Tolv aforismer om lögnen

I. Illusionen att du kan klara dig med en lögn är falsk.  II. Inget annat väsen förökar sig med sådan snabbhet och effektivitet. Lögnen förökar sig exponentiellt.  III. Lögnen är maktens ivrigaste ...

Av: Oliver Parland | 21 augusti, 2011
Essäer

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | 23 augusti, 2017
Kulturreportage

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Överväldigande magnifikt. Det flamländska måleriet på Nationalmuseum

"Oj!" sa min unge vän när vi steg in i den första salen och fick syn på Rubens stora målningar. "Lite för många puttis," tyckte en något äldre väninna. "Överdådigt ...

Av: Birgitta Milits | 18 Maj, 2010
Kulturreportage

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet



Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men där även Hofmannsthal gav ifrån sig ett bestående återsken. Hofmannsthal skapade sig först ett inhemskt rykte med sina lyriska dikter och pjäser och blev sedermera internationellt känd för sitt samarbete med den tyska opera kompositören Richard Strauss. 
 Stefan George (1910). Foto: Jakob Hilsdorf

Stefan George (1910). Foto: Jakob Hilsdorf

Intressant, att lägga mot Hofmansthals utveckling, är den påbörjade existentialismen som vandrar bredvid under 1920-talet, tänker främst på Husserls så viktiga text Cartesianska meditationer från 1929 där han presenterar sin intersubjektivitetsteori.
Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Vägen

Söker mig så med allmänna ordalag mot Hugo von Hofmannstahls liv, i synnerhet hans diktning …

Reser med Teophil Morren och Loris, där färdmedlet är tanken, och eftersom tanken går snabbare än ljuset börjar vi, efter starten i den italienska renässansen, snabbt att närma oss Tyskland under slutet av 1700-talet, uppfyllda av Friedrich Schlegels begrepp "romantik" (1798). Vi är dock så upprymda av bröderna Schlegels tankegångar och Novalis diktning att vi inte märker att ett nytt/gammalt århundrade snart glider förbi och vi närmar oss den tyska nyromantiken eller varför inte sammanfattningen av Blätter für die Kunst:

"Vi vilja ingen uppfinning av historier, utan återgivande av stämningar, ingen betraktelse, utan framställning, ingen underhållning, utan intryck."

Nu tar Morren av sig sin mask och ber så att Loris ska göra detsamma. Jag står som förstummad, de båda glider ihop, och personen som nu står framför mig är ingen mindre än Hugo von Hofmannsthal som här börjar med att berätta att hans farfars far, Isaak Löw Hofmann, fick adelstiteln "Edler von Hofmannsthal" av den österrikiska kejsaren 1835. En utmärkelse som delvis byggde på hans, i Wien, grundande av en institution för fattiga 1822 (Armenanstalt).

Hofmannsthal: "Min farfarsfar var en av de mest inflytelserika köpmännen i Habsburgska riket under första delen av 1800-talet och även president för det judiska samfundet 1806. Det är med andra ord här jag själv ser början på min bana trots att jag istället började skriva dikter och pjäser från tidig ålder. "

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Alltså framför mig: diktaren som tillhörde en av de exklusivt utvalda som ingick i Stefan Georges medlemskrets för tidskriften Blätter für die Kunst vilken hävdade en ny poetisk riktning i opposition mot naturalism och impressionism; och som sökte en väg som genom poesin i vad som kom att bli den tyska ”nyromantiken”.

Måste bara kort synliggöra egen berättarröst, otydlig i sin historia ty den har ingen betraktelse ingen stämning eller egen framställning, kanske kunde den vara en sång: en ballad om det yttre livet!

Längst in finns en mycket liten smärta som omges av en större, och så omkring den en mycket större, och så omkring den ytterligare en, fast mer uttunnad och inte så farlig, och så vidare och vidare i allt större ringar. Längst ut känns det nästan ingenting. Och ändå känner jag hur den mycket lilla smärtan silar ut och blir tydlig, och jag vet inte vad jag ska göra med den.

