To the children who lived in Song My

There were little feet Running about Song My. Playful little feet Moving lightly In the whitening sand. There were little voices Laughing at play in song My, Little voices of children Moving in safety Round their mother.  

Av: Hans-Evert Renérius | 14 september, 2009
Utopiska geografier

Gammalt tänk får hjulen att snurra igen

I den ljumma dagen ser jag henne ligga i Vikens vatten. Röd och svart till färgen, doftandes av tjära. Hon är smäcker och stolt med sin skorsten, skovelhjul och galjonsfigur ...

Av: Helena Svensson | 06 november, 2010
Allmänna reportage

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | 19 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Ernst Lubitsch, cirka 1922 Foto Public Domain

A touch of Lubitsch



Man talar om the Lubitsch touch och syftar på den tyske filmregissören Ernst Lubitsch som kom till Hollywood i början av tjugotalet, blev kvar och lyckades, till skillnad från de båda svenska regissörerna, Mauritz Stiller och Viktor Sjöström, som inte blev kvar, göra en enastående karriär och utveckla en egen form av komedi.

 

Filmaren med det omisskännliga handlaget


Den judiska humorn talas det om. Kanske är den besläktad med den irländska, att mitt i allt elände också kunna skratta åt det. Fast inte riktigt på samma sätt som irländarna som åstadkommer detta genom att göra eländet än eländigare - det behöver den judiska humorn inte göra - utan istället genom ett slags brutala kortslutningar och nyläsningar i själva språket, i det verbala umgänget. Groucho Marx är här mästaren. Jag får omedelbart upp ett par scener på min inre biograf ur en av de roligast filmerna överhuvud taget, Lubitsch-klassikern To be or not to be (1942), båda scenerna med den oemotståndlige Sig Ruman.

Som - det kommer jag in på avslutningsvis - lite överraskande inbegriper den ene av de två svenskarna. Lubitsch skapade och förfinade den lätta, sofistikerade och ytterst vitsiga salongskomedin, med tydliga rötter hos Oscar Wilde och Bernard Shaw, spetsad med ett anständigt mått av erotik.

Vi börjar på Judiska Museet i Berlin. Vad man minst av allt förväntar sig där är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Den motsatta reaktionen infinner sig strax. Var så säker. Det är inte hat man känner efter ett besök utan en oändlig sorg. Men allt är inte stämt i moll. Plötsligt så finns han där, Ernst Lubitsch. Det var han som fick mig att skratta. Som ohejdad spillevinkel i några klipp ur tidiga stumfilmer. Det var som skådespelare han inledde sin karriär, han hade skrivit till Max Reinhardt och bett om att får börja på dennes teater.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Filmen blev ett slags extraknäck. Det är inte med någon finess eller touch han tar sig an uppgiften utan istället med en ohämmad slapstick som inte står hans samtida kolleger i Hollywood efter. Med den viktiga skillnaden. Han pratar hela tiden, käften går i ett, som på en Groucho Marx. Han är på väg att prata sig rätt in i ljudfilmen, det syns men hörs inte. Det är som att för några ögonblick titta ner i en verktygslåda som visserligen behöver hyfsas och kompletteras men där de viktigaste ingredienserna redan är på plats - det goda humöret, svadan och självironin. Senare kom en stor cigarr att ta plats i den snabbpratande munnen, som fortsatte att prata, men då hade han satt sig i regissörsstolen för gott.

Den judiska humorn talas det om. Kanske är den besläktad med den irländska, att mitt i allt elände också kunna skratta åt det. Fast inte riktigt på samma sätt som irländarna som åstadkommer detta genom att göra eländet än eländigare - det behöver den judiska humorn inte göra - utan istället genom ett slags brutala kortslutningar och nyläsningar i själva språket, i det verbala umgänget. Groucho Marx är här mästaren. Jag får omedelbart upp ett par scener på min inre biograf ur en av de roligast filmerna överhuvud taget, Lubitsch-klassikern To be or not to be (1942), båda scenerna med den oemotståndlige Sig Ruman.

Han gör en nazistisk överste som går under smeknamnet Koncentration Camp Ehrhardt, vilket han är mycket stolt över, och på en fråga om koncentrationslägren svarar: Yes, we do the concentration and the polish do the camping. I en annan scen kommenterar han vad en viss skådespelare åstadkom på teaterscenen före kriget med de förödande orden: What he did to Shakespeare, we are now doing to Poland. Filmen utspelar sig strax efter det att tyskarna tågat in i Polen och ockuperat Warszawa. I centrum står en teater och dess skådespelare, där man repeterar en pjäs om Hitler. Den skådespelare som spelar Hitler kommer vid ett tillfälle, när alla andra heilar för fullt, av sig och gör ett eget kort men kärnfullt tillägg, Heil myself!

Lubitsch skrev till stor del manusen själv, ordglad som han var, åtminstone i de tidigare filmerna i Hollywood. Senare med ljudfilens ankomst skaffade han sig skickliga medarbetare för att till slut anlita två av de skickligaste, Charles Brackett och Billy Wilder, där den senare aldrig förnekade sin beundran för och stora skuld till Lubitsch. Vars ande mer eller mindre svävade över allt han åstadkom. Ta bara den suveräna komedin Some like it hot (1959), vars berömda slutreplik är svårslagbar och har en påtaglig touch of Lubitsch. När Jack Lemon, utklädd och sminkad till kvinna, fångat den rike arvtagaren Osgood Fielding III:s intresse och i slutscenen hamnar på hans lustjakt, där denne ser fram emot ett snart stundande bröllop, blir tvungen att erkänna sin rätta identitet och ropar: But I am a man! Osgoods svar kommer lika snabbt som dräpande: Nobody is perfect!

