Några huvudtankar nu som jag fyller 90

Vid det här laget – jag är på väg mot 90 år - har jag gett ut 21 böcker, och det börjar bli svårt att överskåda denna textmassa, även för ...

Av: Erland Lagerroth | 05 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess ...

Av: Freke Räihä | 03 september, 2012
Övriga porträtt

Kunnskapens basis

I tidligere tider var det alminnelig å tale og skrive om at menneskenes kunnskap om seg selv, andre, verden, naturen og Guds eksistens hadde et fast og sikkert grunnlag - ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 november, 2009
Agora - filosofiska essäer

In the Rififi of time – the birth of Swedish progg music

The sixties and seventies shaped my musical world and me. It was in the decades when politics and progressive music came together. In Sweden a number of new bands emerged ...

Av: Mats Myrstener | 06 februari, 2013
Essäer om musik

Älskade vare de som sätter sig. En intervju med Roy Andersson



royandersson.jpg
Foto: Sofie Nikolajsen Bergh

Tidningen Kulturens Sofie Nikolajsen Bergh träffade Roy Andersson för ett samtal om hans konstnärskap - hur det hela började och vad som format honom genom åren.

 

Från den första starka filmupplevelsen med Barnen från Frostmofjället (1945), via filmskolans vänsterradikala demonstrationsfilm Den vita sporten (1968) till bioaktuella Du levande går en röd tråd. Under hela sitt liv har Roy Andersson fascinerats av människans litenhet och utsatthet, hennes förmåga och oförmåga.

- Man ändrar sig inte så mycket som människa efter att man fyllt tio, säger han. Då börjar man förstå de vuxna, se dem som individer - att de inte är perfekta, utan kanske rent av misslyckade - och man kan ibland tycka synd om dem. Helan och Halvan gjorde stort intryck på mig som barn. De var både roliga och sorgliga på samma gång. De var utanför, passade liksom inte in.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppvuxen i en miljö som inte var vare sig speciellt intellektuellt eller kulturellt präglad, var det först i realskolan som han på allvar kom i kontakt med litteraturen. Genom möten med författare som Dagerman, Flaubert, Tjechov och Dostojevskij fick han sina första stora läsupplevelser.

- Jag tyckte att det var så fint, detta att kunna berätta om sig själv och om andra på ett sätt som gjorde världen stor, fantastisk, skrämmande och rolig på samma gång.

Tankarna på att bli författare väcktes och som sjuttonåring fick han två betraktelser publicerade i Göteborgsposten. Men sedan blev han för självkritisk för att fortsätta.

- Jag tror att det berodde på att jag såg så mycket bra film just då, något som också gjorde att intresset istället vek av åt det hållet. 1960-talet var en guldålder inte bara inom svensk, utan även inom internationell film.

Hans skrivlust hade alltid gått hand i hand med intresset för att måla och insikten om att man genom filmen skulle kunna kombinera dem båda, ledde snart fram till beslutet att det var regissör han skulle bli. Men för att komma in på filmskolan behövde man vid den här tiden vara minst 24 år fyllda så i väntan på att nå åldersgränsen pluggade han i Lund.

- Intagningsproven till filmskolan höll på i nästan en vecka. En professor vid namn Frankell menade sig ha funnit nyckeln till hur man skulle kunna hitta de bäst lämpade studenterna. Vi gjorde IQ-tester och anlagstester där de kollade hur bra man var på bland annat bildseende. Sen fick man prata med en psykolog. Det påminde mycket om mönstringen till lumpen.

Under sin tid på filmskolan var Roy Andersson var med i en grupp som hette Grupp 13. Tillsammans gjord­e de Den vita sporten (1968), en dokumentärfilm om de vilda protesterna i Båstad i samband med den väldigt omdebatterade tennismatchen mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia samma år. Ingmar Bergman var vid den här tiden inspektor, alltså tillsyningsman, på filmskolan. Det innebar att eleverna en gång om året skulle komma upp till hans kontor på SF för utvärdering.

- Bergman hatade den här filmen. Han varnade mig för att göra politiska filmer om jag ville göra långfilm.

Året efter var Andersson regiassistent åt Bo Widerberg på Ådalen 31 (1969).

- Man behöver inte nödvändigtvis gå på filmskolan. Jag tycker att man bör söka sig till folk vars arbete man respekterar och be att få praktik där.

Andersson riktar stark kritik mot Dramatiska institutet och i synnerhet deras försök att ta bort auteurfilmen genom så kallad arbetsfördelning, det vill säga - en manusförfattare, en regissör och så vidare - i syfte att göra det lättare för producenten att styra produktionen.

- Svensk film är idag på tok för beroende av de bästsäljande romanerna. Den är visuellt fattig. Det är sorgligt att man idag ofta gör film för att få bolagen att överleva.

Både när man ser Giliap (1975) och Sånger från andra våningen (2000) och då man läser Lycka­d nedfrysning av herr Moro slås man av den bildliga färgreduktionen och det mentala mörkret i porträtten av människorna.

