Att tämja gudarna

Likt Usain Bolt sprintar Ian Buruma i sin senaste bok igenom tre essäer på 125 sidor blankt. Den första handlar om skiljandet mellan stat och kyrka i USA respektive Europa ...

Av: Niklas Anderberg | 14 februari, 2012
Essäer om religionen

Leka sköldpadda tillsammans Baserat på ett sant rykte

Jag kallar den allvarsamma, pedagogiska men även lagom underhållande leken ”Leka sköldpadda tillsammans”, mest på grund av att den heter så. ”Leka sköldpadda tillsammans” lämpar sig lika mycket för de anställda ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 oktober, 2013
Gästkrönikör

Julian Aguilera Marías om Herakleitos

Iillustration: Joakim Ceder Julian Aguilera Marías om Herakleitos I filosofihistorien är det vanligt att betrakta filosofen Herakleitos (540-480 f.Kr.) som motsats till filosofen Parmenides (540-470, ev. 515-445 f. Kr.), vilkas tankevärldar ...

Av: Thor Olav Olsen | 16 oktober, 2007
Agora - filosofiska essäer

Adonis. Foto: Mariusz Kubik

En diktare bortom alla gränser

Poeten och konstnären Adonis, som blivit ett världsnamn inom poesin, föddes i en alawitisk by i Syrien 1930, och drogs som filosofistudent i Damaskus in i ett  politiskt nytänkande som ...

Av: Percival | 08 oktober, 2015
Litteraturens porträtt

En skarpsynt örn: Renata Adler



Renata AdlerDet började med att jag hittade en bok med Irving Penns svartvita foton på känt folk: Karen Blixen från något av hennes sista år med åldrandets bleka regnbågshinna och många rynkor, en uppspelt fast diminutiv Marguerite Duras med långstrumpor, grova kängor och kort överkropp, inte olik Pippi Långstrump, Kate Moss i olika skepnader – alla de bekanta porträtten. Ett ansikte fångade mig särskilt, Renata Adlers. Hon kunde ha varit en tvillingsyster till Jean Paul Belmondo fast utan knäckt näsa: på Penns porträtt är hon klädd i jeans och kortärmad skjorta, har midjelång ljus fläta och granskande blick, och en sällsam kraft i sin utstrålning. 

Några veckor senare hittade jag av en slump hennes ”Gone. The Last Days of The New Yorker” från 1999 som är en vitglödgat arg uppgörelse med vad hon tycker är förfallet hos en tidskrift som en gång var mycket bra (både när hon själv skrev i den, men framför allt tidigare) och som hon nu (dvs för snart femton år sedan) tycker är så kass att man lika gärna kunde slå igen butiken. Särskilt siktade hon in sig på två till dels okritiskt hagiografiska böcker om den tidskriften och folket på redaktionen som kommit året innan, av Lillian Ross och av Ved Mehta. När hon var färdig med dem blev det inte mycket kvar, knappt ens en blöt fläck. 

Mycket har skrivits om The New Yorker, framför allt under de båda första enväldiga redaktörerna som satt i decennier, först Harold Ross som startade tidskriften 1925 (för hans period  är James Thurbers ”The Years With Ross” den klassiska kommentaren) och sedan William Shawn under vars tid Renata Adler kom dit. Hon började 1962 och fortsatte under tjugofem år med samlingsrecensioner av nya böcker, artiklar om film och tv, noveller, men dessutom med reportage från oroshärdar: från rasoroligheternas Selma i Mississippi 1965, från Israel under sjudagarskriget 1967, från inbördeskrigets Biafra 1969 – i de styckena kan hon påminna om en annan alldeles orädd utrikesreporter, Martha Gellhorn, hon som en tid var gift med Hemingway och som skrev väl så bra.

Renata Adlers ovanliga akademiska bildningsgång är imponerande. Föräldrarna flydde det nazistiska Tyskland 1933 (Adler som alltså betyder örn är både ett bilmärke och en skrivmaskin) och hamnade i Danbury, Connecticut där hon växte upp. Hon gick sedan på det ansedda Bryn Mawr college, därefter Sorbonne, Harvard och Yale Law School som hon har examen från. I sina faktareportage är hon ständigt väl påläst och vet vad hon talar om, och hon har välgrundade skäl för sina kritiska synpunkter, inte minst på USA under de katastrofala två fyraårperioderna under president Bush junior.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Renata Adler 2011”Speedboat” som var hennes första roman kom 1976 och ger en bra och medvetet lösryckt bild av hur det kunde vara att bo på Manhattan under sjuttiotalet, ett pussel av storstadsliv där läsaren får lägga samman bitarna själv. För ett halvår sedan skrev Anna Wiener om den i The Paris Review och tyckte att boken gav  ”an accurate portrait of how we live now. People come and go. Moments of shock and ecstasy pass. Barriers collapse every day”, och att den i sitt kaleidoskopiska berättande dessutom speglar dagens bristande tålamod med ett brett episkt flöde:

“I believe Speedboat also speaks to the way we read, perhaps now more than ever. We dip in and out. Novels, magazines, tablets, browsers. We move inelegantly from story to story, opening and closing and opening tabs. To take it all in is impossible, but we keep trying. Every time I bring a new book home from the store and add it to one of the piles, my own mortality seems to sharpen at the edges. But maybe it has always been this way.” 

