Italienskt examensvimmel med Papa Francesco

Alldeles före Palmsöndagen var kulturens Per-Inge Planefors på Ellen Key-seminarium i Bologna. Fredagen och lördagen var arbetsdagar för seminariets deltagare. Temat för seminariet var Ellen Key – Creating a European ...

Av: Per-Inge Planefors | 28 mars, 2013
Gästkrönikör

Queer Jihad

Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det organisationer som arbetar för HBT-rättigheter inom islam.

Av: Simon Sorgenfrei | 04 augusti, 2007
Essäer om religionen

Linda Lê: Kall från det okända

Litteraturen är inte gjord för de frikända, inte heller för de utvalda. Man finner den i olycksoffrens och de försakades läger, hos de dömda, det vill säga hos alla dem som ...

Av: Camilla Lundström | 26 augusti, 2009
Litteraturens porträtt

Om banbrytaren James Frey

När James Frey gästade säsongsavslutningen av Skavlan var jag i extas. Sedan flera år tillbaka är Frey en av de författarna jag fascineras mest av. År 2005 uppmärksammades Freys debutbok ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 17 april, 2012
Gästkrönikör

Ett brev från tokstaden. En intervju med Giovanni Montanaro



Giovanni Montanaro. Foto Gian-Luca RossettiGiovanni Montanaro är en ung italiensk författare. Hans senaste bok Världens alla färger, publicerad av Bonnier, har krönts av både publik och kritik. Jag träffade Giovanni, där jag vanligtvis brukar träffa de italienska författarna, det vill säga på det italienska kulturinstitutet på Gärdet här i Stockholm.

De som inte känner byggnaden går miste om en av den sena modernismens mest betydande arkitektur här i huvudstaden.

I stort sett allt som har planerats kring institutet är gjort av Giò Ponti; byggnadsmaterialen (sandsten, carraramarmor, glas, linoleum …). Färgerna, möblerna, interiörens detaljer, ljussättningen med mera. 

Till sin hjälp hade Giò Ponti arkitekten Pier Luigi Nervi som ritade innertaket till ”teatern”. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Institutet invigdes 1958 och enligt den svenske arkitekten Torbjörn Olsson ligger institutet "elegant som en i gräset tappad damsko".

Världens alla färger är din tredje bok men den första som blivit översatt till svenska av Bonniers. Du lyckade göra ett positivt intryck både hos kritikerna än hos publiken. Boken består av ett enda långa brev som aldrig blir skickat. Språket är enkelt men inte banalt. Meningarna är korta, och du arbetar inte med språkliga experimentalismer. Detta är någonting som större del av den svenska publiken gillar...

– När man skriver försöker författaren lyssna på var de olika gestalterna i boken verkligen vill säga, deras historier. Jag hade inte tänkt i förväg vad jag skulle berätta. Miljön är dock Nordeuropa, det flamländska Belgien.
Jag försöker utveckla min skrivstil som författare, jag valde en stil som är kanske enkel, men jag hoppas inte banal, detta kanske på grund av mitt yrke som jurist där jag blir tvungen att arbeta med konkreta saker, litteraturen betyder för mig att inte försöka arbeta med ett språk eller litterärstil och har det som självändamål.

Världens alla färger är en brevroman som består av ett enda brev som en kvinna Teresa Drömlös adresserar till Vincent van Gogh. När du skrev tänkte du nödvändigtvis vara Teresa, men Teresa är en kvinna, skrev du ”kvinnligt”?

– Ja, frågan slår rätt. Jag tror jag lyckades bli en kvinna fast jag inte är den i verkligheten. Detta bortom alla roller och gender. Det har varit något som jag upptäckte gradvist eftersom hade jag i början tänkt skriva boken i tredje person. Men saken fungerade inte. När jag kom tillbaka till det som skulle bli Världens alla färger, började jag med ett enkelt: Dyre herr van Gogh. Van Gogh själv kommunicerade väldigt lite med sin omgivning, förutom sina målningar använde han bara brev, många brev, för att kommunicera med världen.
Det som Teresa gör är att försöka imitera honom.