Vilka har inte haft den obehagliga känslan av att smälta, av att förlora all kraft och flyta bort i et stormande hav, av att känna sin tillvaro utplånas och lösas upp på ett besynnerligt sätt, av att tömmas på alt innehåll. Att inte förnimma något annat än huvudet, skilt från kroppen och vara helt isolerat. Jag är övertygad att jag inte betyder något i universum, men jag känner att min tillvaro är den enda verkliga
Ni, ni därute, ni därute inne, så lite, så lite ni gör, för att närma andra i vad ni själva bör. Fan, det stör! Mina, dina, är ju redan andras, de som vågade. Och nej, det är inte bägaren jag söker. Tiden, tiden är en annan. Och därför går jag min väg.

Söker prosan i poesin …

Söker en alternativ början …
Söker en viss stämningspoesi …
Söker poesi …

… Så stjärnorna vi ser, när vi betraktar dem, bär miljoner av år i sitt levnadsljus, ibland som levande, ibland som döda, men det saknar all betydelse, eftersom de stjärnor vi betraktar lever i det skenbarligas rike, precis som våra drömmar gör det. När vi betraktar stjärnorna i natten eller drömmer vår dröm, är de båda delar ur en annan dröm, en dröm som lösgjort sig ur en annan dröm liksom en vattendroppe, lösgör sig ur en annan, större, en rörelse, en 

För Hofmannsthal innebar det ”nyromantiska” tänkandet att han valde en återgång till den italienska renässansens strofbildningar till sin poesi.
Söker mig själv, kanske finner dig, med egna ord, mellan raderna i denna Hofmannstahls dikt: ”BALLAD OM DET YTTRE LIVET”

”Och barn växer upp med djupa ögon,
som inte vet någonting, växer upp och dör,
och alla människor går sina vägar.”

Min fråga är om du talar i mig.
Din fråga är om jag talar i dig.
Vi sammanflätas i varandra.
Vi växlar sången för varandra.

”Och söta frukter blir det av de sura
och faller nattetid ned som döda fåglar
och ligger några få dagar och ruttnar.”

Till punkten som vänts mot mig själv –
till punkten som vänds bort från dig själv –
Och jag ser dig utöver, ser vad du behöver.
Du ser mig nära, följer linjen som kan sära.

”Och ständigt blåser vinden,
och ständigt på nytt förnimmer vi och talar många ord
och känner lämmarnas lust och trötthet.”

Så stumt det är i din tystnads viskande
Hör vad du vill höra.
Hör ditt ljud där ingen talan räcker.

”Och vägarna går genom gräset,
och orter finns både här och där,
fulla av facklor, träd, dammar,
och hotande, och döds likt förtorkade …”

Illusionen, drömmen i min hjärna,
illusionen att dig värna,
båda av fosfor och salt,
båda länkade som innersta gestalt.


”Till vad gagnar dessa uppbyggda?
Och liknar varandra aldrig? Och är oräkneligt många?
Varför växlar skratt, gråt och bleknande?”

Ordlösa ord ska du tala ur alla ord ska jag tiga
tala och tiga ur glömskan
då de kysser vår smärtas rum.

”Vad gagnar detta oss och dessa lekar,
vi som dock är stora och evigt ensamma
och vandrande aldrig söker några mål?”

Du den minst vägda röst då jag hör det osagda ordet
just då papperen faller från bordet.
De orden är inga ord.

”Vad gagnar det att ha sett mycket av dylika ting?
Och likväl säger den mycket, som säger ”afton”,
ett ord ur vilken svårmod och sorg
rinner liksom tung honung ur de ihåliga honungskakorna”

Tillika röst och ton. Din punkt av noll mitt ögonblick
födelse – slocknad – födelse på nytt.
Du gör inte avbön för mig detsamma i min bön för dig
Om och åter; båda värdet som förlåter.

/ Rader: Hofmannsthal
Mellanrader: Gröning

Denna dikt är mycket typisk för den unge Hofmannsthal, liksom Stefan George, i sin musikalitet och exklusiva formsäkerhet i det Hofmannsthal vill åt det ”magiska herraväldets över ordet”. Detta med det psykologiska nyanserna och lite kyliga svårmodet som bygger den innehållsmässiga horisonten i dikten.

