Narkissus i Pompeji

Valsäng och Hälleviksstrand

I mitt universum överlappar alla kronologier och geografier varandra. I mitt universum, som i Modianos och Prousts, är varje minne förbundet med en plats. Och varje verklig plats förknippad med ...

Av: Carsten Palmer Schale | 16 oktober, 2015
Gästkrönikör

STATSKUPPENS TEKNIK

SEXTONDE KAPITLET I början av 1930talet gavs ut i Frankrike en bok Statskuppens teknik av journalisten och författaren Curzio Malaparte. Mussolini tyckte om boken men gav alldrig tillståndet att publicera den ...

Av: Curzio Malaparte, Översättning Torbjörn Elensky | 30 november, 2009
Reportage om politik & samhälle

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | 25 september, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Fotballkultur

Normal 0 21 false false false MicrosoftInternetExplorer4 Mennesker har en hang og trang i seg til å framheve at visse aktiviteter er betydningfulle ved at de aktiviteter det er ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 november, 2009
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Chaplin och hans skugga



Charlie ChaplinDet händer inte ofta att en bok håller mig fången timmar i sträck tills jag läst ut den. Men Charles Chaplins My Autobiography gjorde det när den just hade kommit. På ett halvt sekels avstånd minns jag bättre platsen där jag läste den – en villa i en lummig förstad till Plainfield i New Jersey, en av de första dagarna i september 1964 – än vad som stod i boken. Jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte att den första hälften var bäst, den som handlar om hans tidiga svåra år i Londons slum. Fadern försvann tidigt, och han och den några år äldre brodern Sidney fick klara sig själva medan deras mor Hannah i omgångar var intagen på mentalsjukhus.

De senare avsnitten i självbiografin är mera tillrättalagda när de förtiger en hel del pinsamheter. Det framgår av David Robinsons encyklopediskt innehållsrika Chaplin: His life and Art som är den hittills mest omfattande levnadsteckningen – det finns ett par hundra andra. En annan bok som stått sig bra är Lars Forssell Chaplin, ett kort inkännande porträtt av en besläktad själ. Lagom till hundraårsminnet av Chaplins debut som filmregissör har Peter Ackroyd nu skrivit en fascinerande bok om honom, mycket längre än Forssells men mycket kortare än Robinsons: Charlie Chaplin (Chatto & Windus, London 2014).

1914 kom Chaplins första egna film, och sedan gick det raskt. Bara under det året hann han med ytterligare 35 stycken, visserligen korta. Hans berömmelse spred sig blixtsnabbt över världen. Nästa år var han redan världens mest berömda människa, påstår Ackroyd, en 25-åring som var fylld av lika delar hävdelsebehov och självöverskattning: ”Jag är känd i delar av världen där man aldrig hört talas om Kristus.” Lenin hörde till hans beundrare, och Debussy upptäckte redan före filmtiden Chaplins fenomenala känsla för rytm och hans musikalitet – han komponerade alla melodier till sina spelfilmer.

En röd tråd  i Ackroyds summering av liv och verk är kontrasten mellan den älskvärda rollfiguren med spanskrör, vida byxor och plommonstop som räddar barn och fallna kvinnor, och mannen bakom rollen som ofta och kanske oftast var en riktig svinpäls. Skandalerna var många kring hans affärer med mycket unga flickor, helst tonåriga, de faderskapsmål som han drogs in i, och flera stormiga äktenskap. Så träffade han dramatikern Eugene O´Neills vackra dotter Oona som var 36 år yngre. De var gifta till hans död. Han krävde att hon ständigt skulle finnas vid hans sida, med påföljd att hon drack för mycket (hon hade att brås på, hennes far var alkoholist som så många av hans författarkolleger). Och han var inte sällan en skräck för sina många barn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ackroyd har en hel del att säga om hans relation till flickor och kvinnor. Han skröt med att ha legat med mer än tvåtusen av dem även om Georges Simenon hade gjort det med mångdubbelt fler, om man får tro honom själv – i båda fallen ska det nog tas med en del nypor salt. Den tidlöst vackra stumfilmsstjärnan Louise Brooks var en av dem som utsattes för hans sexuella attacker, Ackroyd återger en burlesk episod om det. Den mångmördande sol-och-vårare Monsieur Verdoux, den cyniske huvudpersonen i en av hans bästa filmer, är driven av sentimentalitet men lika mycket av kvinnoförakt. Det är en av hans riktigt stora roller. Den filmen var för bitter och mångtydig för att gå hem i USA, men i Europa förstod man att uppskatta den.

Chaplin var svår att leva med, kan man läsa sig till. Efter hans död på juldagen 1977 stal gravplundrare kistan och ringde Paulette Goddard, en av hans tidigare fruar och minnesvärd i filmen Moderna tider. De hoppades på en häftig lösensumma: ”Vi har Chaplin!”. Men tji fick de: ”So what?” sa hon, och bröt samtalet. Hon hade då bakom sig ett mycket mera lyckligt giftermål, det med Erich Maria Remarque som på ett helt annat sätt än den maniskt självupptagne Chaplin befann sig på samma våglängd. Chaplin var noga med att ha allt under kontroll när han spelade in sina filmer och kunde vara obehaglig och arrogant mot personal och medspelare, det verkar vara mer regel än undantag. Han kunde som perfektionist låta spela in samma scen trettio-fyrtio gånger innan han var nöjd, bland annat den där den blinda blomsterflickan i Stadens ljus ger luffaren en bukett.

