To the children who lived in Song My

There were little feet Running about Song My. Playful little feet Moving lightly In the whitening sand. There were little voices Laughing at play in song My, Little voices of children Moving in safety Round their mother.  

Av: Hans-Evert Renérius | 14 september, 2009
Utopiska geografier

Gammalt tänk får hjulen att snurra igen

I den ljumma dagen ser jag henne ligga i Vikens vatten. Röd och svart till färgen, doftandes av tjära. Hon är smäcker och stolt med sin skorsten, skovelhjul och galjonsfigur ...

Av: Helena Svensson | 06 november, 2010
Allmänna reportage

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | 19 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

  • Essäer
  • Publicerad:

Hundens genius



Den kanadensiske veterinären Harry Colebourne med björnen Winnie under det första världskriget "Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig chaufför, han trodde inte att det skulle fungera. Första dagen sa han: 'Jag har en hund och hon gillar tyvärr inte damer.' Och det första den hunden gjorde var att resa sig, lägga tassarna på mig och slicka mig över hela ansiktet och slicka av allt pudret. Och så var det med det." En rar men kuriös anekdot från första världskriget? Lite mer än så. Chaufförens berättelse i Hedvig Rudlings fotobok Djur i krigets öga (2014), med förord av Peter Englund, kan läsas som en berättelse om integration och ett förslag till strategi för fler tidsepoker än 1900-talets första decennier.

I Den amerikanska mardrömmen (2008) visade författaren Susan Faludi hur västerländska berättelser om dådkraftiga räddare och försvarare utesluter andra könskategorier än män. Kvinnor stod för många och betydelsefulla räddningsinsatser under 11:e septemberattackerna men dokumentationen och berättelserna gick bildligen upp i rök. Liknande osynlighet har drabbat manliga svarta soldater i det militära – för att inte tala om historiens alla stridbara  transor och crossdressare.

Räddaren ska sorteras in i rätt fack. Om räddaren inte är en människa – om hjälten är en hund – finns den inte alls. Vilket är i enlighet med att samhället sedan årtusenden tillskriver djur status av egendom. De flesta föds upp för att bli varor till vardaglig förtäring och även det djur som hålls i förvisso kärvänligt menat koppel av den allra rikaste kostymbäraren kan lagligen, och när som helst, tas in för letalinjektion på för ändamålet avsedd klinik. Det är denna uråldriga och ännu oförändrade status av objekt kaptenen i berättelsen använder när han åberopar sin hund som skäl för att inte acceptera chauffören.

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men först anstränger kaptenen sig med välbekanta argument: chaufförens kvinnlighet ger ”fel atmosfär" och den ”fungerar inte". Fast det personliga är fel dimension här. Senare under 1900-talet får den kategoriska exkluderingen namnet sexism och visar sig ha liknande mekanismer som rasism: alla individer i kategorin ”kvinna” bibringar fel atmosfär och framstår icke-fungerande i det dominerande maskulina sammanhanget. Eftersom den rätta atmosfären är kriget och det som ska fungera är kriget. Krigets syfte är att kämpa ned fienden och bevara den rådande ordningen, det vill säga bevara det rådande förhållande som utesluter kvinnor från lika människovärde och lika rättigheter i samhället. Logiskt sett är alltså kaptenen rätt ute. Kvinnor som samhällelig kategori är inte att lita på. Kvinnor kan destabilisera kartan, lära sig tekniken, ta över kunskaperna, styra upp fordonet, ändra färdväg, till och med vända vapnen åt ett annat håll. Eller, allra värst, ifrågasätta hela ordningen och undvika striderna genom varsam och grannlaga fördelningspolitik. Och utan den dominerande manlighetens hierarkier – vad blir det av en högre militär?

Så kaptenen i anekdoten strider för status quo, ett läge som vilar på machokulturens fundament: vapnen och våldet som maktmedel. Men hur ska han gå till väga? Hunden, en tik, sålunda genusfrände med den kvinnliga chauffören, blir som ofta tidigare i herremanshistorien utnyttjad som verktyg i dispyten. Hunden vänds mot den kvinnliga chauffören. Hunden påstås "ogilla damer". Men bortsett från alla andra skillnader är både hunden och chauffören unika individer, inte kategorier, även om de tillskrivits sådana. Framförallt ser hunden bortom klasstillhörighet, genus och gradbeteckningar: Vem lägger ned vapnet för att ge mig en munsbit och stryka min päls med sina händer? Vem låter mig krypa upp i famnen? Vem klär av sig sin mask inför min blick och mitt propsande på ömsesidighet? Hunden visar sig gilla chauffören, hunden lägger tassarna om halsen, slickar ansiktet – och blottlägger människan. Damens mask som dam försvinner bokstavligen med pudret.

I boken On killing (2009/2014) menade Dave Grossman att endast tio till femton procent av soldaterna faktiskt dödade. Resten låtsades, försökte fly eller gömma sig, också till priset av att själv dö. Med andra ord: deras mänsklighet var för stark. Möjligheten att döda satt inte i könet utan i den manliga könsroll som upplöstes inför kravet att destruera den andre.

En könsroll som redan utmanats av kamratskapen med hästarna och de andra djuren. Hedvig Rudling skriver om männens egenhet att hysa djur som maskotar, ankor, grisar, hundar, katter, björnar, hästar, åsnor: "Djuret blir den varelse som ser soldatens möjligheter att fortfarande vara en god människa, trots att hans främsta uppgift är att döda." Djuren håller mänskligheten vid liv. Valet att inte döda djur håller liv i valet att inte döda andra människor. Ett rebelliskt samband härförare i alla tider förstått att bryta sönder. Nazisterna kom att göra det effektivt och metodiskt: soldaterna fick varsin hundvalp att sköta till den var tolv veckor gammal för att sedan, inför befälet, tvingas strypa valpen med sina bara händer.

Varför det i anekdoten blir ett  misstag för kaptenen – men en vinst för chauffören – att låta hunden avgöra saken. Hundens vänlighet förvandlar kontrahenterna till jämlikar, lika värda människor. Kaptenen förlorar argumentationen och blir mänsklig, chauffören avmaskeras och blir genusneutral. I hundens agerande ligger dess stora förmögenhet, dess genius: att göra människor mänskligare. Det är ingen liten sak utan en stor sak, ett betydande förslag till strategi riktad mot den patriarkala kulturen varhelst den skickar underordnade till strid mot varandra, en feministisk politik som hellre överbrygger klyftor än bevarar maktordningen, kriget och dödandet.

Lisa Gålmark

Lisa Gålmark läser ur sina böcker på Moriska trädgården i Malmö 12 juni kl 13.30

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

Filmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 25 juli, 2013

Aquilino Ribeiro, enligt Bottelho. Detalj

Aquilino Ribeiro - en glömd författare

Att den portugisiska prosan tillhör världens främsta är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Få länder har så många författare av nobelprisklass. Antonio Lobo Antunes med sin stundtals heidlöst formexperimentella stil ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 24 november, 2015

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Köchelförteckningen firar 150-årsjubileum

Österrikiska Krems firade för tolv år sedan tvåhundraårsdagen av stadens berömde son, Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchels födelsedag, den 14 januari 1800 i Stein an der Donau. I år för ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 02 augusti, 2012

18. Ines. Hemligböckerna, hemligtårarna och kaffetårarna

Hon kastade kuvertet från banken oöppnat bland korsordstidningarna i pappersinsamlingen. ”Välj hur dina pengar ska växa, välj dina barns ekonomiska framtid” stod det skrikande illgult över hela sidan. ”Där kan du ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 13 april, 2012

Snövit och sju små dvärgar dansar varje julafton

Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien ...

Av: Belinda Graham | Reportage om film | 24 december, 2017

Remember Manhattan

  Silence (over Manhattan) A black September shadow cloaks the dawn,The City’s once white teeth now rotting stumps,Midst choking dusty embers ether-borne,Its shrunken soundless heart now barely pumps.Infernos upon retribution rise,Fanaticism maddening ...

Av: Guido Zeccola | Allmänna reportage | 11 september, 2011

Naturvitenskap versus humaniora

Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.