En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 november, 2012
Reportage om scenkonst

Individ-perspektiv, genus-perspektiv, klass-perspektiv

Jag föddes med ett individ-perspektiv och har behållit det perspektivet genom åren. Det betyder att jag alltid varit välkomnande och accepterande mot mina medmänniskor. Jag har aldrig avvisat någon på ...

Av: Stefan Whilde | 04 mars, 2013
Stefan Whilde

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | 26 september, 2011
Utopiska geografier

Sommarens sillar och grillar

Dagen före sommarpartyt ökar stressnivån. En av de bjudna ringer på telefonen. Ska hon hoppa av? Eller har hon med någon mer gäst? Är det några intrikata matspecifikationer som vi ...

Av: Per-Inge Planefors | 24 juni, 2013
Gästkrönikör

  • Essäer
  • Publicerad:

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande



Helgonen Perpetua och Felicitas enligt George HareSvaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser av Fadern, Sonen och den Helige Ande. I den tidiga kristendomens värld och omvärld strävar de kristna till att bli människor vars högsta mål är att vara Theios aner, andliga människor. Medlen för att nå dit: askes och magi. Dessa "heliga" människor går som de tidiga martyrerna in i Kristus Jesus smärtor och död. Identifikationen med lidande och död formar en Kristusbild som framför allt är känd genom Ignatius från Antiokia (+ ca 110) och de båda Kartagokvinnorna Perpetua och Felicitas (+ 202/203). Men deras visioner är inte entydigt "mystiska". De numera populära ökenfädernas demon- och Kristusberättelser förtätas av Augustinus, av grekiska kyrkofäder, av gnostiker och av medeltidens upplevelsemystiker.

Tiden går. Romarriket, likt alla imperier, faller i grus och aska. Gränser faller när det inre förfallet ökar.

Perpetua och FelicitasGenom folkvandringar förändrades förutsättningarna för västerländsk mystik. Germanernas balast av hedendom kontrasterar med betoning på gemenskap mot den individualism som präglat Romerska Riket. Denna konflikt innebär bland annat att när kristendomen expanderar vädrar häretiker morgonluft. Från slutet av 500-talet dyker det alltsomoftast upp människor som hävdar att de är Kristus Jesus eller Maria. Helbrägdagörare samlar anhängare också bland prästerskapet. Migetius, som utger sig för att vara Kristus, lyckas få ihop tolv apostlar. Han talar emellertid inte om sig själv som Guds Son utan ser sin kropp som permanent identifikation med Frälsaren. Först mot slutet av 1000-talet återgår kristen mystik till att bli gripbar, begriplig. Den lidande och älskande Kristus Jesus ställs i förgrunden. Det är människan och inte en dömande gudakung som börjar ta gestalt genom mystiska erfarenheter av framför allt kartusianer, cistercienser och benediktiner. Cisterciensern Bernhard av Clairvaux (1090-1153) menar att den snabbaste vägen till Gud går genom askes. Kartusianerna skärper kraven på askes för att kunna nå fram till den verkliga mystiska erfarenheten av gudomlig kärlek. I ensamhet och tystnad lever de i gemenskap med den i öknen lugnt, avvaktande och metodiskt bedjande Kristus.

Katolska Kyrkans historia inkluderar historierna om kyrkolärares, helgons och mystikers andliga och sexuella kärlek: till exempel Teresa av Avilas relation till Jeronimo Gracian och kärleken mellan den Helige Franciscus och den Heliga Klara.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den häftiga och intensiva kärleken mellan Pierre Abaélard (1079-1142) och Héloïse (1100-1163) har under niohundra år förnöjt folkfantasin och mardrömslikt  förföljt kyrkomän som förnekar att tankens erotik och kroppslig kärlek är viktiga delar av kristen helhet.

Den tyska författarinnan Luise Rinser (1911 – 2002), god vän till  Karl Rahner SJ, skrev på 1990-talet romanen Abaelards liebe (S.Fischer Verlag, Frankfurt). Det är ett skönlitterärt mästerverk samtidigt som romanen är en kvinnopolitisk, kyrkopolitisk och teologisk playdoyer för tankens och kroppens lust och frihet.

Abélard och HéloïseDen fyrtioårige Abaélard är välkänd teolog och filosof i Paris när han rekryteras av kanikern Fulbert för att undervisa dennes fosterdotter, den sjuttonåriga, vackra och mycket begåvade Heloise. Lärare och elev blir förälskade och snart väntar Heloise barn, Astrolabeus, som växer upp hos faderns syster på en gård på landet långt bortom Paris rykten, skvaller och intriger.

Luise Rinser skriver romanen i Astrolabeus namn. 18 år gammal får Astrolabeus fadern som lärare vid universitetet i Paris. I ett fiktivt brev till modern diskuterar han faderns teologiska teser. Att Astrolabeus har en nunna till mor och en munk till far är den historiska verklighet som Rinser kompletterar med fiktiva samtal mellan far och son och med utdrag ur Abaelards teologiska skrifter och hans kärleksbrev till Heloise (utgivna av Verlag Schneider, Heidelberg).

Dramatiken mellan en äregirig filosof och en lidelsefullt lidande kvinna är berättelsen om offervillig kärleks kristna hängivenhet. I vilja och intellekt är Abaelard och Heloise ovanliga men likvärdiga människor. Rinser ställer Abaelard i centrum och låter berättelsen rotera kring hur han uppför sig som människa, älskare, filosof och teolog.

I denna märkliga kärleksroman är det inte det kvinnliga offret som anklagar mannen för vilken kärleken offras. Rinser spelar istället ut jokern i dramat, sonen, som agerar åklagare mot det egoistiska föräldrapar som nekar honom hans naturliga plats i deras kroppsligt åtskilda men andliga och sensuellt lidelsefulla gemenskap. Astrolabeus och inte Heloise är det verkliga offret för stor kärlek och brinnande lidelse.

Sedan Héloïse efter sonens födelse gått i kloster och Abélard återvänt till lärartjänsten i Paris inträffar en större olycka än vad det innebär att av vidriga omständigheter tvingas till hemligt äktenskap och ofrivillig separering: kanikern Fulbert städslar hejdukar som överfaller Abaelard och kastrerar honom.

Kroppars lidelse förvandlas till den kärlekens höga visa som förvandlar Abaelard och Heloise till Kyrkans oövertäffade vittnen om att sann kärlek trotsar alla gränser, svårigheter, förbud. Abaelard och Heloise är samma helgjutna människor såväl i askes som i lidelse. I sina teologiska skrifter hävdar Abaelard att tänkande och tro måste stå i överensstämmelse med vartannat. Abaelard är sin tids Umberto Eco och pläderar för nominalism, universalism, logik och dialektik.

Den heliga Teresa av Avilas extas enlingt Gian Lorenzo BerniniSamtidigt som Abaelard är en auktoritet och auktoritär gentemot meningsmotståndare bekämpar han auktoriteter och auktoritära läror; han är offerprästen som älskas av dem han offrar, hämningslöst av Heloise, motvilligt av Astrolabeus. Kvinnan i dramat är av samma kaliber som älskaren, hon lär som barn grekiska och latin och är väl inlärd på kyrkofäder och filosofier. Redan som femtonåring välkänd i Paris lärda värld vill Heloise leva livet som intellektuell; hon önskar ingen äkta man, inget hushåll att regera över, inga barn hängande i kjolarna. Heloise är besatt av Abaelards kärlek men vill inte bli hans hustru utan fortsätta vara "hans hora". Heloise predikar fri kärlek och Luise Rinser frågar retoriskt om äktenskap måste vara den nödvändiga plåga som skall till för att sinnlighet skall accepteras av världsliga och kyrkliga hierarkier. Som vittne åberopar författarinnan Augustinus och den afrikanska flicka som efter kyrkofaderns installation vid Milanos teologiska lärostol föder honom sonen Adeodatus.

Böcker men aldrig anden kan brännas, ej heller kärlek kan bli lågornas rov, oavsett om den förkastas som häresi eller kanoniseras. Vad hjälper kejsares, ärkebiskopars och påvars formella makt när de obekväma inte kan tvingas till tystnad trots att de förpassas till fängelsehålor och klosterceller.

Under Abaelards tid genomgår Kyrkan en av sina stora omvandlingsprocesser. Åtskilliga teologer och mystiker längtar efter att Kyrkan skall leva i fattigdom, att man skall leva radikalt i Jesu efterföljd och avstå från privilegier. Kritiken är förhållandevis öppen, den inomkyrkliga revolutionen framgångsrik. Abaelard hämtar sitt fattigdomsideal från Arnold av Brescia, som under Andra Laterankonciliet 1139 anklagas för kätteri. Arnold beskyller Kyrkan för att sälja ut Guds barns frihet för pengar och furstars gåvor. Samtidigt skriver Abaelard i sin lidandets historia att kyssen betyder mer än språket, att handen hellre söker Heleoises bröst än bokens blad.

Héloïse and Astrolabius av Jean Francois GigouxLuise Rinser för i Astrolabeus namn ett teologiskt resonemang om människans fria vilja, att mystik kan förenas med rationalism, att auktoritet alltid bör ifrågasättas av subjektiva samveten. Att äga samvete är att också veta och att vara medveten. I sig har människan det av Gud skapade medvetande som är den högste domaren; Han lever i oss och med oss. Endast i samvetet kan giltiga domar avkunnas eftersom endast samvetet och vetandet känner människans verkliga motiv för hennes handlande.

Abaelard avskyr död tro, han vill en levande tro som förmår visa vad människan i sitt inre intuitivt anar. Man skall tro med förstånd och hjärta. Detta lärde Abaelard sina elever. Bland dem befann sig senare så framstående män som Guido di Castello (påve Celestino II), Orlando Bandinelli (påve Alexander III) och Fredrik Barbarossas farbror Otto von Freising.

Eleverna för ut i världen Abaelards stora idé att människan skriver sina egna lagar och är och sin egen domare, vilket innebär att för att känna sig själv måste man även känna motiven för sitt handlande. Denna kristna anarkism talar också om att inget som tjänar livet kan vara förnedrande eller felaktigt, sexualiteten tjänar ej endast fortplantning utan även kärlekslust. Gud skapar aldrig något som fördärvar människan. Gud ger inte människan organ som skänker glädje för att bestraffa henne när hon nyttjar dem. Eller som Astrolabeus' fostermor Denise säger: "Gud gav människan tankeförmåga för att hon skall tänka".

Bo I. Cavefors

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Radikal realism

Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger ...

Av: Giuseppe Di Lecce | Essäer om konst | 26 november, 2011

The Baltic messenger Interview with Ruta Sepetys

From Susana Oksanen to Katrina Kalda, the literary world can now add one more woman author and descendant of the Baltic people, Ruta Sepetys, to the list of women authors ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 oktober, 2012

En fri kvinna

Salivsträng. Annat. Drömmar om säd. Hon ligger utsträckt på bordet. Serverad. Precis som hon vill ha det. Allt är minutiöst förberett med tanke på hur det gick förra gången. Det ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 06 Maj, 2012

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Den kritiska essän. Ett försvarstal

På eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod ...

Av: Robin Joensuu | Essäer om litteratur & böcker | 18 februari, 2012

Tåg i konsten – fart och rök

Några framrusande X2000 ser man inte så mycket av i dagens konst. Det är snarare graffiti man kommer att tänka på när man talar om tåg och konst, än tåg ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2013

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.