Så blev den också en av hans betydande långfilmer, om än inte riktigt lika bra som Guldfeber där Chaplins tidiga erfarenheter från pantomimer på engelska music halls kom till nytta, och inte riktigt lika intressant som satiren mot Hitler i Diktatorn. Likheterna mellan honom och Chaplin är slående. Båda var födda i april 1889, deras fäder var suputer, deras mödrar hade nervösa besvär (och många skäl till dem). Båda var suveräna estradörer, båda var despoter, båda var korta i rocken. Hitler såg Diktatorn vid ett par tillfällen vid privata visningar. Man kan undra vad han tyckte om den profetiska scenen där Hynkel bollar storhetsvansinnigt med en jordglob tills den spricker.

 Ackroyd kommer också in på hetsen mot Chaplin i Amerika under McCarthy-tiden när han skälldes för kommunist, en pinsam tid i Hollywoods historia. Han var ett geni både som regissör och skådespelare och klarade av övergången från stum- till ljudfilm genom att vara sparsam med replikerna men generös med musiken, men samtidigt var han en dysterkvist som läste Schopenhauer. Han var svår att samarbeta med och monoman i det mesta han företog sig. Barndomens trauman lämnade ärr i själen, han var ständigt rädd för att bli ruinerad och skräckslagen för att han skulle bli vansinnig som modern.

Hans omvittnade sparsamhet som gränsade till snålhet bottnade i hans ständiga skräck för fattigdom och ekonomisk ruin, grundlagd under hundåren i London. Han var förutseende när han skrev över sina tillgångar på Oona i tid innan hetsen mot honom för oamerikansk verksamhet drog i gång. Så kunde de föras över till Schweiz där han tillbragte resten av livet, nära granne med Vladimir Nabokov (fast om de träffades så har det inte satt några spår). Mot slutet åstadkom han allt svagare filmer, och hans sista svaga år var nog inte så roliga.

Den ständigt skrivande Peter Ackroyd har bakom sig ett stort antal böcker, levnadsteckningar, romaner, stadsmonografier och litterär kritik. Det märks att han skrivit en bred biografi om Dickens och en stor bok om London och floden Thames - liksom i Chaplins egen självbiografi är avsnitten i Ackroyds bok om uppväxten i London de mest läsvärda. De tidiga åren i Hollywood hos Mack Sennets Keystone Corps, före hans regidebut, liksom de senare med turbulensen kring alla trassliga affärer med kvinnor och den offentliga förföljelsen under femtiotalet blir lite summariska, och filmanalyserna kunde varit mera utförliga även om de är bra.

Hursomhelst övertygar hans huvudtes att filmfiguren Charlie Chaplin var en spegling och skuggbild av personen Charles Chaplin: ”As Chaplin became more powerful in life, Charlie became less assertive and more subservient. As Chaplin incurred the wrath of the public for his philandering, Charlie became less libidinous. Chaplin became a millionaire while Charlie was always impoverished. Chaplin was a dedicated and professional film-maker, whereas Charlie could settle down to no employment. Charlie was Chaplin´s shadow self.”

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder
Violinisten Lisa Batiashvili, Foto Sammy Hart

Succé för Lisa Batiashvili och Stockholmsfilharmonikerna

En av de senaste årens mest omskrivna unga violinister, Lisa Batiashvili, framträdde i slutet av oktober på konserthuset i Stockholm som solist i Anders Hillborgs andra violinkonsert – som härmed ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 08 januari, 2017

Illustratör: Signe Collmo

Duva med olivkvist – en fredssymbol

Fredsduvan med olivkvisten i munnen är en av våra mest kära symboler. Men varifrån kommer den egentligen?

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 08 juli, 2015

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 maj, 2014

Slakt eller pånyttfödelse? En ångestfylld julbetraktelse

Jesus födelse och hela den kristna julberättelsen omges i vår tanke av en lust att existera i ett rättfärdigande ljus omgivna av enkelhet och sann livsbejakelse och som ett uttryck ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 24 december, 2012

Dr Krabba 3

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 20 oktober, 2011

Ondskans blommor

Ondskans blommor - tidlösa örter eller moderna hybrider? Osedligt, amoraliskt, skandalöst! Då Charles Baudelaires diktsamling Les Fleurs du Mal utkom 1857, skapade den stort rabalder. Faktum var att författaren till och med ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2007

Intervju med Anna Clementi

Anna Clementi är en mångfasetterad sångerska. Från klassisk opera till extrem experimentalism visar hon ett brett spektrum av vokala ekvilibrismer som liknar ingen annan. Anna har nyss givit ut en ny ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 12 mars, 2012

Åren går, skriftställarens ord består. Jan Myrdal vs verkligheten

'Homofob' och 'diktaturkramare', har han kallats, 'ett gubbslem' som sticker ut 'gubbsnoken' i debatten och 'fladdrar med dubbelhakorna' är andra icke särskilt kärleksfulla omdömen. Jan Myrdal, en skrivande europeisk intellektuell som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 06 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.