Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Vakenhet och skugga. Om James Agee



James AgeeCotton Tenants – Three Families heter en bok som just kommit ut i USA, ett reportage i text och bild som skulle ha tryckts i tidskriften Fortune 1936 men som av olika anledningar aldrig togs in. Texten är av James Agee, fotografierna av Walker Evans. I en omarbetad och utökad version blev den några år senare Let Us Now Praise Famous Men, en klassiker som stått sig – mer om den nedan. Det är efter en djupdykning i Agees papper som manuskriptet oväntat dök upp.

Malcolm Jones i The Daily Beast recenserade nyss detta försenade reportage om de tre lantarbetarfamiljerna på söderns bomullsplantager.  Han jämförde denna tills nu opublicerade artikel som är omfattande, 30.000 ord lång, med motsvarande stycken i den mera genomarbetade boken: ”When you read these passages back to back, it´s like watching an artist turn a sketch into a painting.”

Han nämner hur betydelsefull Agees färdiga bok blev för senare amerikanska utövare av the New Journalism på sextio- och sjuttiotalen, och påpekar dessutom att Walker Evans dokumentära fotografier i den kom att påverka den yngre William Christenberry, uppvuxen i de trakter i Hale County, Alabama som Agee och Evans genomkorsade. Han är född samma år som de gjorde det, och en av Amerikas betydande nulevande fotografer, specialist på att plåta fallfärdiga ruckel i det fattigaste delarna av sydstaterna.

Hundraårsdagen för James Agee inföll den tjugosjunde november för tre år sedan. Han blev inte ens hälften så gammal, och kunde ha fått ett ännu kortare liv. Han avled den sextonde maj 1955, samma år som den lika självförbrännande James Dean. Agee drabbades av en hjärtattack på Manhattan, i en taxi på väg till sin läkare. Alldeles oväntat kan det inte ha varit. Redan fyra år tidigare, under John Hustons inspelning av Afrikas drottning, filmen med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart som han hade skrivit manus till, höll han på att stryka med i en infarkt. Och det är underligt att hans lever höll för hans alkoholintag. Till och med den i det stycket mycket erfarna Dorothy Parker som han ibland umgicks med över glasen förundrades över att han kunde klämma i sig tre helflaskor whisky på raken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

A Death in the Family

För övrigt räknade han kanske inte heller med att bli gammal. Hans far Jay hade omkommit i en singelolycka med sin T-Ford 1916 (möjligen hade också han tagit sig ett par glas för mycket). Jay var då bara 38 år, och James sex.

Faderns förtidiga död skulle, liksom t.ex. i Göran Tunströms fall, prägla hans liv och hans böcker. I inledningskapitlet till den självbiografiska romanen A Death in the Family som kom posthumt 1957 och fick det årets Pulitzer-pris går sexåringen Rufus, det var James Agees mellannamn, tillsammans med fadern Jay som heter likadant i boken som i livet på bio. De ser Charlie Chaplin - honom skulle James Agee bli god vän med senare. På hemvägen går de inom en krog där pappa lyfter upp den lille sonen på bardisken: ”Tala inte om för mamma att vi varit här”.

Och så kallas Jay iväg mitt i natten, till sin far som ligger för döden. Rufus farfar dör inte, men pappa Jay omkommer nästa morgon, på väg tillbaka till familjen. Jag har under årens lopp slitit ut två pocketupplagor av den här boken. Omslaget till den tidigare visar en tom fåtölj, faderns favoritplats, den senare mera glättade har en ung mor med sina båda barn i famnen och bakom henne fjärilsvingar som lika väl kan ses som en ängels. Boken är visserligen känslosam, med långa lyriska partier, men inte sentimental.

Och för några veckor sedan hittade jag på en book sale originalupplagan. Där är det blåa omslaget mera neutralt med en blek sol över mörka berg. De fem första sidorna innan romanen kommer igång förankrar det hela till Tennessee och har rubriken Knoxville: Summer, 1915. Av dem inspirerades Samuel Barber till sitt opus 24 som heter likadant, för sopran och orkester och som är hans mest spelade verk vid sidan om hans förledande vackra Adagio för stråkar..

Boken hade sammanställts av förläggaren David McDowell, framför allt för att skaffa fram royalty till änkan och barnen som var i akut behov av hjälp. Den filmades som All the Way Home 1963, fortfarande sevärd, och romanen har hamnat på Times lista över de hundra bästa böckerna. McDowell gjorde ett bra jobb, men han tog sig friheter. För ett par år sedan återställde Knoxville-professorn Michael Lofaro texten, efter flera års pusslande med de manus som finns i Tennessee, Texas och New Jersey. Den fristående novellen om sommaren 1915 har ersatts med en mörkare inledande mardröm, av tjugo kapitel har blivit fyrtiofyra, kronologin är striktare, och McDowells många återblickar är bortplockade.

Let Us Now Praise Famous MenBåda versionerna tål att läsa. Den nya ingår i den definitiva tiobandsutgåvan av James Agees samlade verk som University of Tennessee är på gång att ge ut. Fast det allra mesta finns redan i de båda kompakta Agee-banden från Library of America, så nära en litterär kanonisering som man kan komma i USA.

Ämnet – fadern som plötsligt dör och lämnar efter sig en minderårig son – har en parallell i en annan lika gripande bok från 1937 av den legendariske New Yorker-redaktören William Maxwell, They Came Like Swallows, också den med rötter i den egna familjehistorien. Maxwells mor rycktes bort i spanska sjukan just efter första världskriget. Boken lille huvudperson Robert, inom familjen kallad Bunny, är inte gammal nog att riktigt förstå vad som hänt när hans mor plötsligt inte finns där längre. Det är en bok som klarar många omläsningar.

