James Lee Burke – den amerikanska söderns gestaltare

Den amerikanske författaren James Lee Burke har i de flesta av sina kriminalromaner skildrat den amerikanska södern främst Louisiana, New Orleans, New Iberia och trakterna däromkring, framför allt då i ...

Av: Lars Jonsson | 01 november, 2012
Litteraturens porträtt

Bokslut över 2009 års böcker - en god årgång

"En god årgång, kanske lite kladdig i smaken men med en viss bouquet, möjligen kan man också känna något vadmalskt i botten och ett stråk av grusig förgänglighet..." När man ögnar ...

Av: Benny Holmberg | 25 december, 2009
Kulturreportage

Pär Lagerkvists vandring i det sista mörkret

I sin diktning talar Pär Lagerkvist direkt till människor av idag genom att ta upp andliga och existentiella frågor. Ändå är denna sida av hans lyriska författarskap förvånansvärt okänd. Det ...

Av: Bo Gustavsson | 16 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

En schlager-teologisk reflektion

När nu Loreens Euphoria har vunnit Eurovision Song Contest så kan man undra hur viktig låttexten är när Europa ska rösta fram sin vinnare. Är det så att de som ...

Av: Simon Henriksson | 03 juni, 2012
Essäer om religionen

  • Essäer
  • Publicerad:

Jordskalv och prästungar



Dannevirkes vikingEtt jordskalv, 6,2 på Richter-skalan och med epicentrum fem mil ner i underjorden, inträffade förra veckan  vid Castle Point, en liten ort på sydöstra kusten av Nya Zeelands nordö. Bilder av en viss förödelse spred sig snabbt, kaos på snabbköpshyllorna, en jättelik örn som var upphängd på Wellingtons flygplats brakade ner, och drygt 5000 hushåll blev under många timmar utan ström. Det kunde varit värre, men man blev ordentligt omskakad på flera håll, från Palmerston North i sydväst till trakterna av det som kallas seventy-mile bush (och som en gång var det, nu är det uppodlad mark) nordöst därom.

Det är gamla skandinaviska trakter, hit kom i många utvandrarvågor förhoppningsfullt folk från Danmark (flest), Sverige (något färre) och Norge (den minsta gruppen), med början på 1870-talet. Två av samhällena som byggdes i det som varit urskog men som efter stor möda blev slättland vittnar om varifrån nybyggarna kom,  Norsewood och Dannevirke. Andra platser har behållit sina maori-namn, som Eketahuna (där det trillade extra mycket ner från hyllorna). Det är länge sedan vi var därnere. För något år sedan hade vi kunnat vara med på en Scandinavian Gathering som försiggår vartannat år och som då hölls i just Dannevirke-Norsewood och där man traskade efter vikingaskepp och viftade rött, blått, vitt, gult och blått. Men det var vi inte.

Men vi hade varit där långt tidigare. I början av 1970-talet körde vi vår gula Peugeot 403, vacker utanpå men med mycket svag motor, ner till de trakterna. Vi hade läst in oss på lokalhistorien genom två böcker av danskättlingen C.G. Petersen, bibliotekarie i Palmerston North, som skrivit dels en bok om Forest Homes, om de nyanländas slit att röja bort bushen, och dels hans monografi om D. G. Monrad, dansk statsminister ödesåret 1864 när Preussen föll in i Sønderjylland och en stor del av riket gick förlorat (till 1920, när läget var annorlunda och det kunde bli en dansk Genforening av en del av detta gränsland). Monrad fann för gott att fly fältet, ända ner till Nya Zeeland. Han återvände ganska snart till Danmark, men några av hans söner dröjde kvar och blev mejeripionjärer här nere.

