Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Bild: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 1

Tarja Salmi-Jacobsons reportage i två delar om Draculas födelseort Sighisoara.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 11 januari, 2016
Resereportage

Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är i farten igen

Kulturhösten i Stockholm: här några av höjdpunkterna (det vill säga mina höjdpunkter: inga objektiva höjdpunkter…). Det kommer att handla om alltifrån konst till opera och film.

Av: Björn Gustavsson | 29 december, 2015
Björn Gustavsson

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation

  I vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket ...

Av: Michael Wirth | 12 november, 2011
Essäer

Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber



Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

En scen ur Keeping Room

En scen ur Keeping Room

[…] filmens slut är mycket öppet och tudelat, eftersom alla krig […] är det.
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Få filmer har imponerat mig så mycket som Keeping Room som visades på Stockholms filmfestival 2014. Filmen tar upp ett tämligen okänt kapitel i det amerikanska inbördeskrigets historia; general Schermans frammarsch, först i Georgia och sedan i North Carolina, 1865 under den ytterst dramatiska slutfas när Nordstaterna även iscensatte idén – samtidigt typisk för generalen – att bränna och förstöra allting. Syftet var att få kriget att sluta så snabbt som möjligt genom att göra kriget så grymt man bara kunde.

Filmen är inspelad i Rumänien. Det som är typisk med Martin Ruhes fotografi, är att han med målerisk lätthet beskriver en enkel verklighet.

I händelsernas centrum står tre kvinnor som bor på en mycket tom gård där en trappa blir central. Dessa kvinnor är den äldre systern Augusta (Brit Marling) som tar på sig en manligare roll, försöker skjuta kaniner och misslyckas, den yngre systern Louise (Hailee Steinfeld) och en slavkvinna, spelad av Muna Otaru. Fram växer en intressant relation mellan slavkvinnan och den yngre systern, en ung kvinna som håller på att upptäcka sin sexualitet. Det som för mig är filmens mest intressanta del, är just hennes längtan efter närhet och önskan att umgås med en jämnårig person.

Problemet uppstår när två nordstatssoldater, som har skickats för att plundra och mörda, dyker upp. De gestaltas av Kyle Soller, som är den unge Henry, och av en icke igenkännbar Sam Worthington, som spelar den äldre Moses. Filmen är, trots våldet (aldrig har skottlossningar varit så realistiska och våldsamma i en ”westernfilm” som de blir här), en kärlekshistoria där den enda kärlekshistoria som kunde ha fungerat, är den mellan Mad och den i Unionen värvade före detta slaven Bill (Nicholas Pinnock), som också är den enda positivt skildrade mannen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Filmen slutar med att (de numera tre) systrarna rymmer, efter att först bildligt ha iklätt sig männens roll.

 

Hur kom du på idén att göra en film om amerikanska inbördeskriget?

Svaret är enkelt: Varför inte? Jag är intresserad av historia och ville göra en historisk film som skulle utspelas under denna tid, mest under marschen som Scherman gjorde för att förstöra och plundra. Jag fann berättelsen, som hade skrivits av vår manusförfattare Julia Hart, mycket tilltalande. Det jag tyckte var bra och slående, var hur kvinnorna och deras tillvaro fick en ytterst annorlunda dimension under perioden. Två unga och ensamma kvinnor befinner sig tillsammans med en ensam slavkvinna som de alltid har sett ner på, eftersom hon har en annan hudfärg, och det blir någonting helt annat. Jag ville visa på dessa problem, på en sexuell identitet och även visa att Sydstaterna hade enorma problem.

 
Varför valde du att spela in filmen i Rumänien?

Det var mest av allt en fråga om pengar och ekonomi. Det är helt omöjligt att spela in en film i USA, eftersom det innebär alldeles för stora omkostnader, mest av allt om det är fråga om en sådan här produktion, med en lika liten budget som vår. Av den anledningen var Rumänien bra. Där har även Åter till Cold Mountains spelats in och platserna ser ut som North Carolina. När det gäller kostymer, fick vi fick hjälp av en extremt duktig kostymmakare som heter Luminita Lungu. Hon har gjort väldigt få filmkostymer, men hade allting klart för sig redan från och med vårt första möte, förutom några uniformer. Kläderna är tidstrogna – men samtidigt bekväma – och för mig är det ett måste för att kunna förstå karaktärerna. Tack vare henne lyckades vi skapa den rätta känslan.

 

Jag anser att det finns två saker som gör filmen grandios: å enda sidan ett historiskt fokus ända in i minsta detalj, å andra sidan det faktum att filmen känns mycket modern.

Det gläder mig att höra, eftersom jag ville skapa balans mellan dessa två faktorer. För det första studerade jag i mycket hög grad vad det var som var specifikt för den här perioden, men också hur det kunde bli en film av det, en film som skulle lyckas visa historien ur ett modernt perspektiv; för att föra fram det som för mig var det viktigaste av allt – de olika karaktärerna och hur de utvecklas. Jag anser att det i filmen – eller åtminstone för mig – mest är en fråga om karaktärerna och att genom dem kunna berätta en historia. Vi arbetade mycket med att läsa och kunna förstå karaktärerna. Vi tränade rätt mycket när det gällde accenten, som skulle överensstämma med den från den amerikanska södern, i sig mycket speciellt, och vi utgick från idén att blanda två olika typer av språknivåer: det som talades av den styrande klassen – längre och grundad på flera ord – och det som talades av de färgade slavarna, med kortare meningar och ett mer begränsat ordförråd. Det var ett tufft jobb att få dialogerna att låta så naturliga som möjligt.

 
Hur gick castingen till?

Jag körde audition med alla, förutom när det gäller Sam Worthington som är en stor stjärna. Jag har alltid varit mycket misstänksamt mot stjärnor, men blev förvånad över hur bra förberedd han var och att han kunde lyssna på mig. I många andra produktioner fokusera man ofta på en kändis och filmen blir hans film. Med Sam Worthington var det annorlunda. Han arbetade fram Moses och kom på hur han skulle se ut. Jag hade studerat hur folk rörde sig. Vi fick mycket fin hjälp av en konstform som började utvecklas under denna tid, nämligen fotografiet. Vi studera många fotografier och genom dem kunde vi skildra den stämning som var typisk för denna historiska epok. När det gäller de andra skådespelarna, kom de in genom casting. Jag valde huvudsakligen amerikanska skådespelare. Muna Otaru, till exempel, är född i England men har utbildats i USA. Sen valde jag Brit Marling och till sist Hailee Steinfeld, som har mycket erfarenhet.

 
Skulle du kunna berätta lite grand om fotot?

När det gäller film om det amerikanska inbördeskriget så finns det fullt av dem och det som jag verkligen ville undvika var att filmen skulle bli alldeles för lik dem. Jag gillar många av dem, men jag ville komma med min egen. Jag ansåg att jag med min begränsade tid borde vara så personlig som möjligt i berättandet av denna tragedi, men jag ville även vara säker på att nå fram. Jag arbetade med en detaljerad beskrivning och medan vi repeterade dialogerna provade vi ljuset. Vi använde oss av levande ljus, som vi hela tiden försökte kombinera med några spotlights. Det finns lite effekter som var kompatibla med våra Alexa, men det viktiga är dramakänslan, känslan av vilsenhet och förekomsten av en extremt svår relation som skulle existera i detta landskap, men också i huset. Jag anser att filmens slut är mycket öppet och tudelat, eftersom alla krig (inte enbart detta krig) är det.
 

Roberto Fogelberg Rota

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Refleksjoner om identiteten til eksisterende entiteter

Eksisterende entiteter har en spatio-temporal akse som forutsetning og betingelse for deres tilstedværen i verden, samtidig som hver eneste eksisterende entitet har å bli lokalisert langsetter en slik spatio-temporal akse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 april, 2010

Carsten Palmer Schale

Carsten Schale - 16 dikter (till TD)

Carsten Palmer Schale är främst dr. i sociologi och forskare och författare i filosofi, men har under de senaste 25 åren sysslat alltmer med skönlitteratur (där han också har universitetsutbildning) ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 14 september, 2015

Drängsmarks såg – en bit levande kultur

Gamla industribyggnader och maskiner rymmer en kunskap om verkligheten. Ja, de kan till och med vara vackra för den som har blicken. Arbete, och minnen efter arbete, det är en ...

Av: Signe Rudberg | Essäer | 30 april, 2008

Litteraturens resa in i det underbara. Intervju med Dante Maffìa

Dante Maffìa är en italiensk författare från Kalabrien i Syditalien. Han har skrivit många böcker: romaner, diktsamlingar, essäer. Böckerna publiceras på italienska men i bland även på kalabresiska, ett vackert ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 06 december, 2013

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

I greve Draculas fotspår. Del 2

Andra delen av Tarja Salmi-Jacobsons reportage om greven Dracula.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 13 januari, 2016

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Ringen i örat

Hundings “hydda” med Hunding själv på plats. Foto: Bayreuther Festspiel Ringen i örat - med Wagner i Bayreuth. Kapten Wagner – jo, han heter faktiskt så – slussar mig ner genom molnbankarna till ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 11 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.