La belle indifference

Om jag vore konsekvent skrev jag inte alls detta. Liknöjdheten kräver en total brist på engagemang, tystnad, tigande, tomhet och död. Men efter att ha berört "Det onda" och "Det ...

Av: Oliver Parland | 09 Maj, 2011
Agora - filosofiska essäer

Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 september, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Ett liv i förnekelse

Vem känner inte till Gaetano Donizettis musik, exempelvis "Kärleksdrycken", "Lucia di Lammermoor" och "Don Pasquale"? Hans verkförteckning omfattar ju över 660 musikaliska verk varav ett sjuttiotal operor. Han var också ...

Av: Lilian O. Montmar | 17 november, 2014
Musikens porträtt

Liljevalchs vårsalong 2012: ”Vem skulle ana…?”

Liljevalchs årliga jurybedömda utställning är i full gång. Vårsalongen drar till sig etablerade och aspirerande konstnärer runt om i landet och många är de som söker varje år. Till årets ...

Av: Yohanna Nordh | 04 februari, 2012
Essäer om konst

Vakenhet och skugga. Om James Agee



James AgeeCotton Tenants – Three Families heter en bok som just kommit ut i USA, ett reportage i text och bild som skulle ha tryckts i tidskriften Fortune 1936 men som av olika anledningar aldrig togs in. Texten är av James Agee, fotografierna av Walker Evans. I en omarbetad och utökad version blev den några år senare Let Us Now Praise Famous Men, en klassiker som stått sig – mer om den nedan. Det är efter en djupdykning i Agees papper som manuskriptet oväntat dök upp.

Malcolm Jones i The Daily Beast recenserade nyss detta försenade reportage om de tre lantarbetarfamiljerna på söderns bomullsplantager.  Han jämförde denna tills nu opublicerade artikel som är omfattande, 30.000 ord lång, med motsvarande stycken i den mera genomarbetade boken: ”When you read these passages back to back, it´s like watching an artist turn a sketch into a painting.”

Han nämner hur betydelsefull Agees färdiga bok blev för senare amerikanska utövare av the New Journalism på sextio- och sjuttiotalen, och påpekar dessutom att Walker Evans dokumentära fotografier i den kom att påverka den yngre William Christenberry, uppvuxen i de trakter i Hale County, Alabama som Agee och Evans genomkorsade. Han är född samma år som de gjorde det, och en av Amerikas betydande nulevande fotografer, specialist på att plåta fallfärdiga ruckel i det fattigaste delarna av sydstaterna.

Hundraårsdagen för James Agee inföll den tjugosjunde november för tre år sedan. Han blev inte ens hälften så gammal, och kunde ha fått ett ännu kortare liv. Han avled den sextonde maj 1955, samma år som den lika självförbrännande James Dean. Agee drabbades av en hjärtattack på Manhattan, i en taxi på väg till sin läkare. Alldeles oväntat kan det inte ha varit. Redan fyra år tidigare, under John Hustons inspelning av Afrikas drottning, filmen med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart som han hade skrivit manus till, höll han på att stryka med i en infarkt. Och det är underligt att hans lever höll för hans alkoholintag. Till och med den i det stycket mycket erfarna Dorothy Parker som han ibland umgicks med över glasen förundrades över att han kunde klämma i sig tre helflaskor whisky på raken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

A Death in the Family

För övrigt räknade han kanske inte heller med att bli gammal. Hans far Jay hade omkommit i en singelolycka med sin T-Ford 1916 (möjligen hade också han tagit sig ett par glas för mycket). Jay var då bara 38 år, och James sex.

Faderns förtidiga död skulle, liksom t.ex. i Göran Tunströms fall, prägla hans liv och hans böcker. I inledningskapitlet till den självbiografiska romanen A Death in the Family som kom posthumt 1957 och fick det årets Pulitzer-pris går sexåringen Rufus, det var James Agees mellannamn, tillsammans med fadern Jay som heter likadant i boken som i livet på bio. De ser Charlie Chaplin - honom skulle James Agee bli god vän med senare. På hemvägen går de inom en krog där pappa lyfter upp den lille sonen på bardisken: ”Tala inte om för mamma att vi varit här”.

Och så kallas Jay iväg mitt i natten, till sin far som ligger för döden. Rufus farfar dör inte, men pappa Jay omkommer nästa morgon, på väg tillbaka till familjen. Jag har under årens lopp slitit ut två pocketupplagor av den här boken. Omslaget till den tidigare visar en tom fåtölj, faderns favoritplats, den senare mera glättade har en ung mor med sina båda barn i famnen och bakom henne fjärilsvingar som lika väl kan ses som en ängels. Boken är visserligen känslosam, med långa lyriska partier, men inte sentimental.

