Italiensk nynaturalism kantad av spiritualitet. Intervju med Gianluca De Serio

 Den italienska filmen har, trots de enorma svårigheter som landet brottas med, under den senaste tiden fått ett slags renässans. Det lutar mest åt en ny genre och nya stilgrepp ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 26 oktober, 2012
Filmens porträtt

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Kiarostamis paradox

Tidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med ...

Av: Amir Bashir Ghotaslou | 25 februari, 2009
Filmens porträtt

Strindberg på Rådmansgatan. Bild: Vattkoppa/Wiki

För att finna frid och ro

Hans-Evert Renérius skriver om Strindbergs liv med utgångspunkt i Göran Söderströms berömda biografi.

Av: Hans-Evert Renérius | 15 april, 2015
Litteraturens porträtt

Minnen med själen som bild – tribut till Kjell Espmark



Kjell Espmark

Utan siktdjup ingen dikt.
Ingen sikt utan dikt.

Eftersom detta ska formas till en minnes-essä/resa över en högst levande författare så styr jag först mot det Ithaka som var innan jag lämnade, och den tid då jag hade alla fakta – som jag minns att jag hade fakta.

Min världs fakta:

Kjell Espmark, född Strömsund 1930.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mikrokosmos (1961). Disputerad litteraturvetare med Livsdyrkaren Artur Lundkvist(1964). 1975 och 1977 en oöverskådlig insats om lyrikens väsen och dess själ. Ringarna på vattnet vars texter ännu inte tunnats ut har inte varit av mindre betydelse och har i sitt bakgrundsbrus passerat vintergatan som det enda nödvändiga nu när minnena ljuger.

Hur minns jag själv i det jag skriver? Söker mig fyra år tillbaka och finner Kjell Espmark i en intervju gjord i SvD 25 april 2010, ang. hans då utgivna bok Minnena ljuger.

”Men minnet måste ljuga, jag kan ju omöjligt se mig själv ut-ifrån. Det var så jag började fundera på andra barndomsminnen och inse att samtliga var förvanskade, på olika sätt. Det intressanta var just förvanskningen. Själva minnesbilderna kunde vara triviala men sättet på vilket de förvandlats säger mycket om vem jag var – och, inte minst, hade velat vara.”

Minnen

Minner mig en början, tänker jag, en minnets ombörjan. Kanske för att jag precis avslutat boken, Linjen (på svenska 1993 i serien KYKEON), byggd på de brev Ernst Jünger och Martin Heidegger, skrev till varandra med anledning av deras respektive 60-års dagar och där första världskrigets nihilism utgör minnesfonden vilken texterna reflekterar i.

Nu när jag tänker efter så minns jag att jag också nyligen läste om Jüngers I stålstormen och På marmorklipporna, samt På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarques. Tänker, tänker jag, och minns att jag under några dagar även sett alla avsnitt av tv-serien Heimat.

Plötsligt återser jag i minnet Mannen utan egenskaper, likaså dyker Dostojevskijs visionära varningar upp om hans förestående samtid.

Minnet dyker igen, till Peter Englunds Stridens skönhet och sorg 1914 (nu återutgiven), och Canettis Förbländningen. Vad oroar? Jag oroar? Men vad att orka minnas? Hämtar diktsamlingen Tecken till Europa (1982) av Kjell Espmark från bokhyllan. Läser ur den som ett minnets formler (Resans formler från 1983. Espmarks monografi över Tomas Tranströmer). Inser att mycket har hänt, och att inget har hänt. Precis som minnets historia, beroende på vem som har/ges tolkningsföreträde

själen i bildSom jag ser det är det mediala utbudet, i dag, tjugo år senare, tunnare och flyktigare än tidigare (som jag minns det) och kvävd i sin andliga lust, till förmån för en nihilistisk förlust.

Nihilismen som i dag brett ut sig som en typ av sekulariserad minnesförlust, och som Heidegger kanske skulle se som en nivellering av minnets vara – i ett kollektivt och individuellt sönderfall.

