Rochester och starka kvinnor

Kanske ringer det inga klockor av igenkänning vid namnet John Wilmot. Kanske inte heller när jag säger att han var 2:e earl of Rochester, och oftast går under just kallnamnet ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 09 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | 15 december, 2009
Kulturreportage

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | 01 juni, 2015
Utopiska geografier

  • Essäer
  • Publicerad:

En bricka i det stora spelet eller John Landquist en kristallisationspunkt i svensk humaniora



John Landquist Litteraturvetenskap hette tidigare litteraturhistoria. Men ingenting har ändrats utöver just namnet. Det är alltfort en vetenskap om litteraturen och dess historia.

Och därmed skulle saken vara klar, kan man tycka. Så trodde i alla fall jag, när jag började studera ämnet och sedan fortsatte fram till disputation. Jag började i Lund för Staffan Björck och fick högsta betyget i fil. kand. och fortsatte i Stockholm fram till disputation 1958. Det senare berodde på att jag bodde i Smedslätten till 7 års ålder och lärde mig älska Stockholm och dess natur och ville tillbaka.

Men det gick inte lika bra. Den ”gamla” professorn Henry Olsson gillade mig nog eller i varje fall mitt ämnesval: ”Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson”. Gösta Berlings saga - ”det är väl vår märkligaste roman?”, sade han, och det tyckte jag också. Men 1956 hade professuren dubblerats, och innehavare av den nya tjänsten hade blivit E N Tigerstedt, som kom från Finland och hade varit professor i Helsingfors. Han ogillade i hög grad avhandlingen och hotade att sätta betyget Ba. Det stannade vid en kompromiss: AB utan docentkompetens.

Men på själva dagen för disputationen, den 15 november 1958, infördes i Aftonbladet en recension av John Landquist, som slutade: ”Han betraktar Selma Lagerlöfs verk som ett kollektivt epos, ett folkepos, i relation till ett landskap. Härom har han haft nya saker att säga, särdeles tillräckliga för en doktorand” (kurs. här).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I stället blev jag två år senare genom Staffan Björck docent i Lund och sedermera universitetslektor där. Men givetvis har jag funderat mycket över varför värderingen kunde vara så olika. Vad gäller Tigerstedt vet jag ingenting om hans finländska bakgrund, men på Wikipedia kan man i alla fall läsa:

Axel Hägerström ”Tigerstedt var känd bland sina kolleger och studenter för sin rika lärdom, sin historiska utblick och sina språkkunskaper, men han var relativt avvisande till de nya idéer som kom att färga litteraturteorin fr o m 1940-talet (t ex "new criticism" och psykoanalytiskt influerade metoder). Hans ansats var idé- och genrehistorisk; som forskare och kritiker utgick han från att litteraturvetenskapen bör sikta till att rekonstruera och levandegöra det författaren medvetet tänkte och byggde upp i sin tid, hans bild av sina verk, inte att lyfta fram det som till större delen var omedvetet eller osynligt för diktaren själv.”

Men det är svårt att tro, att denna inställning inte skulle ha något att göra med vad som i Sverige kallas Uppsalafilosofin. Det avgörande är i varje fall att det är fråga om samma sorts tankemönster. Uppsalafilosofins upphovsmän var Axel Hägerström och Adolf Phalén, och den ställde sig avvisande till allt tal om värderingar och känslor inom filosofin. Och inte bara inom filosofin, för denna inställning spred sig som ringar på vattnet också till andra discipliner, inte minst till litteraturhistorien. Och därmed är vi framme vid ett enormt mönster inom svensk humaniora, där jag och min avhandling bara var en bricka i det stora spelet, och en klargörande kristallisationspunkt är John Landquist.

.Att kartlägga detta mönster är däremot så mycket svårare. Det går inte så bra att tala om två skilda skolor, där varje forskare entydigt kan hänföras till den ena eller andra. Det finns övergångsformer och nyanseringar. Lite bättre går det med en geografisk distinktion: Uppsala-filosofin eller dess avläggare dominerar i Uppsala och Stockholm, dess motsats i Lund. Men det ges naturligtvis undantag här också. Det bästa tycks mig vara att tala om två poler, där varje forskare intar en position mellan polerna, attraherad eller bortstött, hemmahörig eller främmande. Det avgörande är att forskningsläget blir mycket klarare med detta mönster än utan.

Detta stora mönster upptäckte och förstod jag plötsligt häromdagen, inspirerad av John Landquist. Och det skedde med hjälp av en C-uppsats i idéhistoria av Peter Antman ”Att vilja så mycket. En studie i John Landquists filosofi och dess mottagande” (Idéhistoriska uppsatser nr 25, Stockholm 1991). Mottagandet tecknas i kap. 3, som börjar så att säga in medias res: ”Hösten 1899 inledde John Landquist sina studier vid Uppsala universitet. Från början hade han tänkt inrikta sig på litteraturvetenskap. Men bortstött av professor Schücks attityd till litteraturen började han studera filosofi i stället.”