- Ibland skäms jag över att tillhöra en art som människan, som kan tillskansa både varandra och djuren så mycket ont, som kan vara så hänsynslösa och ha en sådan roffarmentalitet. Sånger från andra våninge­n handlar om vår kollektiva skuld och vad vi ska göra för att försonas.

När det kommer till långfilmer kan inspirationen till en ny historia komma från många olika håll. Det kan vara ett citat, en bild, en formulering.

- Ibland hittar man sådana där perfekta repliker, som gör att det blir roligt att gå vidare. En typisk sådan var: Han har skrivit dikter så att han har blivit snurrig.

Igångsättaren till Sånger från andra våningen var exempelvis dikten Snubblande mellan två stjärnor av en peruanske diktaren Cesar Vallejo (älskad vare den som...) som går som en röd tråd genom hela filmen.

- Men det kändes för pretentiöst att bara illustrera den, säger Andersson. Därför kom pappans skepsis in som en bra motvikt.

Även i Du levande var en dikt det första som kom till honom, följd av den bild som utgör inledningsscenen: en massa människor som kliver av en spårvagn i en dimmig europeisk stad. Skylten på spårvagnen förkunnar att ändhållplatsen heter Lethe.

Också bildkonsten har inspirerat Roy Andersson. En av hans personliga favoriter är konstnären Otto Dix, som i sina mellankrigsmålningar med mörkt sinne återger sina upplevelser från första världskriget. Tonvikten ligger här på krigets efterräkning i form av invaliditet och misströstan.

Vad många kanske inte tänker på är att Roy Andersson, utöver att vara en av våra största långfilmsregissörer, även är en väldigt flitigt anlitad reklamfilmare. Genom åren har han gjort över fyrahundra reklamer och liksom hans långfilmer bär de gärna de karaktäristiska anderssonska kännetecknen: dämpade färger och bisarr humor.

- När det kommer till reklamfilmer finns det en filmskapare som jag uppskattar mycket: Sedelmeier, en tjeck som var verksam i USA. Han hade en väldigt rolig och speciell stil.

Även om uppdragsgivarna ofta har en idé om vad de vill ha, har Roy Andersson genom åren kommit att skapa sig ett så stort namn att de flesta ger honom i princip fria händer att utforma filmerna som han vill.

- Det är ett sätt som gör båda parter nöjda. Av fyrahundra reklamfilmer känner jag mig inte missnöjd med mer än kanske fem stycken.

Andersson menar att arbetet ska vara en öppen dialog mellan de inblandade och han utvecklar alltid sina idéer i samarbete med teamet. En av anledningarna till detta är scenerierna.

- Du får veta som mest om en människa om du ser henne i sitt "rum", det kvittar om det är ute eller inne. I Sånger från andra våningen fanns det 58 scener varav en utomhusscen, resten var studioscener. För detta krävs det ett stort team av duktiga scenarbetare som är med i utvecklingsprocessen.

När det kommer till skådespelarna jobbar han gärna med amatörer. Han menar att det går minst lika bra som med professionella aktörer.

- Vi människor är i grund och botten ganska lika, och alla kan i rätt situation bli skådespelare. Jag vill att det ska vara överraskande, vill gärna ha någon som man inte hade förväntat i den scenen.

Då han ser tillbaka på sina filmer menar han att det i de två första, En kärlekshistoria (1970) och Giliap, finns saker som han hade velat ändra på, men inte i de två sista, kanske mycket på grund av att de har fått ta sin tid.

- Jag har helt enkelt hållit på tills jag var nöjd.

Sofie Nikolajsen Bergh

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 Maj, 2012

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Kopior av gullhornene Foto Malene Thyssen. Wikipedia

Ulrik Langen: ”Tyven”.

Göran Tunströms roliga roman ”Tjuven” är dessbättre kontrafaktisk: ingen har stulit från Carolina Rediviva Codex Argenteus, biskop Wulfilas gotiska bibelöversättning från 300-talet som präntades på pergament i Ravenna ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 07 Maj, 2016

Ljudkonstfamiljen Kning Disk – en intervju med Mattias Nilsson

Henrik Thörling, Dan Fröberg och Mattias Nilsson på Kning Disks kontor. foto Fletcher Tucker Både artisterna och skivbolagen inom den samtida musiken välkomnar genre- och gränsöverskridandet. Skivbolaget Kning Disk ...

Av: Daniel Westerlund | Musikens porträtt | 23 augusti, 2010

En känsla av förundran Van Morrison, del 2: Från vaggan till Them

Många år senare, inför inspelningsteknikern, skulle Van Morrison påminna sig om den avlägsna tid i vilken han växte upp på Hyndford Street i Belfast där han föddes som George Ivan ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 02 september, 2014

Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson i Tallin

Estland: verkligen ett spännande resmål! Jag for dit i somras – en minikryssning med Silja Line från Stockholm. Avfärd sent på eftermiddagen, drink på överdäck, solig överblick över skärgården, öppet ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 26 augusti, 2016

Som en fjäril vid Guds andedräkt

En intervju med Nanok.Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum. Tanken är det ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2009

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.