Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Kiarostamis paradox



ImageTidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med snabba klipp agerar effektfullt och markerande och därmed för scenariot framåt utan att egentligen ge oss särskilt stort utrymme för analys. I den fem minuter långa filmen, som handlar om två skolpojkar som slår sönder varandras tillhörigheter och hamnar i slagsmål till följd av deras oförmåga att samarbeta, identifieras själva berättarrösten instinktivt som en icke-diegetisk ljudkälla eftersom rösten aldrig får ett ansikte. Men på många sätt kan man argumentera för att rösten paradoxalt nog är det enda som är diegetiskt i denna film.

Berättarrösten är distinkt och tydlig, men den blir aldrig översittande eller aggressiv - snarare motsatsen. Med hjälp av ett förenklat språk försöker den pedagogiska rösten visa fram en hypotes. Den övergripande känslan blir att rösten riktar sig till en samling barn som inte är synliga i bild. Rösten kan närmast betraktas som en lärares auktoritära men vänliga stämma, i färd med att förenkla ett betydligt mer komplext skeende via ett exempel som eleverna faktiskt kan tillägna sig.

Föreställningen om filmens hela scenario som en hypotes är hela tiden påtaglig. Det räcker med att se till filmens titel, som påminner om att det finns två olika lösningar på ett problem. Detta är per definition en omöjlighet om fallet är reellt och inte enbart en hypotes. Filmen visar ju de facto två möjliga slutsatser för en fiktiv situation, inget annat.

Det faktum att filmens inledning presenterar pojkarna med bara namn, för att sedan övergå i nya scenografiska klipp, vittnar om att deras identitet är oviktig; det är situationen som står i centrum. Pojkarna är fiktiva medel som aldrig yppar ett ord. Noterbart är också att när pojkarna presenteras av berättarrösten så tittar de rakt in i kamerna och ler, varvid de bryter den "fjärde väggen" och ger oss anledning att tro att rösten är hörbar även för dem. Eller annorlunda uttryckt: pojkarna hör till en hypotes som försiggår i den diegetiska berättarröstens tankar. Ytterligare belägg för en sådan tolkning ger användandet av svarta tavlan efter det första scenariot. Det är av allt att döma dess karaktär av översiktsbild som leder till den aggressiva kedjereaktionen, det vill säga det fiktiva scenario som berättarrösten tycks presentera för någon eller några.

Med detta i åtanke kan man paradoxalt nog se den "icke-diegetiska" berättarrösten som uppenbart diegetisk. Den är det i kraft av ensam ljudkälla - allt annat hör till hypotesen och "låtsasvärlden" (vilket ironiskt nog är hela fiktionens fundament). På många sätt skulle ingen åskådare bli förvånad om kortfilmen förlängdes med ett klipp då vi plötsligt befinner oss i ett klassrum där en lärare vankar fram och åter mellan elevernas skrivbord och med belåten min frågar om de förstår hans slutsats.

Amir Bashir Ghotaslou
Se filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=14Zf1AfpWIg

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.