John Cheever hundra år

Ingen har lyckats undgå att det nyss var hundra år sedan Strindberg dog.  Han var född 1849, samma år som Edgar Alan Poe dog, och han spekulerade någon gång om han ...

Av: Ivo Holmqvist | 15 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Veckan från Hellas

Det pågår ett drama i Grekland. Grekerna har lånat alldeles för mycket stålar, och nu kan de inte betala tillbaka. Från början påstods det att det berodde på att de ...

Av: Gregor Flakierski | 05 november, 2011
Veckans titt i hyllan

Goethe om Shakespeare

R.L.Stevenson skriver i sin essä Böcker som har påverkat mig om bland andra Shakespeare och Goethe. Stevensons uppskattning av Goethe är något motvillig, medan hans hyllning till Shakespeare är helhjärtad. Att ...

Av: Johann Wolfgang Goethe | 24 juni, 2013
Utopiska geografier

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | 23 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filmens porträtt

Pojkflickan med den kritiska rösten har gjort sitt intåg i den marockanska filmen

Postern till Traitors och frontbilden till Stockholms filmfestival 2013I den marockanska filmen Traitors som visades under Stockholms filmfestival, gjord av amerikanen och numera Marockoboende Sean Gullette, står en ung kvinna Malika, i gestaltning av Chaimae Ben Acha (som också var årets omslagsflicka för Stockholm Filmfestival) i händelsernas centrum.

Malika är en ung kvinna som kommer från en arbetarfamilj i storstaden Tanger. Staden, med dess trånga gator och dåligt anpassade europeiska arkitektur, har en av huvudrollerna i filmen. Det är en högst levande organism, där Malika är drottning. Hon har själv klippt sin pagefrisyr som inramar ett ansikte som är till hälften änglalikt, till hälften pojkaktigt. Klädd i tajta svarta jeans, huva, stövlar och rock påminner hon om vilken tonårig som helst. Hon är raka motsatsen till den bild som västerlänningar har av den arabiska kvinnan. Hon är duktig på att mecka, tar hand om sin lillasyster som håller på att hamna snett i livet och sjunger politiska texter om orättvisor. Hennes sånger tar henne till mötet med en av de största producenterna i landet. Jad, som spelas av Morjana Alaoui, en sofistikerad kvinna som skall hjälpa gruppen med ett album.

Under tiden får Malika två mycket oväntade, negativa besked; fadern har blivit spelberoende och lever på Malikas mors hårda arbete som städerska på ett lyxhotell samtidigt som han inte upphör att kritisera dotterns pojkflickiga utseende. I samma veva blir Malika dessutom och utan anledning sparkad från ett call center. Berättelsen rullar på i detta spår och hon träffar den diaboliske Haj (Driss Roukhe) som kommer att introducera henne i smugglingsvärlden.

Sen den italienska neorealismens tid har verkligheten aldrig varit så påtagligt invaderade som här, samtidigt som den betraktas från ett flertal synvinklar. Filmen blev också uppskattad av italienarna då den visades på Venedig Film Festival. Sean Gullette har visat sig vara en regissör av stor klass och med smak för spänning.

Italiens röstmångfald behöver ett öra

Silvio Soldini- I samband med 150-årsjubiléet av Italiens enande var det viktigt att kunna skapa en film som förmådde reflektera över landet, och inte minst på de problem som finns i landet idag. säger Silvio Soldini, som gjort filmen Kommendanten och storken, under Italienska filmfestivalen i Stockholm. Han fortsätter:

- Det var mycket svårt att göra denna film. Man måste för det första förstå att det i Italien pågår en allvarlig kris. Det var vidare mycket svårt att låta en stork spela med i filmen, eftersom de inte låter sig tämjas. Sen är det mycket, men verkligen mycket, svårt att kunna få fågeln att göra det man vill.

Kommendanten och storken börjar med en ganska vardaglig scen, ett trafikbråk och utspelar sig på en obestämd plats, i en stad. Det mycket specifika greppet i denna film är att alla händelser kommenteras av en av de statyer som pryder staden; statyn Giuseppe Garibaldi kommenterar och jämrar sig över det han skådar.

