Aspekter på religiös tro

Betydelsen av att legitimera en trosuppfattning - en alternativ läsning Paulus gav kyrklig sanktion åt, eller erkände som kanonisk, Habackuk 2:4 i Nya Testamentets kontext, och Martin Luther gjorde samma bibelställe ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 juni, 2012
Essäer om religionen

"Nu var det 1913..."

Ett huvudtema på den bokfestival som hölls i Bath under första veckan i mars var första världskriget vars olika skeden nu kommer att bli ihågkomna allteftersom hundraårsminnena för slagen vid ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 april, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Bad och bibliotek samt tillit

Storuman, vid inlandsbanan, är både ett samhälle och en sjö. Alltså ett stopp på väg söderut och hemåt. Vi har detta år gjort en rejäl norrländsk sväng på 307 mil ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 augusti, 2013
Gästkrönikör

Sixtinska kapellets tak  Foto CCBY2.5

Människan som ögonblicksvarelse sett ur evighetens synvinkel

Marcus Myrbäck om Mellan tid och evighet. Eskatologiska perspektiv i den tidiga kyrkan

Av: Marcus Myrbäck | 10 mars, 2017
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord



altUnder 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då det förmår ge en fördjupad inblick i Japans historia, liksom i kvinnors roll och situation i det japanska samhället.

Den genusintresserade japanforskningen har också börjat inrikta sig på de japanska populärkulturyttringarna. En tolkning av det högra intresset för genusstudier i relation till populärkultur kan förstås i termer av Hilaria M. Gössmanns motivering i sin genusinriktade studie av japanska tv-serier. Hon anser att dessa förmår förse åskådaren med "value that goes beyond mere entertainment. For many viewers [it] seves as a 'significant other' against which they 'develop, maintain, and revise their self-concepts, including perceptions of gender and role-identification'." En sådan motivering bör dock övervägas i varje specifikt fall då det inte per automatik går att förutsätta att populärkultur, så som Gössmann anser, låter avspegla verkliga sociala tendenser.

Ytterligare ett problem är att en övervägande del studier av amerikanskt ursprung, vilket i sin tur, enligt forskare som Thomas Ekholm och Ingemar Ottosson i "Japans historia" menar är en följd av "det nutida USA:s Stillahavsorientering och den mer än halvsekelgamla alliansen mellan de båda länderna" med den följd att "det i mycket är amerikanska japanologers synsätt som blivit normerande för hur vi ser på Japan". En orsak till dominansen, menar Ekholm och Ottosson, är att japanska publikationer sällan översätts och därför inte kommer till allmänhetens kännedom. De bristande japanska språkkunskaperna utanför Japans gränser leder också till att mycken forskning inte når utanför landets gränser, menar de.

altMan bör samtidigt påpeka att inte bara synen på Japan utan även forskningens intresseområde bör förstås som normativ. Den ökning av västerländsk genusinriktning i relation till studierna av Japan som kan skönjas på 80- och 90-talen gynnas på ett lägligt sätt av, som det verkar, tre faktorer: Ett ökat intresse i västerlandet för genusfrågor, ett ökat västerländskt intresse för Japan i och med dess ekonomiska uppsving på 80-talet. Ekholm och Ottosson skriver: "Nationens nya [ekonomiska] tyngd gjorde [på 80-talet] att det uppstod ett starkt intresse för Japan utomlands" samt Japans intensiva förändringsfas under 1900-talets andra halva i fråga om lika rättigheter för män och kvinnor. Startpunkten för ett antal lagstiftningar tog sitt konkreta avstamp i och med den kvinnliga rösträtt som trädde i kraft 1946, men landet hade sedan början av nittonhundratalet sett japanska kvinnorättsrörelser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag skall här försöka ge exempel på japansk teaters potential att spegla japansk samhällsutveckling genom att under en begränsad period titta närmare på teatern som en spegling av japanska värderingar, samhällsnormer och därmed lagstiftning, vilket kommit att sätta Takarazukarevyn i rampljuset, inte sällan använd som exempel i japansk samhällsdebatt.

Japansk teater som spegel för japansk samhällsstruktur och samhälleliga värderingar

I Japan lever idag klassisk teater sida vid sida med västerländska teaterformer. Former som Nō, Kabuki och Bunraku är grannar med, vad det som Anna Greta Ståhle i sin "Klassisk Japansk Teater" skriver, "allt vad Västerlandet har att bjuda av taldrama, opera, balett, operett, musical, experimenterande gruppteater, mixed media och happening". Det bör dock poängteras att denna blandning är ett arv från landets öppning under Meijirestaurationen (1868-1912) då landet, trots sin samtidiga stolthet för det egna och en på många sätt konservativ hållning, tog starkt inflytande från andra länder just i syfte att frigöra sig från framför allt västerländska påtryckningar för att i stället stå på egna ben.

altEn västerländskinspirerad och parallellt existerande teaterform var och är fortfarande Takarazukarevyn, som grundades året efter Meijirestaurationens upplösning av företagaren och politikern Kobayashi Ichzō och som hade sin första uppsättning 1914. Meningen var att öka antalet resenärer och besökare på tåglinjen mot och på badorten Takarazka strax utanför Osaka. Kobayashi såg teaterformen med dess låga priser kongruens med "a middle-class culture organized around new conceptions of family life and leisure activities" som ett sätt att nå de stora massorna och "impart the spirit of a new Japan", det vill säga ett västerländskt inflytande.

Förutom västerländska drag uppvisade Takarazuka dock även tydliga kopplingar till de inhemska klassiska teaterformerna. Med sitt syfte att skapa en teater för det bredare folklagret, återgick Kobayashi till en publik som, enligt Anna Greta Ståhle, de klassiska formerna vid sin uppkomst hade varit ämnade att göra. Den sedan 1300-talet existerande nō var, enligt Ståhle, i sin tidigaste form uppkommen ur en folkligt förankrad gycklartradition, kommen från Kina och ämnad för de bredare folklagren. Allt eftersom denna utvecklades slöt den sig sedan till buddhisttempel för att framföra rituella skådespel och kom slutligen att tillhöra en "högaristokratisk miljö", ett "samurajernas privilegium" (den högsta rangen i Edos klassystem). Idag har nō dock återgått till att vara en i något högre grad lättillgänglig teaterform med bl.a. sina skådespel under högtider, och med en växande intresserade amatörer som bidrar till kunskaperna om såväl nō som kabuki, vilket kan tolkas som att det senaste århundrades kultur, tillgänglig för en bredare publik (i kombination med en förändring i hierarkiska värderingar), i sin tur kan ha utövat inflytande på denna.

Kabukiteatern, framvuxen under Edoperioden, vände sig däremot till folket (köpmän och borgare, som i Edos klassamhälle stod längst ner på den hierarkiska stegen, då inte inbegripet "eta", den grupp som stod utanför klasstillhörighet, till exempel skådespelare) och blev en kanal för "folkliga stämningar och missförhållanden", vilket ibland ledde till spelförbud för denna. Med tanke på Edoperiodens hierarkiska system, ter det sig "naturligt" att också en uppdelning inom teatern, som följde samhällsstrukturen och där kabuki och nō kom att tillhöra olika samhällsklasser, förelåg.

Edoperioden avlöstes alltså av den nationalistiskt komplexa Meijiperioden under vilken "fempunktseden" bl.a. kom att uppmana till nationell enighet till förmån för den tidigare feodala och hierarkiska tillhörighetskänslan, samtidigt som den uppmanade till att aktivt ta intryck av andra länder - som en del av den nationalistiska frigörelseprocessen. Trots att vissa forskare menar att inspiration från västerlandet tillfälligt mättades redan kring 1885 (men tog ny fart på 20-talet) - under varningar för att "landet riskerade bli en kulturell koloni" - kan denna vilja till inflytande inte ha varit helt mättad kring sekelskiftet. Det faktum att Kobayashi på 10-talet satsade på en västerländskt inspirerad musikalform talar mot detta.

Meijirestaurationens nya strukturella samhällsuppdelning kom att fokusera på uppdelningen mannlig/kvinnlig i stället för den tidigare klassuppdelningen. "Strict distinctions between female and male, both in division of labor and deportment, were codified in the Meiji Civil Code, operative until 1947." skriver genusforskaren Jennifer Robertson.

Takarazuka Grand Theater idag och 1913Kobayashi, som i sin teaterform endast tillät kvinnliga skådespelerskor, bröt på ett sätt med den sedan länge existerande traditionen att endast låta män spela teater (vilket bör ha givit ekonomiska utslag då det troligtvis förmådde nå både kvinnliga och manliga åskådarintressenter), men bibehöll samtidigt den enkönade skådespelarmiljö som den traditionella uppdelningen under uppmaning av Meiji byggde på och skrev därmed under på Mejirestaurationens civillag som fortfarande var gällande. På så sätt bibehölls den klassiska teaterns uppdelning, samtidigt som Takarazuka återigen gynnade kvinnliga skådespelerskor och därmed förnyade teatern genom att inom vissa ramar utmana traditionella strukturer. På ett plan samhällsomvälvande, bibehöll han alltså samtidigt både de samtida, men också de djupare traditionella strukturerna och kunde i det specifika politiska klimat som förelåg i Japan vid denna tid alltså finna förnyelsens väg - politiskt korrekt, omvälvande och entrprenörsmässigt.

Precis som kabuki, byggde Takarazukarevyn på inskolning genom utbildning i enkönade miljöer där de äldre (eller övre årgångar) utbildar de yngre. Takarazukas system innefattar hushållsgöromål, medan kabuki endast fokuserar på konstarten. Återigen kan Kobayashis skola ses som en som både flirtar med och bryter traditionella mönster.

Sociologen Ueno Chizuko menar att detta system harmonierar med en förmodern (Uenos benämning på tiden fram till Meijirestaurationen) japansk samhällsstruktur applicerad på landsbygden. Hon pekar på att det i det japanska samhället från denna tid inte bara går att studera uppdelning mellan kön, utan att åldershierarki också måste tas i beaktande. Vid initiationsåldern flyttades ungdomar till särskilda, könsuppdelade, hus för "socialisation" - även innefattande sexuella relationer (med det andra könet), ledda av en "houseparent". Även Robertson använder sig av denna formulering då hon beskriver Takarazukaskolan: "the administration seeks to socialize the young women into a life of discipline and hierarchical relationships". Däremot bör man inte förstå hennes ordval "socialize" som ett som (från skolans sida) avsett att inbegripa sexuell relationsinitiering då hon också skriver att teatern, åtminstone under Kobayashis levnad, var noggranna med att försäkra föräldrarna om att döttrarna inte levde ett osedligt liv.

altSett ur perspektivet "good wife, wise mother", ett uttryck som lyftes fram under Meijirestaurationen, kan man förstå att Kobayashis enkönade skola utan officiell koppling till män kunde uppfattas som ett samhällsstrukturellt hot då den riskerade att gynna kvinnlig homosexualitet, vilket skulle hindra kvinnorna från att bli goda hustrur eller mödrar. Kritiker ansåg också att moderniseringen (västerlandsdragningen) var orsak till homosexualiseringen av kvinnor, vilket truppen och Kobayashi tvingades dementera offentligt i pressen.

Kobayashis syfte var de facto att som döttrar uppfostra skådespelerskorna, i enlighet med devisen "good wife, wise mother", och förbereda dem inför ett liv som gifta hustrur, en roll som han uppmuntrade dem att gå in i. Som gift gick man ur teatergruppen. Genom att spela manliga roller skulle de lära sig att lättare sätta sig in i sin manliga hälft. Tidningsdebatten bör troligtvis förstås som en reaktion på 30-talets kulturklyvning som uppstod mellan motståndare gentemot/bejakare av västerländskt kulturinflytande och där Takarazuka blev ett konkret strukturellt exempel för båda parter att använda sig av i den egentligen politiska argumenteringen.

Det finns även anledning att tolka envägsdebatten som att manlig homosexualitet inte var lika upprörande som kvinnlig homosexualitet. Manligt heterosexuellt utövande ansågs i den politiska debatten vara en bidragande fredsfaktor, varför man kan anta att också manlig homosexualitet troligtvis därför sågs med förmildrande omständigheter, en anledning till varför kabukis enkönade miljö inte debatterades efter uteslutandet av kvinnor och alltför unga män i teaterformen.

Samtidigt får sätter det perspektiv på prostitutionsdebatten under denna tid. Sheldon Garon, som fördjupat sig i de japanska prostitutionslagarna under tidigt 1900-tal, pekar på ett statligt understödjande av legaliserade bordeller och pekar på att premiärministern 1896 (för att inte tappa ansiktet?) öppet förordade legaliserad prostitution genom att säga att kvinnorna prostituerade sig i ädelt uppsåt för att försörja familjen. Även om röster började höras som opponerade sig mot detta, fortsatte röster att understödja prostitution genom att hävda att undertryckandet av den manliga sexualiteten skulle leda till oroligheter i landet och att det var en fråga om att bibehålla freden när den höjd giftasåldern blivit en konsekvens av det västerländska altinflytandet. Sålunda måste debatten ses som en direkt konsekvens av tillåtelsen av kulturella yttre inflytanden, politiskt fattade beslut (Meijiperiodens väg till frigörelse och nationell anda).

Ekholm och Ottosson, författarna till "Japans historia" påpekar också att prostitution var ett sätt att bibehålla friden i krigsleden och ett sätt att undvika krigsvåldtäkter likt dem i Nanjing 1937. (Dessutom användes prostitution som ett japanskt grepp i protektionistisk syfte som ett sätt att skydda det egna landets kvinnor från att bli våldtagna. Genom att offra ett litet antal kvinnor skulle den stora mängden kvinnor skyddas från inkräktares övergrepp.)

I retoriken om den prostituerade spåras sålunda även retoriken om en "good wife", genom utsagan om dennes "upplevda" skyldighet att, likt hustrun, vara en "good wife", men också som ett argument för att bevara freden. På så vis kunde den prostituerade och den goda hustrun inordnas under samma traditionella ädla samhällssystem - i vilket "good, wife, wise motherhood" även efter prostitutionsförespråkandet fortsatte att leva kvar som hustruideal.

Kobayashi verkar i och med skapandet av Takarazuka på ett flertal plan ha sammanfört både moderna och traditionella japanska strukturer utan att för den skull förorda "förfall". På en och samma gång lät han sig influerats av Meijierans uppmaning att ta intryck av västerlandet - vilket gav upphov till en debatt om det västerländska kulturinflytandet som också kan avläsas i debatten om Takarazuka - och under en postmeijisk era kombinera det med en industrialiseringsanda (entreprenörsanda) som mer och mer började få inflytande i det japanska samhället.

Sammanfattning

Då Kobayashi startade Takarazuka måste man troligtvis tillskriva honom entreprenörskapsanda kombinerat med förmåga att kombinera olika epokers traditioner och strukturer och som i hans specifika sammansättning byggde på att bryta den traditionella könsuppdelningen hos publiken för att nå ekonomisk vinst. Samtidigt förmådde han bibehålla sin samtids traditionella sociala uppdelning genom att befästa den enkönade och åldershierarkiska skådespelarmiljön, grundad före och fortsatt under Meijiperioden, för att dessutom kombinera detta med ett västerländskt inflytande. Beaktat att Kobayashi inte endast var entreprenör, utan under en tid också politiker, bör hans användande av teatern även ställas i direkt koppling till hans politiska arbete. Därmed framträder en triangelartad struktur mellan kultur, politik och entreprenörskap.

altDet verkar som att de övergripande dragen hos teater i Japan kan ses som en spegling av det japanska samhällets struktur och specifika sätt att kombinera västerländskt inflytande med dels äldre traditionella strukturer och senare japanska strukturer. 1900-talets kulturyttringar, med Takarazuka som exempel, verkar ha varit lyhörd för samhällsförändringar. Den japanska teaterns förmåga att i olika grad, medvetet eller omedvetet, problematisera samhälleliga könsroller och genusstrukturer genom strukturen i sig kan vara anledningen till att japansk teater ofta får utrymme i samhällsorienterade och genusinriktade japanstudier.