När man skriver ett brev adresserar man det till någon som inte är närvarande.
Teresa skriver i ett frånvarotillstånd men hon försöker förvandla den frånvaro till en transparent närvaro. Detta är avgörande för henne.

Teresa Drömlös, efternamnet får mig att tänka på Hamlet: ”Åh, Gud, jag skulle kunna vara instängd i ett nötskal och ändå känna mig som kung över ett oändligt rike -om jag inte hade så onda drömmar”. Är Teresa rädd för drömmarna?

– Jag hade aldrig tänkt på det. Jag försökte hålla mig så nära som möjligt van Goghs själ, hans sätt att förnimma världen. Det var inte enkelt, även på grund av alla detaljer. Ett exempel? Den tomma stolen som van Gogh målade, jag tänker på den när jag ser här på det italienska kulturinstitutet, alla dessa stolar av formgivaren Giò Ponti... ja, en stol som förutsätter väntan på en plötslig närvaro eller nostalgin av en vän, Gauguin, som inte längre är hos honom, som inte längre ockuperar utrymmet som var hans. Stolen symboliserar så även van Goghs egen ensamhet. När Teresa ser van Gogh på sinnessjukhuset förstår hon att någon upplever sina egna emotioner, ett liv, vilket det kan det nu vara, som förtjänar att bli ”berättat”. Någon släckte lusten för livet hos henne, men nu förstår hon att färgerna fortsätter att finnas även i dunklet.

Ja, och boken är inte en essä om van Gogh…

Romanen föddes när jag upptäckte en stad i norra Belgien Gheel, dårarnas stad. En stad som tar hand om sina ”galna” sedan den äldre medeltiden, då grundades ett sorts psykiatriskt samfund. På detta samfund bodde van Gogh ett tag. I detta man mot man med honom förstod jag att det som var viktigt för mig var satsa hela mig själv för att skriva, genom Teresa, till en artist, som, förutom sina konstverk, kommunicerade bara via brev.
Hans desperation, de upprepade kriserna, hans sökande efter den omöjliga kärleken, ja, det handlar om galenskapen av en artist, en dårskap som liknar en sakral trance, såsom för de arkaiska samhällen, då dessa ”galna” var respekterade och i många fall intog en viktig roll i samhället. Dessa besatta personer var medlare mellan människan och de sakrala krafterna. Galenskapen var en Gudsgåva!

Gheel (Gul) är en stad men också en färg som tack vare van Gogh associeras till dårskapen ännu idag. Kan du berätta för oss om Dymphna helgonet i Gheel, skiddhelgon till de galna.

– Dymphna var dotter till en irländsk kung, Damon, och till en mycket vacker kristen kvinna. Flickan hade som beskyddare, en präst som hette Gerebernus, det var han som döpte henne. Fadern var mentalsjuk, idag skulle vi kalla hans tillstånd som manodepressivt.

När den älskade mamman till Dymphna dog, sökte kungen febrilt någon kvinna liknande i skönhet den avlidna hustru, detta i många år.

Han lämnade sina plikter som kung, sitt land, allting. Men han lyckades inte finna en kvinna som kunde ersätta henne. Dymphna som under tiden hade blivit 14, var identisk sin mamma. Damon, i sin förvirring försökte då ersätta frun med henne.

Den unga flickan kunde naturligtvis inte acceptera den incestuösa kärleken och rymde tillsammans med sin gamla biktfader.
Från land till land nådde de skogarna nära Gheel. Men Damon gav inte upp. Han letade efter dem och en dag besökte han en krog nära Gheel. När han betalade med sina irländska pengar ville krögaren inte ha dem. ”Jag redan har fått liknande igår, och jag vet inte vad jag ska göra med dessa oanvändbara stolar” sade han. Så förstod Damon att Gerebernus och Dymphna hade varit där.

Han letade och till slut fann dem i skogen. Han dödade prästen och, eftersom ville Dymphna inte följa fadern, dödades hon också.

När hon dog var Dymphna bara 15 år gammal. Det var då som folket kring staden Gheel började vända sig till Dymphna.