En självutnämnd filantropisk tidningsskrivare upplyser mig i dagens tidning (2014-08-04) – tydligen utan minne – om att ensamheten är skadlig för oss människor och för att stödja sitt påstående citerar han liksom alla nihilismens bröder och systrar uttalanden av de stela kapitalets prästerskapsskara.

För mig dock, är det tänkbart, tänker jag, att denna s.k. ensamhet först blir en negativ stigmatisering endast för den osedda, flackande själen som befolkar den med sina egna lidelser och minneschimärer.

Det enda jag begär, tänker jag, är att inte framkasta beskyllningar mot dem som lever efter devisen om eftertänksamt begrundande och i det väljer ensamheten.

Så, några rader, som jag minns dem, av Pascal: ”Nästan alla våra olyckor härrör från att vi inte haft vett att stanna i vårt rum.” Detta givetvis skrivet som en bild och somPierre Bourdieu antagligen skulle kalla ”vår rumsliga horisont”. Kjell Espmark anmärka att ”minnena ljuger”, de som gav själen en bild, förädlad i Hoffmann och andra motvilliga historier

Med Motvilliga historier (2006), av Espmark, en samling skilda noveller med stark sammanlänkning till psykiatrin och en ariadnetråd till rummets litterära horisont: nämligen ”glömskan”. Tänker på Espmarks tidigare romansvit Glömskans tid (samlingsvolym 1999) där själva sjukdomen är just glömskan – frånvaron av minnet.

1914 och ett världskrig utbryter. Vad hade vi glömt? Nu 2014 med hundra år och ännu ett världskrig emellan. Likhetstecknen radar upp sig, skrämmer. Individuell glömska eller kollektiv glömska? Vem var Hannah Arendt? Vi alla borde läsa Den banala ondskan!

”Ett vet jag: att jag alltjämt söker

den som skrev om den härliga döden.

Jag har sparat den här lilla kniven,

för att skära tungan ur hans mun”. / Kjell Espmark ur Vintergata (2007)

Kort: ”som vår vintergata är oöverskådlig i sin rumtid, så blir ljuset, återblicken, given oss som minne, kanske för att det finns något att lära”, så minns jag tanken när jag läste Espmarks diktbok Vintergata. Läs … läs… läs …

Tänker vidare och minns Espmarks doktorsavhandling Livsdyrkaren Artur Lundkvist.

”Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer synerna liksom under lätta, plötsliga korsande vinddrag …” / A. Lundkvist.

Och med Espmarks egna ord:

Minnerna ljuger”Men minnet tycks mena något mer. Med hjälp av intrycken från Leukas vill det kanske också ge en inövning i konsten att dö. Så här är det, viskar det, i all enkelhet. Man gör sig varsamt lös ur det man inte kan tänkas utan, frigör handen som är en del av den andres värkande axel, sliter sina sita förvirrade tankar ur den andras förtvivlade huvud, lämnar åter de lånade ögon man sett igenom och ger tillbaka de glimmande minnen man en tid fått hantera som sina egna. Sedan hukar man sig och stiger ner i det mörker som inte ens är mörker. […] Främmande är det i varje fall inte. Jag har ju varit här förr. Jag har bara hunnit upp mina spår” / Minnena ljuger (s.167)

Här under några ögonblick envisas jag med att vilja utrannsaka detta i döden och minnets mysterium – men omgående sänker sig den obetvingliga likgiltigheten över mig, jag tyngs allt djupare … minnesslös … men så helt stilla, något klart …

Distinktion: döden handlar om minnets praktiska saker som riter och tillbedjan av gudarna, medan mytologin utgör i minnet berättelserna och sagorna om gudarna och deras tillkomst och levnad. Myter används ofta som ett minnets sätt att förklara världen och ge svar på livsfrågor.