Samtidigt bör det noteras att diskussionerna kring Takarazuka idag har avmattats. Det finns anledning att tro att den avmattade diskussionen om Takarazuka efter 90-talet i sig kan vara en avspegling av en normaliserad syn på kvinnligt enkönade miljöer. Därmed fortsätter troligtvis Takarazukarevyn att vara en struktur mitt i det japanska samhället som förmår vara en reflekterande spegel för i vilken fas det japanska samhället befinner sig. Den debatt som uppstod i det japanska samhället i anslutning till revyns skapelse och tidigare utvecklingsfas har nu avlösts av en relativ tystnad, men denna tystnad kan i sig vara ett slag debattens mätare på ett existerande samhällsklimat och övergripande samhällsvärderingar.

Den senare västerländska genusinriktade forskningen har lägligt sammanfallit med ett ökat intresse för landet samt med en samtidig stark utvecklingsfas i Japan i fråga om jämlikhetslagar, vilket gjorde att man på 80- och 90-talen kunde se en ökning av genusinriktade studier relaterade till Japan.

Det västerländska intresset för japansk populärkultur verkar dock bestå även på 2000-talet. Dess ökade inflytande medför också, som historikerna Ekholm och Ottosson påpekar, "att globalisering inte längre bara [är] liktydig med amerikanisering, utan [kan] sägas främja ökad mångfald". Japan har idag en egen stark populärvetenskaplig bas att stå på utan västerländskt inflytande som norm eller delad bas - i sig en samhällsutveckling värd att notera - och som i sin tur tar över forskarnas intresse då det gäller att studera samhällsnormer och värderingar.

Sett med något mer vanka ögon på vad teatern som institution i form av strukturell enhet kan tillföra till insikten om samhälleliga värderingar liksom till en samhällsdebatt, vore det av intresse att också på den svenska arenan för ett ögonblick lyfta ögonen från enskilda diskuterade ämnen i teateruppsättningar till förmån för diskussionen om teatern som strukturell enhet.

Anna Nyman

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Anikó Bodoni Lind

Simone de Beauvoir och kvinnorna – en feministisk ikon i nytt ljus

Elisabeth Tegelberg om Simone de Beauvoir, Sartre och några kvinnor i deras närhet.

Av: Elisabeth Tegelberg | Litteraturens porträtt | 10 juni, 2017

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 maj, 2013

Litterär liklogistik

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor ...

Av: Benny Holmberg | Essäer | 28 oktober, 2012

Caravaggio, Den helige Franciskus extas 1595. Foto: Paladio

Att leva litteratur eller författaren – ett försök

Kommit att tillhöra den skara som alltid skriver, alltid läser och som, normsammanhang, alltid bär litteraturen/poesin i tankarna. Litteraturen innesluten hela livscykeln, ingen social varelse, med ett förhållningssätt som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 maj, 2015

Oscar Levertin porträtterad av Carl Larsson 1906

Långdistanslöparens uthållighet

Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är inte känd för det korta och koncentrerade formatet. TK:s Ivo Holmqvist har läst hans vidlyftigt innehållsrika memoarer.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 september, 2015

Peter Forsskål

Rätten att kritisera överheten

En av mina idoler heter Peter Forsskål. Han föddes i Helsingfors i januari 1732 och dog i malaria under en expedition till dagens Jemen drygt 32 och ett halvt år ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 22 december, 2017

Emmakrönika XXVII, Den 20 september

Nu årsdag igen för när du kom hit, 20:nde september då. Jag var kär redan, men det var en underbar bekräftelse att få se dig. Jag förstod min kärlek hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 september, 2009

Rörelsens scenkonstfestival

Rörelsens scenkonstfestival (tidigare under namnet Chicken Soup) har hållits en gång varje år sedan 2006 i Malmö. Därmed är den inne på sitt sjätte år, men det kan även vara ...

Av: Malin Horney | Reportage om scenkonst | 06 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.