Av James Agees prosa blev Let Us Now Praise Famous mest berömt, reportaget från Alabamas fattiga lantarbetare under den djupaste depressionen på trettiotalet, med Walker Evans fotografier. Den sålde dåligt när den kom men återupptäcktes trettio år senare och blev klassisk. Den har stått sig minst lika bra som Steinbecks sentimentalare ”Grapes of Wrath” som den kan påminna om. Även här blev en kompositör inspirerad. Aaron Copland, för övrigt Samuel Barbers partner, skrev sin svit The Tender Land i anslutning till det reportaget.

Agees långa prosatext The Morning Watch som visar hans religiösa intresse är också självbiografisk, och så finns det en knapp handfull noveller. Men annars handlade det mesta som han skrev under sitt korta liv (han blev fyrtiofem) om film. Han stod för manus till den enda film Charles Laughton regisserade, The Night of the Hunter, där Robert Mitchum som den falske domedagspredikanten har tatuerat LOVE på ena handens knogar, HATE på den andra, och så låter han händerna brottas. Han är inte ute efter att frälsa själar utan är på jakt efter cellkamratens stöldgods, pengarna som sytts in i en trasdocka. Den åldrade Lillian Gish är mycket bra som en skyddsängel för cellfångens barn. Filmen är mycket vackert filmad, bland annat i en sekvens där barnen flyr längs floden. Skada att Laughton inte fortsatte som regissör.

James Agee medverkade dessutom i vänstertidskrifter som Partisan Review och New Masses, och var alltså journalist på Fortune och likaså på Time. Där var Whittaker Chambers en tid hans kollega, han som fick Alger Hiss på fall under det kalla krigets kommunistjakt i USA.

I The Nation skrev Agee filmkritik ett par gånger i månaden. Det gjorde han så bra att W. H. Auden påstod att han  hellre läste hans spalt än gick på bio. Agee såg till att Buster Keaton fick en renässans, och han skrev uppskattande om Carl Theodor Dreyers Vredens Dag.

The Morning WatchHan recenserade filmen som bygger på The Lost Weekend av Charles Jackson, en roman från 1944 som Gustav Hellström recenserade i Dagens Nyheter när den kom på svenska året därpå (Förspillda dagar, med vackert omslag av Adolf Hallman). Där visste Agee vad han talade om, romanen skildrar en alkoholists utdragna undergång. Jacksons böcker finns sedan en tid tillbaka i nytryck. Det passar bra eftersom det i dagarna har kommit en stor biografi om honom, skriven av Blake Bailey som tidigare åstadkommit bra sådana om John Cheever och Richard Yates och som nu är Philip Roths officielle levnadstecknare, med sitt föremåls fulla förtroende.

Framför allt drog filmskribenten James Agee en lans för sina pojkårs hjälte Charles Chaplin under de värsta McCarthy-åren då han tvangs i europeisk landsflykt för sina kommunistsympatiers skull. Agee skrev tre långa artiklar om Chaplins ”Monsieur Verdoux” när nästan alla andra opportunt rackade ner på den. Ett närmre samarbete med Chaplin var på tal, men döden kom emellan.

Då hade Agee hunnit förskräckas över att Dylan Thomas druckit sig till döds i New York, men han tog inte tillräcklig varning av det. Om detta kan man läsa i John Wranovics korta ”Chaplin and Agee” som kom för några år sedan, och om James Agees stormiga liv i Laurence Bergreens nu snart trettio år gamla biografi. Där finns de tre äktenskapen förtecknade, liksom den livslånga vänskapen med prästen Father Flynn (brevväxlingen dem emellan finns också utgiven).

Joel, sonen i andra giftet, fick den tyske författaren Bodo Uhse som styvfar och hamnade i ett annat ideologisk klimat, en uppväxt som han skrivit läsvärt om i ”Twelve Years. An American Boyhood in East Germany”.

Ivo Holmqvist

Dylan ThomasEtt PS om Dylan Thomas död i New York

 Om man dricker så ska man helst låta bli att skryta om det. 1953 var diktaren Dylan Thomas i New York. En av de första novemberdagarna det året skrävlade han om att han svept arton glas whisky på raken, “det är nog mitt personliga rekord”. Samtidigt klagade han över att han höll på att kvävas. Så föll han omkull utanför The White House Tavern på Manhattans Hudson Street, råkade i koma och fördes i ilfart till St. Vincent Hospital där han tillfälligt kvicknade till efter syrgas. Societetsläkaren Milton Feltenstein tog fasta på ryktet om de många glasen whisky, diagnostiserade akut alkoholförgiftning och pumpade sin patient full med morfin. Efter tredje dosen blev den walesiske poeten blå i huvudet och föll på nytt i en koma som han aldrig vaknade upp ur. Fyra dagar senare, den 9 november, var han död, drygt ett år före James Agee.

Men Feltenstein var en klåpare enligt de båda författarna till en av de senaste Dylan Thomas-biografierna, Simon Barnes och David N. Thomas. I själva verket var dödsorsaken dubbelsidig lunginflammation, förvärrad av morfinet. Om det teg Feltenstein till sin död, och han såg till att ingen annan heller kom fram med sanningen. Dylan Thomas var visserligen i utomordentligt usel form under sin allra sista amerikanska uppläsningsturné och hade säkert kolavippat ganska snart i alla fall. Vid obduktionen fann man både skrumplever och en uppsvälld hjärna, förutom de angripna luftrören och lungorna. Men Feltenstein kunde gott ha lyssnat på hans kompisar på det legendariska Chelsea Hotel när de intygade att han druckit åtta glas whisky, inte arton. Sensmoralen? Skryt lagom! 

 Lyssna

Samuel Barber Knoxville: Summer, 1915

http://www.youtube.com/watch?v=Un7l-CxvdEg





Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.