Själen i bild

Espmarks röst åter, här i några rader om hustrun Anna, som efter ett långt äktenskap (41 år), tragiskt dog i cancer år 2000. Och jag tar med dessa rader, inte som en sammanfattning av deras tid tillsammans, det vore högst förmätet, utan för att de koncentrerat ändå målar en så stark bild, en själslig bild, som i sin ”sanning” gör det svårt att värja sig från tårar …

”Det var ett tolvårigt döende, där jag fick känslan att kastas ut från den vanliga tillvaron till något annat. Runt detta skapade jag en myt; att det vid sidan av livet vi lever finns `det andra livet´. Vägarna löper parallella men hur vi än sträcker oss mot det andra livet kan vi inte nå det. Vi kan bara kastas in i det, av nåd. Då händer något; färgerna får en annan lyster, gatstenarna skimrar i det jag kallat `det rasande ljuset´”.

Går fortsatt längre i tankar kring Espmark som översatte själen 1975 (Att översätta själen - en huvudlinje i modern poesi - från Baudelaire till surrealismen) och två år senare gav den en bild: Själen i bild – en huvudlinje i modern svensk poesi (1977). Verken kan läsas separata men Baudelaires ande svävar – med att söka själens sinnliga gestalt – nyfiket över dem båda.

spleenDet finns ingenting som säger att en metafor måste vara fysisk påtaglig för att vara precis, och ingenting säger att det inte går att använda abstraktioner på ett exakt sätt mot det subjektiva metaforiska. Vi ser att det poetiska jaget inte längre är bärare av den tragiska åtskillnaden mellan subjekt och omvärld i försöket att försona språket. Här faller då den traditionella uppfattningen om poeten som en försonare och kännare av sanningen. Man måste så offra personligheten för att rädda stilen och formen för att rädda uppriktigheten utan vilken ingen stil kan existera. Jag vet inte om den etiska lyriken egentligen har ett värde, då den etiska lyrikens krav på oss är så fodrande och ständigt vill framhärda motsättningen och aldrig får vila i illusionen. Det kvalitativa är just i mötet med texten, ändå är det ingen formel för en bra dikt, kanske till och med tvärtom. Det är med hänsyn till innehållet hos denna poetiska kvalité som varje ny generation måste värna eller skapa sig sin egna lyriska kvalité.

”Du ska sätta din egna levda tid på spel, du ska satsa den egna erfarenheten i en rörelse utan slut mellan din bortre och den inre meningen. Och när du på så sätt uppger ditt eget levda skapande får du den igen.” Mellan kött och ande stiger där lyriken tvärs igenom sitt ögonblick. Om detta handlar poesin som i sin kraft reproducerar och kritiserar, den är en form som i sin kraft är upprinnelsen till den röst och minne som motiverar uppmärksamheten vi måste ge den.

”Stil: att ströva i sina oskrivna brev

där allt är sagt

utom det enda nödvändiga.” / K. Espmark

Lägger ifrån mig utkastet till denna essä, det är så jag jobbar, öppnar för alla tankeflöden, försöker koncentrera, går runt några minuter, kaffe, tillbaka i text, timmarna går … minns … väntar … skriver …

Av någon anledning så känns det längesedan som jag tillbringade min morgon på detta vis. Nu sitter jag ändå här (vart annars) och klockan börjar närma sig 04.00. Vaken givetvis annars vore ju dessa rader inte skrivna, men det känns som jag har tappat något, skrivit så mycket om andra, minns att jag gjort så under en tid. Minns så lite.

Minner mig Raskolnikovs drömlika minne i Brott och straff. Då han som liten, med sin Far, bevittnat hur en man slår ihjäl en gammal märr. Alltså våld mot den som inte kan försvara, mot den som tillhör de svaga, och som inte längre orkar käna (sin herre och hans vinst).

”Han slänger ifrån sig piskan, böjer sig ner och drar fram en lång, grov tistelstång från vagnsbotten: han griper dem med båda händerna och svänger den med en väldig kraftansträngning över hästen”

Bredvid mig, i soffan, ligger Espmarks Hoffmanns försvar (2013) och Hoffmanns Signor Formica (På svenska 1950). Sluter ögonen, Själen i bild … minnen … Baudelaire …

Paradox av Baudelaire:

Vintergata”Hon är mycket ful. Hon är i alla fall förtjusande!