To be or not to be är tillsammans med Chaplins Diktatorn (1940) de mest lyckade filmexemplen på humorn som vapen mot nazismen, och som komedier över huvud, närmast förödande i det löjets skimmer de sprider, mitt under brinnande krig, över Hitlers groteska ambitioner och skräckvälde. I Sverige fick Lubitsch film inte visas offentligt förrän 1947. Den var uppenbarligen för dräpande.

I Ninotchka (1939) är det inte Hitler som förlöjligas utan Stalin. Lubitsch fördelar gracerna rättvist. Egentligen var han ointresserad av politik. I det avseendet är dessa filmer inte riktigt representativa för honom. Ninotchka, alias Greta Garbo, är den som sätter allt i rullning. Hon är utsänd av kommunistpartiet i Moskva för att kolla upp vad kamraterna Iranoff, Buljanoff och Kopalski har för sig i Paris, dit de kommenderats för att sälja konfiskerade juveler men som misstänks för att ha kommit in på fel väg. De tros ha smakat på livet i Paris och skaffat sig kapitalistiska vänner och vanor. När hon kliver av tåget, frågar Buljanoff hur läget är i Moskva.

Mycket bra, svarar hon, de senaste massrättegångarna var en stor framgång. Det kommer att bli färre men bättre ryssar. Ninotchka smakar, efter diverse komiska förvecklingar och turer, på den stora kärleken och är till slut förlorad för alla kapitalismens förförelsekonster.

Lubitsch drömde under hela sin karriär om att få göra film på Richard Strauss Rosenkavaljeren, och kom mycket nära, men det blev av olika anledningar aldrig av. Han fick nöja sig med en glansfull och spirituell Glada Änkan (1934) med, förutom Maurice Chevalier och Jeanette MacDonald i de ledande rollerna, den oförliknelige Edgar Everett Horton som ambassadören. En bortglömd doldis bland Hollywoods många komiska talanger, och en person som passade utmärkt in i de ofta sofistikerade sociala sammanhang som Lubitsch älskade att placera kameran i.

Han bar alltid smoking, var diskret och närmast ofrivilligt rolig i de situationer han mer eller mindre oförhappandes hamnade i, genom att prata eller mumla på, ofta för sig själv, och först senare fatta vad som hänt. Han var ett i högsta grad passande verktyg i the Lubitsch touch. Som naturligtvis har andra, mer subtila sidor än verbala dråpligheter. I gester, rörelser, mimik, bildval och klipp.

I en intervjubok, Conversations with Wilder av Cameron Crown, hittar jag en intressant uppgift om touch-epitetets ursprung, enligt vad Billy Wilder påstår sig veta. Han kände Lubitsch väl, hade samarbetat med honom i flera filmer. Han påstår att ursprunget till begreppet står att finna i Mauritz Stillers film Erotikon (1920) som slog ned som en mindre bomb i USA.

Han mindes inte filmens titel, men han mindes att Lubitsch hade blivit oerhört tagen av den. Så tagen att den fick honom att därefter enbart göra komedier. Han hade där funnit sin stil, den sofistikerade, lätt vitsiga umgängestonen i övre borgerskapets salonger som bland annat också rymmer en raffinerad antydningskonst som kan illustreras med ett banalt exempel som att två plus två är ... ja, det vet alla vad det blir och behöver därför inte sägas. Bara antydas. Låt publiken själv addera och upptäcka.

Enligt Wilder var det alltså Stillers Erotikon som skapade The Lubitsch touch. Men vad som i detalj och en gång för alla menas med begreppet kan vi nog glömma, utöver den banala men i sak kanske bästa definitionen, att det helt enkelt var det sätt på vilket Lubitsch gjorde film. Kan vi klargöra det har vi kommit ganska långt. Längre kommer vi inte. Konstens innersta väsen mår bäst av att förbli orört och oupptäckt.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

Filmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 25 juli, 2013

Aquilino Ribeiro, enligt Bottelho. Detalj

Aquilino Ribeiro - en glömd författare

Att den portugisiska prosan tillhör världens främsta är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Få länder har så många författare av nobelprisklass. Antonio Lobo Antunes med sin stundtals heidlöst formexperimentella stil ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 24 november, 2015

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Köchelförteckningen firar 150-årsjubileum

Österrikiska Krems firade för tolv år sedan tvåhundraårsdagen av stadens berömde son, Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchels födelsedag, den 14 januari 1800 i Stein an der Donau. I år för ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 02 augusti, 2012

18. Ines. Hemligböckerna, hemligtårarna och kaffetårarna

Hon kastade kuvertet från banken oöppnat bland korsordstidningarna i pappersinsamlingen. ”Välj hur dina pengar ska växa, välj dina barns ekonomiska framtid” stod det skrikande illgult över hela sidan. ”Där kan du ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 13 april, 2012

Snövit och sju små dvärgar dansar varje julafton

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien ...

Av: Belinda Graham | Reportage om film | 24 december, 2017

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Naturvitenskap versus humaniora

Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.