- Jag fick idén till den här historien under en tågresa. Idéerna med statyerna fick jag från en film från 1975. I denna film talar Jean Jacques Rousseaus staty. Jag ville få in några oerhört starka repliker även från några av de mest extrema karaktärerna, som till exempel Amarzio. För att kunna uttala dem skulle det behövas en mycket stark och framgångsrik figur och jag ansåg att Garibaldi var den lämpligaste. Hans staty finns inte i verkligheten, så vi lät tillverka den.

- När det gäller mina filmer, så har många talat om en magisk realism, men jag skulle mer vilja tala om en allegorisk neorealism. Min film har mer och mer glidit in på den. För nyfikenhets skull tog jag enbart två befintliga statyer från Milano, Giuseppe Verdi och Leonardo da Vinci.

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

 Regissör och fotograf i nära samarbete. Foto: Marcus MöllerFilmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar Fye togs efter ett tag in i projektet och fick då i uppgift att tackla konceptutvecklingen.

Jag fascinerades över den mörka tonen och de mörka inslag som Omar tog in i historien och som jag inte sett i en svensk miljö tidigare: uppbyggnaden av och till en actionscen är mer spännande än själva våldet.

Detta är en intervju med Vilsens regissör Rasmus Tirzitis och musiktonsättare Simon Kölle.

Skulle du kunna presentera projekten Vilsen?

- Som många andra svenska independentproducenter har vi tröttnat på det svenska utbudet av genrefilm och vi vill att Vilsen ska kunna inspirera en ny våg filmer som siktar på en högre nivå.

Varför har ni kört mera en undergroundmarknadsföring än en officiell?

30 år lång kärleksaffär konkurrerar med fint väder

Gorki Glaser-Müller, manusförfattare och regissör till långfilmen En gång om åretSällan får man se en film som utspelar sig nära det område där man själv bor, den här gången vid Skanstull i Stockholm. Gorki Glaser-Müllers verk ”En gång om året” är en experimentell film som påminner om ett mindre verk av Carl Thoedor Dreyer, ”Två människor”. I centrum och i nästan alla bilder av ”En gång om året” finns två medelålders personer, Michael (Michalis Koutsogiannakis), en företagare spelad av en inte helt purung man, och Maria (Gunilla Röör) som har en relation med Michael. De två möts en gång om året för en kort sexuell relation. Deras möten är ömma men samtidigt mycket köttsliga.

Tiden flyter samman i denna film och det blir omöjligt att säga i vilket års förhållande man befinner sig. Även om de två karaktärerna är huvudrollsinnehavare, får också tiden som flyter förbi och själva det faktum att detta är en relation som inte kan fortsätta på samma vis som den gjort, framträdande roller.

Kan du presentera dig själv?

- Jag är skådespelare, gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1999, är författare och regissör, gick ut Akademi Valand Filmregi 2004. Jag gör också videokonst och njuter av att ha en stor spännvidd, alltså mellan scen- och filmkonst. Kom från Chile som trettonåring.

Hur fick du idén till filmen?

- Jag har länge vart intresserad av vårt förhållande till kärleken, vad människan tycker är kärlek och hur vi är beredda att leva ut den. Själva bilden av kärleken. Som ung hade jag en naivare bild på vad som var tillåtet i kärlekens namn. Vill inte gå in på alltför privata saker men kan berätta att jag undersökte alternativa ”fria relationer”, men det fungerade så där. Ärlighet sårar också. Den instiftade Tvåsamhetens baksida är Otroheten. Den är lika institutionaliserad. Den är människans sätt att äta kakan och ha den kvar. Så har burit på många olika tankar och idéer som mynnade ut i att jag önskade göra en dokumentär om några som hade ingått en kärlekspakt när de var unga, där de skulle ses en gång om året livet ut. De ville ha sin frihet men ändå ha den andre i sitt liv. Det skulle ha blivit en kortfilm grundad på intervjuer filmade några hotellrum. Men… vem skulle ha ställt upp. Även om mitt fokus alltid har varit kärlekshistorien och inte otroheten. Det finns inga moraliska pekpinnar. De får publiken ha. Jag gick aldrig vidare men dokumentären. Dock så har jag nu fått höra om två fall där folk har haft liknande affärer, en gång om året.

Nabil Ayouch om Guds hästar

Nabil AyouchI samband med att filmen ”Guds hästar” premiärvisades, gästade Nabil Ayouch Stockholm. TK:s Roberto Fogelberg Rota fick möjlighet att prata med honom om hans film.

