När Kroatiens kondomer läcker

Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 10 december, 2013
Filmens porträtt

Några huvudtankar nu som jag fyller 90

Vid det här laget – jag är på väg mot 90 år - har jag gett ut 21 böcker, och det börjar bli svårt att överskåda denna textmassa, även för ...

Av: Erland Lagerroth | 05 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hegel. Sin och vår tids vittne

Georg Wilhelm Friedrich HegelÄr det dags att omvärdera historien? Hegels klassiker Andens Fenomenologi har under hösten kommit ut på svenska (Thales förlag) . Anna-Lena Renqvist begrundar skälen för denna bortklippta ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 09 januari, 2009
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr



 Erland Lagerroth. Foto Michael HögbergTrots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor som uppnått hög ålder tenderar att befästa sin livssyn. Erland Lagerroth gör tvärtom.

Han tycks exemplifiera vad Bo Ahrenfelt kallar "förändring som tillstånd". Oförtröttligt presenterar han nytänkare för en svensk läsekrets. Under en period av knappt tjugo år har han publicerat inte mindre än fem böcker av detta slag. Titlarna talar för sig själva: Mot en ny vetenskap (1986), Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999), Sökandet är vårt största äventyr (2003) och nu senast Bortom Darwin och DNA (2004). Alla böcker kan sägas handla om Lagerroths tankar om nytänkarnas tankar om alternativ till det etablerade vetenskapliga paradigmets fallgropar och fadäser.

För dessa i mina ögon förnämliga presentationer har Erland Lagerroth blivit utnämnd till "Årets förvillare 1998" av föreningen Vetenskap och folkbildning, som ser det som sin uppgift "att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat". Motiveringen till utnämningen lyder: "för hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel". Onödigt att säga att det handlar om etablerad vetenskap. Om man, som Lagerroth och många andra, istället ser det som sin uppgift att ifrågasätta denna vetenskap måste det ses som en merit att få en sådan utnämning.

Några år senare tilldelades Erland Lagerroth tidskriften Sökarens klokpris för år 2003. I motiveringen nämns att han i en rad böcker och artiklar "kunnigt har informerat om nya, viktiga tankar inom vetenskap och världsåskådning". Han beskrivs som nytänkare, en av de fria själar som ofta förbises av det konservativa etablissemanget.
Erland Lagerroths väg till de nya tankarna framgår av hans innehållsrika hemsida, liksom självfallet av böcker och artiklar.  Han blev docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet 1960 och fortsatte sedan som universitetslektor 1974-1991.

Som litteraturvetare har han alltid intresserat sig för helheter i diktverk, och då speciellt romaner. Att tolka dem innebär ett kretslopp mellan tillägnelse, skapande upptäckt och kontroll. Det är en ständigt pågående process, en växelverkan mellan delen och helheten. Den liknar en spiraltrappa, men i så fall en trappa med ständigt nya förgreningar i form av överskridanden. I motsats till den traditionella empiriska vetenskapen, som undersöker verkligheten genom analys, sönderdelning av objektet och reduktion, argumenterar Lagerroth för ståndpunkten att man aldrig kan förstå helheten utifrån delarna. Denna inställning framfördes bl.a. i arbetet Litteraturvetenskapen vid en korsväg (1980), som betraktades som något av en stridsskrift.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Några år senare vidgades horisonten när Erland Lagerroth läste en bok om vårt självorganiserande universum, skriven av Erich Jantsch och tillägnad den rysk-belgiske kemisten Ilya Prigogine, som erhöll nobelpriset i kemi 1977. Prigogine fick priset särskilt för sina forskningsresultat kring så kallade dissipativa strukturer eller självorganiserande system. Världen, menar Prigogine i Lagerroths tolkning, "fungerar inte som rörelser i fulländad och evig balans, rörelser utan riktning och förändring. I stället består den av strukturer och system mer eller mindre långt från jämvikt, system som förändrar sig med tiden och som därför kan leda till något annat och nytt. Dessa system fungerar på ett mycket mer komplicerat sätt, men funktionssättet har ändå låtit sig beskrivas, nämligen i Prigogines teori om 'dissipativa strukturer'. Bland annat är de inte passiva utan självorganiserande."

