Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 21 oktober, 2010
Filmens porträtt

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Världen är kall och ödslig

Världen är kall och ödslig Här är Europas kokande gryta av arbetslöshet och elände. Imponerande är det onekligen, men tröstlöst.  Tidningen Kulturens Crister Enander besöker i andanom Karin Boyes Världsstat. Det finns ...

Av: Crister Enander | 02 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 9

 

Av: Håkan Eklund | 16 oktober, 2011
Kulturen strippar

  • Essäer
  • Publicerad:

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation




 

Wilhelm SesemannI vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket marginell, men i gengäld är hans öde oerhört fängslande. Han tillhörde den kända finlandssvenska konstnärssläkten Parland, han var morbror till bröderna Henry, Oscar och Ralf, centrala namn i den svenskspråkiga litteraturhistorien.

Nå, släktens traditionellt kosmopolitiska drag är väl omvittnade, inte minst genom Oscar Parlands fyra böcker digra självbiografisvit, som inleds med Den förtrollade vägen 1953. Ryska, tyska, finska och svenska blandas i en virvlande dans till tonerna av det gamla Europas svanesång. I flera essäer i Parlands bok Kunskap och inlevelse från 1991 ekar morbroderns namn, bland annat som mentor för Henry, vars korta öde (1908-30) dessförinnan i mångt och mycket influerats av poeten Gunnar Björling.

Henry hamnade i en del levnadsproblematik, han hade i själva verket festat runt i sådan omfattning, att föräldrarna beslutat skicka honom till morbrodern i Kaunas, som dåförtiden var huvudstad i Litauen (Vilnius var ockuperat av Polen till 1939) och han tillbringar sitt sista levnadsår där innan han går bort i scharlakansfeber. Vistelsen har en nyktrande effekt på den unge och talangfulle poeten, efter en inledande turné på de rätt dyra krogarna, lugnar Henry ner sig, han tas om hand på alla sätt, får arbete på det svenska konsulatet och invigs i den rätt provinsiella kulturella miljön. Bland annat inspireras han avsevärt av filmkonsten, vilket resulterar i en serie essäer med filmen som motiv.

Vem var då denne Wilhelm (ibland Vasilij, eller Vosylius, beroende på var han befinner sig) Sesemann, inom familjen populärt kallad Onkel Tutti? Han föddes i Viborg, denna karelska pirog av språklig och kulturell mixtur 1884, bedrev sin skolgång i Petersburg där fadern var läkare. Sesemann studerade senare medicin och humaniora, innan ett stipendium medgav en studieresa till bland annat Marburg, där kontakterna med den nykantianska skolan fick avgörande betydelse.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Åter i Ryssland, utexaminerades han och började arbeta, endast avbruten av militärtjänst i första världskriget, som universitetslärare, bland annat i Petersburg och Saratov vid Volga, där han lärde känna formalisten Zjirmunskij.

1923 erbjöds han och accepterade posten som professor i filosofi vid det litauiska huvuduniversitetet i Kaunas (som 1940 flyttades till Vilnius), och där blir han kvar till sin död 1963, med två viktiga, tragiska och avgörande undantag, först då tyska ockupationstrupper stängde universitetet 1943, varvid Sesemann bedrev privatundervisning under förevändning av diverse privata tilldragelser (han bidrog också i rent fysisk bemärkelse 1944 att släcka den eld som hotade att förtära universitetsbyggnaderna), samt arresteringen och förvisningen 1950-56.

Av ödets kända förkärlek för ironi blev alltså Litauen Sesemanns nya hemland och han lärde sig också språket. Under mellankrigstiden reste han mycket, såväl i öster- som västerled. Familjen (frun och två söner) vistades i Paris, men han återvände gärna hem till Finland också. Detta internationella oscillerande kom 1950 att ligga honom till last som ett uttryck för ohämmad småborgerlighet. Efter återkomsten till Vilnius 1956 rehabiliterades han som ende professor och återtillträdde sin tjänst.

Sesemann tillhörde en tydlig europeisk filosofisk och kulturteoretisk tradition med förgreningar i både tysk (via Marburg) och rysk kultur (genom formalismen). Parland visar i sin bok att Sesemann utövat ett bestående inflytande över formalismens utveckling, fr.a. via vännen och kollegan Zjirmunskij.


 

Vilnius universitetSedan några år har ett samprojekt mellan finska och litauiska institutioner verkat för att Sesemann också ska bli känd i en vidare kulturell kontext, bl.a. har man givit ut hans Estetik, en försvarlig och tätvuxen lunta om närmare 300 sidor. Fram till nu har alltså detta öde glömts bort, inklämt som det varit i efterkrigstidens medeltida mörker. En brokig, men intressant monografi över filosofen, Vasily Sesemann: Experience, Formalism and the Question of Being från 2006, skriven av professor Thorsten Botz-Bornstein, med översatta texter av Sesemann och Karsavin, ännu en kollega, har givits ut på samma initiativ.

Sesemanns betydelse för den litauiska filosofihistorien är svår att överskatta, men han var också, enligt professor Leonidas Donskis, som skrivit ett förord till Estetiken, en tänkare av europeiskt snitt, samt en briljant föreläsare. Hans integritet som lärdomsförvaltare beröms likaså, och hans estetik hyllas för djuplodande insikter om klassisk och modern konst ur formella perspektiv.

I ett seminarieprospekt från 2006 beskriver man Sesemann som en spegel för Europas förvirrade situation. Hans egentliga arbetsfält hör kunskapsteorin till, och det är där han bedöms ha haft störst effekt. Han strävade efter att övervinna skillnaden mellan det subjektiva och det objektiva i kunskapsakten, där det förtingligande i betraktandet av ett objekt allt sämre lämpar sig för att komma åt kärnan i objektets väsen. Här finns förstås ekon av Kant och Husserl. Parland skildrar detta analogt med en skådespelare som ikläder sig en roll, med vilken han sammansmälter och identifierar sig. Sesemanns arbete med semiotiken har också uppmärksammats i Finland.

I en annan, nätbaserad källa finner man Sesemanns tankar om den kulturella krisen: "Culture comes to a crisis when the old scale of values falls short in its explanation and estimation of new events and facts, people lose the orientation and meaning of life, and the world becomes a strange, frightening and dangerous place to live. This situation of disorientation and despair can be overcome only by means of the discovery of new meaning, for in this way the dependence of historical events upon the activity of people can be restored." (L. Anilionytė och A. Lozuraitis, The life of Vosylius Sezemanas and his critical realism).

Till sist kan man i Parlands bok dels följa brodern Henrys tragiska slut, där han bokstavligt talat går ur tiden i morbroderns armar, dels Sesemanns gripande brev från lägertiden och den förestående hemresan. Decennier senare kan vi nu till sist välkomna denne viktige filosof hem från historiens förvisning.

Michael Wirth

Ur arkivet

view_module reorder
Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Ryssen kommer! - tre operakvällar på Östersjöfestivalen

Läser man igenom handlingen till Rodion Sjtjedrins opera "Den förtrollade vandraren" är det svårt att inte dra på munnen, värre snömos kan svårligen uppbringas. Klosternovisen Ivan piskar "på skoj" en ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 04 september, 2011

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 23 augusti, 2012

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Monika Orski, dikt

  Monika Orski Datoringenjör och skribent. Bland annat är hon samordnande redaktör för www.noveller.nu. Hennes skönlitterära debutbok kommer att ges ut under 2011 av förlaget King Ink.

Av: Monika Orski | Utopiska geografier | 15 augusti, 2011

Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om musik | 07 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.