Att cykla i Palermo

Det finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga ...

Av: Nadia Scapoli | 01 november, 2013
Resereportage

36. Ingrid

En vecka efter det som hänt var de hemma igen. Tre. Inte fyra. Tre kvinnor och en kista. Mia och Malin hade åkt med en gång, första bästa flyg ner ...

Av: Ingrid | 31 augusti, 2012
Lund har allt utom vatten

En rapsodi från Manhattan. Del 1. West-sides bokhandlar

Tillbaka på Manhattan i New York och på spaning efter litterära äventyr och faktainsamling om immigrationen, märker jag att stora förändringar har skett sedan det begav sig. Nedläggningar, konkurser ...

Av: Lilian O. Montmar | 06 april, 2009
Resereportage

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | 20 april, 2010
Konstens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Från första världskrigets slagfält



Gavrilo Princip, på uppdrag av den serbiska nationalistiska organisationen Svarta handen, dödade ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek den 28 juni 1914 i Sarajevo. Händelsen utlöste den så kallade svarta veckan som följdes av utbrottet av första världskrigetBBC låter meddela att många fler brittiska dagboksblad från första världskriget ska läggas ut på nätet. I National Archives finns en och en halv miljon sådana sidor varav man redan kan ladda ner och läsa en femtedel. Fler blir det nu när vi i fyra år framåt ska iaktta hundraårsdagarna av alla gräsligheter. ”Dulce et decorum est pro patria mori”, devisen om att det är ljuvt och passande att dö för fosterlandet, har alltid varit genomfalsk - ”the old lie” som Wilfred Owen, en av den tidens unga döda poeter, nyktert och föraktfullt tillfogade.

Icke förty vädrar engelska nationalister morgonluft. Royal Mint, det brittiska myntverket, har redan präglat en minnespeng med det bekanta porträttet av Lord Kitchener som pekar på alla ynkryggar som ännu inte låtit sig enrolleras för att slaktas på slagfälten: ”Your Country Needs You” (i USA var det Uncle Sam som kom med samma befallning). Tilltaget har mött mothugg från oppositionen. Kulturministern i Labours skuggkabinett talar om ”an unnecessarily jingoistic approach” i regeringens ansträngningar att upplysa om de fyra åren som följde på den varma sommaren 1914.

En rad romaner om den tiden kommer nu i nytryck, av Remarque, kanske Ludwig Renn, säkert Robert Graves och Siegfried Sasoon (som Elisabeth Brännström för en tid sedan behandlade på den här sidan i en intressant artikel), och i USA väl  e.e.cummings ”The Enormous Room” och John Dos Passos ”Three Soldiers”.
Barbara Tuchmans ”The Guns of August” kommer på nytt, och Virginia Cowles bok om Kaisern borde göra det. Peter Englunds ”Stridens skönhet och sorg”, med berättelser från den tidens ögonvittnen, har mötts med många lovord utomlands. Bonniers får gärna haka på med att återutge Jolos trilogi ”1914”, ”Den okände soldaten” och ”Rivna fanor”, och Norstedts med Ragnar Svanströms tre böcker om Tysklands väg från kejsardöme till Weimarrepublik.

Böckerna om tiden före, under och efter The Great War, det som man hoppades skulle innebära slutet på alla krig, duggar nu tätt: Max Hastings ”Catastrophe 1914: Europe Goes to War”, Margaret MacMillans ”The War That Ended Peace: The Road to 1914”, och Christopher Clarks ”The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914” har uppmärksammats stort men är bara några i en lång rad böcker som blickar tillbaka. Snart kommer på Atlantis Pehr Thermaenius ”Jul på Västfronten. Fotboll i ingenmansland”, om den tillfälliga julpausen i stridigheterna. Om det finns det redan filmen “Joyeux Noel” och Stanley Weintraubs bok “Silent Night – the Story of the World War I Christmas Truce”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen finns kvar från den tiden. För femton-tjugo år sedan råkade vi befinna oss i Sydney när man firade Anzac-Day (uttytt Australia and New Zealand Army Corps) till  minne av alla krig nationen varit inblandad i, från världskrigen till Korea och Vietnam. Från vårt hotell kunde vi se en nästan ändlös rad marscherande, först de överlevande efter 1914-18. I täten kom de som kunde vandra i takt, några med käpp eller kryckor, sedan i rullstol, och så ett par ambulanser. De var gripande, och patetiskt – nu är alla borta. En bok om den siste överlevande engelske soldaten från första världskriget som klarade sig vid Passchendaele 1917, återvände till det civila och blev rörmokare resten av livet, kom 2009: Peter Parkers ”The Last Veteran – Harry Patch and the Legacy of War”. Samma år dog Patch, 111 år gammal. 

För 100 år sedan började det första världskrigetDagens Nyheter inleder tillbakablickandet med ett reportage från Ypres, ser jag. Enbart där stod tre förödande bataljer: från 18 oktober till 22 november 1914, från 22 april till 25 maj 1915, och från 31 juli till 6 november 1917. En av de sista artiklar Pär Rådström skrev, det var 1962 och han var redan sjuk i den leukemi som ledde till hans död året därpå, handlade om en resa till första världskrigets slagfält. ”Den korta resan”, först tryckt postumt i BLM, är full av trötthet och melankoli. Den var tänkt för en essäsamling där han ”ville studera människornas kolossala förmåga att aldrig fatta vad som händer medan det händer”, som Kurt Bergengren formulerar det i sitt efterord när den kom i bok fem år senare, samman med andra av Rådströms sena tidningstexter.

Också Jolo vandrade runt på Frankrikes och Flanderns slagfält, lika benägen han att känna sig sorgsen och melankolisk. I en av sina lysande DN-artiklar skildrade han en gång sitt möte med en engelsk gentleman som hade till uppgift att hålla ordning och reda på alla brittiska krigskyrkogårdar runtom i världen. För några år sedan kom en bok om de engelsmän som efter 11 november 1918 slog sig ner i Ypres och som blev kvar där och bildade en brittisk koloni. Det började med dem som, likt mannen Jolo träffade, skulle vårda de tusentals gravarna efter alla fallna på de flandriska fälten. De tog med sig hustrur och barn över Kanalen, fler kom till, efterhand fanns ett par hundra familjer i och kring Ypres.

Dessa utlandsbritter blev väl mottagna och rotade sig snart, men lät sin patriotism gentemot hemlandet gå i arv. Deras barn blev trespråkiga, förutom engelska flytande också på franska och flamländska, och när nästa krig föll över dem engagerades sig många i motståndet mot Hitler och hans ockupationsarmé. Deras spännande historia kan läsas i ”The Children Who Fought Hitler. An Outpost in Europé” av Sue Elliott och James Fox. Det är en dokumentation som låtit vänta på sig, och den skedde i grevens tid: de som när boken kom för fyra år sedan var i livet av de inblandade var i åttioårsåldern eller äldre. 

För några år sedan vandrade jag omkring i de trakterna en vacker sommarsöndag, underligt nog utan behöva trängas med turister. Från Gent är det inte lång väg till Ypres (som orten är känd som internationellt, och i krigslitteraturen). Tåget till Kortrijk tar en halvtimme, och efter byte är man efter ytterligare en kvart framme i Ieper (som är vanligast på skyltarna, i denna flandriska trakt). I museet över första världskrigets fasor finns en skrämmande illusorisk rekonstruktion av ett stycke ingenmanslands förödda terräng, det skärande ljudet av granater som visslar förbi, bombkrevader och explosioner, leriga skyttegravar. 

Och överallt taggtråd. För ett tag sedan träffade jag en man från Perth som reste i armerad betong och hade goda försänkningar i den belgiska stålbranschen, särskilt med ett genomsolitt bolag vars rikedomar grundades knappt hundra år tillbaka i tiden när det fick ensamrätt på leveransen av taggtråd under första världskriget, makabert men vinstgivande. En museimonter i Ypres håller minnet vid liv av den kanadensiske fältläkaren John McCrae. Dagen efter att hans kamrat stupat 1915 skrev han en dikt som snart trycktes i Punch och som hängt med sedan dess. Senast hörde vi den läsas på Anzac Day i vår förstad i västra Auckland, av en späd flicka. De flesta som lyssnade var försedda med en röd pappersvallmo till minnet av de fallna, som seden är i England, Australien och på Nya Zeeland.

StridenMan håller liv i traditionerna härnere och glömmer inte bort de många nyazeeländare som föll långt bortom hemlandet i olika krig, allra flest – ett förfärande antal - i turkiska Gallipoli, men också på andra slagfält: i franska Verdun och Somme, och i belgiska Passchendaele och Ypres/Ieper. På det att vi inte må glömma - ”Lest We Forget”, som det brukar stå på de många minnesmärkena över de fallna. John McCrae som överlevde gjorde sig till tolk för dem som inte gjorde det:

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

PS: The New Shorter Oxford English Dictionary kan inte ange något ursprung till ordet jingoism men förklarar betydelsen: ”loud and blustering patriotism”.

Ivo Holmqvist

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

 Detalj av målning, Peter Jönsson.

Ringlekar för fula barn av Peter Jönsson

På Galleri Jäger&Janssson i Lund På grund av Påvebesöket ligger utställningen nere mellan den 23: oktober och den 3: november med pågår sedan fram till den 13:november!

Av: Fredrik Månsson | Essäer om konst | 23 oktober, 2016

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

OperaBögarna firar 10 år med galakonsert under Pride

  OperaBögarna firar 10 år med galakonsert under Pride Det började som ett forskningsprojekt och den 3 augusti firar OperaBögarna sitt tioårsjubileum med en stor galaföreställning på Folkoperan. Glitter and be gay ...

Av: Agneta Tröjer | Musikens porträtt | 04 augusti, 2007

Gabriella Olsson

GULDGRYTAN KÖTTFÄRS AV 500gr PÅ LIDL.

Gör som följer:

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 29 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.