Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | 03 oktober, 2016
Gästkrönikör

ur Processen av Orson Welles

Sagolandet

Guido Zeccola om sommarens kulturföljetong.

Av: Guido Zeccola | 31 juli, 2016
Kulturreportage

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | 20 april, 2014
Konstens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Håll koll på Estland!



Den 20 augusti 1991 förklarade Estland sin självständighet från SovjetunionenDen 20 augusti är det 24 år sedan Estland återfick sin självständighet efter 57 år av sovjetisk ockupation. Denna tycks fortfarande vila på en skör tråd. Därför är det viktigt att detta grannland inte glöms bort i mediebruset. Den 4 juli hölls den femte fria, men i ordningen tjugosjätte Sång-och dansfestivalen i Tallinn, en institution som 2003 blev uppförd på UNESCOs lista över världsarv. När jag den här gången åkte dit med båten slogs jag av hur lite detta märktes där och hur lite man i Sverige känner till detta fantastiska evenemang som ända sedan 1869 har hållits i stort sett vart femte år. Första gången var den en nationell manifestation inom det tsarryska väldet. Med i repertoaren fanns då den sång som 1920 blev det självständiga Estlands nationalhymn. Under sovjetockupationen mellan 1944 och 1991 var den förbjuden tillsammans med andra fosterländska sånger. Däremot hölls sångfestivalerna även då, i stället med tillskott av körer och sånger från ”broderfolken”.

Årets tema var ”Tidens beröring och beröringens tid”. Och det var många sånger som berörde och rörde till tårar, särskilt andra dagens huvudnummer ”Beröring”, en tonsatt dikt av den unga poeten Kristiina Ehin. Det är något alldeles speciellt att höra en samlad kör på mellan 20- och 30.000 sångare unisont sjunga uppe på tribunen och samtidigt vara en av de ca 100.000 åskådarna i sluttningen mittemot. Och att på olika torg och restauranger under natten få höra spridda körer spontant ta upp en tonsatt dikt.

Med Kristiina Ehins ord: ”Berör mig med din heta kind/ (…) Känner du hur de himmelska vägarna/ står öppna för oss, när vi samlas, får krafter,/ lämnar alla besvär och sjunger?”

Systrar kring ÖstersjönTrots alla shoppingturer och turistströmmar till olika spaanläggningar från grannländerna, tycks ändå Estland och dess historia vara ett blankt ark i de flesta svenskars kunskapsbank. Och trots att Estlands historia då och då repeteras (senast i Understreckaren ”Estlands jord är fylld av gömda minnen” i Svd från den 18 aug 2012 av Mats Burström) kan man fortfarande få höra om estnisk ”fascism” från mellankrigsåren, ouppklarade judeförföljelser under den tyska ockupationen och förtryck av ryska minoriteter i dagens Estland. Samma tongångar som idag används av dagens Ryssland i Ukraina känns igen från det tidigare Sovjetunionens propagandamaskin mot Estland, en effektiv smutskastning som trängt in och levt vidare i nordiska grannländerna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kan man läsa om i den estniska författaren och filmaren Imbi Pajus aktuella bok ”Systrar kring Östersjön” i smidig översättning av Heidi Granqvist (Atlantis 2014). Paju har även gjort en film med samma titel, där dessa ”systrar” har en mer framträdande roll. Det rör sig om finska lottor och estniska hemvärnskvinnor som före andra världskriget hade täta kontakter över Finska viken, samlades i en fredsbevarande rörelse som försökte avvärja kriget, utbildades i sjukvård och skapade ett försvarsnätverk, men senare i stället blev brännmärkta som ”fascister” av den sovjetiska propagandan, en stämpel som dessa rörelser fått leva med sedan dess. I filmen låter Paju två av dessa ”systrar” återses efter att i nära femtio år varit åtskilda av järnridån och minnesbilder varvas med historiska klipp. I boken tar hon ett större grepp om historien och gör upp med en del fördomar om Estlands förra självständighetsperiod som fortfarande kan höras uttalade framför allt i Finland, men även Sverige.