Min brist på tillit har förhindrat djupare identifiering. Men samtidigt med denna misstrogenhet mot allt och alla (ibland kanske även mot dig) har tillitsbehovet förskjutits att gälla större, oåtkomligare eller avlägsnare saker: framtiden, universum, människans okända möjligheter. Och bilden! Jag vill alltid dyka och bada mig ren i den poetiska bilden som för mig är fantasins mest själfulla blomma, en lustens knutpunkt. Bilden balanserar outtömligt lockande på gränsen mellan medvetet och omedvetet. I bildskapandet ser jag det centrala i poesin, det innehållsrika korsningsstället mellan insikt och neuros, samtidigt ett uppenbarande av hemligheter och en latent analys.

Ty poesin är ett verkligt behov och ett behov som skall finnas så länge människan förblir människa. Detta behov kan sedan tillgodoses med andra medel – och endast ett fåtal, som du, når ju fram till poesins renaste form, likt en Hofmannsthal, George eller Mallarmé – men detta kan även innebära en nedgång och en fara på ett idémässigt plan vilket historien visat. Vill ändå hävda att poesin upptäcker och tillvaratar förnimmelsernas alla nyanser och tjänar därigenom det mänskliga psykets finaste funktioner. Varje verklig förnyelse av dikten innebär följaktligen ett steg framåt i den mänskliga förnimmelseförmågans utveckling, en erövring såväl inåt som utåt. Tror här att jag behöver och vill ge en bild av kärleken: ”Kärleken är som en uppringande vind som även skakar de gamla träden.”

Och Teophil Morren talar:

”Jag vet att blommorna aldrig själva faller ur öppna fönster. Speciellt inte på natten. Men det är ovidkommande. Hur som helst, här den röda ros som plötsligt låg framför mina svarta lackskor i den vita snön som täcker gatan. Rosen var mycket mörk, som sammet, fortfarande slank, men inte ovikt, och utan doft på grund av kylan. Jag tog den med mig, la den i en liten japansk vas på mitt skrivbord och gick till sängs.
Jag vaknade strax efteråt. Det fanns ett svagt ljus i rummet, inte från månen utan från stjärnorna. Inandning: jag kände doften av den nu varma rosen glida över och hörde ett viskande samtal.”

Söker de empiriska orden i en början till avslut:
Efter första världskriget, grundade Hofmannsthal Salzburgfestivalen, tillsammans med teaterproducenten Max Reinhardt, där föreställningarna ofta tog upp moraliska perspektiv för att spegla det ”nya” österrikiska samhället sammankopplat med en dold symbolik; en symbolik och mystik som kom att ta allt större plats i Hofmannsthals växande intresse för det religiösa, speciellt den romersk-katolska läran.

Vi kan se Hofmannsthals reflektioner kring krisen och sönderfallet av den europeiska civilisationen efter första världskriget komma till uttryck i hans politiska drama Der Turm (1925), och det Hofmannsthals konstnärliga uttryck i prosa, lyrik och dramer kom att svara på var en kollaps av det habsburgska kejsardömet och detta genom en ökad medvetenhet om sin egen del i det österrikiska arvet, tillika den europeiska traditionen. Detta i sig var ett slag från vilket den patriotiska och konservativa sinnade Hofmannsthal aldrig riktigt återhämtade sig ifrån. Och samtidigt som Hofmannsthals konst fortsatte att utvecklas hävdade han alltid lyrikens känsliga nåd och skönheten i uppfyllandet av en transcendent känsla som är så typisk i hans tidigare verk, i synnerhet den, i texten, tidigare upptagna dikten ”Ballad om det yttre livet”

Intressant, att lägga mot Hofmansthals utveckling, är den påbörjade existentialismen som vandrar bredvid under 1920-talet, tänker främst på Husserls så viktiga text Cartesianska meditationer från 1929 där han presenterar sin intersubjektivitetsteori.

Kort: För att förstå, inte vad föremålen är, utan hur de bestäms av vårt sätt att rikta oss mot dem, måste vi träda tillbaka från världen, avstå från alla giltighetsanspråk på den, och undersöka hur fenomenen framträder inför oss.

