Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | 22 juli, 2010
Stefan Hammarén

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Livet er om det vi trenger

Forord   Artikkelen min danner innledning til Livet med filosofi, der jeg allerede har planlagt at prosjektet skal bestå av følgende artikler, som jeg har gitt disse navn: Biologisk liv, Biografisk liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Mike Builds a Shelter (1983), rekonstruktion av Michael Smith and Paul Slocum

Mike Builds a Shelter - världen första art game?

Dataspelet Mike Builds a Shelter (1983) är kanske världen första dataspel som använts i en konstinstallation. Det är också ett tidsdokument från kalla krigets dagar, och för några av oss ...

Av: Mathias Jansson | 05 augusti, 2015
Essäer om konst

Älskade vare de som sätter sig. En intervju med Roy Andersson



royandersson.jpg
Foto: Sofie Nikolajsen Bergh

Tidningen Kulturens Sofie Nikolajsen Bergh träffade Roy Andersson för ett samtal om hans konstnärskap - hur det hela började och vad som format honom genom åren.

 

Från den första starka filmupplevelsen med Barnen från Frostmofjället (1945), via filmskolans vänsterradikala demonstrationsfilm Den vita sporten (1968) till bioaktuella Du levande går en röd tråd. Under hela sitt liv har Roy Andersson fascinerats av människans litenhet och utsatthet, hennes förmåga och oförmåga.

- Man ändrar sig inte så mycket som människa efter att man fyllt tio, säger han. Då börjar man förstå de vuxna, se dem som individer - att de inte är perfekta, utan kanske rent av misslyckade - och man kan ibland tycka synd om dem. Helan och Halvan gjorde stort intryck på mig som barn. De var både roliga och sorgliga på samma gång. De var utanför, passade liksom inte in.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppvuxen i en miljö som inte var vare sig speciellt intellektuellt eller kulturellt präglad, var det först i realskolan som han på allvar kom i kontakt med litteraturen. Genom möten med författare som Dagerman, Flaubert, Tjechov och Dostojevskij fick han sina första stora läsupplevelser.

- Jag tyckte att det var så fint, detta att kunna berätta om sig själv och om andra på ett sätt som gjorde världen stor, fantastisk, skrämmande och rolig på samma gång.

Tankarna på att bli författare väcktes och som sjuttonåring fick han två betraktelser publicerade i Göteborgsposten. Men sedan blev han för självkritisk för att fortsätta.

- Jag tror att det berodde på att jag såg så mycket bra film just då, något som också gjorde att intresset istället vek av åt det hållet. 1960-talet var en guldålder inte bara inom svensk, utan även inom internationell film.

Hans skrivlust hade alltid gått hand i hand med intresset för att måla och insikten om att man genom filmen skulle kunna kombinera dem båda, ledde snart fram till beslutet att det var regissör han skulle bli. Men för att komma in på filmskolan behövde man vid den här tiden vara minst 24 år fyllda så i väntan på att nå åldersgränsen pluggade han i Lund.

- Intagningsproven till filmskolan höll på i nästan en vecka. En professor vid namn Frankell menade sig ha funnit nyckeln till hur man skulle kunna hitta de bäst lämpade studenterna. Vi gjorde IQ-tester och anlagstester där de kollade hur bra man var på bland annat bildseende. Sen fick man prata med en psykolog. Det påminde mycket om mönstringen till lumpen.

Under sin tid på filmskolan var Roy Andersson var med i en grupp som hette Grupp 13. Tillsammans gjord­e de Den vita sporten (1968), en dokumentärfilm om de vilda protesterna i Båstad i samband med den väldigt omdebatterade tennismatchen mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia samma år. Ingmar Bergman var vid den här tiden inspektor, alltså tillsyningsman, på filmskolan. Det innebar att eleverna en gång om året skulle komma upp till hans kontor på SF för utvärdering.

- Bergman hatade den här filmen. Han varnade mig för att göra politiska filmer om jag ville göra långfilm.

Året efter var Andersson regiassistent åt Bo Widerberg på Ådalen 31 (1969).

- Man behöver inte nödvändigtvis gå på filmskolan. Jag tycker att man bör söka sig till folk vars arbete man respekterar och be att få praktik där.

Andersson riktar stark kritik mot Dramatiska institutet och i synnerhet deras försök att ta bort auteurfilmen genom så kallad arbetsfördelning, det vill säga - en manusförfattare, en regissör och så vidare - i syfte att göra det lättare för producenten att styra produktionen.

- Svensk film är idag på tok för beroende av de bästsäljande romanerna. Den är visuellt fattig. Det är sorgligt att man idag ofta gör film för att få bolagen att överleva.

Både när man ser Giliap (1975) och Sånger från andra våningen (2000) och då man läser Lycka­d nedfrysning av herr Moro slås man av den bildliga färgreduktionen och det mentala mörkret i porträtten av människorna.

- Ibland skäms jag över att tillhöra en art som människan, som kan tillskansa både varandra och djuren så mycket ont, som kan vara så hänsynslösa och ha en sådan roffarmentalitet. Sånger från andra våninge­n handlar om vår kollektiva skuld och vad vi ska göra för att försonas.

När det kommer till långfilmer kan inspirationen till en ny historia komma från många olika håll. Det kan vara ett citat, en bild, en formulering.

- Ibland hittar man sådana där perfekta repliker, som gör att det blir roligt att gå vidare. En typisk sådan var: Han har skrivit dikter så att han har blivit snurrig.

Igångsättaren till Sånger från andra våningen var exempelvis dikten Snubblande mellan två stjärnor av en peruanske diktaren Cesar Vallejo (älskad vare den som...) som går som en röd tråd genom hela filmen.

- Men det kändes för pretentiöst att bara illustrera den, säger Andersson. Därför kom pappans skepsis in som en bra motvikt.

Även i Du levande var en dikt det första som kom till honom, följd av den bild som utgör inledningsscenen: en massa människor som kliver av en spårvagn i en dimmig europeisk stad. Skylten på spårvagnen förkunnar att ändhållplatsen heter Lethe.

Också bildkonsten har inspirerat Roy Andersson. En av hans personliga favoriter är konstnären Otto Dix, som i sina mellankrigsmålningar med mörkt sinne återger sina upplevelser från första världskriget. Tonvikten ligger här på krigets efterräkning i form av invaliditet och misströstan.

Vad många kanske inte tänker på är att Roy Andersson, utöver att vara en av våra största långfilmsregissörer, även är en väldigt flitigt anlitad reklamfilmare. Genom åren har han gjort över fyrahundra reklamer och liksom hans långfilmer bär de gärna de karaktäristiska anderssonska kännetecknen: dämpade färger och bisarr humor.

- När det kommer till reklamfilmer finns det en filmskapare som jag uppskattar mycket: Sedelmeier, en tjeck som var verksam i USA. Han hade en väldigt rolig och speciell stil.

Även om uppdragsgivarna ofta har en idé om vad de vill ha, har Roy Andersson genom åren kommit att skapa sig ett så stort namn att de flesta ger honom i princip fria händer att utforma filmerna som han vill.

- Det är ett sätt som gör båda parter nöjda. Av fyrahundra reklamfilmer känner jag mig inte missnöjd med mer än kanske fem stycken.

Andersson menar att arbetet ska vara en öppen dialog mellan de inblandade och han utvecklar alltid sina idéer i samarbete med teamet. En av anledningarna till detta är scenerierna.

- Du får veta som mest om en människa om du ser henne i sitt "rum", det kvittar om det är ute eller inne. I Sånger från andra våningen fanns det 58 scener varav en utomhusscen, resten var studioscener. För detta krävs det ett stort team av duktiga scenarbetare som är med i utvecklingsprocessen.

När det kommer till skådespelarna jobbar han gärna med amatörer. Han menar att det går minst lika bra som med professionella aktörer.

- Vi människor är i grund och botten ganska lika, och alla kan i rätt situation bli skådespelare. Jag vill att det ska vara överraskande, vill gärna ha någon som man inte hade förväntat i den scenen.

Då han ser tillbaka på sina filmer menar han att det i de två första, En kärlekshistoria (1970) och Giliap, finns saker som han hade velat ändra på, men inte i de två sista, kanske mycket på grund av att de har fått ta sin tid.

- Jag har helt enkelt hållit på tills jag var nöjd.

Sofie Nikolajsen Bergh

Ur arkivet

view_module reorder
Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

gudar

att leva litteratur

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 29 juli, 2015

Om gränsen mellan ditt och mitt, och hit och dit

Man skulle kunna påstå att Europa drabbats av gränsvärk. Om det är fråga om fantomsmärtor eller om de avskaffade nationsgränserna, likt en skrämd salamanders avlagda svans, växer tillbaka, återstår att ...

Av: Johan Arnborg | Essäer om samhället | 09 augusti, 2016

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

Leone, Natalia och vintern i Abruzzo

Tretton mil öster om Rom - vid foten av bergsmassivet Gran Sasso - ligger det oansenliga samhället Pizzoli, som under fasciståren förvandlades till deportationsort för "subversiva element". Efter Italiens inträde ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2013

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Trygve Bång

Att skriva lättsamt är en krävande konst

”En onyttig bok” kallade Trygve Bång sin första bok, med underrubriken ”Danska äventyr med en odygdig gosse.” Den kom 1995 och har en spefull knatte i kortbyxor på framsidan, säkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 31 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.