Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

"Att ta på sig elefantbyxorna och vara som en människa" - om konsten, kritiken och normaliteten



altI scenshowen "Komma tillbaka" (1998) har Jonas Gardell valt budskapet att ibland får man ta på sig elefantbyxorna och vara som en människa. Innebörden är egentligen lika enkel som svår, det handlar om att ibland går det riktigt fel, vi gör bort oss, vi skäms. Vi straffar oss själva för våra tillkortakommanden. Men Gardell vill lägga bomull under det där fallet, vi är alla människor, vi gör alla misstag. Det är normalt. Okej för det, men vad ska vi göra med det där ordet - normalt? För mycket av våra 2000-tals tankar kretsar trots allt kring vad som är det normala, eller kanske snarare dess antites, det onormala. Föga nutida med det fenomenet, vart än vi slår ner i civilisationens historia kommer vi finna denna kategorisering inom sociala kollektiv, jag törs påstå att begrava sig bland litteraturen på ämnet skulle ta mer än en livstid i anspråk. Men vad, om något, gör koden normal med oss som människor och kulturellt samhälle? Har normaliteten spelat ut sin roll?

I en tidigare artikel, " Den Andre som mer än funktion av ett hot" (Tidningen Kulturen), har jag debatterat om hur grupperingar stärks genom polarisering gentemot andra grupperingar. Enkelt uttryckt handlar det om ett "vi" och ett "dem, ett si och ett så, en process som framträder tämligen naturligt men som också besitter inbyggda incitament för maktmissbruk och våld. Inom idén om Den Andre spinner den röda tråden som en eskalerande spiral av förvanskade bilder av hur andra, människor utanför den egna gruppen, är och ofta finns epitet onormal i avstampet mot demonisering.
Men det känns stort och avlägset, det är svårt att se hur det berör dig och mig. I en språklig framfart upplyser Svenska Akademins ordlista (SAOL) att normal ter sig som följande; regelrätt, som sig bör, vanlig, genomsnittsordinär, vid sina sinnens fulla bruk, och inte att glömma, klok. Tillsynes karaktärsdrag att preferera och ändå konfronteras jag en ständig ström av förakt, skymf att yttra normal. Värre att vilja vara. Visst ska det tillstås att varje generation har vad som brukar refereras till som rebeller, de som väljer att stå lite utanför, det brukar vara musik, kläder och en smula så kallat nytänkande. "Och vem vill vara normal", "ja jag har då aldrig varit normal"; meningar i ändlösa variationer men med samma frånskjutande men samtidigt självidentifierande ton - eller försök till sådan.

Men diskursen, som inte gör anspråk på någon som helst vetenskaplig metod, som växer kring mig har ett intressant drag. Tvärtemot mitt eget antagande om en yngre skara tycks majoriteten av denna normalitets avsägare vara främst femtio- och sextiotalister. Man kan spekulera i om det rör sig om säg en andra revolt eller bara slump men jag funderar mer på vad det kan tänkas innebära än vad det är sprunget ur. Vad händer om kulturens rättesnöre förkastar det som uppfattas normalt och premierar endast det onormala? Normalt och onormalt känns faktiskt som mycket omoderna ord och inte heller sådana man borde känna sig alltför bekväm med att svänga runt utan eftertanke. De mest kända exposéerna av kulturhändelser har ofta varit märkta som onormala. Eller originella. I vilket fall så har de flesta utförts så att kreatören eller verket skrapat på koden, de har delat en stapplande publik. Och många, särskilt kan det tyckas inom den egna professionen, anser att det är hela poängen med att ägna sig åt konst och kultur. Provokationen börjar infinna sig som normalitet. Och det normala blir helt enkelt simpelt, och här skulle jag satsa mina pengar på att skärningspunkten ligger.

Mary DouglasMary Douglas kanske är mest känd för ordet "smuts" då hennes kulturella analyser fokuserar på avvikelser. Smuts refererar inte till ett föremål i sig utan var vi finner föremålet, Douglas skapar en slags egen form av Den Andre där rätt och fel, normalt och onormalt har som syfte att ge känslan av ordning i tillvaron. Utan denna ordning, det vill säga när smuts uppstår, skapar avvikelsen en kris inom de sociala relationerna som upplevs hotfullt. För Douglas innehåller musik, konst, mat och så vidare social information.
I Sverige, liksom i flertalet länder, diskuteras exempelvis bärandet av klädesplaggen niqab och burka och dess position i klassifikationssystemet. Den moraliska bedömningen påbörjas av att ett element, här dessa klädesplagg, anses befinna eller yttra sig på fel ställe och kan enligt Douglas bara lösas på två sätt. Antingen utdelas en tillrättavisning för beteendet eller så ändras de moraliska gränserna och det gamla beteendet blir då istället det avvikande. Med andra ord tycks onormalt kunna bli normalt, men samtidigt är det kulturella koderna alltmer restriktiva ju högre en grupps sociala solidaritet är.

I september 2005 publicerar Jyllands-Posten tolv satirteckningar av profeten Muhammed och reaktionerna var enorma och sträckte sig över världen, den moraliska gränsen tedde sig vid den tidpunkten som en utdragen gummisnodd. Det är svårt att avgöra med bestämdhet om detta blev "smuts" eller en ny norm eftersom exempelvis svenske Lars Vilks, konstnär och bland annat filosofie doktor i konstvetenskap, bestämde sig under 2007 att "testa" om nidbilder på profeten Muhammed fortfarande väckte känslor, och tre tuschteckningar föreställande profeten som rondellhund visade att så var fallet. Ett annat avvikande fall i klassifikationssystemet är Anna Odell, elev vid Konstfack, som utförde sitt examensarbete "Okänd, kvinna 2009-349701" genom att våren 2009 spela psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron, Stockholm. Odell dömdes i augusti 2009 av Tingsrätten för oredligt förfarande men den låga domen på femtio dagsböter samt friandet på åtalspunkten falskt alarm kan tolkas som den tillrättavisning Douglas syftar till. Det återstår dock att se om Tingsrätten i och med detta domslut godkänt flyttande av den moraliska gränsen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Frankfurtskolan
Frankfurtskolan, med ursprung från 1930-talet, ägnade sig främst åt ideologisk och kulturell kritik. Övergripande kan man tillskriva Frankfurtskolans medlemmar en stark motvilja inför kulturindustrin och masskulturen. I "Upplysningens Dialektik" (1944) menar Theodor Adorno och Max Horkheimer att när människor konsumerar just denna populärkultur leder det oundvikligen till en metamorfos; de blir konforma och passiva. För Adorno - Horkheimer uppstår en "pseudoindividualitet" som grundar sig i människors inkomstgrupp. Frankfurtskolan lämnar en rad av teser kring detta som på olika vis redogör för hur konstens frigörande effekter uteslutande går att finna i finkulturen. Vad detta förakt för populärkulturen sprungit ur har säkert flera förklaringar men själv finner jag en rädsla. Tar man Adorno som exempel kan man utgå ifrån att hans kritik har en koppling till hans idé om konsten som bärare av kritisk potential. Utspädd genom massproduktion förlorar vi ett uttryck för grundläggande samhällskritik. Walter Benjamin framförde samma kritik av den stora reproduktionen, och ansåg att konsten genom detta drabbades av en upplösning av dess aura.

Frankfurtskolan: Max Horkheimer längst fram till vänster på bild, till höger står Theodor Adorno. I bakgrunden till höger står Jürgen Habermas. Bild från Heidelberg år 1965Trots att Frankfurtskolan från denna tidpunkt framstår som något melodramatiskt bör vi följa tråden om konstens kritiska potential. Jürgen Habermas menar att kulturklimatet inte begränsas i och med dess utbredning, diskussion vårdas men samtidigt förändras diskussionen till att vara en konsumtionsvara. Som exempel hänvisar Habermas till paneldebatter, men vi kan enkelt tillföra alla sociala medier, television, Internet, tidningar och så vidare. Vi debatterar som aldrig förr! Men är den kulturella diskussionen egentligen gynnad av detta omfång, enligt Habermas blir det dystra svaret att den kritiska publiciteten har blivit en manipulativ publicitet. Som jag ser det har vi idag så mycket information framför oss att vi allt som oftast avstår ifrån att tillämpa ens den mest grundläggande källkritik. Essensen måste bli att vi i all enkelhet bidrar till att förstärka vissa bilder av vad som "räknas". Både Habermas och Anthony Giddens påtalar att i det moderna samhället handlar det snarare om att ta ställning för eller emot expertis, vi har konnässörer som definierar finkultur och populärkultur. Normalt och onormalt. Och för Habermas finns här ett viktigt iakttagande; alltfler är med detta i en klientposition i förhållande till staten.

Min egen tolkning gällande staten och kulturen måste ta avstamp från det mest basala; vart går slantarna? För logiken måste vara att när staten, den som skall arbeta för oss medborgare, delar upp kulturbudgeten sker ett ansenligt ställningstagande gällande vilken konst och kultur som är normgivande. Och nu är inte detta det allra lättaste att reda ut vem som får smulor av kakan gällande enskilda konstnärer - och problematiken är värre. När staten agerar som arbetsgivare, kan vi då se en sann kritik och ett ostört utövande av kulturen eller får vi vad som bestämts att vi ska få? Ett kontroversiellt fall av statlig inblandning kom att gälla Forum för Levande historia som startades som ett projekt men 2003 erhöll myndighetsstatus. När den då nyinstallerade borgliga regeringen 2006 beslutade att Forum för Levande historias uppdrag skulle utvidgas till informationsspridning gällande kommunismens brott kom retoriska bomber flygande från politiker över hela kartan. Men frågan kvarstår; är integriteten intakt?

Så gott som efter staten har vi Nobelpriset, en internationell utmärkelse för kulturella och vetenskapliga framsteg med en mycket hög social acceptans. Svenska Akademin avgör vilken författare som varje år ska tilldelas detta prestigefyllda pris inom litteratur och varje år undrar jag om det beror på min egen bildning eller om fler som jag undrar vem tusan den mottagaren är. Författarna känns ofta som okända för dem utanför den litterära världen, när jag slänger ett ögonkast på vinnarna de senaste tio tjugo åren har jag möjligen läst en eller två av dessas böcker, men absolut inte fler, dessförinnan de fått denna utmärkelse. Men inget kan väl stämplas finkultur lika väl som detta.

Pierre Bourdieu
Man kan undvika att tala om Pierre Bourdieu när man diskuterar kultur, men det är fullständigt oförrätt att göra så. "Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste" ("La Distinction" 1979) innehåller empiriska studier varav Bourdieu drar slutsatsen att vår smak är större än ett tyckande, smaken har en klassificerande funktion i samhället. I korthet innebär det hela att när vi tittar och sätter en stämpel på ett objekt, återigen finkultur eller populärkultur, normalt eller onormalt så sätter vi också en stämpel på oss själva - vår egen position i den sociala ordningen. Det kan förstås verka högdraget, att vilken tavla eller bok vi uppskattar skulle avgöra något större i våra liv men för Bourdieu är det en representation av sociala stratifikation av makt i samhället. Tanken bakom det hela är att det finns en otvivelaktig relation mellan å ena sidan kunskap och kultur, och, å andra sidan elitistisk maktposition. Själv tycker jag att studien av museibesökare bekräftar att det finns motpoler, olika ansatser att möta konst som är intressant även utanför konsthallen.

Oavsett social ställning gör besökarna en värdering och bedömning men graden av akademisk bildning avgör hur många tolkningar en person gör. De med högre utbildning har speciella villkor, konst skall vara som en upplevelse och fri från det vardagliga, det finns en tankebild om det fria mötet. Detta trots att man iakttog hur högutbildade sökte sig direkt till tavlor målade av kulturellt erkända namn. Besökare med lägre utbildning däremot reflekterade sällan mellan relationer i tavlorna och den abstrakta konsten tycktes minst angelägen, men även denna grupp är tolkare. Utifrån sina vardagserfarenheter använde de sig ofta av kategorier utanför det rent estetiska och, vilket som kanske är mest intressant, uttryckte denna grupp i studien att de velat ha skyltar eller liknande som talade om vilka verk som var "bra". Då måste vi också anta att någon definierar vad som är god och bra konst, precis som normal och onormal.

För Bourdieu ligger svaret i habitus, av ju högre klass en åsikt yttras desto högre acceptans får den åsikt för att vara riktig, och han tolkar en starkt medveten ansträngning hos överklassen till att avgränsa konsten och kulturen från underklassen genom kräva specifik kunskap. Men den här sortens akademisk och specificerad kunskap kan i mitt tycke vara bedrägligt. Under 2009 besökte 8,5 miljoner människor Louvren, ett museum som har tillgång till världens främsta konstsamlingar och förvaltas av franska staten. Om vi raderade allt vi hört sedan tidigare, hur många skulle svettas i timlånga köer för att se en minimal tavla på 77 x 53 centimeter målad av Leonardo da Vinci? Skulle vi ens märka det mystiska leendet i ansiktet på "Mona Lisa" om vi inte "visste" att det fanns? Skulle näckrosdammar vara så jäkla intressant om vi inte visste att Claude Monet kommit på något nytt med sina penseldrag. För egen del vet jag inte hur lång tid det skulle ha tagit mig att hitta till Frédéric Chopin om jag inte från början fascinerats av George Sand. Edvard Munch, "Skriet", med vånda och neuroser skulle inte hänga på alltför många väggar om den inte var taggad finkultur. J.D. Salinger fick till en bibliografi på sju böcker varav en anses vara en milstolpe i 1900-talslitteraturen. Jag förstår det faktiskt, men ärligt talat finner jag "Räddaren i nöden" (The Catcher in the Rye 1951) en ytlig, så att säga, snooze fest.

Regissören Stanley Kubrick färdigställde tretton spelfilmer innan sin bortgång, jag gillar få av dem men ser Kubrick som ett geni för den kunskapen jag har om det som inte syns i filmrutan. Ett sista exempel att ta ställning till; Ernst Ingmar Bergman, personifierade Sverige utomlands och rankas som en av de främsta filmregissörerna genom tiderna med sin gedigna produktion. Baggar och Oscars över existentiella frågor. Får man ens viska att man inte tycker om Bergmans produktioner? Jag vet inte, tror inte att någon vågat försöka.

Den postmoderna guden i Lund
Jag läser en debattartikel av Crister Enander, "Den postmoderna guden i Lund" (Tidningen Kulturen 2010-10-10), det är ett mycket vackert stycke om Domkyrkan i Lund. Jag var nitton år när jag kom till den lilla staden för min universitetsdebut, nitton år men ändå för blyg för att våga sitta i någon av Domens små valv på dess utsida likt de äldre studenterna när solen sken på. Men förutom en arkitektur fullkomlig är det ingen solskenshistoria Enander vecklar ut. Utan säsongsturisterna slutar kyrkan att vara närvarande, han frågar sig vart de vanliga människorna tagit vägen, sökarna och de i nöd; "Kyrkan har blivit en del av upplevelseindustrin. Vad värre är: de verkar nöjda med det".

Jag lägger märke till att detta är en omtyckt artikel, men jag vet inte om det är för skickligt skrivande eller för att poängen berör. Att utgå ifrån att kyrkan blivit en kommersiell vara är nog troligt, på vissa sätt ledsamt men på ingalunda vis en ologisk utveckling. Jag kan inte låta bli att misstänka att den kyrkliga aktiviteten har förflyttat sig från att vara en masskultur och ut längs leden till finkultur. De flesta av oss dyker upp vid livets början och vid livets slut. Även om vi kunde motverka den här utvecklingen är jag inte säker på att vi borde försöka. Vi skulle kunna tänka oss att populärkulturen faktiskt ökat individens upplevelse av ökad makt, förvirrad flock visserligen men kanske utan önskemål att anställa en herde att leda oss. Vi kan också göra tolkningen att vi ser framför oss en skarp kritik över det som tidigare varit norm.

Kanske har Zygmunt Bauman rätt i konsekvensen av det syndrom som så gott som alla lider av dessa dagar; vi lever mycket exklusivt i nuet vilket gör att den postmoderna människan inte ägnar sig i större utsträckning av frågor gällande vår existens. Eller som Bauman menar, vi tar inte livet på allvar eftersom teve, tidningar, bloggar konstant delar ut information tappar vi perspektivet. Ingen död eller odödlighet, vi bara finns. Nu. Bourdieu skulle antagligen ta denna förändring som positiv då det bekräftar teorin om olika rum, det vill säga att smakförändringar också skapar rörlighet som leder till nya positioner. Avviker människor från kyrkan kommer vi finna dem någon annanstans, en ny normalitet att förstå som folkets kultur. Antonio Gramsci var en av de filosofer som menade att folklig och populärkultur med nödvändighet måste utgå ifrån den kultur som folket själva tyr sig till och uttrycker stark kritik mot intellektuella som värnar om finkulturen och föraktar den folkliga kulturen. Dess motsägelser och reaktionära drag måste accepteras i formandet av politiska strategier.

altKampen mot det normala
Inledningsvis pekade jag ut femtio- och sextiotalisterna som en slags fraktion i kamp mot det normala, jag kan inte ge er bevis men jag har en känsla av att dessa idag håller nycklarna till hur konsten och kulturen ska verka i samhället. De håller det normala och det onormala spektaklet i sina händer. En inneboende del i det hela är naturligtvis ålder som gett dem kunskap, bredare förförståelse och en resa mellan olika sociala positioner. Men jag funderar på om den friare subjektiviteten idag också lämnat många av dem i en slags kulturell kastlöshet. Normal och onormal kan nämligen inte ses som en ren dikotomi, likaså är det inte självklart om finkulturen eller populärkulturen tjänar oss bäst. Vad jag däremot håller för sant är att vår tolkning av kultur är på inga vis spontan. Vår känsla eller preferens kan vara sådant, men tolkningsföreträden bör demaskeras.

För ett tag sedan fick jag höra att min akademiska ton antydde att jag aldrig träffat en konstnär. Jag frågade om en människa inte kan rymma en akademiker såväl som en konstnär, och min egen replik har förbryllat mig. Är jag en av dem som exkluderar eller den som exkluderas? Jag tittar på väggen mittemot mig där en massproducerad IKEA beskuren reproduktion - ja och knappt det - av Gustav Klimts "Vattenormar II" hänger. Skulle jag känna mig bekväm med denna förföriska och sensuella unga kvinna som porträtteras både vacker och makaber, en lustande Lolita i lejonman, om jag inte visste dess socialt accepterade ursprung? Om jag inte visste att tavlan är klassad som normal? Den estetiska sidan av mig tilltalas och den akademiska fyller i, så som jag beskrivit ovan, de olika relationerna jag ser. Ibland går processen säkerligen åt andra hållet också.

Jag minns Domkyrkan i Lund just den dagen, och även om jag satt mig ner en stund hade mitt liv antagligen inte ändrats nämnvärt. Men mina sinnen höll på att byta position, människorna jag såg blev bilden av den normala studenten för vi är inte av nödvändighet fixerade inom kulturen och det är något värt att minnas.
Jag är en person som man knappt kan släppa in i huset innan jag har slukat bokhyllorna och svept musikavdelningen. Det är social information om vilka människorna är, som en stor spännande pusselbit. Men att se andra är också på många sätt en validering av mig, av min egen kulturella och sociala position. Det som för mig är maktutövning är för andra kanske kort och gott tavlor, litteratur eller operetter för att nämna några grenar. Men utan tvekan närmar vi oss konsten utifrån olika förutsättningar och det tycker jag skapar vissa skyldigheter. Inte att vi ska plåga oss igenom upplevelser som inte passar oss, men att vi ska kräva möjlighet för alla att ta del av konsten. För det är bara så vi kan bli bra kritiker till det som inte bara syns och hörs utan till rasslet bakom skynket, vem försöker få oss att se vad.

Och vad hände med elefantbyxorna?
Konst och kultur lider av en förbannad välsignelse som två av de fåtal ord i språkbruket som saknar en egentlig, universell definition. Det är som sagt både bra och problematiskt att ingen enighet råder, istället får vi förlita oss på reaktioner och i all ärlighet på dockmästarna. Det är, i min mening, inget fel med den så kallade finkulturen i sig men den bör avstiga från sin hegemoniska plats - antingen får konsten mer pengar eller så får finkulturen dela med sig bättre. Jag skulle föredra det förstnämnda.

Även om jag nämnt femtio- och sextiotalisterna så är de långt ifrån ensamma i den sårbarhet vår identitet står inför. De är inte heller ensamma om kliet i fingrarna över att få förändra det de sett inte fungerar sitt bästa. Men vi ska inte se det som att vi lämnar en trygghet utan att vi tar tillbaka flera. Vi ska inte vara så rädda att vi går till kyrkan eller en ballettuppsättning, något vi inte visste vi saknade innan någon talade om för oss att det var rätt. För att det är normalt. Även om jag tycker att man borde prova en gång då det kan vara rätt för just dig. Vad jag menar är att vi måste sluta styras av rädsla när vi närmar oss konsten. Vi kan rör oss fritt även om vi kan känna oss obekväma och pinsamma runtom det nya.
Jag får ren ångest varendaste gång jag skickar in något skrivet. Varendaste gång tänker jag att nu, nu har jag gjort bort mig fullständigt och bränt alla broar. Men då får jag väl ta på mig elefantbyxorna och vara som en människa. För det är ett litet pris att betala för att kunna säga att jag är jäkligt trött på levande konstnärer som ska till och tolka sina verk åt mig. Min kritik är ingen konsumtionsvara.

Linda Bönström














Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.