Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | 14 oktober, 2015
Essäer om religionen

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | 19 augusti, 2016
Litteraturens porträtt

Konung i rike

Simulerat körverk för fem ostämda fioler, en småskev viola, en vinbestänkt cello och en rostig trombon (Pjäsen är huvudsaken)  En konung äger smala händer En konung äger små ögon En dag går konungen ...

Av: Alan Asaid | 03 augusti, 2009
Utopiska geografier

 Andreas Zingerle “Monitoring Harry Brooks” (2016), Courtesy the artist’s homepage.

Scambaiting- den bluffande konstnären

Komikern James Veitch får, precis som vi andra, en väldig massa skräppost i sin inkorg, men istället för att kasta dem i papperskorgen så svarar han på dem. På Youtubekanalen ...

Av: Mathias Jansson | 13 juni, 2017
Essäer om konst

  • Essäer
  • Publicerad:

"Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter."



Morgon ute på piren Bild Hebriana Alainentalo”Återvändande, i minnet Det som aldrig är
identiskt Alltid bearbetning, variation
Då också språnget ut i den okända framtiden.
Den som inte finns, kan finnas”.  / G. Sonnevi

 Finns det egentligen en marknad för essäerna längre, utifrån förlagens perspektiv? De flesta författare skriver efter det som lönar sig - romaner. Varför knussla om det? Och självklart smittar marknadens vinstvärderingar av sig på både kritik och litteraturvetenskapen. Om man tittar på förlagens nyutgivningar de sista åren så tycks tegelstensromanerna vara det eftersökta. Tänker på Joyce, Mann, Musil och Proust men även våra samtida. Norén, Knausgård, Kjaerstad, Nádas, Bolano och vår alltid skällande och missförstådde Guillou. Biografier är inte att tala om, det räcker med Jörn Donner, och romaner inom crime, fantasy och sci-fi är jag okunnigt tyst om. Inlägg dock gällande Musil och hans mastodontverk Mannen utan egenskaper som av många ses som en essäroman, där varje kapitel är en essä som läggs på nästa osv. Inbillar mig att vurmen för den "tunga" boken är en hembiljett till det finkulturella medan essäskrivandet eller prosalyriken blir för "lätt", för osynligt i bokhyllan hos den köpstarke medvetne. Men trots Noréns och Knausgårds tegelstenar så är det ändå hos dem det finns hopp. Knausgård med sin senaste essäsamling, Norén med sin fragmentariska Filosofins natt,vidare Horace Engdahl Den romantiska texten och Crister Enander med sin Skiftande speglar och Ett skott i natten och andra litterära texter. Även Alice Munro med sina noveller ger hopp om ett ökat intresse för kortprosans form.

Själv fastnade jag tidigt för Peter Nilssons essäböcker där tankarna kring universum stod i centrum. Och som jag tänker är nyckeln till en bra text ungefär på samma sätt som en essä i sina olika avsnitt belyser en sak från flera sidor utan att behandla den i dess helhet – ty en sak som fattas i sin helhet förlorar med ens sitt omfång och smälter ihop till ett begrepp.  "Essän skiljer sig från artikeln och avhandlingen, påpekar Horace Engdahl, däri att den inte kan summeras. Vägandet är vikten."

I Sverige hade faktiskt essän en stark ställning från 1930-talet till slutet av1950-talet med magasin som Clarté (ges fortfarande ut), Karavan och BLM, och på kultursidorna i våra dagstidningar där det mest var författare som recenserade andra författares böcker ofta i form essäistik. Här fanns Martinson, Lundkvist, Ekelöf, Dagerman och Jaensson, bland andra. Tyvärr tror jag att vi idag har fjärmat oss från den korta, initierade texten, kanske i brist på tid, därför kan tegelstenslitteraturen bli en markör för just tid som en symbol för välstånd. Det är alltid lite vagt att generalisera men jag tror att Joyce, Mann, Norén etc. står orörda i många, många bokhyllor. Även Hamilton och Arnförfattaren har ökat i anseende med sitt nya romanprojekt, inte så mycket för innehållet utan mer för omfånget och behöver inte placeras undangömd längre. Status.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För personen/författaren är läget ett annat, ju mindre format än svårare att sätta bilden och det svåraste av allt är att behärska aforismen och lyriken. Haiku - status.

Fetischer: det som marknaden behover. Bild Hebriana AlainentaloDet kan även vara så att en person som läser mycket sakta börjar skönja bakomliggande teman, form och struktur och helt enkelt börjar kunna den litteratur som lyfts fram, oftast av förlagen, och söker sig nya vägar för att orden ska få liv igen. Här kommer ett citat från Thomas Bernhard ur Undergångaren:

Jag tänkte, med ett glas mineralvatten framför mig, läsa om Den unge Törless förvillelser av Musil, men det lyckades inte, jag står inte ut med berättelser längre, läser en sida och är ur stånd att läsa vidare. Jag står inte ut med beskrivningar längre(s. 66)

Essän dock, kanske minst krävande i själva skrivarprocessen, Här är det inläsningen och kunnandet i sitt ämne som tagit tiden (ex Peter Englunds Tystnadens historia och andra essäer) men att skriva är också att tiga; att skriva kan liknas vid "tyst som en död" där du aldrig kan få den sista repliken, det är alltid motparten, läsaren, som får den. Det kan också vara så att den skrivande själv inte vill materialisera en tanke utan drivs av viljan att slutföra en uppgift, som i sig själv skänker ett värde. Eller så är det tankelust och tankemöda som föregår texten. Skrivarens sätt att ta sig an livet och se på världen avgör. Förhållningssättet finns ju där, även om skrivaren inte ens inför sig själv har klargjort vilket det är. Kanske är jag essäist, måhända är mitt sätt att se och möta livet essäistiskt. Finns sådant? Det vet jag just inget om, men i ett större perspektiv så är det ju skriftens öde att likvideras eftersom den aldrig kan ses som en grundläggande insats utan snarare en position något författaren måste lämna bakom sig. Tunga ord här som öde och likvidera, ändå måste den som skriver försöka. Så jag försöker vidare med att ordet essä eller essay kommer från franskans (essai) och betyder just försöka. Fadern bakom var Michel de Montaigne (1533-1592) som skrev de två banden Essaies 1580 och följdes av Francis Bacon (1561-1625) som 1597 gav ut sina, idag berömda, Essayes och är nog den starkaste förelöparen till denna skrivform.

Detta med essäns form har sedan boktryckarkonstens spridning uttryckt både klarhet och förvirran, pendlat mellan det säkra och osäkra, upphöjt och sänkt, banalt och trivialt, men för mig så är ståndpunkten ändå given med Montaigne; essaisten som bläddrar i böckerna, han studerar dem inte: ”det som fastnar är det som inte känns igen som tillhörigt någon annan; det är sådant som omdömet dragit nytta av, resonemang och tankar som det insupit; författaren, stället, orden och andra omständigheter – det glömmer jag genast.”

Hur Montaigne själv använder de klassiska författarna till sina essäer låter anas i detta citatblock:

Beträffande det som jag har lånat bör man se efter om jag har

lyckats välja ut sådant som framhäver min tanke. Jag låter

nämligen andra säga det som jag själv inte kan säga lika

bra på grund av brister i språk eller tanke.

[…] Jag måste dölja mina

svagheter bakom dessa stora auktoriteter.

skelett. Bild Hebriana AlainentaloTidigare i texten skrev jag att essän i Sverige försvagades i sin position efter 50-talet. En ny populärkultur tog över i uttrycksform av musik och film, och litteraturen fick fler skönlitterära genrer. Jag menar inte att den essäiska uttrycksformen försvann men den tog andra vägar genom fotokonst, konstinstallationer och genom tv "det dokumentära berättandet". Känslan är ändå att det mindre textformatet är på väg mot en renässans, och detta med de sociala medierna som bara blir starkare. Vi har hemsidor, vi bloggar, twittrar och skriver allt mer på Facebook i vad som kan liknas vid små mikroessäer. Så essän har alltså utvecklats vidare men vad utvecklades den i sin tur ifrån? Jag låter Quintilianus svara och det är Cicero som avses:

Nej, det var det sublima och storslagna, det lysande och kraftfulla i hans vältalighet som tvingade fram detta dånande bifall. Den som talade på vanligt sätt och likt alla andra skulle aldrig ha mött ett sådant gensvar. Jag tror inte de närvarande visste vad de gjorde. De jublade inte av egen vilja och eget omdöme, de var liksom berövade sina sinnen och visste inte var de var, när de brast ut i dessa vällustiga känslor. (Bok VIII, 3,1-4)

Och om vi går tillbaka, och sluter cirkeln med den oskrivna världen: språk, skrift, språk, så har man alltsedan antiken haft bestämda tillvägagångssätt för elever i den västerländska skolastiken i syfte att utveckla deras förmåga att tala och skriva, mycket med hjälp av figurer och vad man kallade amplificatio respektive abbreviatio: man lärde sig att "utvidga" en sats respektive att "förkorta" den.

”Åtskillnaden mellan det vetenskapliga tänkandet å den ena sidan och talekonsten å den andra, - två ting som ju i verkligheten hänger tätt samman. Vilket ändå lett till att vi har olika lärare i att inviga oss i tanken och talets konst.” / Cicero

Avslutningsvis, bunden av formen, lämnar jag med varmt hjärta över till ...

I denna cirkel med essän som nav finns det oöverskådligt många författarnamn som inte nämnts av förklariga skäl men bland dem som ändå nämnts vill jag lägga till, nej tillägna denna text trots att det inte handlar om essän i sig utan dess förlängda arm i novellens spår. Käre läsare, den store berättaren, mästaren i både stort och litet format: Italo Calvino

På sätt och vis tror jag att vi alltid skriver om det vi inte känner till, vi skriver för att ge den oskrivna världen en chans att uttrycka sig genom vår förmedling. Men i det ögonblick min uppmärksamhet lämnar den skrivna sidans bestående ordning för att rikta sig mot myllret och mångfalden hos en värld som ingen skriven mening helt och fullt kan rymma, anar jag ändå att det bortom orden mycket väl skulle kunna finnas något annat som endast orden kan utsäga. / I. Calvino

http://www.theparisreview.org/interviews/2027/the-art-of-fiction-no-130-italo-calvino

 

Göran af Gröning

 



Ur arkivet

view_module reorder

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Titanicmuseet invigdes 2012. Foto: Mathias Jansson

Bland jättar och hjältar i Belfast

Det första reportaget av Mathias Jansson om Nordirland. Denna gång besöker han Belfast

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 28 april, 2015

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 Maj, 2016

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Den romantiska texten - en helig princip

En av de stora förtjänsterna med Horace Engdahls essäsamling Den romantiska texten, är att han så konsekvent förmår ställa poesin i relation till varat och existensen och därmed "frigöra" både ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2009

Åke Ohlmark

Nomina sunt odiosa - om en uppslitande tysk namnstrid

Universitetet i Greifswald, i det som en gång var svenska Pommern, hör till de äldre i Europa. Universitas Gryphisvaldensis instiftades 1456 och hade därmed redan uppnått myndighetsålder när Academia (senare ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2017

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

  Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att säga att Sven Delblanc ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.