Låt inte poesin skrämma dig

Jag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte ...

Av: Jessica Johansson | 27 september, 2012
Jessica Johansson

Den perversa hjärnan av Stefan Hammarén

Just i ett ögonblick krockar travhästambulanstransport med retroleprahemsenklaven på oändliga hjul där Señor Breackruffstes i förarsätet in på ett Hilfskrankenhauss entré, turné både han och jagg den fraktade instrumentdirektören bars ...

Av: Stefan Hammarén | 07 september, 2014
Stefan Hammarén

Rune Depp 2

Av: Janne Karlsson | 20 januari, 2012
Kulturen strippar

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson

En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras.

Av: Björn Gustavsson | 17 september, 2015
Björn Gustavsson

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”



Einar Askestad Foto Maria KlevemarkUnder sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den svenska samtiden.

Vilka drag är grundläggande för den svenska litteraturen?

I mer modern svensk litteratur – säg från sekelskiftet 1900 - skulle jag säga ”impotens”. Författaren är en tvivlare, på Gud, på ideal, på att vara stark, på kärlek, på språk, etcetera. Han – eller hon – kretsar kring sitt eget jag och dess tillkortakommande, alternativt projicerar ut sina psykologiska begränsningar som ideologisk mer eller mindre agitatorisk retorik (som för att kompensera impotensen/frigiditeten). Det rör sig om en form av nihilism som med tiden accentuerats in absurdum, där könet, klasstillhörigheten, och så vidare, blir utgångspunkten för en lika förenklad som totalitär världsförståelse.

Vad är den största skillnaden mellan svensk litteratur och litteratur från andra kulturer? Vad är dess prioritering?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror den största skillnaden är det jag skissade ovan. Oförmågan att se helheten, att se bortom sin egen (förkrympta) psykologi. Att inte ha medlen och modet att vara saklig, att se det historiska sammanhanget. Dess prioritering är att bekräfta och rättfärdiga den egna bristen.

Finns i den svenska litteraturen en gräns mellan realistiska och orealistiska verk? Hur stark är gränsen mellan dessa flöden?

På det stora hela löser svensk litteratur upp denna skillnad (mellan realism och icke-realism), och detta för att dess subjektivism är så stark att den förblir oifrågasatt, den blir norm, ja till enda verklighet. En omedvetenhet om det begränsade perspektivet gör begränsningen till en slags realism; en subjektivitet som ser världen utifrån sin begränsning och därmed gör begränsningen till världen som sådan.

Vad är etiken i Sverige? Vad betyder "det etiska innehållet i ett verk?"

Etiken i svensk litteratur är att inte ifrågasätta normen, det vill säga den förenklade världsbild som konstituerar den moderna svenska socio-politiska offentliga verkligheten. Det etiska innehållet i ett verk är det som ytterst gör verket till ett verk. (Det finns sålunda få verk i mer modern svensk litteratur.)

Hur fungerar den religiösa innebörden i skönlitteraturen? Vad är meningen med protestantismen? Vad är meningen med katolicismen?

I Sverige är religionen en privat-psykologisk historia, vilket sammanhänger med det ovan antydda. Protestantismen är ett tidigt uttryck för denna missförståelse av relationen subjekt, verklighet och metafysisk. Det är ingen tillfällighet att katolicismen fick utrotas i detta land, och då av Gustav Vasa, själva grundaren av det moderna centraliserade Sverige. Den svenska staten är ett uttryck för den ”fallna” människan, i betydelsen att metafysiska frågor fått ge vika för real- och maktpolitiska ambitioner. Protestantismen är religion som världsligt styrmedel, den renodlat sekulära staten uppstår först då religionen utarmats så till den grad att den inte ens är användbar för den politiska makten.

Någon litteratur i egentlig mening är omöjlig utan ”den religiösa innebörden”, för Språket – Ordet – är transcendens. Det är själens kött.

Vad är attityden hos de svenska kritikerna och hos läsarna till satir? Vilka är de sociala och etiska gränser som författare inte kan passera?

Satir, ja all humor, förutsätter intelligens, i meningen förmågan att samtidigt se saker ur ting ur såväl ”höga” som ”låga” perspektiv. Den svenske läsaren – och i än högre grad kritikern, av skäl jag inte går in på här – har svårt att förstå satir, för hennes humor stannar vid det (socialt och psykologiskt) igenkännbara, medan all genuin humor rör det existentiella – rör sig bortom det utpekade för att beröra de vidaste sammanhang tillvaron ingår i. De etiska gränserna sätts av sanningen, av att saker och ting tillskrivs de värden som de har i sig själva, och den litteratur som kringgår detta faktum är – omoralisk. Endast i Sverige är det möjligt för en biträdande kulturchef att avsluta en artikel med en mening som denna: ”Jag har upptäckt att det existentiella är riktigt spännande.”

Vad tycker du om att använda Bibeln och den grekiska mytologin i den svenska prosan?

Bibeln och den grekiska mytologin är skatter som gestaltar djupdimensioner i tillvaron. I svensk litteratur används myter och liknande berättelser oftast för att bevisa att myten är en lögn och djupdimensionen en önskedröm som leder människan i fördärv. En författare som Pär Lagerkvist lyckades göra ett sådant i grunden destruktivt synsätt till stor litteratur, då han brottades med sin egen längtan efter någonting annat. Denna längtan finns inte längre i svensk litteratur – den hör inte en fullbordad modernitet till.

Varför används nationell eller nordisk mytologi sällan i litterära verk för vuxna?

Se ovan. Den moderne svensken uppstod av att man mördade traditionen; Gustav Vasa konfiskerade alla kyrkliga tillgångar, slängde ut nunnor på gatan, osv.

Vad tror du om postmodernism i litteraturen? Vilka är dess särdrag?

Postmodernismen är friheten i att inte längre vara i kontakt med någonting verkligt. När glömskan glömt att den är en glömska – en fullbordad tomhet. Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.

Varför är postmodernism nästan frånvarande i Sverige?

Jag tror det är fel att säga så. Den är i högsta grad närvarande, men som glömska. Det tomma fylls av ”vardag”, av det banala, och det banala gör gärna intrycket av att vara realism, ja av att vara verkligheten som sådan. Och den – postmodernismen såsom samtid - skymmer att dess realism är frånvaron av djupdimension, av historisk medvetenhet, poesi, metafysik. I Sverige – ja, i all modernitet som blivit sig själv nog - existerar man i kraft av att inte förstå sina egna förutsättningar.

Vad skall finnas i verk så att det:

- får en respons från allmänheten?

Igenkänning, (och) ”spänning”, det vill säga att det skall kittla så pass mycket att marken inte på allvar gungar.

- vinner ett prestigefyllt litterärt pris?

Att du tillhör ett ”litterärt” kotteri. Det kan vara att du har gått en prestigefull författarutbildning, att du har rätt politisk synsätt och agenda (att tillhöra arbetarklass är i Sverige en bonus), att du tillhör mediasfären och gärna är känd därifrån, att du profilerat dig som det ena eller det andra – som radikal liberal, som talesman för en minoritet, etcetera.

- blir antagen av förlag?

Se ovan.

- blir populär bland vanliga läsare?

För att bli populär i mer breda lager behöver du uppmärksammas av den mediala sfären, för det svenska folket lever igenom media.

- för att värderas i art-house miljön?

Jag känner tyvärr inte till begreppet art-house.

Vad är det mest karaktäristiska och det mest oväntade som skett i den svenska litteraturen från 1965 till 2014?

Det mest karaktäristiska är utan tvivel att den blivit så kvalitativt sämre. Deckargenrens förändrade status är bara ett exempel på denna förändring. Det mest oväntade? Kanske att det var möjligt att så mycket litteratur författades som inte är i närheten av det som är angeläget. Ja, av att vara litteratur.

 

Diana Koblenkova

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.