Intervju med Xiaoling Zhu

alt Den vackra filmen "The Rice Paddy", om en risodlarfamilj, är en film som är ett ypperligt bevis på fransk filmteknik i asiatisk miljö, menar Roberto Fogelberg Rota som också fick möjlighet att träffa regissören Xiaoling Zhu under hennes närvaro i samband med festivalen.

Skulle du kunna berätta för oss hur du fick idén till filmen och varför har du valt en nästan typisk hollywoodsk struktur med tre akter när själva berättandet är mycket mer nertonat och avdramatiserat?
- Jag ritade den första storyboarden över idén om riset, vilket i Asien är lika viktigt som vetet i Europa. Jag ville göra en snarast dokumentär film om det och hittade historien i mina hemtrakter, befolkande av en minoritet, Dongfolket, som är en tibetansk/burmesisk folkgrupp vid Guizhou. Min film förändrades när jag fann en 12-årig flicka, Yang Yingqiu, som blev huvudrollsinnehaverska i filmen. Vårt möte var verkligen slumpmässigt. Jag ville söka efter en by där det fanns så få moderna inslag som möjligt. Jag hittade denna ytterst välbevarade by, som nu tyvärr är helt nerbrunnen. Mamman Yang Xiaoyuan hade fotograferats av filmens fotograf för tjugo år sedan, eftersom hon var den vackraste kvinnan i trakten.
Jag kommer från dokumentärfilmen och hittade en intressant historia: den om en familj i vilken den yngsta generationen ständigt lever i kontakt med den äldsta, eftersom föräldrarna är tvungna att arbeta i fabrikerna och på andra platser, i staden. Jag ville följa Yingquis problem och även belysa hur viktiga studierna är för många unga kineser.

Har du arbetat med improvisation eller har du förberett manus och storyboards för karaktärerna?
- Jag hade en liten teknisk trupp som bestod av fyra personer: en kameraman som är mycket duktig, Philippe Bottiglione, en ljudtekniker, Dana Farzenahpour, och en ljuskille samt vid några tillfällen inhyrda ljustekniker från Peking. Jag ville arbeta så naturligt som möjligt och för att kunna behålla verklighetskänslan i filmen, men även föra fram ett intressant budskap, bestämde jag mig för att diskutera före varje tagning med familjen om hur de skulle ha agerat och vad de skulle ha sagt i en liknande situation. Det var genom dessa ständiga dialoger som vi fick fram replikerna och även många av situationerna. Jag har blivit mycket påverkad av den italienska neorealismen och eftersom jag kommer ifrån dokumentärfilmen har jag försök att hämta inspiration från den. Av denna anledning har jag medvetet valt en mycket sparsam, nästan obefintlig belysning, endast med några få spotlighter som jag tog ifrån Peking.

Kan du berätta lite grand hur du gjorde med valet av musiken som jag tycker är mycket lämplig?
- Där hade jag den stora lyckan att när jag åkte till Paris fick jag kontakt med Bruno Coulais som är en mycket duktig, sympatisk, smart och öppen tonsättare. Han fick se bilderna och blev oroligt förälskad i dem. Han påpekade att musiken inte fick "våldta" händelserna och att man skulle fokusera på en perfekt balans mellan musik och rörelser.

Vilka är dina kommande projekt?
- Mitt kommande projekt är alltid i gränsområdet mellan dokumentärfilm och fiktion. Jag är mycket intresserad av denna genre och hoppas kunna filma i Kina igen.