41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Intervju med Gail Carriger, författaren bakom Själlös, första boken i serien om Alexia Tarabotti



Gail Carriger. fotograf: Vanessa ApplegateJag möter Gail på förmiddagen på Hotell Hansson i Stockholm över ett par koppar English Breakfast. Hon är chict klädd i knallrött, en vitmönstrad femtiotalsklänning med full kjol och en lika röd kofta över axlarna, vita handskar och vita pumps. Hon är pigg, sprudlande och svarar gärna på mina frågor.

Då hon är snabb på att sätta upp frågor och svar på sin egna hemsida (då hon gör många bloggintervjuer) har jag fått tänka till lite extra med mina frågor.

Vad var inspirationen bakom Alexia Tarabotti?

- Det är en mängd olika komponenter, Alexias personlighet, hennes karaktär är en sammansättning av vänner, mig själv men mest av allt min mor. När det gäller det själlösa,så kom det sig av de övernaturliga inslagen, varulvarna och vampyrerna och hur viktorianerna såg på dem. Vetenskapen var en påtaglig drivkraft, man ville undersöka och förklara hur saker och ting fungerar. Det fanns till och med en amerikansk man, doktor Duncan MacDougall som experimenterade med hur mycket en själ vägde genom att väga människor på stora vågar i deras sista stund innan och efter döden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag funderade på hur det hela förhöll sig med de övernaturliga, när det kommer till just själen. De som blir övernaturliga, som överlever bettet måste ha för mycket själ, så att själen kan stanna kvar. Och, som arkeolog har jag en väldigt vetenskaplig syn på det mesta och gillar det förhållningssättet att se på saker. Varulvar och vampyrer är ju rovdjur och i naturen finns det alltid någon form av balans, en motpart som ser till att systemet inte sätts ur balans. Svaret var alltså någon som inte har någon själv alls. Då vampyrer oftast är konstälskare och drar sig till mycket kreativa individer, innebar det även att den som är själlös inte är särskilt kreativ alls eller har något intresse för det estetiska. Alexia är därför jordnära och praktisk snarare än att hon har huvudet uppe bland molnen.

När det kommer till hennes allt för praktiska natur och avsaknad av hänförelse kan de även ge upphov till komiska scener och jag gillar komik, ”anything for a laugh” är mitt motto. Alexia var väldigt rolig att skriva.

Varför valde du att göra Alexia halvitaliensk?

- Jag ville göra henne rätt så annorlunda, rent fysiskt. Viktorianerna idealiserade den bleka hyn, som i min alternativa historiska värld kommer sig av vampyrernas likbleka anleten. Då de utgör gräddan av societeten vill de dödliga efterlikna. Att Alexia då har en olivfärgad hy, som egentligen inte alls är särskilt mörk, får henne att sticka ut och antyda att hon är speciell. Sedan så spelade viktorianernas relation till Italien in. De älskade att åka dit och ”upptäcka” landet, miljöerna och kulturen men väl hemma igen så talade man knappt om vad man gjort där och inte heller ansågs italienarna vara riktigt kloka.

Att jag tillbringade två somrar med etruskiska utgrävningar i en liten ort som heter Vicchio spelar nog också in i bilden. Jag ville ju att Alexia med tiden skall resa dit för att ta reda på mera om sin fader och den sidan av släkten.

Varför bläckfiskar?

- Hmm. Inom Steampunk så är bläckfiskar populära, kanske beroende på Jules Verne (En världsomsegling under havet) och Lovecraft (Cthulhu). För min del så beror det nog mer på att jag i High School åkte till Santa Cruz med mina kompisar en sommardag. Där fick jag en pipande gummibläckfisk av en av mina vänner som jag döpte till Wilberforce Percival Mummy III. Förresten, hur kan man inte gilla bläckfiskar? De är vackra, intressanta, intelligenta utan hjärna och så smakar de gott. Sedan är det häftigt att de stora inte är rädda för hajar, utan snarare verkar tycka ”kom an bara, jag har inga ben i kroppen!”

Gummibläckfiskens namn är förresten en god ledtråd till att jag alltid har gillat långa, fåniga namn. Precis som Dickens eller Woodhouse (som jag älskar förresten), vilka ofta hade med namn som bara man hör dem ger en en aning om hur personen med namnet agerar eller ser ut. Det är ibland så att vissa karaktärer kommer till en som författare med namnet klart. Då går det inte att byta ut det. Alexia var en sådan karaktär, jag kunde forma hennes personlighet men namnet gick inte att ändra på. Tarabotti är vad vi amerikanska författare kallar för en ”kaka”, något som man ger läsaren att njuta av under läsningen. Namnet Tarabotti har en egen historia som man kan kolla upp som säger en hel del om Alexia och hennes faders släkt.

För övrigt anser jag att ett namns betydelse är av vikt när jag skall beskriva en karaktär, jag växte upp med att läsa sagor ur den grekiska mytologin och som vetenskapsman har jag sedan läst om skillnaden mellan den klassiske manlige hjälten kontra den kvinnliga hjältinnan. Den manlige hjälten drar ut på fartfyllda äventyr, kämpar och dör antingen ärofullt eller så återvänder han med succé. Den kvinnliga hjältinnan går annorlunda till väga. Hon uträttar saker och ting med hjälp av kontakter. Hon använder sig av vänner, vars förmågor hon sätter i bruk för sitt eget syfte utan att förlora vänskapen. Hon samlar information och tack vare den når hon framgångsrikt sitt mål.

