Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | 05 november, 2011
Essäer

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 juli, 2014
Utopiska geografier

Swedenborg, Poe och multiversum – en svindlande historia

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886–1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur ...

Av: Rickard Berghorn | 30 september, 2012
Essäer

 Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller ...

Av: Nancy Westman | 23 oktober, 2017
Konstens porträtt

Bemäktigandet av motståndet gör en fri. Möte med den schweiziske författaren Eugène



Den rumänskfödden schweiziske författaren Eugène i samtal med Françoise Sule om skrattet som läkande kraft på Bokmässan i Göteborg 2012. Foto: Benita Funke.Ce n’est pas nous qui possédons les objets, j’ai l’impression que ce sont les objets qui nous possèdent.

Plötsligt står Eugène där på scenen med en skobeklädd fot och en i strumplästen och man kan inte annat än att vrida sig i skratt, för precis som Eugène själv påpekade under ett seminarium på Göteborgs bokmässa i september i år, så är det sällan en författare slutar i strumplästen.

Vad jag just bevittnat är en dramatiserad återberättelse av en händelse ur La Vallée de la jeunesse (Ungdomens dal). Eugène, tio år gammal och sedan en kort tid boende i Schweiz befinner sig på vandring i bergen med klassen. Det sista han vill göra är att sticka ut, vara annorlunda, men de begränsade kulturella kunskaperna och de språkliga barriärerna har gjort det svårt för honom att smälta in och förbereda sig inför denna vandring, där inte minst skodonen blir ett problem. Inte nog med att de lätta gymnastikskorna blir ett hinder för en lättsam vandring; den ena skon fastnar också i en dypöl. Därav en fot i strumplästen. Snart kastar den unge Eugène i raseri också den andra skon utför stupet, vilket gör att han i stället måste vandra helt utan skor resten av dagen.

Karen Blixen sade en gång att hon, när livet tycktes outhärdligt och hon trodde att hon inte skulle klara en dag till, medvetet försökte göra livet lite outhärdligare. Klarade hon sig igenom det, så visste hon att hon klarade allt. När man ser Eugène bli av med sin ena sko, för att sedan självmant kasta den andra utför stupet, är det som om det är just detta man är i färd med att bevittna, för även om det är en akt utförd i vredesmod av en tioåring, är det som om det i det undermedvetna hos denne pojke också finns en självbevarelsedrift. Revolten tycks, likt Camus tolkning av Sisyfos-myten, ligga i att fullt ut utföra det man egentligen revolterar mot. Endast genom att bemäktiga sig situationen kan man få greppet om den. När Eugène kastar sin andra sko är det som om han snarare strävar efter att överleva, hur motsägelsefull handlingen än i förstone kan tyckas, för det är genom att öka motståndet i situationen som han övervinner sig själv och den förnedring som han upplever.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Händelsen i bergen tycks också bli en symbol för hans författarskap. Inspirerad av Oulipo-rörelsen och Georges Perec dras Eugène till motståndets, ramarnas och hindrens lag i sitt författarskap. Genom de begränsade möjligheterna och det begränsade handlingsutrymmet gör han sina berättelser möjliga och tar därigenom makten över händelserna, inte sällan kryddat med skratt. I La Vallée de la jeunesse berättas livet på 20 kapitel, motsvarande 20 händelser i livet, tio positiva och tio negativa. I samma bok framgår det att Eugène under en längre tid skriver dagbok genom att ordlöst samla på objekt eller andra ”minnen” från olika situationer. I en annan bok, Les Mises en boîte, samlar en av karaktärerna på sand och tycks på så sätt ordna sitt liv kring sin samling. I en tredje bok väljer Eugène upprepningens taktik genom att börja varje stycke med ”Dans un livre j’ai lu…”, för att sedan kort återberätta eller kommentera någonting som han läst i en bok.

Vi lär oss ofta att ramar och motstånd skapar frihet. För författaren Eugène tycks detta vara högst riktigt.

- Jag föddes i Bukarest i Rumänien sex dagar innan man landade på månen. Jag kommer alltså från den gamla världen, säger Eugène när jag ber honom presentera sig.

Eugène flyttade till Schweiz vid sex års ålder sedan hans föräldrar beviljats politisk asyl i landet.

- Som politisk flykting, mottogs man på den tiden med öppna armar av Schweiz som då till och med betalade ett hotellrum åt pappa under några veckors tid för att han skulle hinna komma tillrätta i sitt nya land. Idag låter detta som Science Fiction, säger Eugène.

Han började skriva tidigt och under studietiden uppmanades han att skicka in några noveller till universitetstidskrifen Archipel i Lausanne där han studerade:

- En student sade till mig: Jag har hört sägas att du skriver. Varför skickar du inte in någon novell till tidskriften? Om texten är bra, så publicerar vi den. Så de publicerade en eller ett par noveller. En kompis från universitetet läste dem och frågade mig om jag ville skriva en teaterpjäs. Han sade att han kunde ordna fram pengar och skådespelare och se till så att pjäsen blev spelad. Så jag skrev en teaterpjäs som spelades. En förläggare såg uppsättningen och sade att han tyckte mycket om den och att, om jag ville, så kunde jag visa honom andra texter, kanske skulle det gå att göra en bok av samlade texter från mig. Ja, det var så det började, berättar Eugène. 

Idag har han hunnit ge ut ett flertal böcker. Både för barn och vuxna. I den självbiografiska boken La vallée de la jeunesse (varav ett kapitel har utgivits på svenska i Schweiz berättar, Tranan förlag) skriven redan vid trettiofem års ålder, skildrar han på ett fängslande sätt sin uppväxt, de kulturkrockar han upplevt och de smärtsamma upplevelser han haft i sin ungdom.

Boken, som har en mycket speciell struktur och ett helt annat sätt att se på biografiskt berättande än vad man vanligtvis väntar sig, utgår alltså från 20 ting eller händelser, tio positiva och tio negativa, och berättar Eugènes liv i lika många kapitel.

Eugène i en dramatiserad version av hans text ”Une chaussure au Pays d’Enhaut”, ur självbiografin La Vallée de la jeunesse. Foto: Benita FunkeI inledningen till boken uppehåller du dig vid detta strukturella val att berätta din historia. Du säger dig också ha ”hittat någonting”. Vad är det du anser dig ha upptäckt? 

- La Vallée de la jeunesse var till att börja med ett beställningsverk av bokförlaget La Joie de lire som startade en ny bokserie som hette Rétroviseur (Backspegel) där de bad författare att berätta sitt liv på tjugo kapitel. Jag tycker mycket om att skriva under tvång och inom ramar, så det passade mig utmärkt, men jag var inte mer än 35 år gammal och jag frågade mig samtidigt varför jag skulle berätta om mig själv och hur jag i så fall skulle göra det på bästa sätt.

Jag är säker på att minnet inte följer någon kronologisk ordning eller linearitet. Jag tror att minnet utgår från ett sammanförande av idéer, genom att gruppera liknande händelser: om man kommer ihåg att man var på stranden, så kommer man ihåg alla de gånger som man varit på stranden och alla de stränder som man besökt.

Att berätta om världen genom att använda en början, en mitt och ett slut är konstruerat. Naturen fungerar i cykler och genom upprepningar. För 2500 år sedan sade Aristoteles att en tragedi var tvungen att berättas med en början, en mitt och ett slut, men sanningen att säga så upphör ingenting någonsin. Inte ens i våra vanliga liv går det att avsluta någonting. Man skiljer sig, men det betyder inte att det är avslutat: man måste fortsätta att ha delad vårdnad om barnen, man gifter sig på nytt, det visar sig att personen känner ens första hustru… Och så vidare. Nej, det tar aldrig slut.

Så jag tog mig bort från det vanliga sättet att återberätta sitt liv: jag är född i det här landet, mina föräldrar var så och så, och så vidare. Jag är, som sagt, säker på att varken livet eller minnet fungerar på det sättet.

Samtidigt består ju La Vallée de la jeunesse av tjugo berättelser, så jag avstår ju inte från att skriva berättelser och jag försöker att avsluta varje berättelse. Inom ramen för själva novellen spelar jag alltså på något sätt samtidigt spelet på dess egna villkor.

Strax före arbetet med La Vallée de la jeunesse hade jag också läst en bok av Claude Carrière som heter Dictionnaire du bizarre [anm. syftar troligtvis på Dictionnaire de la bêtise et des erreurs de jugement. Le livre des bizarres]. I den har han samlat på en massa konstiga fakta. En av berättelserna handlade om en herre som samlade på saker som hade varit till skada. Han gick från dörr till dörr, knackade på och frågade om personerna hade saker som på något sätt hade gjort dem illa och om han kunde få sakerna. Den herren fascinerade mig, men samtidigt frågade jag mig varför man var tvungen att hitta på någons liv på detta sätt. Varför inte prata om sina egna ting? Dessutom hade man ju samtidigt bett mig att skriva min självbiografi. Och eftersom jag inte bara varit med om tråkiga händelser, så valde jag tio saker som gjort mig illa och tio som gjort mig gott. Det tog mig lång tid att hitta strukturen, sättet att berätta mitt liv och vilka ting jag skulle välja ut, men när jag väl gjort allt det, så gick skrivandet fort.

Du refererar både till Prévert och till Perec i inledningen av din bok. Hur har dessa författare påverkat dig i ditt skrivande?

- Jag älskar Perec. Han fascinerar mig. Det som är så fantastiskt med honom är att han ger sig själv strikta ramar, skapar motstånd och förbud samtidigt som han lyckas skriva berättelser som verkligen berör. Det är inte bara torra formalistiska lekar. I W ou le Souvenir d’enfancelyckas han berätta om sin mamma, om hennes tid i koncentrationslägret. Och detta genom förbud och motstånd.

Prévert är jag inte lika bra insatt i, men det är hans påhittiga sida som fascinerar mig, hans skapande av listor. Jag älskar listor. En av de första teaterpjäserna jag skrev var en lång lista och i La Vallée de la jeunesse finns det också en lista, två faktiskt, med saker.

Prévert var också en person som aldrig upphörde med att gå runt på barerna vid Montparnasse på nätterna, träffa prostituerade, prata med människor. Han var en person som hade ett stort behov av mänsklig kontakt. Och hans mening, som jag citerar i början av min bok,”Me raconte pas ta vie, c’est la mienne” är mycket rörande och paradoxal. Den säger på något sätt att våra liv alla liknar varandra, mer eller mindre. Och jag såg mycket väl att detta var min utgångspunkt, eftersom ingenting extraordinärt hade hänt mig. Jag hade inte hjälpt Nelson Mandela att bli president, jag hade inte räddat världen… Jag tillhör alltså den alldeles vanliga kategorin människor.

Inledningen till boken utgår från reflektionen kring den ordinära människa han är, som så många av oss är och det icke-extraordinära liv vi levt som gör oss till dessa ordinära människor, men Eugène invänder också mot sitt eget resonemang i denna inledning och menar att det samtidigt måste finnas någonting som gör var och en av oss till unika människor. Han skriver:

« Personnellement, j’appartiens à cette grande majorité d’êtres humains n’ayant assassiné aucun être humain, n’ayant jamais traversé de guerre et conduisant une voiture bas de gamme aux sièges qui brûlent en été (genre Peugot 106, série Roland Garros). Pourtant, il doit bien y avoir quelque chose qui nous rend un peu uniques. Un je-ne-sais-quoi nous transformant en autre chose que des locataires standardisés, entassés dans des clapiers à cinq étages, avec balcon de trois mètres carrés. » (La Vallée de la jeunesse, s 7)

Och det är som om denna kategori av vanliga människor som så många så ofta anses tillhöra enligt Eugène i hög grad beror på en strukturell felläsning, en felläsning som just återkommer till normen kring hur vi ser på ett liv och där återberättandet av ett liv följer den ännu rådande antika strukturen uppbyggt efter ett mönster med en början, en mitt och ett slut. Kanske är det därför som vi inte, tycks Eugène säga, ser vad som finns att berätta i varje enskild människas liv. Förblindade av strukturens logiska ordning förbiser vi enskilda eller grupperade, upprepade händelser som på ett annat sätt gör en individ unik och extraordinär. Han skriver:

« Après bien des nuits de réflexion, je crois avoir trouvé. On a empoigné le problème de l’autobiographie par le mauvais bout. Prévert insistait sur le terme « raconter ». Quand les gens se mettent à parler d’eux, ils le font tous de la même manière. Je suis né ici ; mes parents étaient comme ça ; à huit ans, il m’est arrivé ceci ; je suis un passionné de cela. Nos vies paraissent interchangeables, parce que nous découpons nos récits en respectant les chapitres : lieu de naissance, éducation, amitiés, sexualité, hobby. Personnellement, j’aimerais me raconter à partir des objets qui ont traversé ma vie, pendant cinq minutes ou quinze ans. Je suis sûr qu’ils parleront plus honnêtement de moi que je ne pourrais jamais le faire. Les objets ne mentent pas. Ils révèlent les orgueils, les faiblesses, les rêves, les obsessions et les cachotteries. Ce matin, j’ai donc dressé deux listes : les dix objets qui m’ont fait du bien et les dix autres qui m’ont fait du mal. Puis, je me suis mis à écrire. Voici l’histoire de ma jeunesse en vingt objets. » (La Vallée de la jeunesse, s 7f)

Också i ungdomsboken Les Mises en boîtes tycker karaktärerna om att samla på objekt. Än en gång dyker detta upp, att samla, att strukturera sitt liv genom att samla ting.

- Jag tror att det är en tvångsmässig sida hos mig. Jag höll en samling en gång. Den var lite annorlunda, men det var trots allt en samling. Varje dag samlade jag ett fragment av det som hade hänt mig under dagen och jag pratar om det i La Vallée de la jeunesse. Jag hade ett skrivhäfte med vida sidor och på dem klistrade eller fäste jag på annat sätt delar av det som inträffat under min dag. Om jag badade i havet, så doppade jag sidan i vatten. Om jag åt frukost någonstans på ett underbart ställe droppade jag lite kaffe och sylt på sidan. Jag beskrev alltså inte, utan fångade bitar av världen. Varje dag bar jag med mig mitt häfte, lim och sax. På så sätt kunde jag täcka upp för alla eventualiteter. Det gjorde jag under tre, fyra år. Så jag har fullt av skrivböcker hemma som summerar mina fyra år, varje dag ett objekt.

Men till slut fick jag nog av att vara så upptagen av detta. Det gör att man reflekterar alltför mycket över sin dag: ”Vad ska jag spara från den här dagen?” Det slutade med att jag började förutse vad jag skulle spara; ett par dagar senare skulle jag kanske se en film och kanske hade jag redan en flyer, jag visste att jag inte skulle hitta flyern på bion och därför var jag tvungen att spara den och sedan började jag ställa mig frågan om jag kanske till och med gjorde bäst att redan nu klistrade in den flyer som tillhörde någonting som skulle hända först två dagar senare. Det hela började bli abstrakt, enerverande. Jag slutade med samlingen, men jag har en tvångsmässig sida inom mig.

Så, av denna anledning finns alla dessa listor, inventarier, samlingar i mina böcker. När jag skrev Le Guide de la Pamoukalie, en resebok om ett land som inte finns, finns det mängder av listor, så som hotellistan - varje rum är konstigt – eller en lista som beskriver en skatt som tillhöra en påhittad kung.

I Les Mises en boîtes finns en person som samlar på sand. Jag har till och med träffat denna karaktär i verkligheten. Det finns människor som samlar på sand. Det kostar nästan ingenting, men samtidigt finns det på Internet en handel med sand. Samlarna utbyter sand. En person som jag träffade hade tjugo sorters sand med olika färg från olika stränder i Frankrike. Han hade sand från hela världen. I samlingen fanns till och med sand från Vatikanstaten, även om det inte finns så värst många stränder där… Den sanden kom snarare från gatläggningarna och från stenläggningar där det funnits sand mellan stenarna. Mannen jag träffade öppnade ett av sina skåp för mig och vad jag fick se var en enorm variation av färger. Det är främmande att tänka sig att naturen skulle vara så färgglad. Vanligtvis ser man den inte på det sättet, men det är så det är.

Sandsamlaren i Les Mises en boîtes arbetar som vaktmästare i skolan där huvudkaraktären går. Jag ville visa att det också hos en enkel människa, om man öppnar dörren till hans hem, kan uppenbara sig ett magiskt universum, att alla vardagliga människor på sitt sätt är annorlunda. På samma sätt är, när allt kommer till kritan, kanske de konstiga människorna inte annat än vanliga människor.

I La Vallée de la jeunesse finns det händelser och objekt hämtade från livet och vardagen och som påverkat dig men som samtidigt tycks bära ibland en symbolisk, ibland en metaforisk funktion och vändning. Här finns barnet som är i färd med att lära sig franska, ett främmande språk som skulle kunna ses som en bild för hur alla människor tvingas lära sig ett språk, här finns stammandet och hur detta, utöver det reella stammande som det faktiskt innebar för dig under din uppväxt, skulle kunna ses som en bild av svårigheten för alla människor att lära sig och artikulera ett nytt språk. Här finns också, sist men inte minst, bergen och dalarna.

Avsaknaden av sko på foten under vandringen börjar ta på krafterna. Foto: Benita Funke

- Jo, på sätt och vis. Under min barndom blev jag mer och mer medveten om att jag inte var som alla andra, för jag insåg att jag stammade. Orden förrådde mig. De var inte mina kompisar. Jag hade inga problem i skrift, men när det kom till att tala och uttala, så ville de inte mer. Det är hemskt att ha tre, fyra personer som stirrar på ens läppar och väntar på att jag skall få ur mig orden. Jag stammade ända tills jag var tjugo, tjugotvå år. Mycket sakta började det sedan försvinna.  Dessutom hade jag problem med lederna. Så jag hade verkligen ont i benen. Jag haltade, jag hade ont i knäna, anklarna, och så vidare. Men också det lyckades jag bli av med. Jag övervann stammandet och blev av med mina ledproblem och kunde till slut göra radiokrönikor och dansa med min musikgrupp.

Numera älskar jag att berätta och har till och med gjort en åttio minuter lång teaterpjäs, en monolog, av La vallée de la jeunesse som jag åker runt och spelar upp i skolor, på bibliotek och teatrar. Man måste övervinna sina svagheter och brister, för i slutändan är det snarare de som karaktäriserar oss än våra styrkor. Svagheterna kommer till uttryck naturligt, våra kunskaper, kvalitéer och goda beteenden har vi i många fall lärt oss och övat in. Våra svagheter och brister är till syvende och sist det som hänger sig kvar i människors medvetanden. Boris Cyrulnik har pratat väldigt mycket om motståndskraft och återhämtningsförmåga och om att barn som har haft svårigheter i livet i många fall, om de lyckas övervinna svårigheterna och sina trauman, når mycket längre än andra.

Men det är också sant att i kombination med att stamma så var jag tvungen att lära mig ett nytt språk och det uppstod stora svårigheter i och med detta. Jag klarade inte av att prata på grund av stammandet och i början kunde jag inte heller skriva så bra på franska. När jag vid femton års ålder började skriva berättelser på franska kommer jag ihåg att jag inte tyckte om de beskrivande momenten. Jag ville bara skriva händelser. Jag förstod inte varför det inte fanns ordböcker eller uppslagsverk med färdiga beskrivningar och färdiga lösningar. Att jag tänkte så berodde på att jag inte var duktig på att skriva. Eftersom det inte fanns några uppslagsverk som innehöll färdiga miljöbeskrivningar, så blev jag tvungen att göra det själv.

Men för att återkomma till den vanliga människa som du själv beskriver dig som. Stämmer detta? Du har trots allt upplev någonting som kanske inte är krig, men som trots allt är en mycket politiskt laddad period och som kom att påverka ditt liv starkt.

- Ja, det är sant. Jag har hört att vi är den förlorade generationen, den som varken har upplevt krig eller frigjort oss från tyranner, men jag håller inte med. Alla har varit med om någonting. Även om man inte varit med och skapat historia med stort H, så är man en del av historien och alla har varit med om någonting.

Jag kommer från en av de forna öststaterna, från den tid då Europa var uppdelat i två delar. Det fanns två block och det var en laddad tid. Jag kommer ihåg att en kompis, när vi var ungefär tio, elva år, fick en klocka som digitalt visade tiden. Det var ett slags kronometer. Från tv hade vi lärt oss att amerikanarna kunde svara på hot, missiler och kärnkraftshot från Sovjetunionen med bara sju, åtta minuters fördröjning genom att trycka på en knapp. Så hela världen kunde på något sätt sluta existera på åtta minuter. Vi lekte detta, men vi visste att det fanns en reell konflikt mellan de två blocken. Ja, det var en period kantad av mycket spänning.

När rumänska vänner till mina föräldrar kom och hälsade på oss och någon började prata om Ceausescu, som fortfarande satt vid makten på den tiden, började de viska, i Lausanne. Man var så rädd för att prata om Ceausescu att man började viska när man pratade om honom, även om man befann sig på två tusen kilomenters avstånd. Det fick mig att känna det som om jag befann mig mitt i Bukarest, mitt i diktaturens centrum.

I egenskap av politiska flyktingar hade Schweiz krävt att de skulle avstå från sin rumänska nationalitet, men samtidigt hade de inte ännu schweizisk nationalitet. De var ingenting. Och som son till någon som inte tillhörde något land var man verkligen ingen. Det förstod jag verkligen när jag vid sjutton års ålder ville resa till Barcelona med tåg. Gränspoliserna i Genève ville inte låta mig passera gränsen. Det hade just skett ett attentat (1986) i Paris och en säkerhetsplan som kallades Vigipirates hade upprättats. Man lät ingen som det fanns dubier kring att åka in eller igenom landet. Då insåg jag i ett slag att man måste tillhöra ett land, att man måste komma någonstans ifrån. Man kan inte bara umgås med sina kompisar, lyssna på Michael Jackson och roa sig. Det var skillnader som påverkade mig och skilde mig från de andra.

Jag påpekar att det ändå är anmärkningsvärt att hans och de andra barnens, trots de påtagliga hoten om en värld som kunde gå under när som helst, ändå kretsade så mycket kring krig när de lekte. I ett av kapitlen berättar Eugène om hur han och hans kompisar brukade spela RISK. Jag undrar hur detta kommer sig, hur man kan ta så lätt på erövringen av världen, på krig och kamp om länder när man samtidigt levde under detta kalla krigshot.

- Ja, man kan ju säga att det var mycket RISKabelt. I vårt kvarter, tre vackra torn, inte klassiska förortshöghus, men trots allt ett multikulturellt område, fanns det en kines på tolfte våningen och en libanesisk flykting på tredje som jag var kompis med.  Själv kom jag från Rumänien. Sedan fanns det schweizertyskar, vilket var mycket långt borta på den tiden för någon som kom från och bodde i Lausanne… Det är bättre nu – tror jag.

Jag tror att vi var tvungna att spela RISK för att ge utlopp för alla dessa skillnader. Det är som ett slags terapi för att inte kasta sig på varandra och säga elakheter som ”dumma kines”. Människan tycker i grunden inte om olikheter och skillnader. Detta blev ett sätt att kanalisera spänningarna. Att spela RISK och ta makten över China, Europa, etc. blev ett sätt att dämpa konflikterna redan innan de uppstod.

Men denna skillnad kantades också av ett sökande efter gemensam identitet och ett gemensamt sätt att kommunicera. Som invandrare blev Eugène tvungen att förhålla sig till språket, i detta fall till franskan för att kunna passa in i gruppen och bli en del av det schweiziska samhället.

Du skriver böcker på franska och du har berättat att du också tänker på franska, att du alltid tänkt på franska. Kan du berätta lite mer om ditt förhållande till det franska språket?

- Jag kom till Schweiz när jag var sex år gammal. Jag kunde två eller tre ord på franska. Första dagen i skolan kunde jag på ett ungefär säga ja och nej, det var allt. När jag var sju år började jag röra mig utanför lägenheten tillsammans med min bror för att träffa personer från Schweiz och för att leka med dem. Vi talade med en stark accent, vi kunde inte någonting om schweizarnas vanor och de tyckte att vi var konstiga, så sakta men säkert började vi prata franska sinsemellan, för att verka ”normala”. Våra föräldrar var chockade. Och sen, för att verka normala, sade vi till våra föräldrar att: ”Om ni kommer för att hämta oss i skolan, så måste ni prata med oss som normala människor.” Det vill säga på franska. De blev alltså tvungna att spela med i vårt spel och prata franska med oss inför våra kompisar. De behöll sin rumänska accent, men ändå.

Sakta men säkert började jag tänka på franska, räkna på franska och ljuga på franska. Jag gjorde allt på franska. Franskan blev alltså min nya identitet. Jag blev en fransktalande person. Utan tvekan är franskan mitt ”land”.