Samma år den 13 juli 1929 begår tragiskt sonen Franz självmord och bara två dagar senare, strax efter sonens begravning, får Hofmannsthal själv träda tillbaka från världen då av en kraftig stroke som tar hans liv.

Appendix

Mitt egentliga språk är inte bild, inte heller ord utan något smalt, som kan skymta mellan arterna. Ett ljus, en närhet, det är vad jag vill.

Tittar långt ut genom fönstret, tycker mig se en himmel förtöjd av trädkronor, varken ser eller hör några fåglar. Kommer i tanken på att det var längesedan jag hörde fåglarna. Varför? Är tystnaden ett rop som vill säga mig något? Lyssnar och hör att den genomtränger allt, den talar alltså till mig. Jag svarar ned att sluta mina ögon, lyssnar intensivt och tar in allt. Förstår så varför fåglarna försvann, de var ju trädkronornas tankar, trädkronorna som nu tillhör himlen och är himlens tankar, jag har blivit fåglarnas tankar och det är därför jag vet, vet varför dom försvann djupt in i tystnadens tankar. Du som är Du, du låter mig plötsligt höra fågeln, en koltrasts sång utanför, smärtsam, så mycket större än fågeln själv och som nu rymmer alla trädkronorna och himlen som ligger i dem.

Hofmannsthal sjunger fram:

”Dalen av skymningen fylldes
med en silvergrå doft, liksom månen
sipprar genom molnen.
Men det var inte natten.
Den silvergrå doften av den mörka dalen
orsakades av att mina sömniga tankar suddats ut,
då jag tyst sjönk,
och transparent som havet lämnade mitt liv.
Vilka underbara blommor som fanns,
med sina mörka kalklager glödande! En labyrint av växter
genom vilket ett gul-rött ljus,
som från topaser, glöder i varma strömmar. Allt
fyllt med en djup svullnad
utav melankolisk musik. Och jag visste,
även om jag inte kunde förstå det, men visste ändå:
att detta var döden. Och döden vände musik,
med en enorm längtan, söt och glödande mörk,
broder till djupaste melankoli.”
(Egen översättning)

Göran af Gröning

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Våra jultraditioners ursprung

 Förståndet stöter överallt på gränser och endast för hjärtat står allt mellan himmel och jord obegränsat till förfogande!Karl Heinrich Waggerl: Alles wahre ist einfach (allt som är sant är enkelt) ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 24 december, 2013

Mörkret i den digitala världen

Handen på hjärtat har du någonsin Googlat på dig själv? Naturligtvis har du inte det, men du kan vara förvissad om att ”någon annan” har gjort det. ”Allt” finns noterat, förvärvsarbete, föreningsverksamhet ...

Av: Kerstin Bernhardtz | Essäer om litteratur & böcker | 23 mars, 2012

Vägar till världen

I tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 12 december, 2014

En annorlunda syn på julfirandet

Det är hos alawiterna i dagens krigshärjade Syrien som julen (kallad kouzalli ) - försoningens högtid - är allt utom just detta. Ett historiskt perspektiv kan delvis förklara händelsernas förlopp. En ...

Av: Ingmar Karlsson | Essäer om religionen | 24 december, 2011

Ett kärt återseende efter en lång odyssé?

Jag har landat. Medan jag nu i maj 2010 sitter nere vid havet och blickar ut mot piren kommer jag att tänka på mitt allra första möte med människorna här ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 02 juni, 2010

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 Maj, 2013

Vladimir Oravsky Foto Kerstin Sandström

Jag, en miljöbulimiker

Jag jobbade på en stor statlig institution som under en alldaglig arbetsonsdag, plötsligt drabbades av uppjagat miljömedvetande. Då skulle de som tog en cykel till jobbet få en klotformad, i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2016

Eurostar! Och en ny värld öppnar sig...

I dessa vulkanutbrotts tider tackar jag Eurostar, denna fantastiska konstruktion invigd den 17de november 1994 under den engelska kanalen som förenar kontinenten med Storbritannien. Då jag reste över från Paris ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 02 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.