Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tanke Ord av Benny Holmberg

Två nya dikter av Benny Holmberg

Av: Benny Holmberg | 11 februari, 2017
Utopiska geografier

Cirklar

Strindberg föreställde sig samhället bestående av cirklar; inom varje cirkel ett sällskap, och människorna i en cirkel begrep sig föga på människorna i en annan. Ofta är det en märklig ...

Av: Gunnar Lundin | 24 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Brott och straff 4 Jordabalkens potens - köpekontraktets konsistens

När fast egendom står på spel blir arma människor som förbytta och antar paragrafiska skepnader. I egendomens förbannelse blir lagarna till magiska redskap, hävstänger för trollkonster och förklädnader och möjliga ...

Av: Benny Holmberg, | 17 november, 2009
Essäer om konst

Sjuttio år sedan Kaj Munk mördades



Kaj MunkVem läser längre Kaj Munk, diktarprästen från det jylländska Vedersø? I Sverige är han i det närmaste bortglömd numera även om hans drama Ordet överlevt tack vare Carl Theodor Dreyers film (så sent som 2008 satte Lars Norén dock upp den på Det Kongelige i Köpenhamn, och samtidigt gavs den i Odense). Det var annorlunda för sjuttio år sedan. Då kom otaliga böcker om honom på danska och två på svenska, den ena skriven av Gunnar Ollén som senare blev expert på Strindbergs dramatik och radiochef i Malmö – han fyllde nyss hundra år. Och den andra av den flitige Sven Stolpe som dessutom översatte flera av Kaj Munks predikosamlingar.

Den dåtida uppmärksamheten var lättförklarlig eftersom hans öde var högaktuellt. Den 4 januari 1944 hämtade fem nazistiska hantlangare honom på hans prästgård i på Jyllands västkust, körde honom sju mil österut inåt landet, förbi Herning till Hørbylunde strax väster om Silkeborg. Där mördades han med ett nackskott och två i tinningen, och kroppen slängdes i diket. En förbicyklande murare fann den på morgonen därpå. Om detta skrevs mycket både i Danmark och i Sverige. I livet blev han uppmärksammad men i döden ännu mer.

Om Kaj Munks person, hans politiska åsikter, och omständigheterna kring dådet handlar mycket i Berlingske Tidende dessa dagar. På hemmaplan har han aldrig varit bortglömd även om socialdemokrater, marxister och allsköns radikaler gjort vad de kunnat för att tiga ihjäl honom under årens lopp. Han var alltför konservativ för deras smak påstod den skarpe kommentatorn Claus Kastholm i Berlingske på förra årets sista dag: ”Det hedder sig jo, at alle store forfattere er venstreorienterede. En myte skabt af de middelmådige...”

Och så påstår Kastholm att både H. C. Andersen och Søren Kierkegaard var konservativa och att Henrik Pontoppidan blev det. Det kan kanske stämma även om man ska ha i minnet att den avis där han skriver detta alltid varit pålitligt värdebevarande, både när den hette Belingske Tidende och som nu när den lagt av efterledet. Men det som legat Kaj Munk i fatet var snarare hans antidemokrati och att han lite för länge på trettiotalet ansåg att Hitler var en stor man. Men det är lätt att vara efterklok, och han kom att ändra sig fullständigt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en ingående artikel i samma tidning samma dag utreder Bengt Blüdnikow Kaj Munks inte okomplicerade inställning till nazismen och dess ledare och visar med  många exempel att Munk var upprörd över antisemitismen men att han kunde ha gjort mer för sin tysk-judiske översättare Erwin Magnus, och att han i tryck gjorde sig skyldig till några grova förlöpningar (”den ækle, skeptiske, nydelsessyge overklassejøde i Berlins saloner”, och  ”Hitler sparker efter jøderne, der som sædvanlig dukker sig og lister ud i kulisserne og sætter sig stille på Pengesækkene.”

Men efter hand och allt starkare distanserade han sig från judeförföljelserna söderut även om det tog tid för honom att inse att de inte skedde utan Hitlers medverkan. En definitiv vändpunkt kom 1938 med hans idédrama Han sidder ved Smeltediglen som blev förbjudet i det ockuperade Danmark men som väckte stor uppmärksamhet när det framfördes i Oslo och Stockholm. Den som sitter vid smäldegeln är en tysk arkeolog, den opolitiske Mensch  (förstås ett symboliskt namn, det här är spelet om envar) som anpassar sig efter den politiska nyordningen och därmed också den rådande antisemitismen.


Han hamnar i knipa för att han genom sina arkeologiska undersökningar finner att Kristus inte var arier fast regimen vill ha bevis för att han var det, och en tysk-judisk kvinna tilldelas en sympatisk huvudroll – Mensch kläms mellan sanningen och patriotismen. Upplösningen blir en kompromiss, men stycket kom att förhindra att den tyska antisemitismen fick fotfäste i Danmark, skriver Blüdnikow som också påminner om att Munk just efter kristallnatten den 9 november 1938 skrev ett öppet brev till Mussolini som var en annan av hans hjältar i det nyss förflutna och bad honom att ingripa mot vansinnet i Tyskland.

Kaj Munk föreläserDock skulle det dröja fram till Nazitysklands överfall på Tjeckoslovakiet i mars 1939 innan Kaj Munk fullt förstod att Hitler inte var oskyldig. Den insikten dröjde betänkligt länge, kan man i efterhandsperspektiv tycka. ”Men der var kun få, dersom Kaj Munk talte så åbenlyst mod jødehadet och endda opfordrede til aktion imod det.”