Jag har kommit att tänka på att när jag är utomlands och träffar personer från Schweiz, så blir jag inte överväldigad. Ok, de är från Schweiz och vi kan skämta – två schweizare som träffas på andra sidan jordklotet är visserligen alltid roligt, eftersom Schweiz är ett litet land och det inte är så stora chanser att träffa på någon från Schweiz, men roligare än så är det inte. Med en fransktalande person kan jag däremot skämta om den kultur vi befinner oss i, vi kan använda samma typ av ironi, vi kommer att förstå varandra bättre. Skämt, ironi, hånfullhet har ett stort inflytande i mitt liv, det är som mitt andra jag. Om man tar det ifrån mig och jag hela tiden måste vara seriös blir jag av med en stor del av mig själv. Jag leker med situationer, jag kastar om rollerna.

La Vallée de la jeunesse handlar i hög grad om barndomen och det är barnet som talar, precis som det är barnet som talar i Les mises en boîtes, vilket i sig lockar fram ett lekfullt sätt att använda språket på i ditt återberättande. Alla barn lär sig ett språk, detta språk är från början också ett slags främmande språk, men som växer och blir ett modersmål, så sett ur denna synvinkel, med barnet som lär sig ett språk och som börjar ifrågasätta språket, skulle det samtidigt kunna vara en bild av varje person som tvingas lära sig eller är i färd med att lära sig ett nytt språk?

-Det är sant. Att dessutom vara tvungen att lära sig ett andra språk är någonting som jag talar om i en annan berättelse som heter Mon nom (Mitt namn). Berättaren återger vad det innebär att lära sig ett andra språk som inte är ens modersmål. Genom honom får man se hur det är som att lösas upp i ett annat språk. Karaktären i den här texten är en extrem karaktär, men jag tror att varje språk reflekterar världen på sitt sätt. Så om man kan många språk, så har man också många perspektiv på världen. På grekiska finns det många ord och uttryck för att festa. Bevisligen är det viktigt för dem. Schweizarna måste importera ord för ”fest” eller ”festa”, eftersom de inte har egna ord för det. ”Rave party” och ”bamboula”, ett ord som har sitt ursprung i Afrik,a är ett par exempel. Och ovanpå detta använder de ”faire la teuf” som kommer från det franska verlan (omvänt språk, egentligen ”faire la fête”). Bevisligen har inte alla språk ord för allt och på samma sätt finns det ord i språk som inte går att översätta till andra språk. Det är svårt att hitta en direkt motsvarighet till tyskans gemütlich på franska. Man blir alltså tvungen att hitta en nära motsvarighet eller anamma ett uttryck. Att lära sig flera språk är fascinerande av denna anledning, eftersom man kan anamma andra perspektiv genom deras uttryck.

Samtidigt har hängt mig fast vid franskan. Det är ett slags moder jord för mig och jag är rädd för att ifrågasätta denna och att bege mig iväg någon annanstans, in i andra språk. Att tvingas lära mig franska traumatiserade mig på något sätt när jag var liten och att sedan lära sig engelska och därefter tyska krävde enorma ansträngningar för mig. Jag är gift med en ryska och jag kan fortfarande inte ryska, utöver att hålla grundläggande konversationer och att jag har en grundläggande förståelse av språket, det efter att ha varit gift med henne i flera år. Hon tror att min uppväxt, med alla dessa språk, har traumatiserat mig på ett sätt som gör det svårt för mig att ta till mig ytterligare ett språk.

Anna Nyman

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Vår fascination inför de Sade

Johannes Flink om Juliette eller Lastbarhetens fördelar, Vertigo Förlag Låt oss klara två saker genast: för det första är Vertigos De Sade-utgåvor en estetiskt ambitiös och fantastiskt glädjande händelse. Layouten är ...

Av: Johannes Flink | Essäer om litteratur & böcker | 07 november, 2009

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet. Poeten Adonis ...

Av: Sigrid Kahle | Essäer om litteratur & böcker | 19 Maj, 2008

Den osynliga piskan. Om Henning Berger

Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Henning Berger har varit ute på ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2012

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Vikten av vänlighet i Auschwitz

I. Låt barnen komma till mig Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10 ...

Av: Jonas Wessel | Kulturreportage | 11 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.