Själv läser jag bara böcker med starka kvinnliga hjältinnor, jag klarar bara inte av en del mäns tolkningar av kvinnliga karaktärer. Nu skall jag väl inte säga aldrig men till 99,9% kommer jag att fortsätta att skriva böcker med starka kvinnofigurer i huvudrollen.

Hur stor inspirationskälla utgjorde de viktorianska gotiska historierna och deras fascination för det övernaturliga för historierna om Alexia Tarabotti?

- En väldigt stor del. Jag älskar arketyperna i de senviktorianska berättelserna, de gotiska historierna från 1870-talet. De utgör ju grunden för alla dessa genres som finns idag. På den tiden fanns inga egentliga genres utan man blandade flera olika element i samma historia.

Jag har lekt med tanken på de gotiska historierna och serien om alexia Tarabotti utgör en hommage till den gotiska litteraturen. Själlös har temat romantik, tänk dig boken ”Northanger Abbey”.

Gail Carriger.fotograf: Robert Andruszko Den andra boken ”Changeless” har temat klassisk gotik, främst ”the Castle of Ontranto” med ett ensligt förfallet slott och alla andra typiska händelser som brukar utspela sig. Tredje boken ”Blameless” är som man säger i Amerika, ”ett riktigt pojkäventyr”, baserat på historierna om ”Quartermaine”. Fjärde boken, ”Heartless” är en hommage till Sherlock Holmes och de andra, allra första urbana fantasyberättelserna, du vet, som utspelar sig på ett begränsat område i en stad. Den sista delen, ”Timeless” är influerad av viktorianska resedagböcker, speciellt på den som engelskan Emilia Edwards skrev under slutet av 1800-talet, om sin resa i Egypten. Det var ju något av en skandal på den tiden att en ensam kvinna, hon var änka, reste med endast ett resesällskap. Visst fanns det starka, självständiga kvinnor på den tiden också, guvernanter, gamla nuckor och änkor. En sak som de alla hade gemensamt var att de var rika, vilket var orsaken till att jag gjorde Alexia till en aristokrat, så att hon skulle kunna röra sig mer eller mindre obehindrat i världen. Hade hon inte varit rik skulle det ha varit en helt annan sorts historia.

Det som var svårt med den sista boken var att samla upp alla trådar och knyta samman dem. Inte bara gruppen av huvudkaraktärer utan även birollerna. Som läsare måste man komma ihåg att även om de är accessoarer till huvudkaraktärerna så spelar de ändå huvudrollerna i sina egna liv och som författare måste man ta hänsyn till det och se till att låta dem få utvecklas på samma sätt som huvudpersonerna. Ivy Hisselpenny har faktiskt egna hemligheter som läsaren kanske inte är medveten om. Varför skulle hon och Alexia annars vara så goda vänner, med tanke på vem Alexia trots allt är.

Alexia, hennes systrar och hennes mor klär sig i det allra senaste. Beror den detaljrika beskrivningen på ditt egna klädintresse?

- Ja, det gör det men samtidigt är det arkeologen i mig som gillar att sätta samman föremål och personer. Kläderna utgör ett enkelt men effektivt sätt att visa upp personligheten hos bärararna utöver att göra visuella uttalanden om vad personen står för eller inte visar med handlingar. För Alexias del är det ju parasollet som är hennes ständigt närvarande accessoarer, för Ivy hennes hattar. Professor Lyall klär sig välklätt men diskret, som om han vill kunna smälta in i natten och försvinna. För Lord Ankeldama är det snarare en fråga om att dölja för omvärlden sitt skarpa intellekt och manipulativa drag genom att sätta på sig flamboyanta kläder.

Varför just år 1873? Är det på grund av den uppstigande modet med turnyr och kyrasskorsetten?

- Ja, det är det. Det är för det estetiska värdet av kläderna. Personligen så älskar jag modet med den ”naturliga” formen som kom under 1870-talet. Det är så vackert. Sedan är det av en annan orsak, viktorianerna var inte inblandade i några större krig under de åren vilket gjorde att jag slapp hålla koll på sådant när jag skrev om Alexia.

Förresten så älskar jag det viktorianska modet, precis som jag älskar mat. Alla hattar som Ivy har på sig har faktiskt existerat på riktigt! Jag menar, kan du föreställa dig någon faktiskt bära dessa hattar?

Vilka klädesplagg av alla dessa som du skrivit om tillhör dina favoriter?

- Alexias brudklänning tillhör den absoluta favoriten. Jag älskar den där halsringningen med krage av nyckelhålsmodell. Sedan gillar jag Ivys fruktkorg som hon har på sig i en av de senare böckerna, där en silkesjordgubbe hänger och dinglar framför ena ögat. Det är riktigt roligt att se hur det faktiskt börjar dyka upp cosplaydräkter som sytts upp utifrån de här beskrivningarna, de är oftast så vackra tolkningar som gjorts av mina beskrivningar i böckerna.

Hur många koppar te har du druckit som mest under en och samma dag?

- Oj, det är en mycket seriös fråga, jag måste tänka efter. På morgonen dricker jag oftast två, en dålig dag fyra, sedan en vid lunch, det blir sex, på eftermiddagen i kopp eller en hel kanna – säg 12 eller tre hela kannor. Fast, är det en katastrofdag, då blir det kaffe. Jag lärde mig dricka kaffe i i Italien, deras riktiga latte, inte den franska varianten och jag anser inte att man skall diskriminera den ena drycken för den andra. Så, ser du mig dricka kaffe, då har jag alldeles för mycket att göra.

Jessika Ahlström

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts