Moral, karakter og handling

Innledning Det å være menneske er å danne seg. Å danne seg er å befinne seg i et løp som varer så lenge livet varer. Ut fra en dannelsesfilosofisk konsepsjon er ...

Av: Thor Olav Olsen | 20 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Curved Cosmos Seen as Virtually Flat in the Universe: A Scaling Agreeing with…

  Truth spirit, enlighten and guide our researchOh Mary conceived without sin pray for us that have recourse to you A metaphysical geometrical representation of a curved cosmos seen through a flat ...

Av: Piero Benazzo | 13 december, 2010
Essäer

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | 01 januari, 2017
Essäer om film

Martin Heidegger

Varför väcker världen ångest? Om Heidegger och ångestbegreppets teoretiska facetter

Heidegger får förmodligen många människor att rysa. Samtidigt är han definitivt en av de allra mest, menar jag, intressanta tänkarna de senaste hundra åren. Som existentialist håller jag personligen honom ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Bland gruvor och gangsters. Intervju med Shangjou Cai



 Shangjou Cai visar upp Kinas bakgatorShangjou Cai vann i år Silverlejonet i Venedig med filmen ”People Mountain People Sea”, ett verk som visar hur livlig och mångsidig den kinesiska filmindustrin är. Denne regissör gästade i år Stockholms filmfestival.

I filmen befinner vi oss i västra delen av Kina. Det är ett kallt landskap som endast hyser några salt- och kolgruvor. Från gruvorna förflyttas vi sedan till en ny miljonstad. Det vi ser är inte den officiella bilden av Kina – en stark ekonomi, ett slags tiger – utan det är bilden av ett sjukt och avsides beläget land där poliser gör sitt yttersta för att uppehålla lag och ordning, men misslyckas med det.

I centrum av historien står en människa som vi aldrig skulle vilja möta på gatan, Lao Tie, gestaltad av Jianbin Chen som gör ett mycket starkt och övertygande porträtt. Vi ser hur han drabbas av ett hemskt dåd och till sist, efter att vi sett hans problem med familjen, hämnas han på det värsta sätt man kan tänka sig.

Fotografiet av Dong Jinsong är extremt väl genomtänkt, eftersom det utgår från en smutsig färgskala som starkt påminner om den som finns i spaghettiwestern (främst i Sergio Leones ”Once Upon a Time in the West”).

Varför har vissa karaktärer i filmen inte motorcykelhjälm? Skulle man kunna definiera din film som en samtida kinesisk western?

- Det var en markör för mig. Det är vanligt att bära hjälm i städerna men inte utanför dem. Det indikerar en plats där lagen inte existerar, där samhället lämnas åt sidan och där det absolut viktigaste är att överleva. Jag tycker att detta var en markering för att ge intryck av vad som är huvudämnet i min film, laglöshet i en viss del av Kina, något som man ofta suddar bort i massmedierna. Det är paradoxalt att dessa människor är nödvändiga för vår ekonomi, men samtidigt hamnat i skymundan. Jag ville presentera våldstematiken och hur pass långt det kan gå.

Sen är filmen kanske ett bra exempel på mitt eget sätt att se på verkligheten och människorna, ett synsätt som i sig är ganska pessimistiskt. Filmen är också ett försök att så mycket som möjlighet prova Jianbin Chens skådespelarförmåga. Han är en av mina vänner sedan gymnasiet. Hans karaktär är en symbol för många av de människor som vi möter på gatan i Kina. Mannen som utsatte hans bror för våld är mycket lik honom och det syns tydligt i scenen där Lao Tie är på besök hos sin brors banemans mamma. Hon tar emot honom som om han vore en son och vi förstår att han är mycket lik den andra karaktären och att våldet är det sätt som dessa människor kommunicerar genom. Jag har velat personifiera alla dem som har hamnat snett i utvecklingen.

Kan du berätta för oss hur du har använt dig av ljuset, av belysningen, vilken kamera du hade och hur du valde skådespelare?