Och för några veckor sedan hittade jag på en book sale originalupplagan. Där är det blåa omslaget mera neutralt med en blek sol över mörka berg. De fem första sidorna innan romanen kommer igång förankrar det hela till Tennessee och har rubriken Knoxville: Summer, 1915. Av dem inspirerades Samuel Barber till sitt opus 24 som heter likadant, för sopran och orkester och som är hans mest spelade verk vid sidan om hans förledande vackra Adagio för stråkar..

Boken hade sammanställts av förläggaren David McDowell, framför allt för att skaffa fram royalty till änkan och barnen som var i akut behov av hjälp. Den filmades som All the Way Home 1963, fortfarande sevärd, och romanen har hamnat på Times lista över de hundra bästa böckerna. McDowell gjorde ett bra jobb, men han tog sig friheter. För ett par år sedan återställde Knoxville-professorn Michael Lofaro texten, efter flera års pusslande med de manus som finns i Tennessee, Texas och New Jersey. Den fristående novellen om sommaren 1915 har ersatts med en mörkare inledande mardröm, av tjugo kapitel har blivit fyrtiofyra, kronologin är striktare, och McDowells många återblickar är bortplockade.

Let Us Now Praise Famous MenBåda versionerna tål att läsa. Den nya ingår i den definitiva tiobandsutgåvan av James Agees samlade verk som University of Tennessee är på gång att ge ut. Fast det allra mesta finns redan i de båda kompakta Agee-banden från Library of America, så nära en litterär kanonisering som man kan komma i USA.

Ämnet – fadern som plötsligt dör och lämnar efter sig en minderårig son – har en parallell i en annan lika gripande bok från 1937 av den legendariske New Yorker-redaktören William Maxwell, They Came Like Swallows, också den med rötter i den egna familjehistorien. Maxwells mor rycktes bort i spanska sjukan just efter första världskriget. Boken lille huvudperson Robert, inom familjen kallad Bunny, är inte gammal nog att riktigt förstå vad som hänt när hans mor plötsligt inte finns där längre. Det är en bok som klarar många omläsningar.

Av James Agees prosa blev Let Us Now Praise Famous mest berömt, reportaget från Alabamas fattiga lantarbetare under den djupaste depressionen på trettiotalet, med Walker Evans fotografier. Den sålde dåligt när den kom men återupptäcktes trettio år senare och blev klassisk. Den har stått sig minst lika bra som Steinbecks sentimentalare ”Grapes of Wrath” som den kan påminna om. Även här blev en kompositör inspirerad. Aaron Copland, för övrigt Samuel Barbers partner, skrev sin svit The Tender Land i anslutning till det reportaget.

Agees långa prosatext The Morning Watch som visar hans religiösa intresse är också självbiografisk, och så finns det en knapp handfull noveller. Men annars handlade det mesta som han skrev under sitt korta liv (han blev fyrtiofem) om film. Han stod för manus till den enda film Charles Laughton regisserade, The Night of the Hunter, där Robert Mitchum som den falske domedagspredikanten har tatuerat LOVE på ena handens knogar, HATE på den andra, och så låter han händerna brottas. Han är inte ute efter att frälsa själar utan är på jakt efter cellkamratens stöldgods, pengarna som sytts in i en trasdocka. Den åldrade Lillian Gish är mycket bra som en skyddsängel för cellfångens barn. Filmen är mycket vackert filmad, bland annat i en sekvens där barnen flyr längs floden. Skada att Laughton inte fortsatte som regissör.

James Agee medverkade dessutom i vänstertidskrifter som Partisan Review och New Masses, och var alltså journalist på Fortune och likaså på Time. Där var Whittaker Chambers en tid hans kollega, han som fick Alger Hiss på fall under det kalla krigets kommunistjakt i USA.

I The Nation skrev Agee filmkritik ett par gånger i månaden. Det gjorde han så bra att W. H. Auden påstod att han  hellre läste hans spalt än gick på bio. Agee såg till att Buster Keaton fick en renässans, och han skrev uppskattande om Carl Theodor Dreyers Vredens Dag.

The Morning WatchHan recenserade filmen som bygger på The Lost Weekend av Charles Jackson, en roman från 1944 som Gustav Hellström recenserade i Dagens Nyheter när den kom på svenska året därpå (Förspillda dagar, med vackert omslag av Adolf Hallman). Där visste Agee vad han talade om, romanen skildrar en alkoholists utdragna undergång. Jacksons böcker finns sedan en tid tillbaka i nytryck. Det passar bra eftersom det i dagarna har kommit en stor biografi om honom, skriven av Blake Bailey som tidigare åstadkommit bra sådana om John Cheever och Richard Yates och som nu är Philip Roths officielle levnadstecknare, med sitt föremåls fulla förtroende.

