Damaskus

DEN ÅTTONDE PORTEN   Det fanns sju portar det fanns sju portar till Damaskus   så har man sagt mig så står det   Men Damaskus viskar det finns åtta portar   Den åttonde porten är för främlingen som öppnar sitt hjärta för ...

Av: Elisabeth Korndahl | 07 juni, 2010
Utopiska geografier

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2015
Essäer om konst

Dobbeltbevegelsen

  Fenomenet dobbeltbevegelse gis i alt menneskeliv, der retningen for bevegelsen er fra oss selv og utover oss selv, og tilbake til oss selv igjen: eksisterende entiteter(singulære mennesker) er i verden ...

Av: Thor Olav Olsen | 10 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | 28 Maj, 2009
Stefan Hammarén

Betvinga din fruktan i förändringens vindar. Om Dean R. Koontz



 Dean R. KoontzDen amerikanske skräck- och thrillerförfattaren Dean R. Koontz har skrivit en uppsjö romaner där naturvetenskapliga framsteg leder till blodiga bakslag. På en nivå är det skräck, på en annan science fiction, men det är också historier om den amerikanska drömmen i kras. När livet har vänts uppochned återstår endast hoppet och vänskapen. Miljöerna och rollsättningen är gärna vardagliga: man, kvinna, barn; villa, bil och hund.

Huvudkaraktärerna har ibland extrasensoriska förmågor, lyten eller anmärkningsvärda yrken som gör att de sticker ut från mängden, men detta är inget tvång. Huvudsaken är att något går snett någonstans och att personerna som läsaren får följa i allra högsta grad är eller blir inblandade i ett våldsamt skeende.

I Frukta ingenting (1998; i original Fear Nothing 1997) har Christopher Snow den genetiska åkomman xeroderma pigmentosum – förkortat XP (precis som en av de äldre versionerna av Microsofts operativsystem Windows). Herr Snow tål inte solljus. Han tvingas att likt en opossum leva om natten och sova om dagen. I mörkret utforskar han tillsammans med sin svarta hund Orson skrymslena i sin hemstad Moonlight Bay på 12 000 invånare. Eskapaderna bäddar för trubbel. 

På den enorma nedstängda militäranläggningen Fort Wyvern i utkanten av staden har forskning på biologisk krigföring pågått, anstiftad av huvudkaraktärens mor som är teoretisk genetiker och numera död. När även fadern avlider – i början av berättelsen och i cancer – behandlar begravningsentreprenören hans kropp på ett otillbörligt sätt och Christopher blir indragen i ett nattligt mysterium med apokalyptiska förtecken. Barnen och hunden i Enid Blytons Vi fem-serie har ersatts av en 28-årig man som inte tål UV-­strålning och ett överintelligent pälsansikte som bäste vän. Det rör sig inte bara om en skatt i en grotta som måste tillbaka till den rättmätige ägaren; en vetenskaplig missräkning innebär slutet för världen som vi känner den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den bärande frågan mitt i alltsammans är: Vad är ett fullgott liv? – En klassisk grekisk etisk spörjelse inbäddad i skräck och katolsk livsfilosofi. (I parentes sagt konverterade Koontz till katolicismen redan på 1960-talet.) De förändringar som invånarna i Moonlight Bay genomgår på grund av de experiment som man tappat kontroll över på Wyvern är, japp – genetiska till sin natur. Detta anar den klipske läsaren redan tidigt (undertecknad gjorde det inte och ger härmed en eloge till berättartekniken). Koontz är nämligen en konsekvent författare. Inga detaljer lämnas åt slumpen i utforskandet av det valda vetenskapsfilosofiska temat.

Frankensteins monster går igen i många av romanerna (även bokstavligen!) och i många olika former. Människan skapar något vanskligt – ett missfoster – som inte tvekar en sekund innan det vänder sig mot sin kreatör. Några exempel: Väktare (1988; i original 1987) bygger liksom Frukta ingenting på genetiska experiment (kanske rentav samma experiment); en hund med hög intelligens och en genuint stygg varelse har rymt från ett laboratorium och måste tillbaka dit, vilket gör hundens husse och matte till byten för alla möjliga slags agenter, inklusive den onda besten själv. Skuggeld (1989; i original 1987) behandlar ett bakslag i den forsknings fåra som strävar efter att väcka folk från de döda. Blixtsken (1989; i original 1988) tar upp tidsresandets avigsidor. Nattfrossa (1995; i original redan 1976) innehåller en drog som gör befolkningen i en småstad lydig och tvingad till illdåd – och sex – av några maktmissbrukare. Idéfonden är subliminala meddelanden i reklam. Det var såklart i ropet då. Så sent som 1986 anklagades ju Ozzy Osbourne för att ha fått en tonåring att ta livet av sig efter att ha lystrat till hemliga uppmaningar i låten "Suicide solution" från albumet Blizzard of Ozz (1980).

Kontentan är att Koontz knappast drar sig för aktuella ämnen med moraliska övertoner.

Han har emellertid en tendens att vara pessimistisk, trots sin förtröstan till tron, hoppet och kärleken.

Vare sig vi möter vetenskapligt övermod, övernaturligheter, utomjordingar eller vanliga psykopater så är det ständiga motivet i Koontz verk Vi mot Den andre. Gott mot ont. Hund mot antihund. Men svartvitt blir det i alla fall aldrig och romanerna kan läsas som ett slags varnande fingrar. Tänk om ... låt säga ett retrovirus släpps lös som manipulerar de insjuknades arvsmassa. Detta är tydligt en gestaltning av rädslan för det okända – livets grundrefräng.

Den andre får oss att rygga tillbaka om och om igen. Något givet, något institutionaliserat, status quo hotas och en arg reaktion genljuder lika säkert som ett brev på posten. De flesta av oss är rädda för förändring och det ovanliga. Avantgardet eller avvikarna står i ena ringhörnan och de konservativa eller mobbarna i den andra; fiendskapen är universellt och samhällsutvecklingens logiska stridsform. En syntes bildas av de två antagonisternas strävanden. Om och om igen. En variation uppstår vars härkomst är svår att fånga in. De historiska linjerna korsar varandra, bryts och återkommer. Förändring är både bra och dåligt – men framför allt oundvikligt. Två viljor drabbar samman och föder ibland monstruösa avkommor med kapacitet att inge skräck i den mest förhärdade hjälte.

Skildringarna av rädsla för det främmande bottnar också delvis i författarens egen karaktär. Experten på bland annat rättspsykologi Katherine Ramsland har genom åren gjort djupdykningar i såväl det brottsliga psyket som författare som gärna skriver om kriminella hjärnor. I Dean Koontz: A writer's biography myllrar det av delgivelser av självbiografiska inslag i titelpersonens romaner. Koontz hade en svår barndom med alkohol och sinnessjukdom i hemmet. Han upplevde dessutom oförklarliga saker. Han var en märklig pojke. Biografin är svårtillgänglig i Sverige då den utkom 1997 – precis innan Frukta ingenting gavs ut – och saknas hos de stora bokhandlarna.

Kanske är avogheten till det okända snarast science fiction- och skräckgenrernas naturliga inställning till sina diktade världar. Stephen King har sagt att han berättar om den skräck som ligger honom närmast hjärtat. Koontz, som sagt katolik, visar upp de vetenskapliga misslyckandena och demonstrerar en rädsla för sådant som överskrider de förutsättningar som Gud gav oss. Som framkommer nedan är Frukta ingenting med Christopher Snow och hans älskade vovve som nattlevande äventyrare ett utmärkt exempel på denna rädsla – och, faktiskt, svaret på den.

Frukta ingenting

Romanens tema är biologisk krigföring parad med bioetisk utilitarism. Det senare är också centralt i Himlen är nära (2003; i original 2001) med missbildade Leilani i en av huvudrollerna. Hennes lott i livet tycks vara en nit, men hon får inte frukta något trots att hennes egen styvfar vill mörda henne på grund av hennes defekter.

Den klassiska utilitarismen är känd för imperativet att handla så att det leder till största möjliga lycka/minsta möjliga lidande för alla som berörs av handlingen ifråga. Med förleden "bioetisk" går läran ett steg till, att med tillgängliga medel dels undvika att barn med sjukdomar eller anlag för depression och dylikt alls föds, dels bara tillåta "friska" människor att leva och föröka sig (alternativt manipulera deras DNA så att de blir funktionella eller mer "som folk"). Allt för att maximera lyckan i världen. Den bioetiska utilitarismen står för en önskan att avla fram en sorts övermänniska med största möjliga förmåga till välbefinnande.

Koontz ser både nackdelar och fördelar med att via forskning öka intelligensen och styrkan hos de svaga. Fördelarna är ganska självklara. Men med de högre fakulteterna kommer självtvivlet och ifrågasättandet av meningen med tillvaron. De mindre lyckligt lottade kan leva lika fullgoda liv som de med guldsked i munnen sedan födseln. Svaret på den stora etiska frågan tycks vara att det inte är något fel på de förfördelades duglighet. Och deras känslospektrum är så vitt och brett som alla andras.

På Fort Wyvern söker vitrockar i underjordiska labb odla fram optimala krigare. Det går på ett ut med att skapa den optimala människan. Strävan efter perfektion är en strävan efter ett innehållslöst tillika omöjligt ideal, men likväl en respektabel strävan när syftet är att undsätta de utsatta. Var bara uppmärksam så att det inte får en bumerangeffekt. Bara intelligenta varelser kan gro hat.

En kort rekapitulation av budskapet i Frukta ingenting kan se ut så här: Det gäller att betvinga sin fruktan i förändringens vindar. Det står inte klart om förbättrade gener alltid är något positivt eller leder till ett fullvärdigare liv. Men under rätt omständigheter för det åtminstone något bra med sig. Viktigt i livet är vänskap, att bibehålla hoppet om framtiden och att ha det trivsamt i sin epikureiska trädgård. Förutom, naturligtvis, att stå upp för de svaga och proklamera deras egenvärde.

Mottot "frukta ingenting", yttrat av Christophers far på dödsbädden, förefaller alltså göra upp med den uråldriga skräcken. Vi är alla Den andre i Den andres ögon. Det tjänar inget till att rygga tillbaka. Den katolska optimismen träder fram som centralgestalt med en gloria på sin blottade hjässa. Vi lever bara en gång (och sedan en gång till i efterlivet). Det gäller att fånga dagen ...

eller motsvarande för mörkrets timmar. Uppföljaren till Frukta ingenting heter nämligen Fånga natten (2002; i original 1999), vilket är den XP-drabbade Snows personliga valspråk. Carpe Noctem. Seize the night. Den första halvan av romanen är som att åka på safari bland föremål från förra boken och bland i och för sig intressanta muterade djur. Snow kör runt i vännen Bobbys jeep på det nedlagda militärområdet i jakten efter en försvunnen pojke. Ha kameran redo, liksom! Men sedan brakar hela helvetet lös. Nummer två vidgar perspektiven och är högst läsvärd. Noterbart är att Koontz redan år 2000 var halvvägs med den tredje delen i Moonlight Bay-trilogin, men den har fortfarande inte gått i tryck.

I romaner av den typ som Koontz skriver förändras alltid något i grunden. Idyllen krossas av stora, fientliga krafter. Men livet fortsätter, om än i ny form. Förändring är något bra så länge möjligheter öppnas och inte stängs. Visdomsorden radas upp som på ett smörgåsbord. Acceptera ditt öde. Frukta ingenting. Fånga natten. Bejaka det annorlunda – såvida du inte är omringad av en flock överintelligenta rhesusapor med hatiska huggtänder och självlysande gulgröna ögon.

Då springer du och skjuter blint.

 

Tommy Sandberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Magritte

Från Tabu till Psykporr

Utanför Pressbyrån hänger redan dagens sömniga löpsedlar. De lockar inte. Tonläget är uppskruvat och har sedan långt tid tillbaka trubbat av sinnena och därmed placerat de vrålande orden i kategorin: ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2016

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 17 februari, 2011

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | Essäer | 28 december, 2010

Emanuel Swedenborg ”den nordlige Daidalos”

Men vi ser de där händelserna från fel håll:ett stenröse istället för sfinxens ansikte. / T. Tranströmer Ibland, eller ganska ofta, får jag känslan att allt är tomhet, att jag måste ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om religionen | 29 juni, 2014

Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer | 12 augusti, 2014

Akseli Gallen-Kallelas Badstuga (1889), detalj

Bastun i konsten – en värmande historia

Från Kalevala fram till idag har bastun varit en viktig symbol för olika livsskeden. Dess associationer till relationer och diskussioner används i allt från existentiella frågor om livets olika skeden ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 februari, 2015

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.