Här är min andra inspirationskälla, Carl Fehrmans välorienterade Forskning i förvandling, ännu tydligare: ”Att bli Henrik Schücks lärjunge funderade Landquist aldrig allvarligt på; för Schücks litterära och estetiska omdöme hade Landquist en högst måttlig respekt, sedan han bland annat i en föreläsning hört honom avfärda Goethes Werther som en av världslitteraturens sämsta romaner.”

Landquist stod alltså vid lejonets kula, men trots att han bara var 18 år hade han det goda omdömet att inte gå in. Men i stället gick han in i den andra och primära lejonkulan, och började studera filosofi. I professor Burman skaffade han sig ”en motståndare av rang”, och när han 1906 gav ut boken Filosofiska essayer, fick den nergörande recensioner av ”filosoferna Karl Hedvall och Hjalmar Meurling. Båda skolade i Uppsala under Anders Burman och ingående i gruppen runt Axel Hägerström”. Han hade stött på Uppsalafilosofin. Och den menade att filosofin var ”en ren vetenskap, likt fysiolog och geologi”. Landquists filosofi, däremot, liknade enligt Burman ”en fjäril som man inte kunde röra utan att det sköna stoffet föll av”.

Fredrik BöökMen Landquist stod inte svarslös, det gjorde han aldrig. Filosofin skall ta sin början i människans problem och inte i abstrakta teoretiska utläggningar, menade han. Filosofin måste ner på jorden. Och människan är alltid kännande och ”hennes objektivitet försvinner när hon förnekar detta.” Han fick hjälp av vännen Fredrik Böök, som i Landquist såg ”en essayistisk begåfning av första slag”, i traditionen från Montaigne. ”Livet visar upp så många sidor och de filosofiska systemen kan endast fånga enskilda bitar av detta. Däremot kan essän (…) fånga livets myllrande rikedom.” Och Böök ser i Landquist en person ”som förmår motarbeta kulturens förflackning”.

Därmed är, kan man säga, positionerna intagna: Uppsalafilosofin och gentemot den de fria(re) tänkarna Landquist och Böök. Men Landquists disputationen 1908 återstår, på avhandlingen med det betecknande namnet Viljan. En psykologisk etisk studie. Burman skrev till Hedvall, att avhandlingen borde rivas i stycken, och båda ville sätta betyget B. Men genom kompromisser blev det Ba. Alla var dock inte nöjda med den bedömningen. Efteråt fick Landquist brev från Hans Larsson, Efraim Liljequist och Vitalis Norström – de två första i Lund, den tredje i Göteborg – som ansåg att betyget var för lågt.

Men därmed var universitetets portar stängda, och Landquist fick söka sig utkomst på annat håll. Han blev en av de mest uppburna kritikerna i landet.

Och ändå återstod, som Peter Antman redovisar, en sista strid. År 1927 lämnade Hans Larsson sin professur i teoretisk filosofi i Lund, och det uppstod en häftig strid med många intriger mellan Uppsalaskolan och lundafilosofin, varvid den senare dock fick respit genom att Alf Nyman avgick med segern. De två sakkunniga från Lund, Hans Larsson och Efraim Liljequist, kompetensförklarade Landquist men satte honom inte i första rummet, och en finsk filosof satte honom i tredje rummet. De båda uppsalafilosoferna, Axel Hägerström och Adolf Phalén, alltså huvudmännen för skolan, inkompetensförklarade honom däremot. Motsättningen kan inte vara tydligare. Brytningen, fanatismen, oförståelsen, trångsyntheten hos de två senare var alltså total. Hårdheten är hela tiden densamma.

Hans LarssonTillsättningen gav upphov till en mängd klagoskrifter. En hette Uppsalafilosofin och sanningen, och bakom den låg enligt Antman Landquist. Den mynnar ut i en rasande kritik: Uppsalaskolan är ”ytterligt dogmatisk och därmed ofilosofisk eftersom den förskjuter allt annat tänkande än sitt eget. Om den lyckas besätta alla filosofiska stolar, kommer det att från universiteten strömma ut ”unga rader av uppstyltade, av en kvasilogisk vrede besatta Erasmus Montanusar, som (…) skola förkunna sin antimetafysiska abrakadabra.”

Landquists senare produktion följer i avhandlingens spår och kan bäst karakteriseras med hjälp av Carl Fehrmans kapitel om Landquist i Forskning i förvandling. Redan 1907 hade Landquist tillsammans med Sigfrid Siwertz i Paris hört Henri Bergson föreläsa, och hos honom återfann han de tankar, som han utför i sin avhandling.

”Liksom för Henri Bergson ter sig för John Landquist viljan som en nyskapande kraft inom människan; viljans och frihetens problem kan, säger han, inte särskiljas. I hela sitt vetenskapliga författarskap genomför Landquist synen på diktskapandet som en akt av frihet eller frigörande. (…) Historien är inte eller inte främst en serie citat utan en serie innovationer. – Med utgångspunkt från denna åskådning kom Landquist att göra front mot det mekanistiska synsätt på diktskapelsen, den i associationspsykologien grundande påverkningsmetod som kring 1910 ännu dominerade svensk litteraturvetenskap.” (Fehrman s 84)

De stora resultaten kommer sedan i böckerna om Fröding 1916: Gustaf Fröding: en psykologisk och litteraturhistorisk studie och om Geijer 1954 Erik Gustav Geijer : hans levnad och verk men kanske framför allt i den storartade Människokunskap : en studie över den historiska och den konstnärliga kunskapen från 1920och hans Tankar om den skapande individen från 1970.

Selma Lagerlöf var medveten artist, skrev inte ”ur sitt hjärtas enfald””Mot alla de åskådningar av äldre och yngre datum som förnekar individens roll i historien, mot alla dem som vill förklara historien som ett mekaniskt förlopp eller som en biologiskt bestämd och därför förutsebar process, gör Landquist front. (…) Förändringarna i historien åstadkoms inte av den blinda slumpen utan av den produktiva intelligensen. Kulturen har utvecklats språngartat, genom oväntade upptäckter, oförutsebara uppfinningar, litterära och konstnärliga innovationer. (…) åter och åter argumenterar Landquist mot dem som vill förklara människan som en passiv produkt av arv och miljö. Själva miljön är passiv, kan bara ge en Aufforderung zum Tanz; miljön dansar aldrig själv.” (Fehrman s 93)

Så går det alltså till. Jag känner förvisso igen mig. Samma dogmatism, fanatism, oförmåga att förstå mötte mig från dem som tänkte analytiskt, mekaniskt, deterministiskt. Det finns inget att be för.

Landquists fall är särskilt lärorikt, därför att han rörde sig inom både filosofi och litteraturhistoria och kom i kontakt med både Uppsala och Lund. Han blev genom sin självständighet och stridbarhet en kristallisationspunkt, en prövosten, för maktspelet inom svensk humaniora. I motsats till mig hade han omdöme nog att backa ur Schücks litteraturhistoria, medan jag intet ont anande tog min plats på seminariet i Stockholm. Men jag och min avhandling blev bara en bricka i det stora spelet – det förstod jag, tack vare Landquist (och Antman), efter 56 år.

ur sitt hjärtas enfaldLandquist räddade sig genom sin duglighet som kritiker. Jag räddades till Lund av Staffan Björck, och i dag kan jag undra om det inte var en medveten korrigering gentemot Stockholm och Uppsala. I varje fall kände jag mig hemma i Lund och förstod att jag aldrig gjort det riktigt på seminariet i Stockholm. Inte minst Hans Ruins demonstrativa vänlighet var välgörande och skvallrade om att vi hade likartade erfarenheter av Tigerstedt; han från Finland.

Jag disputerade 50 år efter Landquist och i litteraturhistoria i Stockholm och inte i filosofi i Uppsala, och förhållandena var naturligtvis lite annorlunda. Och ändå inte. Genom Tigerstedt som ny representant för det fanatiska analys- och reduktionstänkandet och kolleger i min egen generation, som Thure Stenström i Uppsala och Magnus von Platen, Inge Jonsson och Kjell Espmark i Stockholm, som visade sig tänka lika enkelt och ensidigt, var maktförhållandena ändå likartade. Alla de formidabla dumheter, som jag har redovisat i Litteraturvetenskapen vid en korsväg (s 47-69) och i Mot en ny vetenskap, (s 17-27 och 135-144), härrör från deras dogmatiska tänkande.

Det är, tycker jag, särskilt bedrövligt för Stockholm. Man kunde ha tänkt sig, att storstaden skulle ha fostrat en annan miljö än den inkrökta, självgoda på ett seminarium. Men nej, den akademiska världen är sin egen, och här frodas samma fördomar på olika håll. Samma inskränkthet och trångsynthet, som ytterst nog vittnar om en särskild människotyp.

En fördjupning och breddning av det avhandlade kan man få, vad gäller litteraturhistorien, i Fehrmans bok, och vad gäller filosofin i Svante Nordins Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin. Men det är inte det det gäller här utan i stället lärdomarna från Landquists och mitt fall. Till den ändan ska jag här avsluta med ett aktstycke, som gäller både honom och mig, nämligen den recension av min avhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson, som han publicerade i Aftonbladet på själva dagen för disputationen den 15 november 1958, fem dagar innan Selma Lagerlöf skulle ha blivit 100 år.

Det är en lysande recension: Landquist uppvisar en underbar förmåga att gripa och hantera bokens helhet och väsenskärna, som visar just vad som fattades hos hans motståndare, delens och mekanismens företrädare. Jag har haft tusen mödor med att kopiera och transformera texten, och resultatet är långt ifrån perfekt. Men jag ville om möjligt behålla autenticiteten, och läsbart är det trots allt.

.

 

Erland Lagerroth

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

Foto: Guido Zeccola

Svenska jordgubbar

Så var det då åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. Jordgubbar från fjärran land som olagligt säljs som svenska på den svenska marknaden. Se upp så du ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 06 juni, 2016

Om det katolska bidraget till den europeiska civilisationen

Marcus Myrbäck om Thomas E. Woods Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.