Bangalore. Religionernas hjärtpunkt

Mer än två månader har gått sedan jag återvände från min resa till tiomiljonerstaden Bangalore i södra Indien och konferensen på Christ Church University. Det är märkligt hur fort minnen ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 24 mars, 2014
Resereportage

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Vem får Nobelpriset i år?

Snart kommer den torsdag i oktober då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliver ut genom den världsbekanta dörren, och meddelar på ett flertal språk vem som i år har ...

Av: Gregor Flakierski | 04 oktober, 2011
Kulturreportage

Memoarer skrivna ur hjärtat av Europas största katastrofer. Intervju med Norman Manea



Norman ManeaRumänien har varit landet det brusats om, när det paratades Nobelpris 2012 och passande står också landet som huvudtema för nästa års bokmässa, 2013. Även ifall priset detta året gick till Kina och författaren MoYan är författare som Mircea Cartarescu, Andrei Codrescu och Norman Manea, några av Rumäniens mest framstående författare, omtalade och kritikerrosade, inte att förglömma. Under årets bokmässa gästade Norman Manea Göteborg, och deltog i flertalet seminarier och pratade om sin senaste bok, ”Huliganernas återkomst”, nyligen släppt på svenska och rosad världen över. Boken är en episk och essäliknande skildring av ett liv, kantat och format ur världens största katastrofer i Europa. Manea är född 1936 i en judisk familj i norra Rumänien. 1941, bara en liten pojke, deporterades han och sin familj till ett koncentrationsläger i Ukraina. 1945 blev han utsläppt ur koncentrationslägret men därefter en lidande medborgare i den kommunistiska diktaturen. Ett antal årtionden senare, närmare bestämt 1986, på “Bloom´s Day”, gick Manea i exil. I dag bor Manea på Manhattan i New York.

I ett seminarium med Dagens Nyheters kulturchef, diskutererade Manea sina memoarer, ett liv som många gånger kan ses som en rumänsk odysée. Att börja om från början. Ett nytt liv, och alla de skal som författaren samlat på sig, men som han ändå måste kasta av sig. Alla de olika former av ondska som han mött, har format honom, men också givit honom en dubbel identitet. Han var tvungen att fly Rumänien, jagad av ögon, vilka sublimt granskade de texter han publicerade, vilka kunde ses ifrågasättande av rådande regim. Med kval i hjärtat, lämnade han delar av sin familj och sitt hemland, men inspirerad av Joyce, vågade han ta steget och kasta sig ut. Kanske hade han inget val, men när Manea återvänder till sitt Rumänien, som tre år senare efter hans flykt, gjort upp med sin diktatur, vet han att han ändå inte kan stanna. I boken “Huliganernas återkomst” kastas man som läsare fram och tillbaka mellan perioder, från “frihetstiden” i New York, till föräldrarnas första möte, till vagnen full av råttor när familjen transporterades bort och moderns desperata vilja att övertyga Maneas far, den eleganta bokhållaren, att de måste kämpa vidare. I memoarerna kan man läsa en historisk skildring, av en pojke som blir en man, men som genom sina egna ögon, förstår att någon hela tiden styr vägen han måste gå och orden han skriver. Han måste till slut välja sida. Med orden, ifrågasättandet, gjorde han upp med sin egen indentitet, en indetitet som betrakatade helvetet på jorden, som Manea själv beskriver det med egna ord:

-Det var ett helvete skapat av människor mot andra människor. Ondskan föll inte från himlen. Den var skapad av människor. Utopin hade redan förändrat sig, och blev hårdare än någonsin. Och kombinationen av detta och den dagliga terrorn gjorde att situationen blev outhärdlig, säger Manea.

