Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Sjuttio år sedan Kaj Munk mördades



Kaj MunkVem läser längre Kaj Munk, diktarprästen från det jylländska Vedersø? I Sverige är han i det närmaste bortglömd numera även om hans drama Ordet överlevt tack vare Carl Theodor Dreyers film (så sent som 2008 satte Lars Norén dock upp den på Det Kongelige i Köpenhamn, och samtidigt gavs den i Odense). Det var annorlunda för sjuttio år sedan. Då kom otaliga böcker om honom på danska och två på svenska, den ena skriven av Gunnar Ollén som senare blev expert på Strindbergs dramatik och radiochef i Malmö – han fyllde nyss hundra år. Och den andra av den flitige Sven Stolpe som dessutom översatte flera av Kaj Munks predikosamlingar.

Den dåtida uppmärksamheten var lättförklarlig eftersom hans öde var högaktuellt. Den 4 januari 1944 hämtade fem nazistiska hantlangare honom på hans prästgård i på Jyllands västkust, körde honom sju mil österut inåt landet, förbi Herning till Hørbylunde strax väster om Silkeborg. Där mördades han med ett nackskott och två i tinningen, och kroppen slängdes i diket. En förbicyklande murare fann den på morgonen därpå. Om detta skrevs mycket både i Danmark och i Sverige. I livet blev han uppmärksammad men i döden ännu mer.

Om Kaj Munks person, hans politiska åsikter, och omständigheterna kring dådet handlar mycket i Berlingske Tidende dessa dagar. På hemmaplan har han aldrig varit bortglömd även om socialdemokrater, marxister och allsköns radikaler gjort vad de kunnat för att tiga ihjäl honom under årens lopp. Han var alltför konservativ för deras smak påstod den skarpe kommentatorn Claus Kastholm i Berlingske på förra årets sista dag: ”Det hedder sig jo, at alle store forfattere er venstreorienterede. En myte skabt af de middelmådige...”

Och så påstår Kastholm att både H. C. Andersen och Søren Kierkegaard var konservativa och att Henrik Pontoppidan blev det. Det kan kanske stämma även om man ska ha i minnet att den avis där han skriver detta alltid varit pålitligt värdebevarande, både när den hette Belingske Tidende och som nu när den lagt av efterledet. Men det som legat Kaj Munk i fatet var snarare hans antidemokrati och att han lite för länge på trettiotalet ansåg att Hitler var en stor man. Men det är lätt att vara efterklok, och han kom att ändra sig fullständigt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en ingående artikel i samma tidning samma dag utreder Bengt Blüdnikow Kaj Munks inte okomplicerade inställning till nazismen och dess ledare och visar med  många exempel att Munk var upprörd över antisemitismen men att han kunde ha gjort mer för sin tysk-judiske översättare Erwin Magnus, och att han i tryck gjorde sig skyldig till några grova förlöpningar (”den ækle, skeptiske, nydelsessyge overklassejøde i Berlins saloner”, och  ”Hitler sparker efter jøderne, der som sædvanlig dukker sig og lister ud i kulisserne og sætter sig stille på Pengesækkene.”

Men efter hand och allt starkare distanserade han sig från judeförföljelserna söderut även om det tog tid för honom att inse att de inte skedde utan Hitlers medverkan. En definitiv vändpunkt kom 1938 med hans idédrama Han sidder ved Smeltediglen som blev förbjudet i det ockuperade Danmark men som väckte stor uppmärksamhet när det framfördes i Oslo och Stockholm. Den som sitter vid smäldegeln är en tysk arkeolog, den opolitiske Mensch  (förstås ett symboliskt namn, det här är spelet om envar) som anpassar sig efter den politiska nyordningen och därmed också den rådande antisemitismen.


Han hamnar i knipa för att han genom sina arkeologiska undersökningar finner att Kristus inte var arier fast regimen vill ha bevis för att han var det, och en tysk-judisk kvinna tilldelas en sympatisk huvudroll – Mensch kläms mellan sanningen och patriotismen. Upplösningen blir en kompromiss, men stycket kom att förhindra att den tyska antisemitismen fick fotfäste i Danmark, skriver Blüdnikow som också påminner om att Munk just efter kristallnatten den 9 november 1938 skrev ett öppet brev till Mussolini som var en annan av hans hjältar i det nyss förflutna och bad honom att ingripa mot vansinnet i Tyskland.