De flesta var människor som led av nervsjukdomar, och med tiden blev detta en verklig kult. Så organisationen som tog hand om dessa människor bad medborgarna i Gheel om hjälp. ”dårarna” kom oftast med pengar och guld. Så föddes ett samfund som såg dessa patienter och en del av medborgarna leva sida vid sida.

När Dymphna blev helgonförklarad byggdes en kyrka och ett lasarett som samfundet tog hand om.

Allt detta fanns kvar fortfarande under 1800talet när van Gogh var där, saken var inte så vanlig eftersom hade de olika samhällen, och redan sedan 1500talet, börjat internera dessa personer. Det var då som kliniken föddes som Foucault skrev.

Världens alla färger är din tredje roman: Le conseguenze (Konsekvenserna) och La croce di Honninfjörd (Honninfjörds kors). Honninfjörds kors utspelas sig i Norge, i en stad som heter Ingenting (sic). Du måste ha en fäbless för Norden.

– Ja självklart. Ibland är inte du som skriver en bok utan är boken som söker dig för att blir skriven. I den här boken fanns två aspekter som intresserade mig. Den första var Europa, det finns ett nära samband mellan Skandinavien och Italien, speciellt Norra Italien. Detta samband har, historiskt, varit positivt eller negativt.
I mitt fall handlade om det norska motståndet under den tyska ockupationen, när motståndsrörelsen saboterade de nazistiska fartygen. Detta gjorde att nazisterna inte fick använda kärnvapen de hade!
Den andra aspekten har med staden Ingenting att göra, en betydelselös stad enligt namnet, som dock gästar (i boken) världens största musikarkiv.

Du undrar varför musikarkivet ligger precis där. Det var från Nederländerna och Skandinavien som den polyfoniska musiken föddes. Teokratin skapade den gregorianska musiken, vacker självklart, men teologiskt tolkat som den enda möjliga musiken av en monoteistisk tankestruktur. Det var i detta område som tack vare tappra munkar, idén om musiken som pluralitet av toner började propageras. Om Gud är unik inte nödvändigtvis måste formera vara unika.

Skriver du en ny bok just nu?

– Ja, och romanen kommer ut nu i oktober i Italien. Det är historien om en gammal man, besviken på livet, som är vaktaren på ett arkiv där de olika föremålen från pantbanker, kronofogdar, arvtagarna, bevaras. Den gamle mannen lever ensam, han är lite kär i en kvinnlig brevbärare, men det är ingenting viktigt. En dag, medan han letar efter ett järnföremål i magasinet upptäcker han att en liten pojke. Han hade sökt skydd precis där, en flykting, ett ensamt barn.
Den gamle mannen och pojken talar inte samma språk, men trots detta finner de en form av kommunikation och blir vänner. Den gamle försöker skydda den unge. Sedan situationen blir värre och värre men jag ska inte berätta mer.

Intervjuare Guido Zeccola

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | Litteraturens porträtt | 05 april, 2010

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Katja guidar oss ut i världsrymden

Katja Lindbloms andra hem är Slottsskogsobservatoriet i Göteborg. Hon är astronomen, konstnären och anarkisten som guidar oss ut i såväl den verkliga som fiktiva rymden. Bakom en becksvart dörr i Slottsskogsobservatoriets ...

Av: Nicklas von Matérn | Konstens porträtt | 10 maj, 2011

Putin och den gåtfulla ryska själen

Det är få petersburgare som känner till den svenska staden Nyen som låg vid Nevans utlopp i Finska viken. Både staden och fästningen Nyenskans lät Peter den store riva innan ...

Av: Christer Nilsson | Essäer om politiken | 02 juni, 2013

Jakten efter det absoluta Om Fredrik Böök

Kristianstad hyllar inte minnet av sin en gång framgångsrike son. Det är som om Fredrik Böök aldrig har funnits. Aldrig fötts här, aldrig gått i skolan, aldrig varit en hängiven ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 20 juli, 2010

John O´Hara

Nu finns John O´Hara i Library of America.

Sextio av John O´Haras berättelser har nu kommit i den prestigeladdade Library of America (det närmsta en amerikansk motsvarighet till den franska Pléiade-klassikerserien man kan komma), i ett urval och ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 29 september, 2016

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | Reportage om politik & samhälle | 09 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.