Under seminariet kritiserade Manea litteratur om förintelsen att vara för upptagen med siffror, han skriver själv om den med svårighet. Vad han vill lyfta fram är den mänskliga aspekten. Det spelar ingen roll hur många som dog. Det handlar om varför. I boken får vi följa Maneas iakttagelser av ondskan och istället för att rama in, från 1939 till 45 så får vi veta hur saker och ting sker. Manea beskriver den rumänska hanteringen av judar ännu grymmare än den tyska, det kommunistiska marionettspelet vilket tvingade folk in i ett dubbelspel, och att systemet gjorde allt för att befria folket från hoppets bördor. Vi får slitas mellan ett mörker till ett annat, av ett författarskap som försökte använda sina erfarenheter som en stimuleringskraft till kreativitet, lycka, rädsla, intentioner och olycka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade den stora äran att träffa Norman Manea för en personlig intervju på fredagen. Nervös som jag var, och sen som vanligt, råkade vi på varandra i trappan upp till pressrummet på våning två. Norman var i sällskap med sin fru, som också var medverkande under hela intervjun och som tur var, var intervjurummet Lilla Blå 1, färdigt och klart för oss när vi kom fram. Fast med darrande händer försökte jag få upp mina papper. Herr Manea tittade på mina skakiga händer och sedan på min caffe latte och sa ganska bestämt:

-Bäst du dricker den först och sedan kan vi starta intervjun!

Sedan var mycket av isen släppt och jag kunde börja slappna av och ställa mina frågor. Något som slog mig, under torsdagens seminarium och som många kritker skriver om i recensioner är motsträvigheten i Maneas sätt att prata om sitt liv och de tragedier som följde. Det var med en viss motsträvighet och väldig saklighet han svarade på Björn Wimans frågor, det är med en motsträvighet han beskriver sina memoarer i boken och det är med en långsam, undermedveten ton han svarar på mina frågor. Som en distansiering bort ifrån vad som hänt, men andå ett oåterligt kall att berätta. Som i paralell med Kim Leine, som jag intervjude samma dag, och bad honom beskriva sina missbruksproblem, och självbefrielsen att skriva Kalak, den första självbiografiska boken, vilket skrevs av en man märkt av år av missbruk. Det kändes som det var en en lättnad för honom att svara, som att hela hans ryggtavla bara föll mot marken och allt gungade som vanligt igen, medan jag med Manea, kände en motsträvighet men också en enormt auktoritär roll, en människa med stor personlighet och känsloregister, som är avvaktande till en början, men som sedan växer fram. Jag blev nervös men samtidigt tagen i hans bestämdhet och hans förmåga att dra mig dit han ville i mina frågor. Men allteftersom tiden gick under intervjun avslöjades hans personlighet och en stor värme och omtanke.

Vad tycker du om Sverige? Och vad tycker du om att delta i denna bokmässa?

-Jag kan bara svara utifrån ett perspektiv som turist. Men vad jag ser är ett vädigt civiliserat land. Vad som också vad en stor överraskning var att jag trodde att det skulle vara en liten ansamling, men vad jag ser nu, så är det en stor bokmässa, med mycket folk samlat, förlag och författare. Så det är kul att se att litteratur och böcker överlever, i en svår tid när mycket ändras väldigt fort. Detta är mitt andra besök i Sverige, jag var i Stockholm, en gång 2005 på en privat resa, detta är andra gången men det borde bli en tredje gång, och denna gång en längre.

På vilket sätt har ditt liv påverkat dig? Alla dessa svåra perioder som du berskriver i din bok, kategoriserade som ondska, kan nästan ses som olika typer av sköldar, som kastas på dig och som du sedan får kasta av dig? Hur har dessa sköldar påverkat ditt liv. Att kastas av och sedan börja om på nya platser?

-Vi är alla ägare och delaktiga i olika eror av tid. Och placerade på olika platser. I mitt fall, var det lite mer komplicerat. Men erfarenheten av att gå igenom alla dessa förändringar, vissa drastikska, tror jag är lärande och viktigt. Jag är glad att jag överlevde, att jag kunde anpassa mig på något sätt, inte bara till en ny plats, som är den nya världen USA, men också till tiden, för det är en plats, i jämförelse med den plats jag kommer ifrån, mycket mer avancerad och från en annan period av historien än mitt land var när jag anlände. Detta kan ses om en viktig gåva, till människans existens och jag kan se de korta, perioderna, lidandet, chocken, kampen för en återfödelse, ett nytt liv, och på en ny plats i en ny tidsera, som viktiga delar att lägga till, i motsats till ett normal, banal erfarenhet av en normal person. Att plötlsigt bli tagen ut ur sitt gamla liv och kastad in i en ny situation, kan ibland ses som förtryckande och ibland som befriande på något sätt. Jag tror att det skulle vara en betydelsefull erfarenhet för många, och för en författare en nödvändig erfarenhet.

Norman Manea och Björn Wiman på bokmässan. Bild: Linda JohanssonDu lämnade Rumänien, du lämnade din familj, ditt hemland och din kultur, och du gjorde detta för att du sökte frihet. Men på samma sätt beskriver du i din bok att “friheten kom för sent” och du beskrev att tre år efter att du lämnat Rumänien, upphörde diktaturen. Men att gå tillbaka skulle vara hårdare än att stanna i exil?

-Det är bättre sent än aldrig. Så jag tar det igen som en fördel. Vad som hände efter 1989, var mycket mindre önskvärt än vad jag hade hoppats på, landet hamnade i en stor förvirring, som händer efter en lång tid av diktatur. I Rumänien var det, som i många andra Östeuropeiska länder, en lång period av diktatur. Det var först högerextremistisk diktatur innan kriget och sedan en kommunistisk diktatur. Att återhämta sig från detta, är inte lätt. Människorna är märkta av detta och formade utifrån dessa tider. Och perioden efter 1989 var inte särskilt attraktiv, det var ganska oroande, speciellt för oss. Vi hoppades att det skulle bli bättre. Men det blev det inte, och det är det inte fortfarande. En omvandling till ett normalt liv och ett normalt tillstånd tar tid och energi och är en kamp, en hård kamp, för att leda in människorna till detta nya liv, till ett nytt tankesätt, och social struktur. Spceillt det nya lagsystemet men inte enbart detta. Så detta var en besvikelse, och jag ville gärna åka tillbaka, eftersom det bara var tre år sedan jag åkte, det hade inte gått så lång tid. Jag var fortfarande väldigt tveksam och tänkte mycket på mitt beslut, över hur jag skulle kunna förhålla mig till ett västerländskt leverne. Men det var inte väldigt välkomnande, denna situation, så jag stannade, tittade på det, som en åskådare utifrån, och det gav inte mycket hopp. Idag är denna omvandling fortfarande aktuell, och ibland även våldsam.

Vad var ditt huvudskäl för att flytta till USA? Varför valde du just det landet?

-Jag valde inte landet. Jag var tvungen att flytta. Och så hade jag en släkting i Berlin, så jag tänkte att jag skulle stanna i Europa, eftersom det var mer bekant för mig, men jag såg inte en riktig möjlighet, att vid denna tidpunkt, kunna göra detta val, sedan fick jag ett erbjudande att kunna åka till USA och ett stipendium vid The Catholic University of Washington. Men det var väldigt svårt, det var ett väldigt annorlunda land, jag kunde ingen engelska, så det var svårt och mycket stressfullt. Men jag åkte. Jag hade min syster redan i USA och lite vänner, så det var något, men det var inte tillräckligt.

I din bok pratar du om frihet, friheten som du fick i USA, men som också på något sätt traumatiserade dig. Och att friheten blev en ny skepnad av ondska och att du började bära en dubbel identitet, som många människor gör som gått i exil. Kan du berätta lite om detta?

-Frihet är ett underbart ideal, och en uppfyllande känsla men den blir tom om du inte fyller den på ditt eget personliga sätt och i ditt personliga liv. Många val, ibland när man har för många, är lika stressande som inget val. Det var i början svårt att konfrontera detta nya och på många sätt, konfunderande samhälle. Det var väldigt dynamiskt, och utan några riktiga begränsningar. Och för mig som kom från ett väldigt förstelnat typ av samhälle, var det väldigt svårt att förstå och anpassa sig. Även om du är betraktad som en mycket öppen person, som många av mina vänner tyckte, de såg mig typ som en engelsk liberal, som inte skulle stanna i Rumänien, så fick jag konfrontera mycket av mig själv när jag flyttade till USA. Jag hade mycket tabun och andra tankesätt som var svåra att placera i denna nya miljö och jag blev inte öppensinnad, tvärtom. Det var som en skola. Och det man kan säga om att leva i exil är att det är den bästa skolan för dialektik. Du ställs inför förändringar hela tiden och du måste förstå innebörden av förändringen, du måste bli involverad i förändringen och bli ansvarsfull omkring den. Så dessa var svårigheter, men jag kan ändå säga att jag värderar dessa svårigheter högt, av att fått konfrontera dessa och fått lära av dem. Och steg för steg, gå djupare in i min egen ambition för frihet, rättvisa och för rätt typ av social omgivning.

Varför valde du att bli författare? Vad var din största inspiration? Jag såg att du skrev för ett avantgarde, inflytelserikt magasin i din ungdom, och skrev artiklar som kunde ses som irriterande och ifrågasättande av det politiska klimatet och den rådande regimen? Vissa källor hävdar att du blev väldigt kritiserad för dessa artiklar och det var därför du var tvungen att lämna landet, andra hävdar att du lämnade för att det var ditt eget val, eller var det både och?

-Jag gick i exil, på grund av artiklarna och min politiska kritik men också på grund av min outhärdliga situation där, det blev svårare och svårare de sista åren jag spenderade i Rumänien. Och när diktaturen själv blev mer rå och fruktansvärd för alla männsikor och speciellt för mig, jag var under uppsikt där och myndigheterna hade ögonen på mig, för vad jag skrev men också kanske för vad jag representerade. En del av en minoritet, jag pratar om min etnicitet, att jag är jude och att jag intresserade mig för litteratur. Att jag skrev. Det var farligt och jag hamnade under uppsyn. Skribenter är misstänkta personer. Som Thomas Mann säger: Skribenter är alltid misstänkta personer i myndighters ögon. På grund av att de inte har ett omvändande sätt att tänka. De är relaterade till sitt yrke och till frihet och detta är inte uppskattat av myndigheter. Myndigheter tycker om överänsstämmelse och anpassning och för skribenter, är dessa ord lika med död. För i så fall träder de in i något som inte är deras mål eller något där de får utlopp för sin naturliga talang, att skriva. Så alla dessa händelser och känslor gjorde att jag lämnade Rumänien, men jag lämnade med en stor motvillighet.

Så man kan säga att mycket av drivkraften låg i att du ville ifrågasätta det politiska klimatet i dina artiklar?

-Jag ville bli en författare redan vid en tidig ålder. Jag tyckte om böcker och läste böcker, och steg för steg så imiterade jag lite vad jag hade läst och det var viktigt för mig att bli del av denna stora familj av författare och läsare, och ganska ofta kan du känna dig närmare denna familjen än din egen. Du känner en vänskap och ett starkt band till denna typ av omgivning, och dessa typer av människor. När du börjar skriva, när du är ung, poesi, för en flicka i din klass, eller för ett politiskt parti, du tänker inte på mekanismerna bakom din kreativitet. Du skriver för att det kommer till dig, och steg för steg så lär du dig hur du skall skriva och vilka kriterier som gäller för att bedöma litteratur. Och när du nått lite längre och skapat dig en syn och en vision, då är du en skribent, i en stor sfär av konkurrens, som här på bokmässan, som alla kämpar för en publik och ett eko för sina tankar. En typ av bekräftelse för deras röster.

-Jag ville aldrig bli en politisk skribent, men jag blev det för att jag tvingades in i det. Jag kunde inte bära perversiteten i situationen, vilken spreds, så jag försökte berätta sanningen. Sanningen började att bli extremt obekväm för myndigheterna, det var inte så mycket emot ett sepciellt system som de var emot sanningen, och sanningen var sig själv mot systemet. Så detta var anledningen till att jag började bli kritiserad, bevakad och under uppsyn.