alt

Det finns exempel på sådana system överallt - virveln i badkaret, snöflingan som växer fram och blir olik alla andra flingor, människan själv. Den självorganiserande strukturen finner man även i människans skapelser - samhällen, städer, företag, ideologier, vetenskap, litteratur, konst. Den inkluderar m.a.o. hela den värld som humaniora arbetar med. Prigogine har därmed skapat en syntes eller en allians mellan naturen och människan, materien och livet, naturvetenskapen och humaniora.
Så långt är allt väl. Men var kommer andligheten in i bilden? Den dimensionen i Lagerroths virvlande kunskapsspiral införs framför allt med en av vår tids märkligaste tänkare, amerikanen Ken Wilber.

 

I ett arbete från åttiotalet hänvisar Wilber till den medeltida filosofen och mystikern Bonaventura, som lärde oss att skilja mellan tre typer av kunskap, alla lika legitima, nämligen kunskap erhållen via kroppens öga, dvs. observationer av yttervärlden; kunskap via intellektets inre öga samt kunskap via kontemplation, meditationens och mystikens kunskapsorgan. Alla dessa kunskapsformer innehåller data. Shakespeares Hamlet, kommenterar Lagerroth, "är i sinnevärlden bara papper och trycksvärta, men för vårt inre öga har både pjäsen och prinsen en långt rikare existens än någonsin den 'verklige' Hamlet i historiens dunkel. Allt vetande faller ytterst tillbaka på sådant som är givet. För något av de tre ögonen."

Begreppet andlighet används i vid betydelse hos Lagerroth. Det representerar den andra konen i timglaset - humaniora, teologi och samhällsvetenskap - där naturvetenskapen är den första. Och via denna timglasets andra kon kommer Lagerroth in på andlighet i mer snäv mening, som en uråldrig eller oförgänglig filosofi i Aldous Huxleys mening, en filosofi "som gör medvetandet till det första och grundläggande."  Det är självfallet fullt legitimt, fortsätter Lagerroth, "att fördjupa sig i medvetandet, i djupa andliga upplevelser", ett område som särskilt den indiska filosofin ägnat sig åt.

alt Men öst har inte längre monopol på andlig filosofi! Även i västerlandet växer det fram en stor och betydelsefull forskning på området. Lagerroth nämner den brittiska föreningen "The Scientific and Medical Network" (SMN), som han själv är medlem i, som exempel. En gruppering i detta nätverk med förgreningar i ett femtiotal länder har publicerat ett manifest som är ett alternativ till den ortodoxa vetenskapens postulat. Undertecknarna av manifestet bekänner sig till en grundsyn som inkluderar och samtidigt överskrider den etablerade vetenskapssynen. Universum, säger man, är en organisk enhet och genomträngd av liv och medvetande.

Det är ett självorganiserande universum, vars fundament är medvetandet.

Det är medvetandet som driver evolutionen framåt och det kan existera oberoende av fysiska underlag. Det individuella medvetandet framstår i manifestet som en del av "det kosmiska medvetandet".  Därmed går man utöver Ken Wilbers tanke att det alltid finns ett "korrelat" till det andliga i hjärnan.
Det är uppenbart att manifestet utmynnar i något slags religiösa trossatser, och jag är inte säker på att Erland Lagerroth ansluter sig till dem. Det är väl bäst att fråga. Men så hittar jag en artikel som han skrev för Svenska Dagbladet (17 november 2002).

altRubriken är "Livsvetenskap mellan tro och vetande".  Det första ordet knyter samman de följande. Återigen för han fram Prigogine m.fl. och deras syn på en integrerad vetenskap. I artikeln säger Lagerroth också att han har lättare för att använda ordet gudomlig än Gud. Han har t.ex. inget till övers för "Gamla testamentets straff- och krigsgud". Lagerroth kan göra Georg Kleins ord "hans enda ursäkt är att han inte finns" till sina egna. Men motsatsen, ateismens analytiska, reduktionistiska och tröstlöst deterministiska värld, vill han heller inte ha något att göra med. En passande hållning, menar Lagerroth, är förundran eller förvåning. På ett seminarium hade han hört regissören och skådespelaren Etienne Glaser säga att "förvåning är den bröstvårta där vi diar mening med tillvaron".

Det är svårt att komma ifrån intrycket att Erland Lagerroths nyfikenhet utsträcker sig även till andlighetens stora frågor kring människan och hennes relation till något för universum grundläggande, kanske det kosmiska medvetandet. Möjligen hittas en del av svaren hos förutnämnde Ken Wilber, idag kanske den främste företrädaren för integrationen av timglasets två koner, naturvetenskap och humaniora. Wilber tar sin utgångspunkt i Prigogine och andra som lämnat bidrag till den nya vetenskapen, men lägger till en dimension - medvetandets eller själens och spiritualitetens inre dimension. Lagerroths sökande är i sig ett bra exempel på det perspektiv han intresserar sig för, nämligen kunskapens ständiga differentiering och integration. Den andliga dimensionen kan därför mycket väl integreras med en vetenskapligt baserad världslig syn. Vad säger Wilber om saken?

alt Det är inte alldeles lätt att sammanfatta några hörnstenar i Ken Wilbers omfattande skrifter. Den vane introduktören Erland Lagerroth behövde ett femtiotal sidor för att ange huvudtankarna i en enda av Wilbers sjutton böcker, låt vara att den med sina dryga åttahundra sidor är den mest omfattande av dem. Vi får alltså begränsa oss till det absolut nödvändigaste.

Wilber nöjer sig inte med mindre än en utvecklingslära med ett mycket brett spektrum, en världsfilosofi som väver samman öst och väst, vetenskap, moral och estetik. Det handlar alltså om en integrerad filosofi, inte på detaljnivå, utan "på nivån för orienterande generaliseringar: en väg att låta förstå att världen verkligen är en, odelad, hel".  En av utgångspunkterna är att världen inte är ett "plattland" utan har en vertikal struktur; den är en obruten kedja av stadier eller nivåer som sträcker sig från materia till liv, medvetande, själ och ande.

I anslutning till Arthur Koestler kallar han den en holarki, bestående av så kallade holoner. En holon är en helhet som samtidigt är en del av en annan och större helhet. Så är t.ex. atomer delar av molekyler, som är delar av celler, som ingår i organismer, etc. Hela världen består av sådana holoner, helheter som samtidigt är delar i överordnade helheter. Alltsammans ingår i "The Great Chain of Being".

Wilber talar även om individens och samhällets utveckling i termer av holoner. Båda har en insida och en utsida. Inre upplevelser motsvaras t.ex. av yttre processer i vår hjärna. Sammanlagt får vi fyra fält eller kvadranter: en inre individuell kvadrant, som Wilber kallar "jag". Den beskriver utvecklingen av våra inre upplevelser. Sedan har vi en yttre individuell kvadrant, "det", som bland annat säger något om hjärnans fysiologi. Den tredje kvadranten är kollektivet, "vi", ett "inre rum" där vi delar uppfattningar med varandra i ett kulturellt sammanhang. Den fjärde och sista kvadranten är den yttre kollektiva, "det" i pluralis, utvecklingen från galaxer till planeter och olika former av mänskliga samhällen.

alt När det gäller individens utvecklingshistoria följer Wilber den kände utvecklingspsykologen Jean Piaget och hans beskrivning av barnets olika stadier. Det handlar ständigt om differentiering och integration. Lyckas man inte integrera kan det bli fråga om åtskillnad, upplösning eller dissociation. Om jag har förstått honom rätt lyckas vi långt ifrån alltid med integrationen, vilket leder till neuroser. I Wilbers terminologi är det då fråga om att utplåna aspekter av våra egna organiska holoner, som då visar sig i förklädd form - såsom neuroser.

Utvecklingen stannar dock inte med Piaget. De högre stadierna beskrivs av Wilber först med ordet "visionslogik" eller "nätverkslogik". "Den arbetar med begrepp som (ömsesidig) relation, helhet, process, system, feedback, komplexitet, osäkerhet och kan därför hålla samman motsägelser, förena motsatser, arbeta dialektiskt och icke-
lineärt".

När Wilber därefter kommer till de transpersonella medvetandestadierna vill Lagerroth inte längre vara med. Eller rättare sagt, han förklarar sig inkompetent. Detta trots att Wilber understryker att det är de transpersonella stadierna som ger oss hopp om framtiden. Men Lagerroth hoppar av därför att han själv inte har erfarenhet av dessa nivåer, "ingen annan än den starka upplevelsen att leva i en värld som förtjänar kallas gudomlig".  I slutkapitlet av Sökandet är vårt största äventyr återkommer Lagerroth till sin beundran av och förundran inför naturen. Den är ständigt skapande, "ett hav av självorganiserande processer och system". Materien är inte någon passiv klump, utan består av system i dynamisk jämvikt. "Felet med materialismen", skriver Lagerroth träffande, "var inte att den var en lära om materien utan att den inte förstod sig på materien".

alt Behövs Gud i en sådan värld? Lagerroths svar tycks vara att Gud kan ersättas av naturen. I Första Mosebok var Gud aktören. Sextonhundratalets vetenskap ersatte Gud med människan. Naturen har hela tiden betraktats som passivt objekt för Guds eller människans handlande. Men denna tredje part kan själv vara aktiv, konstaterar Lagerroth. "Då kan naturen överta Guds roll och skapa sig själv - och till sist också människan." Men naturen då, varifrån kommer skaparkraften? Inför den frågan erinrar han sig hur han i Divine Life Society i Rishikesh i Indien 1993 ställde en fråga till gurun Krishnananda: "Nu när Prigogine visat att världen skapar sig själv, behövs väl ingen Gud?" Och alldeles omedelbart kom svaret: "Också en värld som skapar sig själv behöver en gång ha blivit skapad." Kanske det, men en sådan Gud känns så avlägsen, att han (Lagerroth) hellre håller sig till den skapelse som han är en del av. Eller ser Gud som "the mind of nature".

Lagerroths hållning, säger han själv, är inte fråga om religion i vanlig mening, än mindre om kristendom. (Men han är glad att ha blivit uppfostrad i kristen etik.) "Men en värld som skapar sig själv och människan med den är onekligen något annat än den enkla, passiva värld som både teologin och den klassiska naturvetenskapen håller sig med." Den bästa hållningen, säger han i slutet av sin bok, "är därför förvåning, häpnad, beundran". Och han vill gärna erinra om slutraden i Heidenstams dikt "Himladrottningens bild i Heda": "Den har tro, för vilken mycket är heligt."
I sin dödsannons vill han ha slutpartiet i en annan dikt av densamme, "Gravskrift":

alt Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du, som än ser solen.

Antoon Geels, prof. i religionspsykologi i Lund

www.lagerroth.com

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Homo sacer hemlös. Storstadens muselmaner

Låt det stå klart från början: de muselmaner som figurerar i underrubriken har inget gemensamt med vare sig islam eller muslimer. Muselmanerna och muslimerna är skilda storheter. Deras egna kamrater ...

Av: Ákos Szilágyi | Essäer om samhället | 20 januari, 2014

Arthur Rimbaud, Le bateau ivre

Comme je descendais des Fleuves impassibles, Je ne me sentis plus guidé par les haleurs : Des Peaux-Rouges criards les avaient pris pour cibles Les ayant cloués nus aux poteaux ...

Av: Arthur Rimbaud | Utopiska geografier | 19 juli, 2010

Med smak av Madeleinekaka i strukturellt komplex roman

År 2010 gavs den skönlitterära boken Un roman estonien, skriven av Katrina Kalda, ut i Frankrike. Med sin historia om en karaktär, August, som delvis av slumpen blir en följetongsförfattare ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 26 oktober, 2011

Vägar till förståelse eller Vad är vetenskap?

Det finns en berömd brytpunkt i Västerlandets idéhistoria, där vägen till förståelse viker av från en riktning till en annan. Det är inkvisitionens rättegång mot Galilei, där denne dömdes till ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 19 oktober, 2013

Bemäktigandet av motståndet gör en fri. Möte med den schweiziske författaren Eugène

Ce n’est pas nous qui possédons les objets, j’ai l’impression que ce sont les objets qui nous possèdent. Plötsligt står Eugène där på scenen med en skobeklädd fot och en i ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 08 december, 2012

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

Broken City - there is always Someone watching

Film noir in America had its glory days in the 1930:ies and 40:ies - black and white movie classics with beautiful femme fatales, flawed heroes and villains to remember. Sometimes ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 16 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.