Tidigare har många minnen från ockupationen, kriget, motståndet och deportationerna varit förtigna, för att inte säga förbjudna att ta upp i Estland, man har förträngt dem, som också titeln på Imbi Pajus förra bok anger: ”Förträngda minnen” (Atlantis 2007, öv. Heidi Granqvist). Den bygger på arkivarbete och intervjuer med två faktiska systrar, Imbis mor och moster som båda deporterades till Sibirien. När den kom ut skrev Dag Hartelius en Understreckare: ”Minnesarbete gör upp med lögnens epok” (21 nov. 2007). Han säger om den:

”Det går att läsa ’Förträngda minnen’ på flera sätt. (…) de tre perspektiven – historien, levnadsödena och de psykologiska resonemangen – vävs samman bit för bit”. Detsamma skulle man kunna säga om ”Systrar kring Östersjön”. Men här ligger fokus ännu mer på den senare okunskapen om dessa perioder och fördomar som fortfarande kolporteras och underblåses från Moskva.

Biskopsborgen i KuressaareLika obemärkt som den unika sångfestivalen har passerat i de Nordiska länderna, lika okänt tycks Baltikum än idag vara för många. Fortfarande kan man se de ”baltiska länderna” buntas ihop till en enhet, med samma språk, samma antal judar och dito behandling av dem under mellankrigstiden och med samma förhållande till den stora grannen. Imbi Pajus ”Systrar kring Östersjön” ger viktig information om dessa frågor. Det är fråga om olika språk, religioner och kulturer. Om man tänker sig litauer som polacker och ester som finnar, kanske man kan få en bild av skillnaderna. Paju citerar en artikel ur den engelska tidskriften ”The Jewish Chronicle” från 1936: ”Estland är det enda landet i Östeuropa där judarna tillåts leva i fred och det inte förekommer någon diskriminering från vare sig statens eller folkets sida. I skarp kontrast till de övriga baltiska länderna har minoriteterna här kulturautonomi”. Som en följd av denna inrättades t.ex. en professur i judaistik vid universitetet i Tartu 1934 och när Estland blev självständigt 1918 fick judarna fullständiga medborgerliga rättigheter. Att det i förhållande till de andra baltiska länderna bara fanns ett litet antal judar i Estland och att tyskarna fraktade dit dem från andra länder till nyinrättade läger är en annan historia. Liksom att det bland de 167 ”balter” som utlämnades från Sverige till Sovjetunionen 1945 bara fanns 7 ester, medan Sovjetunionen också krävde ”repatriering” av alla de andra flyktingarna, något som Sverige inte gick med på, däremot sändes en hel del flytkbåtar tillbaka, såsom ”sovjetisk egendom”, vilket man bl.a. kan läsa om i en mycket utförlig avhandling av Carl Göran Andrae, ”Sverige och den stora flykten från Estland 1943-1944” (Uppsala 2004).

Sedan arkiven öppnats har minnesarbetet tagit fart, även i Estland. Det är inte bara den finska författaren Sofi Oksanen som har börjat forska i dem, utan även många författare inom landet har satt igång med att ifrågasätta och undersöka sin egen historia, den propaganda de varit uppfödda med, de förtiganden de levt med. En prominent figur i den estniska litteraturen idag är Ene Mihkelson, som med sina stora romaner Ahas Veeruse uni (Ahaverus sömn, 2001) och Katkuhaud (Pestgraven 2007) envetet borrande i tidens trasiga tand tar sig ner genom historiens avsatser. ”Pestgraven” startar med utgrävningarna i centrala Tallinn, där den s.k. Bronssoldaten hade placerats av ockupationsmakten för att hedra de fallna ryska soldater som ”befriat” Estland från fascisterna. Vi minns vilket rabalder det då orsakade bland den ryska minoriteten, underblåst av ditsänd Putin-Jugend, men sedan minnesmärket förflyttats till en mer passande kyrkogård i utkanten av staden har det blivit tyst kring detta. Mihkelsons utgångspunkt är personlig, den bottnar i traumat att vara dotter till ett par som gick med i motståndsgerillan, de s.k. ”Skogsbröderna”, en far som blev arkebuserad och en mor som, när hon kröp fram ur skogen inte ville kännas vid henne, och att ha vuxit upp hos en moster, som kanske var den som angav föräldrarna. Hon arbetar sig fram genom arkiven och historien till den egna smärtpunkten, men i stället för att blottlägga den och dra upp den i ljuset döljer och gömmer hon den i den polyfona komposition som är hennes kännemärke. Det är kanske hennes komplexa berättarstil som har gjort att hennes böcker ännu inte nått hit över Östersjön.

Det är förstås ofta språket som ligger i vägen för att estniska författare ska bli kända i Sverige. Det var lättare för svenskarna att bekanta sig med Nelly Sachs än med Marie Under när båda levde i exil i Sverige. När Marie Under bland esterna var den stora nationella författaren, särskilt före och under kriget då diktsamlingarna kunde ha titlar som ”Gnistor i askan” eller ”Med bekymrad mun”, och när hon var en sammanhållande modersfigur eller drottning i exilen, så levde hon tämligen okänd bland svenskarna i Stockholm ända till 1980 när hon dog 97 år gammal. Samtidigt var hon sedan sin flykt 1944 persona non grata i Estland, hennes dikter förbjöds, hennes namn nämndes inte. Poeten Jaan Kaplinski blev förhörd av KGB, när han som yngling hade kopierat ditsmugglade dikter av henne. Nu har en stor biografi om henne kommit ut i Estland och USA, skriven av Sirje Kiin.

Dikt har alltid stått högt i kurs i Estland, sång och dikt har hållit folket samman under många främmande ockupationer. Nationalkänslorna tar sig uttryck i sång och dans: en nationell manifestation utan tanks och militärparader, precis som när omvälvningsprocessen fick heta ”den sjungande revolutionen”.

Esterna har alltid räknat sig i släkt med finnarna och velat ta del av den nordiska gemenskapen, särskilt som Estland en gång i tiden också tillhört Sverige. Kanske kan fler böcker, som gör att Estland kommer närmare, hitta vägen till de svenska förlagen och kanske kan fler svenskar ta sig över Östersjön till nästa sångfestival om fem år. Imbi Paju skriver om strävandena med att skapa ett Fennoskandiskt förbund efter första världskriget, som bl.a. stupade på bristande intresse från Sveriges sida. Kanske kan ändå sången och litteraturen bilda en bro över till ett land som ligger så nära. De två böcker av Imbi Paju som finns översatta är ett steg på vägen att lära känna en historia alldeles inpå knutarna och förstå ett grannland på dess egna villkor, förbi all stormaktspropaganda.

Enel Melberg

Ur arkivet

view_module reorder

Om smak, dialog och estetik

Syftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 oktober, 2011

En jämförelse och tolkning av Roy Lichtensteins Look Mickey! (1961) och Artist's Studio…

I mars for jag till Tate Modern i London för att titta på utställningen Lichtenstein: A Retrospective, vilken pågick 21 februari-27 maj 2013. Det var första gången jag har haft ...

Av: Den arge konstvetaren | Essäer om konst | 28 juli, 2013

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | Essäer | 23 februari, 2014

Den minglande amerikanen

Det var när jag stod i boardingkön på Keflavik klockan fem på kvällen isländsk tid som jag hörde det. Inte var det första gången jag hörde den nordamerikanska rullande engelskan ...

Av: Jana Rüegg | Resereportage | 11 december, 2011

Lindsay Bottos,

På trolljakt i samtidskonsten

Troll. Nej, det är inte John Bauers sagotroll som står och lurar bland träden i den svenska skogsidyllen som jag tänker på, utan på nättrollen. De som sprider sina hatiska ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 oktober, 2015

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 15 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts