Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | 25 april, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Vad är en Högskola och hur är dess Demokratiska ansvar?

Enligt Dewey är den i första hand enligt definition; ”en social institution” och utbildning en social process. Skolan är en form av socialt liv dit alla krafter bör koncentreras. Krafter ...

Av: K-G Svanström | 03 oktober, 2012
Övriga porträtt

Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Lyckans identitet



 

altLycka är ett besvär. Det vet vi alla av den enkla anledningen att det är det som alla säger. Eller vad som sägs är egentligen att om du kämpar hårt så finns lyckan där. Din alldeles egna bit av himlen kittlande i magen, men magen känns svältfödd gör den inte? Annars skulle inte samma reportage, samma böcker, samma program, samma vänner säga samma sak. Lycka är inte längre ett tillstånd, det är en plats. Ett resmål som verkligen inte alla har pengar, tid eller ork till att besöka. Jag funderade om det egentligen fanns någon mening i att gräva runt i begreppet lycka, trots allt är det ju det som alla andra gör, jakten är en oändlig och outtröttlig produktionslinje av guider, checklistor och hemma-hos-inslag. Men jag kan dela med mig av en av de mest insiktsfulla meningar jag hört på ämnet, året var 1999 och Lars Winnerbäck sjöng; "Alla drömmer vi om lyckan som att livet blivit fel".

 

När jag var yngre analyserade jag mig till att roten till denna explicita känsla av fel fanns på tidningsredaktionerna, på den tiden var magasinen tämligt mainstream och framför allt sträckte de sig kallt efter flickor och unga kvinnor under föreställningen att de var deras vänner. Något äldre vidhåller jag att den sortens av journalistik förtjänar allt spott och spe som doserats de senaste åren av samma anledning som då, den gör sällan gott. Åtminstone inte för läsaren. Men verkligheten är att det säljer, hur mycket vi än forskar, debatterar och nickar i samförstånd kommer paradoxen oundvikligen kvarstå. För tänk om någon verkligen upptäcker hur man vänder fel till rätt och man missar att köpa just det numret.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Fast den senaste trenden jag lagt märke till är att vi nu ska förstå att lyckan mer ska fall oss in, lite sådär anspråkslöst, det ligger något tröttsamt och smått patetiskt över att jaga. Nu ska vi känna efter, verkligen känna, vad gör oss lyckliga? Senast i går fick jag frågan om vad som är det roligaste jag vet att göra och frågan konfunderade mig. Inte vet jag. Saker, som andra människor antar jag vad nu de gör. Kanske säger det mer om min personliga splittring men samtidigt tror jag inte att jag är ensam. Se program som exempelvis SVT:s "Jakten på lyckan", charmig serie där programledaren Hanna Hellquist letar upp alla möjliga människor för att förklara lycka. Egentligen rätt trist för alla svar kan komprimeras till att "känna sig själv" och "tillåta sig själv" att vara lycklig, fast Hellquist är skoj så man får väl hänga med helt enkelt. Vi har program som TV3:s "Lyxfällan", där hamnar människor som satsat på att köpa sig en hel bunt lycka men på något konstigt sätt blev det en total flopp. Slutar alltid med leende tacksamma människor som är lyckliga nu när det är "ordning och reda".

altEn dag tar jag med mig pappersunderlägget från en snabbmatskedja hem för texten provocerar mig enormt. Här är det Andreas Carlsson som besvarar frågan om hur man blir framgångsrik och jag skulle vilja citera alla sex stycken från människan jag inte vet vem det är men som tydligen är producent, låtskrivare, författare och Idol- domare. Just detta vet jag nu för att det är textens första mening. Carlsson skriver att han ofta får frågan, särskilt från yngre människor, om hur man blir framgångsrik och han svarar; "Följ din dröm!". Observerar utropstecknet och mumlar med sugröret i munnen att det var som fan. Sedan följer en radda om hur han bestämde sig som elvaåring att göra något med sitt liv och hans support för de kompromisslösa människorna. Sista stycket är svaret, det är nu det hela avgörs; "[...] gör det du är ämnad att göra och jag lovar att du hittar lycka och mening i varje ny dag, egentligen den enda sanna framgången i min värld". Det är december månad och där sitter jag och undrar om man måste ha en passion när man är elva för verkligen nå fram. Och visst, det hela är väl fint med drömmar och att satsa, jag borde inte trasha Andreas Carlsson för att han vill säga att det går, att lyckan finns för den envetne. Men jag menar att lycka och mening i varje dag har förvrängts till den grad att om varje dag inte innehåller ett mirakel så börjar vi svettas lite som om Fru Fortuna har övergett oss och glädjens kassaskåp länsats.

Lycka kan vara att ha ett arbete, en bostad, någon semesterresa om året och en fungerande bil. Lycka kan också vara att veta att dricksvattnet räcker två dagar istället för en, att ens barn kommer hem efter lekstunden utan att ha sprängts i bitar av en mina eller välsignelsen av en bussbiljett från Röda Korset som tar en till en plats där bromsmediciner mot Hiv disponeras. Allt är relativt, även om det ena nödvändigtvis inte förtar det andra. Vi måste alla leva med de verklighetens omständigheter vi tilldelas och nej, det finns ingen egentlig rättvisa åtminstone inte enligt min tro. Sådana här jämförelser är absurda, jag vet, även om de kan vara värda en stunds eftertanke emellanåt. Nog sagt om det, det riktigt intressanta med lycka är att det är ett fenomen med självbedrägeri utan dess like och antagligen anledningen till varför vi inte kan få nog. Det är hjärnans fel, man brukar tala om att dess tankeprocess lätt kan hamna i en loop, oavsett om vi vet att det vi tänker är fel så fortsätter cirkeln med samma resonemang. För visst vet vi att det inte finns något slut. Vi vet med all säkerhet att det finns bättre jobb, tjusigare bilar och vackrare människor.

altFör varje våning vi lägger till bygger grannen två. Vi vet att de flesta handlingar med uppsåtet lycka i någon form av ren drog är en tillfredsställelse som är kort. Därför blir lycka också så betungande för många människor. Kort och gott drömmer vi om något - vi vet inte om vad - men vi vet tusan att vi inte har det. Det handlar om oförmågan att skilja mellan lycka och vital lycka. Diskrepans är något i stil med lyckan över livet i sig själv och lyckan som tillägget, bonusen, kryddan. Barn är ett utmärkt exempel, som förälder känner man en konstant lycka över sina barn men den behöver inte toppas varje dag, man behöver inte känna efter och bekräfta; japp även idag är jag lycklig. Den finns där även de dagar man bara vill gå ut genom dörren och aldrig se tillbaka.

Inslaget av skönhet i lyckoruset är normaliserat. Säg att du lyckas med något du är riktigt bra på, du når ett mål, du närmar dig lyckan och så tänker du att lite vackrare vill jag allt vara när jag möter mitt öde. Minns ni Susan Boyle, en fyrtioåtta årig skotska som 2009 dök upp på Britain's Got Talent med utomordentlig röst, en äkta talang på en talangjakt var svårt att tro men att hon dessutom inte var en sexig artonåring som förförde folk världen över var häpnadsväckande. Dagen efter finalen skrevs tydligen Boyle in på en psykiatrisk klinik, hon stannade i fem dagar, premiärministern Gordon Brown önskade tillfrisknande i ett offentligt uttalande. Utmattad och känslomässigt slut var diagnosen enligt tidningarna, familjen försäkrade att Susans dröm fortfarande var mycket levande. Sin hälsa till trots genomförde Boyle 20 av de 24 föreställningarna som förpliktades av BGT, även om hon erbjudits att slippa ur den klausulen, och 2010 berättade hon för Oprah Winfrey att hennes liv var "vardagligt" och "rutin". Innan kändisskapet. Boyle var

en av dem som ville bli vackrare och skulle "fixa" till sig en smula med kirurgi. Till och med Simon Cowell uttryckte en viss oro, hoppades att hon inte skulle förlora sig i de mediedikterade villkoren utan fokusera på sin röst, sin talang. Och jag blev också nedslagen. Kunde hon inte bara vara den hon var, framgångsrik och bekräftad, de sa att hon levde drömmen och det skulle väl vara lycka. Det tog mig ett tag att inse att det var vår, publiken, allmänheten, medias, bild av lycka som grusades. Boyles lycka kanske också var något annat, fler drömmar än en. I början av januari såg jag något liknande i Aftonbladet men då gällde det kändiskocken Gordon Ramsay. Rubriken löd "'Arge kocken' under kniven", ordet "under" var käckt betonat med ett rött streck. Helsidan hade en underrubrik icke att förglömma; "Gordon Ramsays lyft - snyggt eller smaklöst?" och bredvid satt en stor bild på Ramsay där man ritat ut hans planerade kirurgiska ingrepp och priset på vartendaste ett. För min egen del känner jag inte att det smaklösa låg i Ramsays svullnader. Men i alla fall, det följer temat. Människan är god för ungefär 65 miljoner pund give or take, Michelin stjärnorna faller från skyarna, hans fru är vacker, barnen verkar lyckliga. Gordon Ramsay borde vara lycklig nog, salig.

Förutom skönhet och framgång har lyckan ett stort ess i rockärmen, kärleken, för kärlek måste väl vara essensen av lycka. Förhållanden är i ständig efterfrågan och vi gör galna saker för ett exemplar, även ett kantstött sådant. Teve sänder en reklam för en dejtning sajt som kallas e-darling, den fascinerar mig. Frågan är "hur hittar du den som gör just DIG lycklig" och e-darling vet hemligheten bakom ett "långt och lyckligt förhållande". Ibland brukar jag föreslå min sambo att vi ska registrerar oss för att se om vi blir ihop parade, jag tvivlar trots att jag tror vi är rätt glada i varandras sällskap. Men jag tror att hemligheten - möjligheten - är ett vinnande säljkoncept. Fast hemligheten är lika trivial som grandios lärde jag mig när min mormor och morfar firade guld bröllop. I över ett halvt sekel har dessa två individer delat livet med varandra, två barn, tre barnbarn, fjärde barnbarnsbarnet kommer här i dagarna. De har båda arbetat hårt, tillsammans har de skött ett hem, de har gått igenom sjukdom, förlust och glädje. Och de är inte ett uns bittra, jag skulle våga säga att de är lyckliga, mycket lyckliga. Hemligheten är, enligt mormor, en enda mening. Problemet är att nyckelordet är så värmländskt att jag inte ens kan stava det, enligt min egenhändiga fonetik blir det ungefär så här; schörschvalig. Kontentan är att man inte behöver tjafsa om allt. Välja sina strider. Rimlighet och jämlikhet. Så tror jag också att det är med lyckan, den fäster sina små men starka rötter allestädes utan att tvingas. Den gör så när det är rätt.

altJag tror jakten på lycka, den sorten som tar mer än vad den ger, inte bara är ett fall av att se till vad man har och inte har. Vad man behöver eller vad man önskar. Jag tror man ska öppna tanken för att vi kanske inte klarar av konstant lycka, att den med största sannolikhet skulle göra oss tomma, rent av mörda oss. Jag är diagnostiserad med manodepressiv sjukdom, de senaste tjugo åren har visserligen bipolär varit den korrekta termen men den har inte riktigt gått hem i stugorna, kortfattat förflyttar sig känslolivet mellan de mest extrema ändarna. Som att vara världens olyckligaste och världens lyckligaste person i en och samma kropp, fast bara inte samtidigt. Ett maniskt skov är att leva klarvaken i en dröm, du är stark, smart, snabb och bara förbannat lycklig. Men det är en eufori som är livsfarlig, en drog som alla andra när den lämnar kroppen. För man är aldrig klarvaken, det är inte lyckan som hamrar i blodet. Det finns en anledning till att man ofta hänvisar till uttrycket den maniska förförelsen. På ett sätt har man likaså vridna, storslagna bilder av lycka när man är i det djupaste av djup fast då kan lycka vara att orka med att ta en dusch, äta en smörgås eller att sitta upp. Så jag tror att våra hjärnor, våra kroppar, inte är gjorda för den sorts lycka många av oss tror att vi saknar.