Både Norsewood och Dannevirke – ingen ort är särskilt stor – vandrade vi på kyrkogårdarna och läste idel nordiska namn på gravstenarna. En av dem var särskilt stor och pampig, den över pastor Hans Madsen Ries. Han var bondson, född 1860 i Haderslev (som omväxlande kallades så och Hadersleben, liksom Aabenraa ibland blev Apenrade) nära gränsen till Tyskland, som ett av 18 barn. Han blev lärare och sedan präst, hade tankar på att bli luthersk missionär i Indien men hälsan var för klen för det. Så blev det nya Zeeland i stället. Han kom till Norsewood 1887 och miste sitt hus i en våldsam brand året därpå. Men han kom igen och innehade under åren som följde en mängd förtroendeuppdrag - en var en betydande man med många järn i elden. Han lockade också ut sin mor, tre av systrarna, och ett par dussin danska utvandrare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Pastorn Hans Madsen RiesHan blev borgmästare i Dannevirke, såg till att man fick ett sjukhus, var aktiv i skolsammanhang, satt i elbolagets styrelse, försåg orten med ett slakthus, och var avholdsmand – han gillade inte supandet. Han satte igång en maskinfirma, hade en grisfarm, satt i de flesta kommunala styrelser och var vice ordförande i den lokala företagarföreningen. 65 år gammal drabbades han av magkräfta, året därpå dog han. Hans hustru – de hade gift sig 1887 när båda var nya i landet - överlevde honom i tretton år. De fick två söner och fyra döttrar. En av dem träffade vi den gången för nu fyrtio år sedan. Vad hon hette har jag glömt, men inte mottagandet när vi utbad oss om ett samtal om faderns många aktiviteter till fromma för samhället och om hans omsorger om de skandinaviska invandrarna.

Någon så högfärdig som hon var har jag nog aldrig stött på varken förr eller senare. Det var alldeles tydligt att hon inte hade läst Tegnérs kloka diktrad  ”yvs ej av fädrens ära! en var har dock blott sin”. Nej, hon satte näsan i vädret så fort hon talade om salig far. Tiden hade kanske sprungit från henne, hon var åldrad, men det förflutna stod klart och levande för henne från de år då familjen Ries var det lilla samhällets yppersta grädda. Så synd att jag inte hade en bandspelare till hands, det kunde ha blivit ett lysande program av hennes utläggning av faderns förtjänster (modern hamnade i hans slagskugga och var inte lika mycket värd att talas om).  Pastor Ries dotter hade säkert inte läst Anna-Maria Lenngren. Men man kunde ha tagit ett foto på henne för dikten Porträtterna, om den skinntorra grevliga änkan som förevisar tavlorna på sina anfäder och –mödrar för den dumma pigan:

En dag - Gud vet hur det var fatt -
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
av hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
Om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon… osv

Prästdottern Ries var som jag minns det fenomenal på att få en besökare att känna sig som ett ganska lumpet hjon när hon prisade pappa. Men han var säkert värd alla lovord. Några år senare, det var nog 1983, hade jag samman med Ulf Beijbom som var chef för Emigrantinstitutet i Växjö och Allan T. Nilson som var museichef i Göteborg (han hade doktorerat på svenskt repslageri) fått forskningspengar från Nordisk Ministerråd att kartlägga skandinavisk utvandring till Australien och Nya Zeeland. Finland var också med på ett hörn genom Olavi Koivukangas på Migrationsinstitutet i Åbo. Jag intervjuade utvandrade nordbor, mest danskar i Auckland men också folk i Sydney, Canberra och så i Brisbane i norr, i det suptropiska Queensland.

A.D. Jørgensen. WikimediaDäruppe stötte jag av en slump på en annan prästunge från Dannevirke som  nog var ungefär jämnårig med dottern till Pastor Ries, även han danskättling, men trots att han var pastorns pojk var han inte Guds bästa barn.  Vem det var och vad som då hände förklarade jag i denna dödsruna som kom in på familjesidan i Svenska Dagbladet på våren 2005:

“Presskonferenser är bara till för att mata kycklingarna” påstod Johannes (“Call me Joh”) Bjelke-Petersen som under nästan tjugo år var premiärminister i Queensland och bekant för bibelfundamentalism, snabba slagord och reaktionära idéer. En gång var jag en av kycklingarna. Jag hade klämt mig med på ett av hans pressmöten i Brisbane. Det var inte alldeles lätt, han bevakades av ett uppbåd biffiga bodyguards. Men han svarade villigt på mina frågor och lyste upp när jag övergick till danska som han genast växlade in på. Hans föräldrar hade emigrerat från Köpenhamn till Nya Zeeland. Fadern blev luthersk predikant för skandinaviska utvandrare i Dannevirke på Nordön, där Johannes föddes 1911.

Ett par år senare drog man vidare västerut över Tasmanska havet till de australiska obygderna en dagsritt bortom Brisbane. I femton år röjde Joh land, odlade jordnötter (liksom Jimmy Carter) och bodde i ett skjul. Sedan gjorde han en politisk kometkarriär, först på lokalplanet, och sedan delstatligt. Hans framfart liknar Huey Longs, Louisiana-populisten som hamnat i litteraturen tack vare Sinclair Lewis (“It Can´t Happen Here”) och Robert Penn Warren (“All the King´s Men”). Ännu har ingen skrivit romanen om den färgstarke Bjelke-Petersen fast det var på håret att han tagit över det nationella rodret i Canberra där hans lika populära hustru Flo installerade sig som senator för Queensland. Från 1968 var han enväldig i sin hemstat, av oppositionen skälld för diktator, av de egna hyllad för sitt hårdnackade motstånd mot socialism och kommunism.

Drottningen adlade honom 1984, kanske som tack för att han när resten av Australien övervägde att bli republik deklarerade att hon skulle få förbli överhuvud i hans hemstat – det framgick ju redan av namnet på den. Hans administration blev alltmera Kafka-lik och korrumperad (om allt detta var jag lyckligt ovetande vid pressmötet). Hans fall blev spektakulärt när skandalerna avslöjats och flera ministrar hamnat i fängelse. Han förblev ostraffad men hans förmögenhet försvann i utdragna rättsprocesser. Under sina sista år visade han upp sitt hem – mot inträde – och sålde hustruns kokbok. Sir Johannes Bjelke-Petersen avled i Kingaroy den 23 april, i en ålder av 94 år.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Den ansvarsfulle kapitalisten och den goda vinsten

Starbucks är ett amerikanskt företag som serverar kaffe och espresso på tusentals kaféer och barer i minst 37 länder. Starbucks köper kaffet hos de bästa odlarna i Afrika och i ...

Av: Gilda Melodia | Reportage om politik & samhälle | 29 juli, 2010

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | Scenkonstens porträtt | 12 januari, 2007

Lena Olin 2015 Foto: Frankie Fouganthin ccbysa4.0

Om minnesatleter, med mera

I Bille Augusts film ”Sista tåget till Lissabon” som vi såg häromkvällen finns en flicka som har fotografiskt minne. Under terrorn som diktatorn Salazar släppte loss i Portugal förföljdes och ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 03 november, 2016

Filosofi og menneskerettigheter

Innledning  I vår tid snakkes og skrives det svært mye om menneskerettigheter, så som retten til liv og forbudet overfor å bli gjenstand for tortur, tilsiktet lidelse eller mishandling: Det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 mars, 2013

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Kvinnorna i ljuset. Något om indiska kvinnor och ickevåldets apostel

Vilka historier! Sita var Ramas hustru, rövades bort till Sri Lanka av kung Ravana, men lyckades fly med hjälp av en apa (Hanuman, Ramas general) bara för att stötas bort ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 13 december, 2014

Tänk att få dö på mars!

Jag frågade min dotterson om han skulle kunna tänka sig att resa till Mars och stanna kvar där för resten av sitt liv. Nej, det kunde han inte tänka sig ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 20 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.