En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 november, 2012
Reportage om scenkonst

Individ-perspektiv, genus-perspektiv, klass-perspektiv

Jag föddes med ett individ-perspektiv och har behållit det perspektivet genom åren. Det betyder att jag alltid varit välkomnande och accepterande mot mina medmänniskor. Jag har aldrig avvisat någon på ...

Av: Stefan Whilde | 04 mars, 2013
Stefan Whilde

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | 26 september, 2011
Utopiska geografier

Sommarens sillar och grillar

Dagen före sommarpartyt ökar stressnivån. En av de bjudna ringer på telefonen. Ska hon hoppa av? Eller har hon med någon mer gäst? Är det några intrikata matspecifikationer som vi ...

Av: Per-Inge Planefors | 24 juni, 2013
Gästkrönikör

Ernst Lubitsch, cirka 1922 Foto Public Domain

A touch of Lubitsch



Man talar om the Lubitsch touch och syftar på den tyske filmregissören Ernst Lubitsch som kom till Hollywood i början av tjugotalet, blev kvar och lyckades, till skillnad från de båda svenska regissörerna, Mauritz Stiller och Viktor Sjöström, som inte blev kvar, göra en enastående karriär och utveckla en egen form av komedi.

 

Filmaren med det omisskännliga handlaget


Den judiska humorn talas det om. Kanske är den besläktad med den irländska, att mitt i allt elände också kunna skratta åt det. Fast inte riktigt på samma sätt som irländarna som åstadkommer detta genom att göra eländet än eländigare - det behöver den judiska humorn inte göra - utan istället genom ett slags brutala kortslutningar och nyläsningar i själva språket, i det verbala umgänget. Groucho Marx är här mästaren. Jag får omedelbart upp ett par scener på min inre biograf ur en av de roligast filmerna överhuvud taget, Lubitsch-klassikern To be or not to be (1942), båda scenerna med den oemotståndlige Sig Ruman.

Som - det kommer jag in på avslutningsvis - lite överraskande inbegriper den ene av de två svenskarna. Lubitsch skapade och förfinade den lätta, sofistikerade och ytterst vitsiga salongskomedin, med tydliga rötter hos Oscar Wilde och Bernard Shaw, spetsad med ett anständigt mått av erotik.

Vi börjar på Judiska Museet i Berlin. Vad man minst av allt förväntar sig där är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Den motsatta reaktionen infinner sig strax. Var så säker. Det är inte hat man känner efter ett besök utan en oändlig sorg. Men allt är inte stämt i moll. Plötsligt så finns han där, Ernst Lubitsch. Det var han som fick mig att skratta. Som ohejdad spillevinkel i några klipp ur tidiga stumfilmer. Det var som skådespelare han inledde sin karriär, han hade skrivit till Max Reinhardt och bett om att får börja på dennes teater.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Filmen blev ett slags extraknäck. Det är inte med någon finess eller touch han tar sig an uppgiften utan istället med en ohämmad slapstick som inte står hans samtida kolleger i Hollywood efter. Med den viktiga skillnaden. Han pratar hela tiden, käften går i ett, som på en Groucho Marx. Han är på väg att prata sig rätt in i ljudfilmen, det syns men hörs inte. Det är som att för några ögonblick titta ner i en verktygslåda som visserligen behöver hyfsas och kompletteras men där de viktigaste ingredienserna redan är på plats - det goda humöret, svadan och självironin. Senare kom en stor cigarr att ta plats i den snabbpratande munnen, som fortsatte att prata, men då hade han satt sig i regissörsstolen för gott.

Den judiska humorn talas det om. Kanske är den besläktad med den irländska, att mitt i allt elände också kunna skratta åt det. Fast inte riktigt på samma sätt som irländarna som åstadkommer detta genom att göra eländet än eländigare - det behöver den judiska humorn inte göra - utan istället genom ett slags brutala kortslutningar och nyläsningar i själva språket, i det verbala umgänget. Groucho Marx är här mästaren. Jag får omedelbart upp ett par scener på min inre biograf ur en av de roligast filmerna överhuvud taget, Lubitsch-klassikern To be or not to be (1942), båda scenerna med den oemotståndlige Sig Ruman.

Han gör en nazistisk överste som går under smeknamnet Koncentration Camp Ehrhardt, vilket han är mycket stolt över, och på en fråga om koncentrationslägren svarar: Yes, we do the concentration and the polish do the camping. I en annan scen kommenterar han vad en viss skådespelare åstadkom på teaterscenen före kriget med de förödande orden: What he did to Shakespeare, we are now doing to Poland. Filmen utspelar sig strax efter det att tyskarna tågat in i Polen och ockuperat Warszawa. I centrum står en teater och dess skådespelare, där man repeterar en pjäs om Hitler. Den skådespelare som spelar Hitler kommer vid ett tillfälle, när alla andra heilar för fullt, av sig och gör ett eget kort men kärnfullt tillägg, Heil myself!

Lubitsch skrev till stor del manusen själv, ordglad som han var, åtminstone i de tidigare filmerna i Hollywood. Senare med ljudfilens ankomst skaffade han sig skickliga medarbetare för att till slut anlita två av de skickligaste, Charles Brackett och Billy Wilder, där den senare aldrig förnekade sin beundran för och stora skuld till Lubitsch. Vars ande mer eller mindre svävade över allt han åstadkom. Ta bara den suveräna komedin Some like it hot (1959), vars berömda slutreplik är svårslagbar och har en påtaglig touch of Lubitsch. När Jack Lemon, utklädd och sminkad till kvinna, fångat den rike arvtagaren Osgood Fielding III:s intresse och i slutscenen hamnar på hans lustjakt, där denne ser fram emot ett snart stundande bröllop, blir tvungen att erkänna sin rätta identitet och ropar: But I am a man! Osgoods svar kommer lika snabbt som dräpande: Nobody is perfect!

To be or not to be är tillsammans med Chaplins Diktatorn (1940) de mest lyckade filmexemplen på humorn som vapen mot nazismen, och som komedier över huvud, närmast förödande i det löjets skimmer de sprider, mitt under brinnande krig, över Hitlers groteska ambitioner och skräckvälde. I Sverige fick Lubitsch film inte visas offentligt förrän 1947. Den var uppenbarligen för dräpande.

I Ninotchka (1939) är det inte Hitler som förlöjligas utan Stalin. Lubitsch fördelar gracerna rättvist. Egentligen var han ointresserad av politik. I det avseendet är dessa filmer inte riktigt representativa för honom. Ninotchka, alias Greta Garbo, är den som sätter allt i rullning. Hon är utsänd av kommunistpartiet i Moskva för att kolla upp vad kamraterna Iranoff, Buljanoff och Kopalski har för sig i Paris, dit de kommenderats för att sälja konfiskerade juveler men som misstänks för att ha kommit in på fel väg. De tros ha smakat på livet i Paris och skaffat sig kapitalistiska vänner och vanor. När hon kliver av tåget, frågar Buljanoff hur läget är i Moskva.

Mycket bra, svarar hon, de senaste massrättegångarna var en stor framgång. Det kommer att bli färre men bättre ryssar. Ninotchka smakar, efter diverse komiska förvecklingar och turer, på den stora kärleken och är till slut förlorad för alla kapitalismens förförelsekonster.

Lubitsch drömde under hela sin karriär om att få göra film på Richard Strauss Rosenkavaljeren, och kom mycket nära, men det blev av olika anledningar aldrig av. Han fick nöja sig med en glansfull och spirituell Glada Änkan (1934) med, förutom Maurice Chevalier och Jeanette MacDonald i de ledande rollerna, den oförliknelige Edgar Everett Horton som ambassadören. En bortglömd doldis bland Hollywoods många komiska talanger, och en person som passade utmärkt in i de ofta sofistikerade sociala sammanhang som Lubitsch älskade att placera kameran i.

Han bar alltid smoking, var diskret och närmast ofrivilligt rolig i de situationer han mer eller mindre oförhappandes hamnade i, genom att prata eller mumla på, ofta för sig själv, och först senare fatta vad som hänt. Han var ett i högsta grad passande verktyg i the Lubitsch touch. Som naturligtvis har andra, mer subtila sidor än verbala dråpligheter. I gester, rörelser, mimik, bildval och klipp.

I en intervjubok, Conversations with Wilder av Cameron Crown, hittar jag en intressant uppgift om touch-epitetets ursprung, enligt vad Billy Wilder påstår sig veta. Han kände Lubitsch väl, hade samarbetat med honom i flera filmer. Han påstår att ursprunget till begreppet står att finna i Mauritz Stillers film Erotikon (1920) som slog ned som en mindre bomb i USA.

Han mindes inte filmens titel, men han mindes att Lubitsch hade blivit oerhört tagen av den. Så tagen att den fick honom att därefter enbart göra komedier. Han hade där funnit sin stil, den sofistikerade, lätt vitsiga umgängestonen i övre borgerskapets salonger som bland annat också rymmer en raffinerad antydningskonst som kan illustreras med ett banalt exempel som att två plus två är ... ja, det vet alla vad det blir och behöver därför inte sägas. Bara antydas. Låt publiken själv addera och upptäcka.

Enligt Wilder var det alltså Stillers Erotikon som skapade The Lubitsch touch. Men vad som i detalj och en gång för alla menas med begreppet kan vi nog glömma, utöver den banala men i sak kanske bästa definitionen, att det helt enkelt var det sätt på vilket Lubitsch gjorde film. Kan vi klargöra det har vi kommit ganska långt. Längre kommer vi inte. Konstens innersta väsen mår bäst av att förbli orört och oupptäckt.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Radikal realism

Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger ...

Av: Giuseppe Di Lecce | Essäer om konst | 26 november, 2011

The Baltic messenger Interview with Ruta Sepetys

From Susana Oksanen to Katrina Kalda, the literary world can now add one more woman author and descendant of the Baltic people, Ruta Sepetys, to the list of women authors ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 oktober, 2012

En fri kvinna

Salivsträng. Annat. Drömmar om säd. Hon ligger utsträckt på bordet. Serverad. Precis som hon vill ha det. Allt är minutiöst förberett med tanke på hur det gick förra gången. Det ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 06 Maj, 2012

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Den kritiska essän. Ett försvarstal

På eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod ...

Av: Robin Joensuu | Essäer om litteratur & böcker | 18 februari, 2012

Tåg i konsten – fart och rök

Några framrusande X2000 ser man inte så mycket av i dagens konst. Det är snarare graffiti man kommer att tänka på när man talar om tåg och konst, än tåg ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2013

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.