Skulle du kunna berätta lite för oss om din karriär?

- Jag började med teater, men efter några år som skådespelare blev jag mer och mer indragen i regiarbetet. Jag hade och har fortfarande ett mycket stort behov av att arbeta med några aspekter som har att göra med min ungdom. Jag vill undersöka dem, som om de voreövergångsriter.När jag började jobba med film arbetade jag också rätt mycket med reklamfilm. Det var en fantastisk skola för att kunna utveckla rytmen i en berättelse.

Hur fick du idén till ”Guds hästar”?

- Jag har alltid varit djupt fascinerad av hemliga sällskap och deras riter. Man kan försöka att komma in i deras sätt att tänka och de konflikter som kan dyka upp mellan olika grupper. Attentaten i Casablanca var ett djupt nationellt trauma för Marocko och redan efter den 16 maj 2003 försökte jag filma en dokumentär som behandlade denna händelse.

Efter några år bestämde jag mig för att åka tillbaka till Sidi Moumen och jag förstod att även de unga människor som spränger sig själva i luften är offer. När man är 20 år och inte har någon annan möjlighet att ta sig ut ur slummens verklighet förutom att bli totalt hjärntvättad, kan detta tyckas vara det enda sättet att hantera det.

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

Josephine BornebuschEn uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs filmfestival 2013.

I händelsernas centrum står Tuva (Josephine Bornebusch). Hon är en ung kvinna och ensamstående mamma till dottern Ylva, spelad av Tyra Olin. Efter föräldrarnas död får Tuva reda på en mörk hemlighet: föräldrarna inte är hennes biologiska föräldrar. Hon är adopterad och hennes föräldrar är okända personer från Västmanlands skogar.

”Den som söker” är en mörk och poetisk film. Om filmkonsten hade kunnat få barn, så hade man nog vågat sig på att säga att (de platoniska) filmföräldrarna vore ”Smultornstället” och ”Twin Peaks”. Precis som Isak Borg i ”Smultronstället” inleder Tuva en resa i sitt och sin biologiska moders förflutna som också det bär på en fasansfull hemlighet.

I sitt sökande bryter Tuva sig in i chiffonjén, en möbel som för tankarna direkt till Stridbergs kammardramer, så som ”Fadern” och ”Pelikanen”, och därmed ger tyngd, rymd och dimension åt berättelsen. Därefter försöker hon vid ett naturalistiskt möte med de sociala myndigheterna ta reda på vilka de biologiska föräldrarna är. Återigen hägrar filmografin i åskådarens minne, nu med kopplingar till Michael Hanekes filmer, inte minst till denOscarsbelönade ”Amour”.

Tidningen Kulturen fick möjlighet att träffa filmens regissör, Johan Lundh, samt Josephine Bornebusch och Björn Granath, Claes Ljugmark och Erik Johansson för en intervju.

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

 Isolda Dychauk spelade rollen som Margarete i det tyska mästerverket Faust, regisserat av Alexandr Sukurov. Foto: Roberto Fogelberg Rota.Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen kanske fått en till i Isolda Dychauk. I Alexandr Sukurovs ”Faust” (från 2011, filmen släpptes för en kort tid sedan på DVD i Sverige) spelar hon den stora rollen som Margarete, en av de ledande rollerna att sträva efter i den tyska kanon.

Roberto Fogelberg Rota träffade Isolda Dychauk i Berlin och hann ställa några korta frågor om arbetet med filmen.

Skulle du kunna berätta om hur du upptäckte att du är en så bra skådespelerska?

- Ska jag vara ärlig vet jag inte om jag är bra eller dålig. Jag har alltid gillat att stå framför en digital kamera eller en filmkamera. Jag utgår alltid från en enkel idé: att vara så nära mina motspelare så möjligt och kunna kommunicera med dem. Samt att försöka komma så nära regissörens vision som möjligt genom att studera hans tidigare filmer och även läsa mellan raderna. Sen är jag mycket intuitiv och känner om jag kan prestera bra eller inte.
Margarete i ”Faust” är en mycket prestigefull roll. Hur fick du den?