TV4 fick en succé med serien från verkligheten, "En annan del av Köping". Kanal 5 snappade upp lika verkliga "Ullared" där tittarna får följa händelserna vid Gekås köpcentrum, varuhuset i Falkenbergs kommun med 4,5 miljoner kunder varje år. Jag gillar den här nya stilen, brukar säga att "Ullared" är mänskligheten, vardagens goda och onda. Det lilla och det stora. Hela spektrumet över hårfärg och kundvagnar. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Ullared är likt en symbol för varandet. Jag tror att jag tilltalas av det för att idag lever vi i en värld som består alltmer av abstraktioner. Händelser de flesta av oss egentligen inte kan påverka men som vi samtidigt måste bekräfta. Handlingar vi egentligen inte kan ta in men bör tycka saker om, för, hur, varför, varthän. Det vardagliga är ett skällsord, det vardagliga har en aura av tristess och överdriven lättsamhet, oengagerat. Jag får ofta höra kommentarer om att ställen som just här, Ullared, är kommersens mecka, själslöst vallande av folkmassan. Ja så kan det väl vara, men den vardagliga lyckan är inte så dum den heller. Jag behöver soppåsar och tvättmedel i vilket fall som helst. Visst kanske det är lite som att se David Hasselhoff trösta Idol- deltagare när deras talang sammanfattas i ett stort rött X; "But you got THIS far".

Klart vi ska sträva efter lycka, för oss själva och för andra. Klart vi ska drömma och anstränga oss. Men det är långt ifrån den besatthet av lycka man så lätt tycks gränsa över till numera. Den konstanta glädjen är en fix idé. För min egen del tycker jag bäst om mitt liv när jag är i mitten, när jag är den alldeles vardagliga mig själv, för det är där man känner skillnaden. Lycka är i sig självt en form av existentialism, den finns där, ibland känner man den mer, ibland mindre. Fullkomlighet som mål är att ge sig själv ett rött kort innan matchen ens börjat. Inte ens den absoluta nollpunkten är noll.

Linda Bönström
Bilder: Hebriana Alainentalo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I begränsningen anas Mästaren

Julens glansiga prydnadsänglar trumpetar att det gudomliga blev människa. Även om julens pynt kan verka obegränsat förutsätter det ett budskap om begränsning. Gud utsatte sig för mänsklighetens och världens begränsningar ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 24 december, 2009

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

 Niels W. Gade. Originalfotot tillhörigt Oslo Stadsmuseum

Niels W. Gade Ett tonsättaröde och kulturhistoriens nyckfullhet

Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 februari, 2017

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Dikter av Sara Falkstad Byrne

  Drottningen av Matang   alla hundar liknar varandra   har en sandbrun färg, samma som dammet på marken utanför butiken i Matang, ett slitet anhang med vippande öron.   på ett aluminiumbord en fet och tatuerad man, ogenerad i kalsongerna sovande i het ...

Av: Sara Falkstad Byrne | Utopiska geografier | 24 januari, 2011

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | Filmens porträtt | 24 juni, 2017

Inget Namn

  Hebriana H. Bebådelse   Två rader ner och början är inom synhåll kom alla armar som ska bära bära allt som stavas kall grogrund inom raden det är ryggraden som ...

Av: Författare: dikten | Utopiska geografier | 16 mars, 2009

Söderköping. Foto: Björn Gustavsson

Om brunnsverksamheten i Söderköping

Artikelserie om svenska spa-inrättningar. (Text nr 1.)

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts