Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Marcellos död av Bo Bjelvehammar

Allt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och ...

Av: Bo Bjelvehammar | 13 oktober, 2014
Utopiska geografier

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades ...

Av: Alexander Sanchez | 30 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

 Annalisa Ericson och Nils Poppe i Blåjackor

Den Store Nils Poppes internationella genombrott

Blåjackor har kallats både den bästa svenska filmen och den roligaste svenska filmen --- och dessutom den största teatersuccén. En succé som gick via Frankrike, Danmark och England och tusen ...

Av: Belinda Graham | 02 november, 2016
Essäer om film

  • Essäer
  • Publicerad:

Håll koll på Estland!



Den 20 augusti 1991 förklarade Estland sin självständighet från SovjetunionenDen 20 augusti är det 24 år sedan Estland återfick sin självständighet efter 57 år av sovjetisk ockupation. Denna tycks fortfarande vila på en skör tråd. Därför är det viktigt att detta grannland inte glöms bort i mediebruset. Den 4 juli hölls den femte fria, men i ordningen tjugosjätte Sång-och dansfestivalen i Tallinn, en institution som 2003 blev uppförd på UNESCOs lista över världsarv. När jag den här gången åkte dit med båten slogs jag av hur lite detta märktes där och hur lite man i Sverige känner till detta fantastiska evenemang som ända sedan 1869 har hållits i stort sett vart femte år. Första gången var den en nationell manifestation inom det tsarryska väldet. Med i repertoaren fanns då den sång som 1920 blev det självständiga Estlands nationalhymn. Under sovjetockupationen mellan 1944 och 1991 var den förbjuden tillsammans med andra fosterländska sånger. Däremot hölls sångfestivalerna även då, i stället med tillskott av körer och sånger från ”broderfolken”.

Årets tema var ”Tidens beröring och beröringens tid”. Och det var många sånger som berörde och rörde till tårar, särskilt andra dagens huvudnummer ”Beröring”, en tonsatt dikt av den unga poeten Kristiina Ehin. Det är något alldeles speciellt att höra en samlad kör på mellan 20- och 30.000 sångare unisont sjunga uppe på tribunen och samtidigt vara en av de ca 100.000 åskådarna i sluttningen mittemot. Och att på olika torg och restauranger under natten få höra spridda körer spontant ta upp en tonsatt dikt.

Med Kristiina Ehins ord: ”Berör mig med din heta kind/ (…) Känner du hur de himmelska vägarna/ står öppna för oss, när vi samlas, får krafter,/ lämnar alla besvär och sjunger?”

Systrar kring ÖstersjönTrots alla shoppingturer och turistströmmar till olika spaanläggningar från grannländerna, tycks ändå Estland och dess historia vara ett blankt ark i de flesta svenskars kunskapsbank. Och trots att Estlands historia då och då repeteras (senast i Understreckaren ”Estlands jord är fylld av gömda minnen” i Svd från den 18 aug 2012 av Mats Burström) kan man fortfarande få höra om estnisk ”fascism” från mellankrigsåren, ouppklarade judeförföljelser under den tyska ockupationen och förtryck av ryska minoriteter i dagens Estland. Samma tongångar som idag används av dagens Ryssland i Ukraina känns igen från det tidigare Sovjetunionens propagandamaskin mot Estland, en effektiv smutskastning som trängt in och levt vidare i nordiska grannländerna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta kan man läsa om i den estniska författaren och filmaren Imbi Pajus aktuella bok ”Systrar kring Östersjön” i smidig översättning av Heidi Granqvist (Atlantis 2014). Paju har även gjort en film med samma titel, där dessa ”systrar” har en mer framträdande roll. Det rör sig om finska lottor och estniska hemvärnskvinnor som före andra världskriget hade täta kontakter över Finska viken, samlades i en fredsbevarande rörelse som försökte avvärja kriget, utbildades i sjukvård och skapade ett försvarsnätverk, men senare i stället blev brännmärkta som ”fascister” av den sovjetiska propagandan, en stämpel som dessa rörelser fått leva med sedan dess. I filmen låter Paju två av dessa ”systrar” återses efter att i nära femtio år varit åtskilda av järnridån och minnesbilder varvas med historiska klipp. I boken tar hon ett större grepp om historien och gör upp med en del fördomar om Estlands förra självständighetsperiod som fortfarande kan höras uttalade framför allt i Finland, men även Sverige.

Tidigare har många minnen från ockupationen, kriget, motståndet och deportationerna varit förtigna, för att inte säga förbjudna att ta upp i Estland, man har förträngt dem, som också titeln på Imbi Pajus förra bok anger: ”Förträngda minnen” (Atlantis 2007, öv. Heidi Granqvist). Den bygger på arkivarbete och intervjuer med två faktiska systrar, Imbis mor och moster som båda deporterades till Sibirien. När den kom ut skrev Dag Hartelius en Understreckare: ”Minnesarbete gör upp med lögnens epok” (21 nov. 2007). Han säger om den:

”Det går att läsa ’Förträngda minnen’ på flera sätt. (…) de tre perspektiven – historien, levnadsödena och de psykologiska resonemangen – vävs samman bit för bit”. Detsamma skulle man kunna säga om ”Systrar kring Östersjön”. Men här ligger fokus ännu mer på den senare okunskapen om dessa perioder och fördomar som fortfarande kolporteras och underblåses från Moskva.

Biskopsborgen i KuressaareLika obemärkt som den unika sångfestivalen har passerat i de Nordiska länderna, lika okänt tycks Baltikum än idag vara för många. Fortfarande kan man se de ”baltiska länderna” buntas ihop till en enhet, med samma språk, samma antal judar och dito behandling av dem under mellankrigstiden och med samma förhållande till den stora grannen. Imbi Pajus ”Systrar kring Östersjön” ger viktig information om dessa frågor. Det är fråga om olika språk, religioner och kulturer. Om man tänker sig litauer som polacker och ester som finnar, kanske man kan få en bild av skillnaderna. Paju citerar en artikel ur den engelska tidskriften ”The Jewish Chronicle” från 1936: ”Estland är det enda landet i Östeuropa där judarna tillåts leva i fred och det inte förekommer någon diskriminering från vare sig statens eller folkets sida. I skarp kontrast till de övriga baltiska länderna har minoriteterna här kulturautonomi”. Som en följd av denna inrättades t.ex. en professur i judaistik vid universitetet i Tartu 1934 och när Estland blev självständigt 1918 fick judarna fullständiga medborgerliga rättigheter. Att det i förhållande till de andra baltiska länderna bara fanns ett litet antal judar i Estland och att tyskarna fraktade dit dem från andra länder till nyinrättade läger är en annan historia. Liksom att det bland de 167 ”balter” som utlämnades från Sverige till Sovjetunionen 1945 bara fanns 7 ester, medan Sovjetunionen också krävde ”repatriering” av alla de andra flyktingarna, något som Sverige inte gick med på, däremot sändes en hel del flytkbåtar tillbaka, såsom ”sovjetisk egendom”, vilket man bl.a. kan läsa om i en mycket utförlig avhandling av Carl Göran Andrae, ”Sverige och den stora flykten från Estland 1943-1944” (Uppsala 2004).

Sedan arkiven öppnats har minnesarbetet tagit fart, även i Estland. Det är inte bara den finska författaren Sofi Oksanen som har börjat forska i dem, utan även många författare inom landet har satt igång med att ifrågasätta och undersöka sin egen historia, den propaganda de varit uppfödda med, de förtiganden de levt med. En prominent figur i den estniska litteraturen idag är Ene Mihkelson, som med sina stora romaner Ahas Veeruse uni (Ahaverus sömn, 2001) och Katkuhaud (Pestgraven 2007) envetet borrande i tidens trasiga tand tar sig ner genom historiens avsatser. ”Pestgraven” startar med utgrävningarna i centrala Tallinn, där den s.k. Bronssoldaten hade placerats av ockupationsmakten för att hedra de fallna ryska soldater som ”befriat” Estland från fascisterna. Vi minns vilket rabalder det då orsakade bland den ryska minoriteten, underblåst av ditsänd Putin-Jugend, men sedan minnesmärket förflyttats till en mer passande kyrkogård i utkanten av staden har det blivit tyst kring detta. Mihkelsons utgångspunkt är personlig, den bottnar i traumat att vara dotter till ett par som gick med i motståndsgerillan, de s.k. ”Skogsbröderna”, en far som blev arkebuserad och en mor som, när hon kröp fram ur skogen inte ville kännas vid henne, och att ha vuxit upp hos en moster, som kanske var den som angav föräldrarna. Hon arbetar sig fram genom arkiven och historien till den egna smärtpunkten, men i stället för att blottlägga den och dra upp den i ljuset döljer och gömmer hon den i den polyfona komposition som är hennes kännemärke. Det är kanske hennes komplexa berättarstil som har gjort att hennes böcker ännu inte nått hit över Östersjön.

Det är förstås ofta språket som ligger i vägen för att estniska författare ska bli kända i Sverige. Det var lättare för svenskarna att bekanta sig med Nelly Sachs än med Marie Under när båda levde i exil i Sverige. När Marie Under bland esterna var den stora nationella författaren, särskilt före och under kriget då diktsamlingarna kunde ha titlar som ”Gnistor i askan” eller ”Med bekymrad mun”, och när hon var en sammanhållande modersfigur eller drottning i exilen, så levde hon tämligen okänd bland svenskarna i Stockholm ända till 1980 när hon dog 97 år gammal. Samtidigt var hon sedan sin flykt 1944 persona non grata i Estland, hennes dikter förbjöds, hennes namn nämndes inte. Poeten Jaan Kaplinski blev förhörd av KGB, när han som yngling hade kopierat ditsmugglade dikter av henne. Nu har en stor biografi om henne kommit ut i Estland och USA, skriven av Sirje Kiin.

Dikt har alltid stått högt i kurs i Estland, sång och dikt har hållit folket samman under många främmande ockupationer. Nationalkänslorna tar sig uttryck i sång och dans: en nationell manifestation utan tanks och militärparader, precis som när omvälvningsprocessen fick heta ”den sjungande revolutionen”.

Esterna har alltid räknat sig i släkt med finnarna och velat ta del av den nordiska gemenskapen, särskilt som Estland en gång i tiden också tillhört Sverige. Kanske kan fler böcker, som gör att Estland kommer närmare, hitta vägen till de svenska förlagen och kanske kan fler svenskar ta sig över Östersjön till nästa sångfestival om fem år. Imbi Paju skriver om strävandena med att skapa ett Fennoskandiskt förbund efter första världskriget, som bl.a. stupade på bristande intresse från Sveriges sida. Kanske kan ändå sången och litteraturen bilda en bro över till ett land som ligger så nära. De två böcker av Imbi Paju som finns översatta är ett steg på vägen att lära känna en historia alldeles inpå knutarna och förstå ett grannland på dess egna villkor, förbi all stormaktspropaganda.

Enel Melberg

Ur arkivet

view_module reorder

Mellanspråkligheter; om ingenting och om Ludwig Wittgenstein

Du. Ibland eller väldigt ofta upplever jag att du inte vet vem jag är när du är så bottenlöst försvunnen bakom ditt galler av rosenmirakel att du, som jag sa ...

Av: Johan von Fritz | Agora - filosofiska essäer | 18 mars, 2012

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Om ekomaten

Jag har alltid tyckt att man borde lagstifta om att alla kommunala eller statliga matserveringar såsom skolor, fängelser och äldreboenden ska servera ekologiska och närproducerade råvaror. Per portionen skulle priset ...

Av: Emma Holmén | Gästkrönikör | 08 augusti, 2012

Magna Grecia Tomba del tuffatore

Med anledning av Internationella mansdagen

Det finns pojkar och även kvinnor som menar att Internationella mansdagen är ett skämt, trots att den enligt Wikipedia ”avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 19 november, 2016

På dekonstruktionens rand - Nanok och Geist brevväxlar

Sedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker ...

Av: Nanok & Geist | Kulturreportage | 22 februari, 2010

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2008

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.