Per Stig Møller som skrivit flera böcker om Kaj Munk diskuterar i en lika intressant artikel i samma tidningnummer Kaj Munks allt skarpare utfall mot den danska expeditionsministären Buhl som var mjuk i ryggen och följsam gentemot de tyska ockupanterna, och han visar hur Munk trots många varningar i sina predikningar under kriget blev allt tydligare i sina attacker, medveten om vad som väntade honom och möjligen driven av en kristen offertanke (det  finns likheter mellan Dag Hammarskjöld och Kaj Munk).

Längst och intressantast i Berlingske den 31 december 2013 är utdraget ur Poul Høis ingående utredning om mordet på Kaj Munk – om man vill läsa alla sidorna i denna ”single” får man betala för att ladda ner dem. Där skildras bakgrunden till aktionen, och man får sedan nästan minut för minut följa vad som hände. Ett par andra offer för en liknande terrorattack lite tidigare var påtänkta, en av dem den uppburne skådespelaren Poul Reumert. Men hemmanazisterna insåg att om detta nationalmonument hade mördats så skulle uppror i hela landet utbrutit. Man försökte dessutom skjuta Christian Damm, en orädd antizaistisk redaktör, men fumlade så att det bara blev ett pinsamt fiasko.

En av hjärnorna bakom mordet på Munk var Otto Skorzeny som i september 1943 med sin trupp befriat Mussolini (det dröjde inte länge innan partisanerna fick fatt på honom på nytt och hängde honom och hans älskarinna). Fem man var alltså inblandade i mordet i Jylland för sjuttio år sedan. Tre av dem deltog mycket motvilligt och den fjärde hade också helst sluppit. Den femte var en obehaglig figur, legoknekten Louis Nebel som var född i Schweiz. Det var han som avlossade de båda dödande skotten mot Kaj Munks tinning.

När man väl identifierat mördarna, den danska kriminalpolisen var snabb och effektiv, nekade Nebel till det hela (att hans efternamn var Dimma var kanske betecknande). Det var både fegt och typiskt, och polisrapporten citerar hur hans förklarar sitt bristande minne av händelsen med att mordet på prästen ”kun var en ringe ting.” Men vad som sedan sägs om det som hände denne läskige typ just efter krigsslutet är en rejäl sensation som kanske varit okänd tills nu.

Poul Høi har grävt djupt i många arkiv och kan konstatera att Nebel genast efter kriget engagerades av amerikanerna som kontraspion och att han inte hade några besvär eller betänkligheter att gå över till andra sidan. Det finns andra exempel på hur USA tog forna tyska krigsförbrytare i sin tjänst, som Klaus Barbie (”slaktaren från Lyon”) som hade mördat många i Frankrike, och andra i kretsen kring Eichmann. Med tanke på CIAs framfart i Sydamerika och Asien både under den hårdföre chefen Allen Dulles (bror till utrikesministern John Foster Dulles) och senare är det väl inte heller ägnat att förvåna...

Nebel utlämnades dock till Danmark 1946 och hamnade i fängelse. Där satt han i sex år, ett märkligt kort straff kan man tycka.  Vilka trådar amerikanerna drog i för att lindra hans straff, om de alls gjorde det, är inte alldeles utrett, och vad som hände honom efter 1953 när han hade en ny familj och hade slagit sig ner i Tyskland är fortfarande obekant.

Men man får en märklig känsla av dèja vu när man läser detta i ett av dokumenten som Poul Høi funnit: han ”äger en stor mängd hemlig information om den amerikanska underrättelsetjänstens operationsmetoder, och det vore inte, med tanke på den nationella säkerheten, ändamålsenligt att en främmande makt förhörde honom.” Syftar det, som man lätt skulle kunna tro, på Edgar Snowden? Icke – det återfinns i en skrivelse från USAs underrättelsechef i Tyskland just efter andra världskriget och gällde alltså terroristen från Schweiz som var Kaj Munks lejde mördare.

 

Ivo Holmqvist

PS: Om en annan mördare som myndigheterna likaledes höll bakom ryggen, skrev jag det här vid hans bortgång – även det en ironisk fotnot i samtidshistorien:

http://www.dixikon.se/bloggarna/en-fraga-om-perspektiv/

Ur arkivet

view_module reorder

Enbusken och apelsinträdet – en omläsning av Vilhelm Mobergs “din stund på jorden”

Under fyra månader på sensommaren och framåt hösten i sitt sextiofjärde år gör svensk-amerikanen Albert Carlson upp bokslutet över sitt liv. Han utvandrade från Småland 1920 (redan året därpå blev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 augusti, 2012

Lillian Ross

Lillian Ross 1918-2017

”Tell you what, Huston said, in his amazed tone. I´m going to show you how we make a picture! And then come out to Hollywood and you can see everything ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 september, 2017

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 december, 2012

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Abdel-Qader Yassine

”Vi vill inte ha er här...!!”

”Vart är du på väg?” frågar han mig och kommer helt nära. Baksmällan kommer tidigare än väntat.

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 06 december, 2017

BRYT

En person jag känner har varit utbränd och sjukskriven i många år. Nu har regeringen ändrat reglerna för fas 3, vilket drabbar henne. Efter att ha gått på vad hon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 16 juni, 2011

Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2016

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.