Tiden och kärleken har märkt henne med sina skarpa klor och med grymhet inpräntat vad varje minut och varje kyss berövat henne av ungdom och friskhet.

Hon är verkligen ful. Hon är en myra, en spindel om ni så vill, till och med ett skelett, men hon är på samma gång balsam, magi, förtrollning!

Med ett ord: hon är enastående!”

Är där nu, trots att jag är här nu, så kommer ett minne av längtan: Jag längtar tidigt mörker, lampsken, bok och filt. Och genom fönstret följa vind och löv dansandes kring gatlampans ljus Ovan ett annat månlagt himmelsljus där nya stjärnor tänds för varje minut. Vill ha tjocka tröjan på, te som ryker och värmer innanpå, skriva och lyssna till hundens lugna andetag, glad att värmen lämnat hans vandringsdag. Vill detta för mitt lugn, mitt hjärtas slag, den rytm som följer den följsamma andningens lag. Trygg i att ta fram min följeslagare Själen i bild, och ur den läsa lite om Diktonius (hans läsning Dostojevskij). Att få Lägga ifrån, tänka Bachtin och Dostojevskijs poetik.

Hösten alltid min tid, minnets tid, ty sommarmasker vill jag inte kännas vid.

En stad.

En gränd.

En tiggare.

En sköka.

Mörkt.

Vått.

[…]

Men allt är inte lika.

Där lever minnet av dig,

din kristusblick,

din kristustystnad

hos oss alla som du smekt

hos oss alla som du kysst

lille bror. / Elmer Diktonius om Dostojevskij

 

Kjell!

omslagOm jag kunde skriva till dig, i minnet av ett för längesedan lämnat Ithaka, nu på resan som följer pendelns bana fylld av ärr som glömskan aldrig kan ta tillbaka. Jag har formats genom att följa dina texters resa, de har blivit till en del av vad jag är – eller vad jag vill vara (”hade velat vara”), och därför kan jag inte avsluta på något annat sätt än det här:

Förlänger redan minnets ord, meningar och blinda formuleringar. Gör det i ett desperat rop, på gemenskap, under utanförskap, men i din hand, i ett tankens (själens) land.

Berörs av allt som rörelsen rör när den skapar band – mitt ibland – mitt ibland oss orörda, mitt ibland vår osäkerhetsbörda.

Förlänger det som ännu orkar men ser hur färgen bleknar när den torkar, krympt av ljus i upplösning där skuggorna förångar. Vill så gärna ge ett svar, vill så gärna stå med frågan kvar, vill så gärna vara ljus i själslig bild, vill så gärna vända andra sidan till.

Så löper mina tankar till dig, möter dina någonsin mig? Denna muskel av organisk lott, som växer i och utanför vår kropp, som förgrenar, samtidigt, åt alla håll, utan mål, svar, fråga och bortom allt som söker leda i kontroll.

Bugar och väntar på nästa resa!

Tack!

 

Göran af Gröning

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal…

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal med Wes Lang Våren 2007 deltog den amerikanske konstnären Wes Lang i en samlingsutställning på Galleri Loyal i Stockholm ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 04 juli, 2007

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 2Författaren satte sig till rätta vid det lilla bordet på scenen. All nervositet hade nu lagt sig. Han plockade lite med sina anteckningar. Någon hade hävdat att det var ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 13 januari, 2011

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 08 juni, 2012

Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen

Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) ...

Av: Enel Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2017

Vridning – Motstånd – Stoft

Denna essä är ett försök till att avhandla historiens dialog med den nutida tyska musiken genom att belysa Beethovens inverkan på tre tyska tonsättare och deras respektive tankemodeller och verk ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 02 december, 2012

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Eric von Post - diktare i islams tecken

Genom den ljusport ditt molnsvärd öppnat, Muhammed, steg jag jublande inför Allah och hans härlighet. - Ur Ramazan Den store humanisten Eric von Post (1899-1990) tillhör den glesa skara svenska toppdiplomater ...

Av: Ashk Dahlén | Essäer om litteratur & böcker | 10 januari, 2011

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.