Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Bitskt tandlösa krokodiler



BavieraNär Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var München ej sig likt, staden hade förvandlats till en internationell kulturmetropol och vad som där skedde påverkade det kommande århundradets intellektuella aktiviteter i hela Europa. Det fanns emellertid kulturtraditioner, ett intensivt kulturliv i München som ej heller Wagner lyckades förändra. Ludwig I, alltså ej Ludwig II…, hade målmedvetet förvandlat sitt rike till centralort för tysk kultur. Dessa ansatser och planer förverkligades av Maximilian II som helt enkelt köpte in vetenskapsmän och författare, märkligt nog ofta hämtade från de protestantiska delarna av tyska språkområdet. Ambitionen från Maximilians sida var att rycka åt sig initiativet från det preussiska Berlin . Och det vet ju alla: intellektuella drar sig som filspån mot den magnet som drar mest, dvs betalar bäst. Maximilian betalade bra. Dessutom är det bättre väder i München än i Berlin. Och närmare till Italien. Maximilian lyckades med sitt entrepenörskap. Wagners revolution hade inte varit möjlig utan avstampet från Maximilians borgerliga kunga- och kulturrike, med författare som Emanuel Geibel, Paul Heyes, Friedrich Bodenstedt, Wilhelm Hertz, Hermann Lingg, Adolf Friedrich von von Schack och, framför allt, Heinrich Leuthold, schweizaren, katten bland hermelinerna. Dessa herrar – damer existerade inte i denna miljö, det var före kvoteringarnas tidsålder – samlades varje vecka hemma hos Maximilian eller på någon av stadens krogar. De gav ut egna böcker och andras, redigerade antologier, kalendrar och tidskrifter. Med ett rikt urval av detta kotteris produktioner från tiden 1850 – 1880, gav förlaget Reclam (Stuttgartgrenen) ut en antologi 1987, redigerad av Johannes Mahr, Die Krokodile. Ein Münchner Dichterkreis.

Ludwig I. von BayerTiden de levde i är faktiskt ofta intressantare än poeterna själva. Redan 1825 menade Adolph von Schaden att kulturlivet i München gick på sparlåga. Däremot fanns det i staden 19 brännvinsbrännerier, 62 ölbryggerier, 173 ölhallar och 26 ”Weinwirte”, men endast 9 boktryckerier och 5 boklådor. Sebastian Daxenberger klagade 1848 över att poeterna i München visserligen hade viss talang men ingen ”Energie des Strebens”. Antagligen var de alltför katolska. Den sydtyska glädjen över att överhuvudtaget finnas till och få njuta Guds gåvor i det underbara Bavaria befrämjade inte tillväxten av kulturella strebrar. Alltså importerades protestanter från Berlin. De infödda föredrog en ”Bockfrüschoppen” i Achazgarten, en eftermiddag på caféet i Hofgarten samt som avslutning en härlig kväll på någon källarlokal.

Detta lättsinne tilltalade ej den allvarsamme Maximilian, som tagit studenten i såväl Göttingen som Berlin. Ludwig I hade till München importerat vetenskapsmän som Franz von Baader, Friedrich Wilhelm von Schelling och Friedrich Heinrich Jacobi, så när Maximilian 1848 övertog regentskapet, övertalade honom Schelling att ”die Pflege der Wissenschaft nicht blos für Bayern, sondern für ganz Deutschland in die Hand zu nehmen”. Universitet grundades, muséer byggdes, stipendier och livstidslöner instiftades och som grädde på moset utdelades en Maximilianorden med vidhängande personligt adelskap. Det senare mer eftertraktat än det övriga.

Emellertid fanns det ett kulturliv i München även före decennierna med Maximilian och hans far, lokaliserat till benediktinernas och augustinernas kloster, praktiserat av berömdheter som historikern Lorenz von Westenrider, teologen Johann Michael Sailer SJ samt tecknaren och kunglige ceremonimästaren Franz Graf von Pocci. Alla var de män som hade föga gemensamt med Weimars klassicism och Jenas romantik; Italien låg nästgårds, München var katolskt och Berlin protestantiskt. Maximilians genidrag att till München inbjuda författare från det protestantiska Tyskland berodde på att: 1) han ville och lyckades överglänsa preussarna genom att plocka russinen ur den nordtyska sockerkakan; 2) han injicerade vitaminer – baciller, ansåg gamla münchenbor – i det lokala blodomloppet, München blev en attraktiv stad för vagabonderande författare, typ H.C.Andersen.

Hermann LinggHur och vad med de tandlösa Krokodilerna? Die Krokodile kallade sig en grupp Münchenpoeter efter en dikt av Hermann Lingg, Das Krokodil zu Singapure. Vid Krokodilernas sammanträden diskuterades mycket fritt de flesta tänkbara ämnen. Öppenheten medförde emellertid komplikationer eftersom de nordtyska diktarna hade svårt för den ironiska men i grunden mycket vänliga bayerska humorn. Relationerna mellan de invandrade diktarna och inhemska författare och borgare blev därför ansträngda. Ibland mer än så. Geibel reagerade häftigt när en journalist vid Allgemeine Zeitung, August Joseph Altenhöfer, skojade med honom i en dagsvers: "Geibel! Kein Poet im schnöden Sinn der Heiden, Kein Gestalter, / Nur die zartesten, modernsten Fühlsamkeiten tönt dein Psalter, / Patriotisch, doch vernünftig, allzeit fromm und tugendhaft, / Ohne unanständ’ge Wallung, ohne blinde Leidenschaft."

Emanuel Geibel var stadens Dichterpapst; det var på hans ordination Maximilian städslade åtskilliga av de andra författarna, däribland proletären Heinrich Leuthold från Zürich.

Heinrich Leuthold är den främste men minst omskrivne och föga publicerade av Münchens krokodiler. Allt konkret vardagligt misslyckades för Leothold, liv och karriär. Fadern dog på fattighuset. Modern tvingades försörja sig själv och tre barn, som kringvandrande kokerska. En av Leutholds bröder dog under ett slagsmål, den andre emigrerade till Mexiko där han försörjde sig som legoknekt. Under några år var Heinrich sambo med en rik flicka från Zürich. De fick en dotter. Han påbörjade juridikstudier men övergick till journalistik, ofta misslyckade akademikers födkrok. 1862 gav Leuthold och Geibel ut översättningsvolymen Fünf Bücher französischer Lyrik och samma år publicerade Geibel 13 Leutholddikter i antologinMünchner Dichterbuch. 1866 bröt Leuthold med krokodilerna och deklamerade istället sina dikter på Hofbräuhaus. Han gjorde utkast till historiska romaner men alkoholiserades och fördes 1877 till mentalsjukhuset Burghölzli i Zürich där han blott drygt femtio år gammal avled i juli 1879. Bland hans efterlämnade papper fann man manuskript med dikter, vilka redigerades och publicerades 1914 av Gottfried Bohnenblust. 1922 kom en volym Leutholddikter med Hermann Hesses förord och 1942 en samling valda dikter. Och nu det fina urvalet i Reclamvolymen.

Emanuel von Geibel 1815-1884Detta sparsmakade diktaröde har få litteraturhistoriker ägnat en ihågkomstens minnesrad. Meningarna om hans dikters kvalitet, är motstridiga. Conrad Ferdinand Meyer, alltid pålitlig, ansåg 1875 att Leuthold var den främste av 1800-talets schweiziska lyriker och en av sin epoks mest intressanta författare. Paul Heyse, god vän till Leuthold, menad att han var plagiator. Det vore spännande med en seriös diskussion om värdet eller bristen av värde i Leutholds författarskap. När man idag läser hans dikter ser man lätt att endast Leuthold var en krokodil med sting i bettet, han ensam förebådade en naturalism och en expressionism som naturligtvis inte accepterades och uppskattades av hans samtida bröder vid diktarbordet. I dikten Schwüle står det: "Es brennt die Sonne glühend heiss. / Auf Gräser, lechzend und bestaubt, / Hin welkt des Strauches Blütenweiss, / Die Bäume neigen träg ihr Haupt. - - - Sieh auf die Not der Kreatur, / O Herr, in dessen Hand die Macht! / Gib ein Gewitter der Natur, / Und gib den Völkern eine Schlacht!"

I motsats till Leutholds kraftfulla krokodilkäftar var kollegernas diktning fantasilös, borgerligt försiktig. Leuthold var ensamvargen. Trots att han var krokodil. De andra sysslade ogärna med metafysiska spekulationer och våldsamma emotioner, de avstod, mer än gärna, från språkliga äventyr och tematiska originaliteter. Därför blev det de författade intet annat än välskriven underhållningslitteratur, med dikter i vacker form och ”edle Vorbildern”, där rytmen flöt och rimmen var väl smidda, där man spottade på modernismen och försiktigt kryssade mellan realism och idealism, dvs ”das Zeitlichte im Lichte des Ewigen”.

Hegellärjungen Moritz Carrière (1817-1895) menade att ”Das Schöne ensteht in der Idealisierung des Individuellen, in der Individualisierung des Idealen, es ist das sinnlich Vollkommene”. Med den moralen som sinnlig ledstjärna anpassade sig flertalet Münchenkrokodiler till en europeisk smakdomstol, till en europeisk kanon för att tala nusvenska, för vilken man producerade diktböcker huvudsakligast avsedda för det nya industri- och börsmäklarsamhällets burgna borgares salongsbord. Dock, det måste påpekas, diktarna i München kände stundom förtvivlan över tidens gång och sakernas tillstånd, som när Geibel skriver: ”O Blume, weisse Blume, / Kannst du das Lied verstehen?” Men försäljningen gick utmärkt. Då som nu såldes skräpet i massuppplagor. När Geibel dog den 6 april 1884 placerade man på kistlocket ett exemplar från den 100:e upplagan av hans Gedichte.

Med litteraturhistoriskt facit i handen kan man i 2000-talets Sverige fråga sig om krokodilernas drivhuspoesi återspeglade ett kulturklimat vars existens möjliggjordes genom konstgjord andning, subventioner och maktens totala analfabetism vad gäller kulturpolitik.

Bo I. Cavefors

 


Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.