Javisst, ju fler böcker man drar på sig som man tror sig om att hinna läsa, i en alldeles orimlig ambition, desto mer inser man att livet är ändligt. Det är en gammal sanning som romarna uttryckte mera konsist: ars longa, vita brevis – konsten är lång, livet kort.

Renata Adlers andra roman får man just nu i nyupplaga som bonusbok om man abonnerar ett halvt eller helt år på de böcker som The New York Reiview of Books ger ut. Den heter ”Pitch Black”, en titel som fångade mig genast eftersom det är namnet på ett nyazeeländskt rockband som drivs av en trevlig yngre vän med morotsfärgat hår som sätter upp volymen så högt det går på sina konserter, dit går man inte utan öronproppar. 

När romanen kom 1983 anmäldes den i New York Times av ingen mindre än Muriel Spark som tilläts ett generöst spaltutrymme för sin i stort sett mycket positiva recension. Särskilt intressant är en utförlig redaktionell notis på slutet där man ber om ursäkt om Muriel Spark (som var från Skottland, men det kanske de amerikanska läsarna den gången var ovetande om) indirekt och Renata Adler direkt trampat på ömma irländska tår. Så här står det i romanen, när den kringflackande kvinnan i centrum som inte är olik författarinnan själv kommer till Irland och någonstans ute på landet möter ortsbefolkningen:  

Renata på 1970 talet''Talk to them, the Ambassador had said, they are a friendly people. Well, the hell they are. An occasional creature of great poetry and beauty; the others, suspicious, crafty, greedy, stubborn, incurious, stupid, devious, violent, and cruel. And, of course, that is what the history of the country is.''

Det där var tydligen en salva som fick amerikaner med irländsk blod i ådrorna – de är många – att koka över, och den redaktionella ursäkten kom prompt fast den desavouerade Muriel Sparks och Renata Adlers skarpa formuleringar:

”The reviewer intended the passage as an illustration of the character's ''distracted state of mind,'' not an example of the objective description or sheer authenticity. Some readers, however, thought the review endorsed the denunciation of the Irish. The review should have been edited to remove the ambiguity.”

Det påminner om Fritiof Nilsson Piratens bekanta yttrande att man som romanförfattare aldrig kan vara nog försiktig med de fiktiva personerna när man skriver romaner och noveller: ”Och om han så gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv.”

Renata Adler enligt David LevineNär man letar upp Renata Adler på Google Pictures kommer inte bara Irving Penns porträtt upp utan också flera bilder på hur hon ser ut numera, i sitt sjuttiofemte år: samma långa fläta och samma intensiva blick. Säkert är hon lika slagfärdig och skarp i sina omdömen. Samma sak gäller den lika tuffa Gloria Steinem, feministen som fortsatt kämpar för en rättvisare värld.

För några nätter sedan hörde jag en lång intervju med henne på BBC där hon medgav att världen dock gått framåt sedan hon stod på sextiotalets barrikader. Vad Renata Adler anser om den saken får vi kanske veta så småningom. Hursomhelst avslutade hon sin bok om The New Yorker med att påstå att ”Ms. Steinem has become one of the women I most admire.” That makes two of them – båda är värda beundran.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Schopenhauer, 1852

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

1988 firades i Tyskland 200 år sedan Arthur Schopenhauer föddes. I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka ...

Av: Bo I Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 05 september, 2016

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om samhället | 01 november, 2010

Från Gustav Vasa till Leonardo da Vinci i Loiredalen, En resa i tid…

Frankrike är ett omfattande land i flera avseenden inte minst genom de multipla upptäcktsfärder man kan göra. Loiredalen är ett av de kulturellt sett rikaste områden. Det påminner om Sörmlands ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 13 november, 2009

Granen. Foto Ivar Leidus

Gran

Granen (Picea abies) är Sveriges vanligaste träd. Själva bilden av skogen för många svenskar. Bara tänk er en Bauertavla utan granen. Det går inte. Ändå är det så de svenska ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 20 februari, 2017

Den ekonomiska imperialismens kontradiktioner

En portugisisk karackPierre Gilly skisserar en liten historia över den ekonomiska imperialismen från karacken till John Perkin. Imperialism. Ordet luktar sjuttiotal. För många är det ett passerat stadium. Imperialismen tog ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 23 september, 2008

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | Essäer om samhället | 22 juni, 2017

Ola Hansson och Laura Marholm

I hela sitt liv längtade Ola Hansson hem. När han år 1881 som tjugoettåring lämnade den lilla byn Hönsinge för universitetsstudier i Lund - där han på ett enda år ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 04 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.