Kaj Munk föreläserDock skulle det dröja fram till Nazitysklands överfall på Tjeckoslovakiet i mars 1939 innan Kaj Munk fullt förstod att Hitler inte var oskyldig. Den insikten dröjde betänkligt länge, kan man i efterhandsperspektiv tycka. ”Men der var kun få, dersom Kaj Munk talte så åbenlyst mod jødehadet och endda opfordrede til aktion imod det.”

Per Stig Møller som skrivit flera böcker om Kaj Munk diskuterar i en lika intressant artikel i samma tidningnummer Kaj Munks allt skarpare utfall mot den danska expeditionsministären Buhl som var mjuk i ryggen och följsam gentemot de tyska ockupanterna, och han visar hur Munk trots många varningar i sina predikningar under kriget blev allt tydligare i sina attacker, medveten om vad som väntade honom och möjligen driven av en kristen offertanke (det  finns likheter mellan Dag Hammarskjöld och Kaj Munk).

Längst och intressantast i Berlingske den 31 december 2013 är utdraget ur Poul Høis ingående utredning om mordet på Kaj Munk – om man vill läsa alla sidorna i denna ”single” får man betala för att ladda ner dem. Där skildras bakgrunden till aktionen, och man får sedan nästan minut för minut följa vad som hände. Ett par andra offer för en liknande terrorattack lite tidigare var påtänkta, en av dem den uppburne skådespelaren Poul Reumert. Men hemmanazisterna insåg att om detta nationalmonument hade mördats så skulle uppror i hela landet utbrutit. Man försökte dessutom skjuta Christian Damm, en orädd antizaistisk redaktör, men fumlade så att det bara blev ett pinsamt fiasko.

En av hjärnorna bakom mordet på Munk var Otto Skorzeny som i september 1943 med sin trupp befriat Mussolini (det dröjde inte länge innan partisanerna fick fatt på honom på nytt och hängde honom och hans älskarinna). Fem man var alltså inblandade i mordet i Jylland för sjuttio år sedan. Tre av dem deltog mycket motvilligt och den fjärde hade också helst sluppit. Den femte var en obehaglig figur, legoknekten Louis Nebel som var född i Schweiz. Det var han som avlossade de båda dödande skotten mot Kaj Munks tinning.

När man väl identifierat mördarna, den danska kriminalpolisen var snabb och effektiv, nekade Nebel till det hela (att hans efternamn var Dimma var kanske betecknande). Det var både fegt och typiskt, och polisrapporten citerar hur hans förklarar sitt bristande minne av händelsen med att mordet på prästen ”kun var en ringe ting.” Men vad som sedan sägs om det som hände denne läskige typ just efter krigsslutet är en rejäl sensation som kanske varit okänd tills nu.

Poul Høi har grävt djupt i många arkiv och kan konstatera att Nebel genast efter kriget engagerades av amerikanerna som kontraspion och att han inte hade några besvär eller betänkligheter att gå över till andra sidan. Det finns andra exempel på hur USA tog forna tyska krigsförbrytare i sin tjänst, som Klaus Barbie (”slaktaren från Lyon”) som hade mördat många i Frankrike, och andra i kretsen kring Eichmann. Med tanke på CIAs framfart i Sydamerika och Asien både under den hårdföre chefen Allen Dulles (bror till utrikesministern John Foster Dulles) och senare är det väl inte heller ägnat att förvåna...

Nebel utlämnades dock till Danmark 1946 och hamnade i fängelse. Där satt han i sex år, ett märkligt kort straff kan man tycka.  Vilka trådar amerikanerna drog i för att lindra hans straff, om de alls gjorde det, är inte alldeles utrett, och vad som hände honom efter 1953 när han hade en ny familj och hade slagit sig ner i Tyskland är fortfarande obekant.

Men man får en märklig känsla av dèja vu när man läser detta i ett av dokumenten som Poul Høi funnit: han ”äger en stor mängd hemlig information om den amerikanska underrättelsetjänstens operationsmetoder, och det vore inte, med tanke på den nationella säkerheten, ändamålsenligt att en främmande makt förhörde honom.” Syftar det, som man lätt skulle kunna tro, på Edgar Snowden? Icke – det återfinns i en skrivelse från USAs underrättelsechef i Tyskland just efter andra världskriget och gällde alltså terroristen från Schweiz som var Kaj Munks lejde mördare.

 

Ivo Holmqvist

PS: Om en annan mördare som myndigheterna likaledes höll bakom ryggen, skrev jag det här vid hans bortgång – även det en ironisk fotnot i samtidshistorien:

http://www.dixikon.se/bloggarna/en-fraga-om-perspektiv/

Ur arkivet

view_module reorder

Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 december, 2014

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 februari, 2015

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.