Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | 25 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Cirkeln

Parken är en kameleont. Idag är den lila. Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så ...

Av: Theres K Agdler | 23 augusti, 2010
Utopiska geografier

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

En apologi för det tystade



altI det utplånade inre rummet bär inget eko genom tomheten fylld av syntetisk materie av yttre stimuli. Denna störtflod ständig sinnlig omedelbar skenbar tillfredställelse ger en illusorisk känsla av inre rikedom och kraft och har omärkligt förvandlat oss till konsumenter av "upplevelser" även då vi drar oss undan i retreater, klostervistelser eller pilgrimsvandringar, söker oss själva i olika terapiformer, coachningar eller alternativa rörelser. Vi avsäger oss alla existentiella konflikter och all existentiell nöd.

Allt sådant förskjuts till att bli teknikaliteter, dvs. allt skall ligga i vår kontroll, hur vi skall leva, vilket utseende, vilken ålder, vilken kön, vilka relationer vi skall ha, ingen skall acceptera sitt "öde" än mindre underkasta sig det. Ja ställer på hur våra förlossningar skall ske, när, och vilket kön utseende vilka egenskaper våra barn skall ha, krav på vår egen död, under vilka former hur och när den skall ske. Minskar detta vår nöd och ångest?

Enligt Kierkegaard är det precis tvärtom. Vi skall försöka granska vilket pris vi betalar för denna oftast helt skenbara frihet. Attacken mot det inre, riktar den sig mot detta att vi själva såg och tog ansvar för var gränsen för det möjliga går? I den virtuella världen är givetvis allt möjligt och möjligt omforma i enlighet med våra önskningar. Men på vilket sätt skiljer sig en sådan "verklighet" från de hallucinationerna bygger upp i den galnes universum? Qui bono? Denna fåfängligheternas marknad där vi likt dårar följer de irrbloss den avhumaniserade teknokratiska makten tillhandahåller i sin föregivet "mänskliga" ingenjörskonst.

Det finns ett oerhört betänkligt drag i den svenska tankevärlden. Den att endast en ide´ är gångbar vid varje given tidpunkt. På finska finns ett slanguttryck för en sådan hjärna: "putkiaivot" dvs. en hjärna formad som ett rör där all tankeverksamhet kan ske sig i endast en förutbestämd riktning. Är detta måhända följden av Sveriges födelse som nation framskakad ur Gustav Vasas kappa av ambitioner, maktlystnad och girighet, med reformationen som verktyg och via ett reglemente där statsmakten under Gustavs översyn bytte ut de katolska trossatserna och dess transcendenta regim mot ett mer sekulärt regelverk med en kung som lade sig i allt, var folk skulle bo, vad de skulle äta etc. Även vad de skulle tro, läsa etc. även om detta framställdes som en befrielse. Men välsignelsen bestod i läskunnighetens spridning via läsförhörens obligatorium.

alt Och idag?  Könsneutralitet i alla frågor, feminism och jämlikhet påbjudna paradigm för den som inte vill framstå som bakåtsträvare, intolerant unken och instängd i sina egna fördomar. Men kan frihet "påbjudas" uppifrån? Har USA:s försök att bomba fram demokrati frihet i Irak och Afghanistan utfallit så väl?  Tolerans kan uppstå endast under förutsättningen att all intoleransen bemöts med fasthet och verklig upplysning och argumentation. För att så skall ske behöver vi analys av dess rötter, innebörd och tankebanor snarare än ofta illa grundande moraliserande omdömen och fördömanden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om vi skall kunna bemöta eller ens hantera rasistens bristande förmåga att förstå våra tankebanor, bör vi i vart fall klart förstå hur vi själva tänker och därmed kunna röra oss utanför dennes (och vårt eget) inbyggda tankefängsel. Tyvärr förefaller all analys tunnas ut, verktygen skrotas och alltmer ersättas av lustprincipens lättköpta och ohämmade "tyckande" hit och dit. Denna andliga lättja gör oss i sin tur alltmer mottagliga för manipulation och förförelse, vi förvandlas till maktens kreatur, likt Odysseus besättning på Kirkes ö blir vi svin oförmögna att ta oss ur lustprincipens plågsamma och ständigt krympande circulus vitiosus. Heroinisten, alkoholisten, konsumisten har endast ett bekymmer och en tanke, ett hopp: den obegränsade tillgången.

alt Hur nära har mången gång har i det avgörande ögonblicket, då ett genombrott varit nära den som bar allt vårt hopp fallit för lustans lockelser? Och detta i en tid i sanning långt mer pryd och kontrollerande än viktorianismen på sin tid var. Där fanns den säkerhetsventil dubblemoralen tillhandahöll, det "hemliga" mörkrummet där det dolda kunde framkallas, skildras och gestaltas i biktstolens konfidentialitet, ja senare i psykoanalytikerns dolda av yrkesetik strängt avskilda rum, eller i den konstnärliga gestaltningens fiktiva frizon. Det skenbart helt genomlysta samhället har givetvis inte i längden kunnat acceptera dessa reservat för det individuella, det privata, det intima, utan "avslöjat" dess mer eller mindre mörka hemligheter, ur skumrasket dragit fram diverse ohyra, osnyggheter och ohyggligheter där den rättfärdige kan få utlopp för sin drift via indignationens befriande stenkastning, uppleva snuskets ohygglighet och tillfredställa det mediala offentliga överjagets krav via denna "(sken")helighetens manifestation. Väl så, men allt har sitt pris.

Utforskades sanningen, stärktes individens ansvar i cirkusens offentliga ljus eller i profetens, filosofens och i katakombernas endast dunkelt upplysta kamrar? Var det måhända så att det romerska antika väldet gick under av brist på en förmåga till reflektion som varit det villkor avskildheten, ja integriteten förutsatt, i cirkusens glam, blodsoffer och totala offentlighet?

Jurgen Reeder har i sin bok, avsedd att skapa reflektion, debatt och diskussion " Det tystade samtalet" i ett oemotsägligt logiskt resonemang visat hur makten gick till väga för att tysta det hot den inre rösten utgör. En viss herr Leijonborg påstod sig kunna "läsa innantill" och ansåg sig därmed kompetent att utmönstra allt kunnande, all klinisk erfarenhet; och allt tankearbete som samlats i över ett sekel av dem som följt en av den inre världens största utforskare i spåren. Påminner inte detta om en betydligt skarpare hjärnas, kursoriska läsning av Gamla Testamentet under två dagar, för att därefter avfärda den som "fullständigt oläslig". Vi talar nu om geniet (och antisemiten) Richard Wagner. Kanske en del av den inspiration nazismen sökte och fann i hans verk fått mindre ödesdigra följder. Wagners Parsifal uttrycker nämligen i föga förtäckt form drömmen om födelsen av en variant av kristendom där det "judiska, gammaltestamentliga" elementet avskaffats, roten kapats.

Och nu vill man på samma sätt kapa rötterna i den högst till sitt väsen judiska psykoanalytiska traditionen och frambringa "nyare mer rationella och vetenskapliga" framförallt förenklade teorier där det "mystiska" omedvetna eliminerats.   De enkla förklaringarna är oändligt förföriska därför att de besparar oss tankemöda, än bättre om de spar pengar! Vi säger oss styras av beprövad erfarenhet då vi väljer mellan olika behandlingsformers vara eller icke vara. Detta är i själva verket blott en maskering av ekonomiska hänsyn, och dessa "ekonomiska fakta" som styr oss med en skenbart obönhörlig logik är grundad på teorier som visat sig sämre än slumpen på att förutsäga vad som skall ske.

Apor, guldfiskar, spågummor och astrologer har enligt "beprövad erfarenhet" klarat det något bättre. Bäst tycks slumpen motsvara "verkligheten". Men visst finns det något oemotsägligt i argumentet att pengarna är slut.
Psykoanalysen beskylldes på sin tid för att kunna förutsäga vad som redan inträffat. Och, det var inte svårt att förstå varför Reeders bok bemötts med en nära nog öronbedövande tystnad.

"Felet" eller bristen hos Reeders betydande verk är helt enkelt är alltför lågmält logiskt strängt och därmed oemotsägligt genomförd. Ty Popper lärde oss, enligt värderelativisterna, vilka tacksamt parasiterar på och perverterar varje mödosamt uppnådd sanning att det som inte kan vederläggas inte kan vara "sant". En sådan argumentering kan ju rätt(eller snarare "fel") använd undergräva varje försök att finna någon hållbar grund för vårt vetande. Vi kan konstatera att Poppers kriterium gäller i fråga om vissa närmat naturvetenskapliga teorier, men de kan inte anses gälla t.ex. moraliska imperativ. som: Du skall inte dräpa etc.

altOch att i Hägerströms fördärvliga anda hävda att sådana satser endast är emotiva dvs.  emotionella uttryck har lett till en rättssyn som fört med sig mycket av ondo i den relativism som råder i mycket av rättsväsendet.   Är då följden av detta att det verkligen vore så att vi med Tage Danielson kan konstatera att kategorin "sanning" inte längre finns tillhanda och att den bör ersättas med "sannolikt".

Begreppet "sanning" är väl alltid i hemlighet hatat och utsatt för angrepp. Marxismen som, samtidigt som den avslöjade en mängd obehagliga sanningar om makten (och kapitalet) ersatte sanningsbegreppet med "praxis" öppnade vägen för den värderelativism som blivit norm i den postmoderna världen och gjort oss såväl oändligt vankelmodiga som försvarslösa inför förförelse av och hot från de tvärsäkra självutnämnda experterna på "heliga" sanningar, de som gjort sin lära till ett beläte och en avgud. (dvs. alla former av fundamentalism)

Reeder har av taktiska skäl ödmjukt avstått från att betona såväl sin skrifts vetenskapliga stringens som dess polemiska budskap. Den välbehärskade vreden kan anas endast av den som noggrant tar sig igenom hela resonemanget. Detta förblir därför snarare en esoterisk skrift för dem som redan befolkar katakomberna än för de som yrvakna befinner sig i bländningen av kognitivismens alltförklarande ljus. Borta är hela det ominösa antagandet om det omedvetna, det irrationella, det som aldrig helt kan kontrolleras kartläggas eller förklaras. Det är ju en obehaglig tanke att det finns en instans bortom vårt medvetande, dock samtidigt inom oss, som avgör vad som är rätt eller fel.

alt Psykoanalys, religiositet, andlighet ja kultur och konst förföljs och undertrycks av civilisationen därför att dessa ständigt påminner oss om denna inre röst, och antisemitismen handlar i grunden om detta: att judendomen skapat en osynlig Gud bortom vår kontroll, en som inte kan manipuleras eller bytas ut efter behag... Delvis kan detta även ses i skräcken för Islam även den en semitisk skapelse framsprungen ur samma rot... Mötet med den andre är alltid svårt och mötet med den Store Andre skräckinjagande, med det Andra något som tvingar fram den förändring Superbia och Acedia gör så smärtsam av vi helst undgick den... Världen vore enklare utan judar, araber, alla de andra som ställer krav på oss, ifrågasätter oss kräver och begär något av oss. "Skall jag taga vara på min broder"?

Det egendomliga skedde att psykoanalysen för en tid upphöjdes till en alltförklarande teori, en lära om hela det mänskliga psykets natur, Som så ofta då sker bar detta fröet till splittring, söndring och regress inom sig. Samtidigt som de inre konflikterna inte kunde redas ut därför att rörelsen kände sig och faktiskt var ifrågasatt och hotad utifrån.  Att ställa motståndarens argument på huvudet och därefter via newspeach "besegra" hans "absurditeter" är ett beprövat retoriskt knep i LO; s förkättrade valaffischer där avsaknaden av övertygande resonemang i valrörelsen blev praktfullt illustrerat. Att intentionen på detta sätt blev pinsamt uppenbar berodde givetvis mycket på dess komprimerade och illustrativa karaktär.

Men i långsamma och långvariga processer där avsikten aldrig är uppenbar utan långsamt äter sig in är effekten en annan. Och här kan vi se hur detta skett på ett förödande sätt för psykoanalysen som grund för psykodynamisk teori och praxis. För den som ägnat decennier åt praktik, tankearbete och den forskning, eller utforskning av det mänskliga psyket, både i klientens och i psykoanalytiker/terapeutens eget inre är det märkligt att denna den mest "demokratiska" av alla existerande terapiformer och tankevärldar i en handvändning förvandlats till att dels vara en auktoritär, sektliknande "ovetenskaplig" vidskepelse där KBT står för frihet, jämlikhet och broderskap?! Mig fascinerar det faktum att detta tidsmässigt sammanfaller med det faktum att neurologerna ändrat uppfattning sedan de konstaterat via ny hjärnforskning att det "omedvetna" blivit synligt via magnetröntgen av hjärnan.

altGivetvis öppnar detta upp för betydande kunskapsteoretiska problem: Vad är det vi "ser"? Tyvärr kan man konstatera att neurobiologerna ofta varit betydligt ödmjukare och försiktiga i sina uttalanden än de psykoanalytiker som hakade på neurologins och biologins landvinningar och kallade sig neuropsykoanalytiker.  Det andra är det faktum att det eminenta arbete som snart är fullbordat, översättningen av Freuds samlade skrifter till svenska, gjort psykoanalytisk teori, dess födelse och avgörande utvecklingshistoria fullkomligt tillgänglig för envar, samtidigt nedlägger en minister som kallar sig läskunnig Psykoterapi Institutet och undervisningsministeriet underkänner utbildning till psykoanalytiker som kompetensskapande. Vad Reeder visar är hur detta skett via intensiv lobbying, tendentiöst urval av experter som inget kan eller vet om psykoanalys och via direkt lögnaktigt förfarande och manipulation.

Givetvis har den psykoanalytiska rörelsen inte själv helt rena händer i detta avseende i sitt tidigare agerande, och i det för psykoanalysens verkliga väsen och innebörd helt främmande storpåvliga beteendet kanske en följd av den snedvridning som skedde då de som hade medicinsk utbildning via politikerna tilldelades allt ekonomiskt stöd och därmed makten. De naiva såg inte att detta ingick i den långsiktiga process vars avsikt var att splittra och så småningom eliminera det psykodynamiska synsättet. Vet att jag när jag säger så kommer att anklagas för att vara "paranoid". Tyvärr visar verkligheten att "paranoian" var befogad.

Alla destruktiva initiativ är inte medvetet illvilliga från begynnelsen utan ofta även för förövarna själva dolda eller välmaskerade i de välvilligaste "rationella" avsikter, men oskulden är efemär då konsekvenserna gång på gång påvisats. Av frukten skall du känna trädet. Här talar jag om den dolda aversion som ständigt manifesterar sig på nytt och på nytt mot semiten, antingen han är jude, arab, intellektuell, kreativ, framgångsrik eller fattig, modig eller feg... den andre som via sitt ansikte speglar oss och därigenom ifrågasätter och utmanar oss... Taktiskt var det helt riktigt att ge makten åt den grupp inom rörelsen som hade svårast att förstå vad psykoanalysen verkligen var.

altMakten har aldrig innerst inne kunnat acceptera en teori som ifrågasatte rationalismens och modernitetens, Human Engineerings allena saliggörande effekter dvs. en i den meningen subversiva aktiviteten att ha medborgare som i slutna rum i strängt konfidentiella samtal kunde uttala och undersöka helt inkorrekta tankegångar, sexuella fantasier och annat snusk. Oprah Winnie och dr Phil går bra därför att dessa samtal förs inför öppen rida. Att det individuella, förtroliga och konfidentiella, det vi kan kalla det intima här kan bli förstört diskuteras knappast alls. Den kognitiva terapins form är inte heller i sig konfidentiell utan den kan bedrivas och demonstreras i det offentliga "öppna" rummet tillgängligt för en var.

Frågan är då: kan det existera en inre samvetets röst i ett sådant totalt genomlyst och av individualiserat system. Varför psykoanalysen blev så hotfull att den måste avlegitimeras var väl det faktum att den bemötte varje infall, varje tanke varje psykiskt fenomen, varje dröm, symtom ja vanföreställning som meningsfull och viktig och i detta avseende var psykoanalysen mer demokratisk, mer antiauktoritär mindre normativ än någon annan teori om det mänskliga psyket. Att sedan själva situationen i analysrummet inte på något sätt är "jämlik" rör sig om något helt annat. Varje människa som på allvar genomgått en psykoanalytisk behandling, vilket alla analytiker själva underkastat sig då detta är ett villkor för att bli antagen i utbildning vet detta, hur det känns att lämna ut sig själv till den andre man inte kan se, som sitter upp medan du ligger ner, lämnar ut dit innersta till den som inte själv meddelar dig några personliga förtroenden i gengäld, ja hon vet vilken lång process det är, varför den tar så lång tid och fordrar en sådan intensitet.

Analytikern kommer i detta setting kommer att representera överjaget; först avlägset, opersonligt och därför i det inre skrämmande och fördömande då på analytikern projiceras de egenskaper som jaget inte självt mäktar bära och hantera annat än genom att skapa det neurotiska lidandet och dess avigsida, den hemliga njutningen att hänga kvar i de infantila resterna av driftstillfredställelse, dvs. de infantila incestuösa omedvetna önskningarna och driftsutlevelserna, för att sedan under processens gång växa genom att analytikern dels genom tolkningarna löser upp dessa knutar och bindningar, dels genom att han växer in i det överjag som tidigare präglades av neurotisk rigiditet och stränghet till ett vuxnare, mer plastiskt och tillåtande överjag. Vid andra patologier sker en liknande omfördelning av balansen mellan jag- och överjag. Först då detta skett, då överjagets primitiva tyranni övervunnits, dvs. då de infantila projektionerna av föräldraauktoriteten på samvetet kan samvetets röst ljuda sannare och djupare. Id est: skillnaden mellan det inre och det yttre förtydligas och människan är friare att välja rätt. Överjagets funktion är att hindra oss från att göra det som skadar vårt själv i samhället, samvetet funktion är att varna oss för att handla orätt mot den andre, vare sig med stor eller liten bokstav. Dvs. Överjaget hänför sig i högre grad till det yttra, samvetet till det innersta.

altEn psykoanalys där distinktionen mellan överjag och samvete inte kan ses som olika kvaliteter är ingen sann analys, även om just denna oklarhet varit dominerande under lång tid. KBT kan inte jämföras med detta även om KBT via konfrontationerna med bristande logik, överensstämmelser och felaktigheter i tankegångarna kan ge värdefull hjälp. Problemet är endast att KBT inte har någon teori eller insikt i om vad som verkligen sker i processen, dess karaktär förblir snarast en pedagogik i olika sätt att "tänka rätt". I och med att det omedvetna inte överhuvudtaget existerar annat än som "tankefel" kan inte heller en separation från terapeuten/överjaget ske och den som genomgått KBT har därför ingen möjlighet till samma utveckling av sin egen inre värld. Han förblir ett barn som undervisats och uppfostrats. Personlighetens strukturer blir inte i grunden förändrade på något som helst sätt. Givetvis blir lösningen billigare, behandlingen kortvarigare och mindre krävande för den som genomgår den.

Han/hon behöver ju överhuvudtaget inte ifrågasätta sig själv annat än i fråga om det som "är onormalt och plågsamt" ett missförstånd som rättas till. Så är det då så att det existentiella lidandet, nöden sorgen, spänningarna och förlamningen avskaffats av en teknikalitet som i synnerhet assisterad av olika mediciner . avskaffar den skorrande återklangen av människans dilemma i en värld där njutningen blivit ett imperativ, lyckan reducerad till frosseri i materiellt överflöd och normaliteten är den föreskrivna korrekta livsstilen överlagrad av skentoleransen mot olika sexuella och andra problem som plötsligt blivit rekommendabla efter att tidigare varit förvisade till skumrasket på bakgator offentliga toaletter och andra säkerhetsventiler.

Nu har det hart nog blivit tvärtom. Kärnfamiljen, kärleken och sexualiteten mellan man och kvinna är föremål för ett ständigt krypskytte av dem som anser sig stå för frihet. Att ingen ledande politiker avstår från att delta i Pride, men nästan samtidigt ingen deltar i manifestationen till minne av Förintelsen i koncentrationslägren i Gulag och nazismens läger borde kunna ses som något märkligt, men så är det inte i dagens Sverige.

Samvetet har tystnat inför den av massmedia tillrättalagda version av ett överjag som genomlyser varje vrå i våra själar och obönhörligt visar fram alla brister i vår politiska korrekthet dvs. vi är slavar under det totala hyckleriet. Givetvis kan vi då trösta oss med la Rochefocaulds formulering: "Hyckleriet är lastens hyllning till dygden". Så i någon mening kan vi uppfatta oss som (o)dygdiga. Ansvaret är inte längre vårt eget utan ligger hos den totalt avindividualiserade, opersonliga, kalla omänskliga teknifierade virtuella makten.

 

Oliver Parland

Ur arkivet

view_module reorder

Madame de Staël kommer!

Ryktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2009

Att läsa mellan raderna

Fråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre? Kanske är det så. Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man ...

Av: Ida Thunström | Essäer om litteratur & böcker | 20 augusti, 2009

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | Essäer om konst | 14 augusti, 2008

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 Maj, 2011

När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | Övriga porträtt | 30 Maj, 2014

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 08 april, 2010

Ett ord säger mer än tusen bilder. Men inte alltid

             

Av: Kenneth Rundberg | Bildreportage | 13 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.