Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Compagnia dei Gelosi anonimo fiammingo, 1580

Sommar och Vinter i Sveriges Radios P1

Radioprogrammet ”Sommar” sänds sedan år 1959. Jag har missat sändningarna de första 56 åren, men det här året lyssnar jag nästan dagligen. Anledningen till mitt intresse är det ständigt återkommande ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 augusti, 2016
Gästkrönikör

Samernas sedvanerätt säkrad

Högsta domstolen har nu fastställt hovrättens dom om rätten till renbete till samebyarnas fördel i det så kallade renbetesmålet. Samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn i Västerbotten fick rätt mot 104 ...

Av: Lilian O. Montmar | 12 Maj, 2011
Reportage om politik & samhälle

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

André Maurois – Anteckningar om ett historiskt liv



André MauroisAndré Maurois citerar Disraeli: ”Or perfect sympathy, or perfect solitude”. Vänskap går djupare än åsikter. Och i vänskapen – också som motsägelse, protest – får åsikterna konturögdhet.

Emerson och likafuntade får gärna nöja sig med korta möten med intellektuella och konstnärliga bekanta. Önskas social trivsel fås den (möjligen) bekvämt på annat håll. – Men ”trivseln”, och en samvaro på längden i tid, står också att finna bland besläktade. ”Det är inte i första hand gemensamma åsikter som får mig att trivas i ett sällskap, utan sympatier.” (Rabbe K.)

André Maurois (1885-1967) var en solitär som också var hemma i de intellektuella kretsarna i mellankrigstidens Paris. Född i en, med franska mått, mindre stad och som mycket ung chef i ett familjeföretag, i en roll som inte var hans, befästes Maurois i den uppfattning han fått redan i skolan genom sin filosofilärare, att hans inklinationer stod åt annat håll, åt litteraturen och konsten; här en orsak till den otvungenhet han kände i estetiska och litterära kretsar. Men en sådan gesälltid sätter spår; som företagschef, och sedan som tolk åt en engelsk överste under första världskriget, såg han vad en ledargestalt och förebild betydde. En sådan hade varit nödvändig i väverifabriken och var det på slagfältet. I Dialogues sur les Commandements finner han att intuitionen är lika väsentlig för statsmannen som för konstnären. Han sammanfattar (åter med Disraeli): ”Jag är radikal för att gå till roten med det onda; jag är konservativ, för att bevara det som är gott.” (”Je suis…un radical pour déraciner ce qui est mal; un conservateur, pour conserver ce qui est bon.”

Det blev en trevande början på en ny bana. Åren (c:a 1931-36) ägnade åt föredrag och tillfällighetsartiklar kallar han sedan le temps perdu. Det bästa för en författare är, kom han att mena, tillbakadragenhet och ensamhet. Han tillägger att det också är ett alternativ att växla la retraite med olika sorters umgänge, även med le monde. Också i la retraite alltid vara beredd på uppbrott (en parallell till Love Almqvists praktiska utopi: leva som nomad på stället.) Umgänget med likasinnade, utan ett viktigare annat som hindrar lyssnandet och samtalet är en självklar del i författarskapet I sådant sällskap – inte minst i franska miljöer – kan det ensidigt abstrakta bli mer litterärt än vitalt. Hur försvarar Strindberg äktenskapet i En blå bok? –Han säger att mannen, efter en dag av det abstrakta umgänge som förefinns mellan män (och då menar han i alla slags, åtminstone borgerliga, yrken, ekonomer, statsvetare, ingenjörer likaväl som litteratörer) har behov ”att komma i kontakt med jordanden”. Sant är att konkurrensen och tävlan är ett element vid kaféborden på Vänstra stranden. Polemiskt uppdagande kan det ju, åtminstone händelsevis, bli också när tävlandet är ställt åt sidan som paraplyer på tork. Vi är ledsagade och djupt sociala individer. Visst kan samvets­kniven bli vass efter ett möte; men där finns en läxa. Där finns motiv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Krigsåren blev en skola i de mänskliga villkoren och individens förhållande till historien. Vi svenskar har sedan länge bevarats från krig – och idyllen är ett välsignat tillstånd – men hur undgår vi att förslappas till opersonliga konsumenter i ett på historiekänsla urtappat samhälle? När Maurois, vid en fransk-engelsk konferens i Pontigny, mötte författare och kritiker övervann han snart sin skygghet. Den speciella bakgrunden hade gjort honom bekant med les hommes animaux, handlingens män, först i väverifabriken, sedan i armén (han författade en biografi om generalen Layfau) och i politiken.

De år som följde fick honom att inse att författarens roll inte bestod i ett liv som kringresande föreläsare. Hans råd till unga författare, ”att hälsan blott står att finna i tillbakadragenheten” (”qu’ils ne trouveront le salut que dans la retraite”), har mer av reaktion än verklig insikt i sig. Även i sällskap kan vi ju ha tillgång till vår ”retraite”, till våra impulser av andlig social inriktning. Lära sig umgås med och lyssna på en människa är också att lära sig umgås med böcker.

Som barn fick Maurois höra sagan om Polykrates, som kastade sin dyrbara ring i havet som offer åt gudarna, varefter en fiskare fann den i buken på en fisk och återgav den till kungen. ”Varför tog inte gudarna emot hans ring?” undrade barnet. –”Han offrade bara sin ring.”

