: de höll båda en milt ironisk berättarton, de återgav ett flytande talspråk, de hade ett uppdrivet sinne för vardagens absurditet och förortsfamiljers förvecklingar... En fläkt av nostalgin från Scott Fitzgerald (“The Great Gatsby”) kan förmärkas, liksom en kallhamrad ton från Hemingway (som han för övrigt såg på håll på en tjurfäktningssarena i Spanien).

Det lapidariskt korthuggna var annars inte hans stil, därtill var hans fantasi för frodig.

Klaus Rifbjerg pendlade mellan tre trakter: först Köpenhamn, där han varit förlagschef på Gyldendal och fortsatt var flitig recensent i huvudstadsspressen liksom den gode vännen och vapendragaren Torben Brostrøm som både skrivit studier om hans författarskap, och stått för diverse Rifbjerg-antologier. Vidare Skagen på Nordjylland, en utpost mot havet som har ett grundmurat anseende i dansk litteratur- och konsthistoria, dit har många konstnärer dragit sig undan i skapande isolering. Och slutligen Spanien vid vars sydkust han bodde emellanåt. Samman med malmöfotografen Georg Oddner skildrade han genom åren den iberiska halvön, i böcker där bild och text smälter samman i en högre enhet, och han publicerade dagboksanteckningar om spanska upplevelser som inte alltid var behagliga.

Morfar var svensk, och det svenska finns med gång på gång i hans författarskap. Ännu ett citat ur samlingen “Mytologi” kan vara på sin plats. I den förundrade han sig för drygt ett kvarts sekel sedan med viss spetsig ironi över världssamvetet Sara Lidmans engagemang i världen utanför Sverige, Norden och Europa: “Hvad er Sara Lidman /for en underlig en?/ Hvad skal hun i Vietnam?/ Hvorfor bliver hun ikke hjemme./ (...) Hvorfor kan svenskerne ikke bare blive hjemme/ i det hele taget/ vi kan ikke forstå hvad de siger/ og det er heller ikke til at forstå/ hvad Sara Lidman siger vi forstår/ det ikke og det er meget irriterende.”

Vad Rifbjerg sade förstår vi, och vi är tacksamma att han inte stannade hemma. En av hans “Knastørre digte” hade en vackert shakespearesk ton, inför det oundvikliga: “Resten er – som det hedder – tavshed.” The rest is silence. Ja, så är det, inte bara i slutakten av Hamlet.  Nu när budet om Klaus Rifbjergs bortgång kommit är det dessutom på sin plats att citera vad Horatio säger om Hamlet när han dör: ”Now cracks a noble heart”.
 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.