-Min första novell jag publicerade var en kärlekshistoria. Den publicerades 1966 i ett avantgarde magasin, som bara räckte till sex utgåvor. När jag läser den nu, kan jag inte ens förstå att det var en kärlekshistoria, det var en normal berättelse, jag försökte etablera ett speciellt språk och den hade här och var flyktiga, erotiska sekvensker, men det var inte mer än så. Men novellen blev kritiserad omedelbart, för att den inte representerade nutiden, det vardagliga, underbara livet, vår arbetarklass och stora ovationer för den politiska regimen. Så den var för personlig och individualistisk med mera och detta var 1966. 1986, när jag lämnade Rumänien, publicerade jag en novell, “The black envelope”, som beskrev just det som de bad mig skriva om 1966, jag skrev om det dagliga livet, arbete och människorna. Men då var det inte heller bra, det passade inte den rådande regimen, de ville att jag skulle skriva om naturen, kärlek och underbara saker, inte om den vardagen. Jag skrev som de bad mig att skriva.Varför skall vi bry oss om vår vulgära vardag, lidandet, desperation och ensamhet? Det var inte detta som en skribent skulle skriva om, en skribent skulle skriva om underbara saker. Och denna novell, blev oerhört uppmärksammad och kritiserad. Varje realistisk detalj om det vardagliga livet, blev som en bomb, för att den beskrev verkligheten. Plötsligt ville jag göra vad de bad mig att göra, jag borde gjort det, för att bli mer involverad i att beskriva det verkliga livet. Det vardagliga livet blev högexplosivt och rak motsats mot de fina ideal som partiet marknadsförde. Och det blev en mardröm. Och till slut lämnade jag.

-Du ser här, sambandet mellan början och slutet, spänningen mellan skribenten och systemet. Jar ser mig inte som en hjälte, jag ser mig inte som en stor oliktänkande person, jag försökte hålla en viss integritet i mitt skrivande, och vara så ärlig om jag kunde, för att hålla en viss autentisk nivå. Så dessa var mina mål, och tyvärr så levde jag i ett land, där alla mina mål var rak motsats mot systemet.

-Som Philippot sa någon gång om Östeuropa: Där (Östeuropa), fungerar ingenting och allting räknas.

-Här (USA), fungerar allting och ingenting räknas.

-Nu har jag bott i USA i 25 år och jag kan rätta detta uttalande; ingenting fungerar och ingenting räknas. Vi och din generation lever i ett nu annorlunda samhälle, ett väldigt snabbt tempo, överdrivet pragmatiskt, och praktiskt och man undrar vilken plats, litteratur och konst kommer att ha i framtiden. Men detta är ditt problem, inte mitt.

Kanske är det inte så konstigt med Maneas motsträvighet. Kanske är det inte så konstigt att han är motsägelsefull men ändå ärlig. Kanske är det för att han inte början ens ville bli en politisk författare, utan detta var något han kastades in i. Hans liv blev kantat av katastrofala händelser, och han ville berätta sanningen. Han kunde inte leva med den och ville sätta ord på sina känslor. Han ville inte göra det, för att rädda någon, han ser sig inte som en hjälte, men det blev för outhärdligt, för outhärdligt att leva med verkligheten, fastän myndigheter ville att han skulle skriva om annat och för outhärdligt att se desperationen och lidandet hos så många. Så han åkte. För att hans ideal var tvärtemot den rådande regiemen, en regim som blundande för rättvisa och för verkligheten.

 

Linda Johansson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Alfred, Lord Tennyson Lätta Brigadens attack

En av poesins huvuduppgifter var länge att propagera för krigiska dygder som hjältemod, lydnad och självuppoffring. Poesin stod i militarismens tjänst. Ett svenskt paradexempel är Viktor Rydbergs Athenarnes sång, som börjar  Härlig ...

Av: Alfred, Lord Tennyson | Kulturreportage | 18 mars, 2014

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Låt framtiden repa sig! MADE-festivalen 2011, Umeå

Det finns något habilt i en tungsint ståndpunkt på en scen. Inte för att det känns överglänsande mer drömska produktioner - det är inte mätbart på det sättet - men ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 20 maj, 2011

Filosofi som metafysikk

Denne artikkelen er en omarbeidet utgave av foredraget mitt, Filosofi som Metafysikk(1984). Foredraget åpner med følgende ord: «Under arbeidet med presentasjonen av avhandlingen min, Mennesket i verden. En filosofisk undersøkelse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Foto Bengt Berg

Marsmelankoli. En ny dikt av Bengt Berg

Poeten Bengt Berg har skickat en ny dikt till oss. Dikt som vi gärna publicerar.

Av: Bengt Berg | Utopiska geografier | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.