- Trots att det fanns många svårigheter med att använda 35-millimeter i naturlig ljus valde jag att göra det. För mig var det nästan ett givet val, eftersom jag tycker att formatet fortfarande är överlägset de andra. Visserligen fanns det många problem, eftersom det rör sig om större apparater och vi förlorade i rörlighet även om vi använde oss rätt mycket av en standbykamera, mest i de alla svåraste scenerna, som de i slumområdet.

Vi var först tvungna att komma i kontakt med invånarna. Det var ganska svårt, eftersom många av de personer som bor i området där det finns några hus som kallas för Composite living bara bor där en kort tid och sen flyttar därifrån. De var mycket hjälpsamma trots svåra förhållanden.

När det gäller gruvan hade vi otroligt många svårigheter när det gäller belysningen. Jag valde två extra strålkastare. Vi spelade in med dem i de övre tunnlarna. Det skulle ha varit alldeles för svårt och riskabelt att gå längre ner. Jag var tvungen att skapa slutscenen i en studio i Peking.

När det gäller skådespelarna hade jag ett precist manus, så jag valde duktiga skådespelare, som killen som får sin arm förstörd av huvudrollsinnehavaren. Han är känd från tv-serier. Han ser ut som en trettonåring, vilket gör honom lika populär som Justin Bieber, men han är 23. Han var mycket professionell.

När det gäller mördaren, gestaltas han av Hong Tao som är en känd teaterskådespelare i Kina. Han brukar alltid spela roller där han talar mycket, men han hade få repliker i filmen. Sen hade jag och filmteamet idén att använda oss så mycket som möjligt av lokala förmågor och vi hittade bokstavligen några på gatan som visade sig vara mycket talangfulla, till exempel mördarens äldre mor men även killarna som arbetar i fiskaffären. De är inte kriminella men har trakasserats av mindre gangstergäng och baby gangs.

En av dem är shamanen, en roll som förmodligen inte kan förstås så bra av västerlänningar. Efter att kulturrevolutionen arkiverades fanns i hela Kina en strävan för att återgå till ett slags spiritualitet och på landet vände man sig till de gamla gudarna. En person som Lao Tie vägrar att tro på av den anledningen att han redan från början känner sig så otroligt kränkt och bränd så han kan inte tro på annat än hämnd. Killen är i själva verket läkare.

Och om den musik du har valt?

- I början ville jag inte använda mig av musiken, eftersom jag la mycket stor vikt vid att komponera bilderna, så den bakgrundsmusik som fanns i dessa miljöer utgör nästan en symfoni. Men jag tänkte att det ändå inte kändes som att nå riktig fram. Så då funderade jag på ett instrument som var lokalt förankrat i norra Kina. Valet föll på det så kallade hästhuvudet, som är ett stränginstrument som från början kommer från Mongoliet. Det har mörka och mycket svåra strängar som passar rätt bra till att ge känslan av mörk och svår olycka. Den har fungerat mycket bra och har gett ett ännu starkare slut åt dramat. Jag ville att hela filmen skulle bygga på denna kontrast och att allt, även när det gäller kostymer och annat, skulle utgå från idén att skapa denna för många kineser annorlunda och konstiga värld.

Roberto Fogelberg Rota

 


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Utan titel gästar Sveriges Riksdag

Till en början provocerar publikens skratt, men det visar sig vara hans medel. Ardalans Esmaili låter sin och sina klasskamraters förutsedda roll som minröjare skära sig likt olivolja med vatten ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 12 mars, 2013

George Gordon Byron, Lord Byron

En dikt av George Gordon Byron, Lord Byron

Erik Carlquist översätter en dikt av Lord Byron.

Av: Lord Byron | Utopiska geografier | 14 december, 2015

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Pennan och Döden

För några år sedan, kanske två eller tre, då jag just fått reda på att jag blivit antagen till Biskops-Arnö och skulle göra allvar av det redan allvarliga satt jag ...

Av: Alexander Stinggård | Essäer om litteratur & böcker | 07 september, 2011

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Rötmånad 2013 i Paris

"Svetten klibbar, flugorna surrar" och jag tycks lika omedvetet som undermedvetet koreografera Promoes västeråska rappande. Paris är lika tomt och ekande öde som mitt kylskåp. Fransmännen har flytt staden, liksom ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 29 juli, 2013

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 16 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.