Att offra sig – eller stå till förfogande för – sina ideal tycks kunna bli del i en livssyn för dem (Camus, Sartre eller Maurois) som gått i det franska nittonhundra­talets skola. Hos den vuxne, påfallande umgängeskomfortable Maurois, vilken utan att blinka intrigerar för och får, vid andra försöket, en plats i franska akademin (den sökande måste själv göra kampanj och tala för sig hos var och en av de 39 ledamöterna), finns likafullt elden från ungdomen i mer eller mindre oskatt behåll. Att vara soldatisk, för sitt land eller för en sak, är ett åtråvärt tillstånd. Vi som lever i ett välfärdsrike där grunden av samhörighet ersatts av atomär konsumism framstår som skuggor i jämförelse med gestalterna i Maurois Frankrike. Han lärde sig att offret, ”oblandat av högmod, är en källa till glädje. I själva verket har mitt livs största lycka, dess korta extatiska och hänryckande stunder, varit då jag av kärlek eller av medkänsla (par l’amour ou par la charité), varit befriad från det fåfänga bekymret om min egen person. Att utplånas och glömma sig själv är ljuvt (S’effacer est délicieux) och sker det frivilligt, är det en oerhörd trygghet.”

Boken om DisraeliDet finns, därtill, ingen dikotomi mellan etik och estetik. De står i ett levande samspel alltifrån den glädje som en välskriven fras (”une phrase bien écrite”) gav honom då han i skolan upptäckte klassikerna. Det var genom litteraturen han lärde sig förstå sig själv och vad en människa är.

I två romanfigurer fanns nyckeln till självförståelse: furst André hos Tolstoj och doktor Antoine Thibault hos Martin du Gard, ”båda märkligt moraliska, och båda utan att veta varför, av ett elementärt behov av inre enhet (par simple besoin d’unité intérieure). Förpliktandets moral, jag tror det är så jag får lov att definiera den personliga kod som leder mina handlingar. I ett likgiltigt (eller absurt) universum kan vi inte räkna på naturens lagar, de tar ju inte hänsyn till vårt medvetande och våra känslor, lika litet som vi kan räkna på massans handlingar och rörelser; vad vi har att hålla oss till är oss själva och de människor vi sympatiserar med. I hela mitt liv har jag, mer av instinkt än av övervägt val, försökt vara trogen de människor jag älskar (och till dem kan höra en älskad författare) och mitt land. Observera: trogen mina sympatier, trogen min kultur, inte en doktrin, inte en sekt!…Jag tror inte ett dugg på systemen. Jag ägnar mig inte åt åsiktsgräl.”

Sina memoarer fullbordade Maurois i exil, då Frankrike var ockuperat av tyskarna. Han ägnar några sidor åt motståndets strategi.

I skolan – det gällde såväl fysik, historia som filosofi – fick eleverna lära sig att se fakta även då de var ogynnsamma för egna preferenser. De lärde sig lyssna på motståndaren. Med Maurois förbindliga karaktär blev det svårt att föreställa sig att faktiskt ondska, elakhet, machiavellianism i skrämmande utsträckning bestämmer historiens gång. Han hoppades övertyga fanatikerna genom att visa att de misstagit sig. ”C’est oublier qu’ils veulent se tromper – Det är att glömma att de vill missta sig”. ”’Du saknar agressivitet’ fick jag en gång höra av en vän, och faktum är att måttfullhet, naturlig för min karaktär, förtar något av det andligt skarpa. ’Det sanna finns i ytterligheten’ (’Le vrai est excessif’), sa min filosofilärare, ’och man måste gå utöver det måttfullt konstaterade, för att förstå ens den enklaste sak.’ Och William Blake: ’Lämna måttan därhän, om du vill komma till vishetens palats.’ Jag ser vad de menar med sådant, men måttlöshet är ett klimat som jag vantrivs i och det är sannolikt inte det rätta för ett blödande Frankrike att återfå sin kraft. Kanske behövs det alla sorter för att göra en värld.”.

 

Gunnar Lundin 

Ur arkivet

view_module reorder

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer

”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Erotiskkrönika 01

Den nakne spricker kroppen som spänt ut sina diktsandsfötterna i bortgåendets märkta yta. Ett tungt steg tidgenomfor skikningens glossistor, lagom den bakom steget fanns, denna kamrats som såg efter sig ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2010

Gud bor i cancern

Mörkret är djupt, ödsligheten skrämmande och faktumet fasansfullt. Så oerhört hopplöst att det liknar sagan om Gud. En skröna utom mänsklig kontroll. Cancerbeskedet som begrepp är dock ändå av mänsklig ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 06 augusti, 2010

Skönt för de döda att slippa lyssna

Magnus William-Olsson är en fin människa. Han är säkerligen aldrig trampat på en igelkott. Han skriver tunna böcker. Orden vägs på en nogsamt kalibrerad våg och väljs med omsorg. Han skriver högstämda ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 28 februari, 2008

Genren som inte tas på allvar

Genren som inte tas på allvar Kulturhuset i Stockholm anordnar varje år en fest till novellens ära. Ett kalas som i år väckte tankar om den korta prosaberättelsens tynande tillvaro. Hur ...

Av: Erika Hesselgren | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2007

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

Habsburgarnas olyckskorpar

Habsburgarnas imperium, Österrike-Ungern, hade under sina glansdagar femtioen miljoner invånare som talade fjorton olika språk. Krönikan berättar att även kejsarinnan av Österrike råkade ut för andeväsen. I min dokumentärroman "Kärlek ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 17 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.