Framför allt drog filmskribenten James Agee en lans för sina pojkårs hjälte Charles Chaplin under de värsta McCarthy-åren då han tvangs i europeisk landsflykt för sina kommunistsympatiers skull. Agee skrev tre långa artiklar om Chaplins ”Monsieur Verdoux” när nästan alla andra opportunt rackade ner på den. Ett närmre samarbete med Chaplin var på tal, men döden kom emellan.

Då hade Agee hunnit förskräckas över att Dylan Thomas druckit sig till döds i New York, men han tog inte tillräcklig varning av det. Om detta kan man läsa i John Wranovics korta ”Chaplin and Agee” som kom för några år sedan, och om James Agees stormiga liv i Laurence Bergreens nu snart trettio år gamla biografi. Där finns de tre äktenskapen förtecknade, liksom den livslånga vänskapen med prästen Father Flynn (brevväxlingen dem emellan finns också utgiven).

Joel, sonen i andra giftet, fick den tyske författaren Bodo Uhse som styvfar och hamnade i ett annat ideologisk klimat, en uppväxt som han skrivit läsvärt om i ”Twelve Years. An American Boyhood in East Germany”.

Ivo Holmqvist

Dylan ThomasEtt PS om Dylan Thomas död i New York

 Om man dricker så ska man helst låta bli att skryta om det. 1953 var diktaren Dylan Thomas i New York. En av de första novemberdagarna det året skrävlade han om att han svept arton glas whisky på raken, “det är nog mitt personliga rekord”. Samtidigt klagade han över att han höll på att kvävas. Så föll han omkull utanför The White House Tavern på Manhattans Hudson Street, råkade i koma och fördes i ilfart till St. Vincent Hospital där han tillfälligt kvicknade till efter syrgas. Societetsläkaren Milton Feltenstein tog fasta på ryktet om de många glasen whisky, diagnostiserade akut alkoholförgiftning och pumpade sin patient full med morfin. Efter tredje dosen blev den walesiske poeten blå i huvudet och föll på nytt i en koma som han aldrig vaknade upp ur. Fyra dagar senare, den 9 november, var han död, drygt ett år före James Agee.

Men Feltenstein var en klåpare enligt de båda författarna till en av de senaste Dylan Thomas-biografierna, Simon Barnes och David N. Thomas. I själva verket var dödsorsaken dubbelsidig lunginflammation, förvärrad av morfinet. Om det teg Feltenstein till sin död, och han såg till att ingen annan heller kom fram med sanningen. Dylan Thomas var visserligen i utomordentligt usel form under sin allra sista amerikanska uppläsningsturné och hade säkert kolavippat ganska snart i alla fall. Vid obduktionen fann man både skrumplever och en uppsvälld hjärna, förutom de angripna luftrören och lungorna. Men Feltenstein kunde gott ha lyssnat på hans kompisar på det legendariska Chelsea Hotel när de intygade att han druckit åtta glas whisky, inte arton. Sensmoralen? Skryt lagom! 

 Lyssna

Samuel Barber Knoxville: Summer, 1915

http://www.youtube.com/watch?v=Un7l-CxvdEg





Ur arkivet

view_module reorder
foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 27 september, 2017

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Meg Rosoff, årets ALMA-pristagare. Foto Belinda Graham.

Möte med Meg Rosoff - årets ALMA-pristagare

- Jag var väldigt olycklig som tonåring! berättar Meg Rosoff. Idag är hon framgångsrik och kritikerhyllad författare och hennes böcker är högt älskade av barn och tonåringar över ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 28 november, 2016

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Direktören som också är aktör och regissör

 Foto: Marika Hansson Direktören som också är aktör och regissör Han har arbetat med teatrar i både Finland och Sverige, vart han än går lyckas han både få publiken att strömma till ...

Av: Yvonne Granath | Scenkonstens porträtt | 04 december, 2007

Ingela Karlsson

Ärkeängeln vid Kungsholms Strand

Vem kan betrakta livet med samma blick sedan mötet med Ingela Karlsson? Nyårsafton 2016 samlades i hennes lägenhet vid Kungsholms Strand ett antal udda individer från Stockholm med omnejd ...

Av: Annakarin Svedberg | Gästkrönikör | 10 januari, 2017

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 26 februari, 2017

Okänd soldat – en finsk klassiker

”Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om film | 12 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts