Mystisk frälsningsgeschäft eller vägen till andlig absorption bortom det egna jaget?

"Liksom Moses stod inför Israel för 4. 000 år sedan, står jag här i Kristi namn inför er denna dag i Stockholm..." Vem minns inte Billy Grahams predikningar i radion ...

Av: Lilian O. Montmar | 03 augusti, 2010
Essäer

Välorienterad översikt med slagsidaPia Hellertz, Paradigmskifte på gång?

Pia Hellertz lärde jag känna på en forskarkurs ”Mot ett holistiskt-dialektiskt paradigm”, som Joachim Israel och jag höll i Örebro 1989. Kursen väckte förhoppningsvis en del tankar hos deltagarna, i ...

Av: Erland Lagerroth | 18 december, 2012
Essäer

Hans-Evert Renérius  Fotograf Monica Englund

Det gäller att tåla skiten!

Är tiden komplicerad? Och människan? Ja, kanske. I vilket fall förefaller vissa händelser inbjuda till inlevelse och upplevelse utöver det vanliga. Det är bara att nämna EM i fotboll - ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 juli, 2016
Gästkrönikör

Slut

Kring sekelvändan 1900 vimlade den europeiska litteraturen av uttråkade unga män och kvinnor, fulla av spleen (den melankoli som Tegnér kallade mjältsjuka). Parhästarna Hjalmar Söderberg och Bo Bergman gäspade sig ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 december, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Älskade vare de som sätter sig. En intervju med Roy Andersson



royandersson.jpg
Foto: Sofie Nikolajsen Bergh

Tidningen Kulturens Sofie Nikolajsen Bergh träffade Roy Andersson för ett samtal om hans konstnärskap - hur det hela började och vad som format honom genom åren.

 

Från den första starka filmupplevelsen med Barnen från Frostmofjället (1945), via filmskolans vänsterradikala demonstrationsfilm Den vita sporten (1968) till bioaktuella Du levande går en röd tråd. Under hela sitt liv har Roy Andersson fascinerats av människans litenhet och utsatthet, hennes förmåga och oförmåga.

- Man ändrar sig inte så mycket som människa efter att man fyllt tio, säger han. Då börjar man förstå de vuxna, se dem som individer - att de inte är perfekta, utan kanske rent av misslyckade - och man kan ibland tycka synd om dem. Helan och Halvan gjorde stort intryck på mig som barn. De var både roliga och sorgliga på samma gång. De var utanför, passade liksom inte in.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Uppvuxen i en miljö som inte var vare sig speciellt intellektuellt eller kulturellt präglad, var det först i realskolan som han på allvar kom i kontakt med litteraturen. Genom möten med författare som Dagerman, Flaubert, Tjechov och Dostojevskij fick han sina första stora läsupplevelser.

- Jag tyckte att det var så fint, detta att kunna berätta om sig själv och om andra på ett sätt som gjorde världen stor, fantastisk, skrämmande och rolig på samma gång.

Tankarna på att bli författare väcktes och som sjuttonåring fick han två betraktelser publicerade i Göteborgsposten. Men sedan blev han för självkritisk för att fortsätta.

- Jag tror att det berodde på att jag såg så mycket bra film just då, något som också gjorde att intresset istället vek av åt det hållet. 1960-talet var en guldålder inte bara inom svensk, utan även inom internationell film.

Hans skrivlust hade alltid gått hand i hand med intresset för att måla och insikten om att man genom filmen skulle kunna kombinera dem båda, ledde snart fram till beslutet att det var regissör han skulle bli. Men för att komma in på filmskolan behövde man vid den här tiden vara minst 24 år fyllda så i väntan på att nå åldersgränsen pluggade han i Lund.

- Intagningsproven till filmskolan höll på i nästan en vecka. En professor vid namn Frankell menade sig ha funnit nyckeln till hur man skulle kunna hitta de bäst lämpade studenterna. Vi gjorde IQ-tester och anlagstester där de kollade hur bra man var på bland annat bildseende. Sen fick man prata med en psykolog. Det påminde mycket om mönstringen till lumpen.

Under sin tid på filmskolan var Roy Andersson var med i en grupp som hette Grupp 13. Tillsammans gjord­e de Den vita sporten (1968), en dokumentärfilm om de vilda protesterna i Båstad i samband med den väldigt omdebatterade tennismatchen mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia samma år. Ingmar Bergman var vid den här tiden inspektor, alltså tillsyningsman, på filmskolan. Det innebar att eleverna en gång om året skulle komma upp till hans kontor på SF för utvärdering.

- Bergman hatade den här filmen. Han varnade mig för att göra politiska filmer om jag ville göra långfilm.

Året efter var Andersson regiassistent åt Bo Widerberg på Ådalen 31 (1969).

- Man behöver inte nödvändigtvis gå på filmskolan. Jag tycker att man bör söka sig till folk vars arbete man respekterar och be att få praktik där.

Andersson riktar stark kritik mot Dramatiska institutet och i synnerhet deras försök att ta bort auteurfilmen genom så kallad arbetsfördelning, det vill säga - en manusförfattare, en regissör och så vidare - i syfte att göra det lättare för producenten att styra produktionen.

- Svensk film är idag på tok för beroende av de bästsäljande romanerna. Den är visuellt fattig. Det är sorgligt att man idag ofta gör film för att få bolagen att överleva.

Både när man ser Giliap (1975) och Sånger från andra våningen (2000) och då man läser Lycka­d nedfrysning av herr Moro slås man av den bildliga färgreduktionen och det mentala mörkret i porträtten av människorna.

- Ibland skäms jag över att tillhöra en art som människan, som kan tillskansa både varandra och djuren så mycket ont, som kan vara så hänsynslösa och ha en sådan roffarmentalitet. Sånger från andra våninge­n handlar om vår kollektiva skuld och vad vi ska göra för att försonas.

När det kommer till långfilmer kan inspirationen till en ny historia komma från många olika håll. Det kan vara ett citat, en bild, en formulering.

- Ibland hittar man sådana där perfekta repliker, som gör att det blir roligt att gå vidare. En typisk sådan var: Han har skrivit dikter så att han har blivit snurrig.

Igångsättaren till Sånger från andra våningen var exempelvis dikten Snubblande mellan två stjärnor av en peruanske diktaren Cesar Vallejo (älskad vare den som...) som går som en röd tråd genom hela filmen.

- Men det kändes för pretentiöst att bara illustrera den, säger Andersson. Därför kom pappans skepsis in som en bra motvikt.

Även i Du levande var en dikt det första som kom till honom, följd av den bild som utgör inledningsscenen: en massa människor som kliver av en spårvagn i en dimmig europeisk stad. Skylten på spårvagnen förkunnar att ändhållplatsen heter Lethe.

Också bildkonsten har inspirerat Roy Andersson. En av hans personliga favoriter är konstnären Otto Dix, som i sina mellankrigsmålningar med mörkt sinne återger sina upplevelser från första världskriget. Tonvikten ligger här på krigets efterräkning i form av invaliditet och misströstan.

Vad många kanske inte tänker på är att Roy Andersson, utöver att vara en av våra största långfilmsregissörer, även är en väldigt flitigt anlitad reklamfilmare. Genom åren har han gjort över fyrahundra reklamer och liksom hans långfilmer bär de gärna de karaktäristiska anderssonska kännetecknen: dämpade färger och bisarr humor.

- När det kommer till reklamfilmer finns det en filmskapare som jag uppskattar mycket: Sedelmeier, en tjeck som var verksam i USA. Han hade en väldigt rolig och speciell stil.

Även om uppdragsgivarna ofta har en idé om vad de vill ha, har Roy Andersson genom åren kommit att skapa sig ett så stort namn att de flesta ger honom i princip fria händer att utforma filmerna som han vill.

- Det är ett sätt som gör båda parter nöjda. Av fyrahundra reklamfilmer känner jag mig inte missnöjd med mer än kanske fem stycken.

Andersson menar att arbetet ska vara en öppen dialog mellan de inblandade och han utvecklar alltid sina idéer i samarbete med teamet. En av anledningarna till detta är scenerierna.

- Du får veta som mest om en människa om du ser henne i sitt "rum", det kvittar om det är ute eller inne. I Sånger från andra våningen fanns det 58 scener varav en utomhusscen, resten var studioscener. För detta krävs det ett stort team av duktiga scenarbetare som är med i utvecklingsprocessen.

När det kommer till skådespelarna jobbar han gärna med amatörer. Han menar att det går minst lika bra som med professionella aktörer.

- Vi människor är i grund och botten ganska lika, och alla kan i rätt situation bli skådespelare. Jag vill att det ska vara överraskande, vill gärna ha någon som man inte hade förväntat i den scenen.

Då han ser tillbaka på sina filmer menar han att det i de två första, En kärlekshistoria (1970) och Giliap, finns saker som han hade velat ändra på, men inte i de två sista, kanske mycket på grund av att de har fått ta sin tid.

- Jag har helt enkelt hållit på tills jag var nöjd.

Sofie Nikolajsen Bergh

Ur arkivet

view_module reorder
gudar

att leva litteratur

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 29 juli, 2015

Vår eviga väntan är alltid klasslös

Det finns vissa emotioner som är gemensamma för alla människor. Vissa känslor yttrar sig likvärdigt oavsett vem du är, hur din bakgrund ser ut, hur du är eller hur du ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 07 mars, 2012

Peter Englund. Foto: Wikipedia

Litteraturkrönika i mars

Efter de mastodontiska dagboksvolymerna häromåret med djungeltäta textmassor återkommer Lars Norén med en hårt komprimerad lyrik à la 70-talets dagboksdikter; den nya volymen Fragment (Bonniers) påminner om vilken betydande poet ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 26 mars, 2015

Veckan från ” un momento”

Den gångna veckan har varit ungefär som det brukar. Krisen i Grekland fortsätter, men nu ska de få en ny premiärminister med det osannolika namnet Papa Demos, det kanske hjälper. Saab ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 november, 2011

Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson slutar aldrig resa

Frankfurt am Main – Tysklands femte stad – brukar ibland lite nedlåtande kallas ”Bankfurt”... Men här kan man göra mer än byta flight på Europas största flygplats Inte minst alla ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 10 september, 2016

Jay Griffiths. En vild kvinna

Rikedom och mångfald   Jay Griffiths bok (460 sidor) Wild är ett ymnighetshorn, som svämmar över åt alla håll. Hon läste litteratur i Oxford men hennes vetande tycks mest härröra från egna ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 02 maj, 2012

På resa mellan två kulturer

Det är 135 mil mellan Stockholm och Kiruna. För regissören Liselotte Wajstedt är det en resa mellan vardagen i storstaden och en samisk kultur hon aldrig fick uppleva under uppväxten ...

Av: Susanne Claesson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2011

Sofia Karlsson – Det är det jag tänker på

Sofia Karlsson – Jag har fyllt dagbok efter dagbok med vardagsupplevelser, tankar, citat och dikter. Sådant som har berört mig på ett eller annat sätt har fått ta plats i ...

Av: Sofia Karlsson | Utopiska geografier | 13 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.