- Det var genom en provfilmning. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv som då, eftersom Alexandr Sukurov är en cineast av rang. Jag visste att han sökte den mest tyska tjejen han kunde hitta. Jag lyckades ge ett gott intryck. Vi började tala och fick bra kontakt.

Tysk terrorism i traditionell lantlig miljö

Nina GrosseTysk film visas alltför sällan i Sverige, men på senaste tiden – tack vare Altantic Film och Tyska kulturinstitutet som årligen arrangerar de tyska filmdagarna – har saker och ting börjat förändras. Den film som öppnade årets upplaga av de tyska filmdagarna var ”The Weekend”. Filmen, som är regisserad av Nina Grosse, är baserad på en bok skriven av Bernhard Schlink.

I händelsernas centrum står Jens, en före detta terrorist i Röda armén, gestaltad av Sebastian Koch. Han har precis kommit ut ur fängelset och skall tillbringa en lugn helg med sina före detta vänner på ett sommarställe. Bland dem finns Inga (Katja Riemann), hans före detta älskade, och Henner (Sylvester Groth) som har lång erfarenhet av väpnad kamp.

Filmens första scener är betydelsefulla, eftersom de moderna och exklusiva stadskvarteren i Berlin med flashiga bilar, butiker och andra symboler för den moderna kapitalismen och marknadsekonomin flimrar förbi. Därefter kommer vi hem till Inga, en medelålders skönhet, och Ulrich (Tobias Moretti) där allt är modernt och lyxigt och fyllt av god mat, symboliserat av en portugisisk fisksoppa.

Dessa bilder klipps av Mona Bräuer, med lite längre tagningar än dem som förekommer i de andra scenerna på lantstället. Huset i sig har en mycket viktig roll, eftersom det blir en markör för den tyska historien, med inslag av rokoko. Lätt tänker man sig in i hela den tyska historien, från Wilhelmina till Weimarrepubliken, nazism och andra världskriget samt de svåra efterkrigsåren som alla tycks ha utspelas i detta hus. Nu utspelar sig däremot ett mycket svårt familjedrama.

Inga står i dramats centrum. Redan innan ankomsten till gården ser vi hur rörd och även störd hon är av det faktum att Jens skall komma. Han är en gåta, mycket arrogant och verkar inte existera i samklang med tiden. Jens vill inte ha de utsöka kakorna och försvarar den stora utopin om den väpnade kampen. Hans arrogans, men även hans svaghet, ses tydligt under den stora middagen när Ulrich angriper honom.

Ur arkivet

view_module reorder

När börjar våra estetiska läroprocesser?

  Det sägs att estetiska läroprocesser kan vara ett sätt att se och förhålla sig till kunskap. Expertisen i frågan hänvisar även till "något väldigt svårt att förklara" men aktar sig ...

Av: Estoardo Barrios Carrillo | Essäer om konst | 24 februari, 2011

Minimalismens framväxt

TEMA KONST Frank Stella, 1964. Foto: Ugo Mulas Hur ska man egentligen förstå minimalismen? Utgör den slutet på eller början av en epok i konsthistorien? I denna essä följer Roberth Ericsson ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 03 mars, 2008

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Squats - en värld av konstnärer utanför samhällets normer

I Paris kan man räkna till ett tjugotal konstnärsquats. Lika många finns i Berlin, Barcelona och Amsterdam. Även om dessa squats har blivit allt populärare och ett turistfenomen kämpar staten ...

Av: Pauline Malmqvist | Allmänna reportage | 07 juni, 2011

Foto: Hebriana Alainentalo

Tro är tro och inget annat än tro

Var tar människokärleken vägen när trosartiklar i religioner blir sanningar? För är det inte hemskt när tro blir sanning? I alla religiösa sanningsanspråk finns ett frö till intolerans och våld; ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 31 Maj, 2015

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 1 av 4)

Som flanör och vandrare ser jag världen ur ett krasst drömsperspektiv. Jag noterar omgivningarna, men lever i dikten. Jag njuter dofterna, men katalogiserar dem systematiskt för att frysa tiden i ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 januari, 2017

Jenny Enochsson, Rödvinsfläckar

  Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst noveller men även lyrik. Ofta översätter hon sina texter till engelska. En del av hennes texter har getts ut i ...

Av: Jenny Enochsson | Utopiska geografier | 02 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.