Eyvind Johnson : Att läsa, att resa, att skriva

I Personligt dokument skildrar Eyvind Johnson hur han som 19-åring bröt upp från hembygden i Norrbotten: "Och så reste jag på hösten ner till Stockholm. Det liknade flykt och var ...

Av: Björn Gustavsson | 02 oktober, 2010
Litteraturens porträtt

Suvi Sárá Aina Ann. En sann berättelse om exotisering av människor från andra…

”Suvi Sárá Aina Ann” var den första lappkvinna 1) som exporterades till olika europeiska länder för att ställas ut som exotisk sevärdhet i museer och djurparker. Hon kom år 1580 på ...

Av: Nina Michael | 19 februari, 2014
Kulturreportage

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 25 februari, 2013
Övriga porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

  • Essäer
  • Publicerad:

Människor och historia. Essä i form av aforismer



Passion av PenderechiVad är dessa ögonblick jag undfått i naturen efter fem, tio minuters promenad i ett bildmummel av nyss timade möten och händelser, osorterade, meningsuttunnade. Undan undan sjunker slöjorna och så inför en sten, en mur, en terrass, ett träd, ett grässtrå, ser jag inte längre den ”blinda” livsviljan utan har gått in i detta att finnas till. Vinden och solen i ansiktet sticker ögonen vakna; genom det sedda en djup försoning – som får mig att säga tack, entydigt, sant, ett verkligt? I denna bön är jag åter – som stenen, trädet, gräset, katten i verandasolen – en varelse i meningsfull gemenskap. Från den stunden: moralen i livets trånghet; från detta innehåll: poesin och uthålligheten; och som ledsagad.

Att för programmatiskt vara positiv – en sorts talträngd advokatyr som ska övertyga – kunde vara slösa med hjärtats enkla tålmodiga energi. Tystnaden och lyssnandet till den andre ofta att föredra. I det programmatiska glädjemåleriet hör bristen snart av sig.

Skillnaden optimisten-pessimisten finns; men den förres omsider förvärvade dygd: bevara optimismen som fond.

Det horisontella – relationerna – i samtiden är det primära. På andra plats kommer ingenting. Och i ingenting ligger den goda glömskan med överlåtenhet till intuitionen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eckermanns Gespräche, en sorts summa: vi är alla i metaforisk mening ”färg­blinda”: det finns nya färger – tillvarosidor –. Tillfället är något som ges oss, men tillvaratagandet hänger på oss. (Och handlingen kan vara en tanke som fortsätt­nings­vis finns i trångmål att ge oss mod.) ”Tätigkeit” kunde tolkas så: inte att ständigt vara sysselsatt men utbilda mottaglighet för handlingskraft – när den så kallade slumpen korsar vår väg.

Det är i ett gnissel i gemenskapen vi går till naturen, från ett överskott livsvilja tar vi en promenad – då kan ett träd tala till oss, det som står stilla på samma plats och ändå lever fullt ut.

Konvalescensen är något annat. Den avbrådskar. Är ett underskott. En svaghet som gör tillräckligt.

Den enda rena lyckan för en författare är att vara en tjänande. I andra lyckor finns personligheten med. Personligheten är en ömtålig narr i ett mörker som vi tar för mitt på dagen. P. Är Framstegets timanställde riddare.

Är det inte ofta vid det snubblande, ofullkomliga en kontakt uppstår? Poesin är kanske: olika sorters skönhets väg till det sanna. Moses fick, som Brodskij påpekat, se Gud på ryggen innan han fick lagens tavlor. Estetiken föregår etiken.

Coltrane sträcker sig uppåt, trasslar sig loss, hem; och rörelserna i trasslet, ljuset och mörkret i väven är hans musik. Men i grunden finns logik, matematik, en ordning.

Formen, det sköna, harmonin; ja som underliggande vagga, havsvågor; men det personliga är det som förenar – en brist, ett möjligt nytt. Det fula är det godas yta, det goda är det fulas djup?

Turisterna

Johann Peter EckermannDe semesterarbetar för att få valuta för pengarna, strövar på Stockholms gator på jakt efter sevärdheter, det exotiskt svenska, historiens hjältar och skurkar – tänk om vi kunde se med sådana ögon: att vi går i ett stort samman­hang. På Sicilien, i Taormina och i byarna med de kalkvita husen, i den gult målande majsolen över det vinröda och gröna Medelhavet, blev jag en sådan touriste. Även i London händer det: jag sällar mig till den lilla folkmassan utanför grindarna till 10 Downing Street, mellan beridna vaktposter och hjälmhuvade bobbies, i hopp om att få en glimt av premiärministern eller en utländsk statsman på besök. Och jag vet att historien görs inte bara uppifrån, utan också nerifrån, i vardagslivet; varje sällskap och varje individ påverkar andra samtida i psykiska ringar som i sin tur likt vågorna från en kastad sten påverkar samhället.

En man befinner sig i ett rum som finns i ett annat rum: mediernas rum av bilder, musik, texter. Medierummet finns i sin tur i ett tredje rum: maktens, politikens. Och detta finns i ett fjärde rum: historiens. Och mannen som befinner sig i ett rum som finns i ett annat rum och så vidare ser inte det fjärde rummet. Och en människa utan historia? En människa utan en forntid? Vi är de första och de sista.

Många politiska ledare, och revolutionärer som Che Guevara, har inslag av idealitet som höjt dem i våra ögon och fått människor att följa dem. Konsten, filosofin: att se i vardagslivet samspelet mellan individer som skapar historia; förbinda öga och själ inte till auktoritära politiska systembyggare eller sluga ideologer utan till ett centrum hos individen själv, i samspel med en nära och en vidgad gemenskap.

Politiker som Churchill, Ghandi, Kennedy, Palme, filosofer som Voltaire, Samuel Johnson, Schopenhauer har var och en haft sina fel, men det har inte gjort dem mindre, snarare tvärtom. De har ställt sina fel i tjänst hos ett öde; ”felen” har hjälpt dem att se En sak vi kan lära av dem: nödvändighet och frihet går att förena. I ödet ingår friheten inte att välja ett annat öde men att godta det vi fått.

Vad kan skildringar av kriget ge?

De visar, på annat sätt än i välfärdssamhället, människans villkor.

Det är inte underligt att pojkar tycker om att leka krig: i sådana lekar får vänskapen en viktig roll.

I gymnasiet, när jag var som mest inne i matte och naturvetenskap, frågade jag historieläraren vad intelligens hade med historieläsning att göra. Han blev mig svaret skyldig. Svaret var ju enkelt: det ”intelligenta” är att möta och förstå människor och sammanhang – att vi görs, att vi blir det vi är, till en del av historien. Det är när vi ser det historiska mänskoödet vi kan tro på vårt öde; Churchill och Ghandi, så olika, är ändå exempel. De som finns runt en sådan människa syns ofta kontrasterande ängsliga.

Arvid Stjärnblom (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken) dröjer på Johannes kyrkogård vid von Döbelns grav och drömmer om att själv få vara redskap för en handling som sätter spår i historien.

Hjalmar SöderbergI noveller, romaner, essäer för Hjalmar Söderberg upp händelser i det synliga där medvetenhet uppstår. Förnuft och känsla söker varandra i ett oavslutat. Är det författarens bidrag till historien? Hans i marginalen utförda historiska roll?

När det gäller relationer är ögat förbundet med själen. Ett vackert ansikte kan blända oss, men det händer då vi blivit bekanta att vackerheten blir similismycken på en loppmarknad eller en falsk Renoir vi vid första anblicken varit beredda att bjuda vår sista krona för. Men den första anblicken ljög inte; skönheten fanns i vårt öga. Den kommer och går, den fordrar en mottaglighet. Den kan inte samlas som juveler i ett smyckeskrin. Tavlan på väggen i vårt vardagsrum blir vi blinda för. Skönheten är alltid en överraskning. Den finns i en fotbollsspelares passning. Den tycks vara del av någon större kosmisk lag.

Den oberörbara – eller oåtkomliga – auran hos en kändis vi upptäcker i folk­massan i City (som om han stigit ner från gudavärlden), kanske skulle den i vardagslivet också förvandlas till bijouterier?

Å andra sidan kan den berömde skådespelarens individualitet, då han lagt av de masker han bär på bioduken, förläna en ny sorts, mänskligare, skönhet, som berör oss starkare ju mer den förra illusionen av övermänniska försvinner. Det är när idealet får två armar och två ben, okammat huvud, hatten på sned, som vi får känslan att han är som vi, och de möjligheter han förverkligat finns efter vars och ens mått hos alla.

Det som inspirerade i tonåren var förebilder som samtidigt som de var mycket mänskliga – någon gång råa bespottare av förlegade konventioner – också stod för något ideellt, kontakten med ett hinsides av oförverkligade möjligheter – personliga och samhälleliga; att ansluta sig till dem, var att ansluta sig till ”bortom de blå bergen”, till något nytt, en gemenskap som var solitär och transcendent.

Om skolan får oss att med känsla och intellekt förstå oss som historiska personer har vi fått något att vitalt omfatta eller protestera emot. Tillhöriga en nation och en västerländsk kultur och ”mänskligheten”; egenartade och kosmopoliter.

Penderecki

Krzysztof PendereckiVinter. Idag talar sommarskorna knarrande med trottoarens nyfallna snö. De första brasorna tänds i spisarna, osynlig rök sticker i näsroten. I lägenheten det knivskarpa smattret från flammorna. Vi är neutrala européer födda i ett århundrade då krigen avgjordes på teknologernas bord. Då inga hjältar stod i rök och damm. Pendereckis symfonier: nittonhundratalets stora missdåd under en stjärnhimmel som fordom navigerade skepp och som fick beduiner i öknen att uppfatta Guds tystnad som det språk vilket bestämde världen. Penderecki – smärtan och sorgen, vänd till enkelhetens stora lunga.

Väst och öst

I Västerlandet upphör vi inte att sätta oss mål, annars går vi otillfreds­ställda. I konsten visar det sig som ansträngning, kamp mot en klimax – och där, utmattade, möjligen frid, ro. Finalen i Beethovens sjua. Men vad är denna ”ro” egentligen värd – ?

Moderniteten raksträcker dagen. Vi springer framåt i City en het julidag på väg till ett sammanträde, på väg mot målet; och plötsligt snubblar vi till (medan människoströmmen söker en annan fåra som en å runt en fallen sten och fortsätter som om ingenting hänt)och liggande på marken ter sig tingen annorlunda; så annorlunda de ter sig när vi har ramlat, vi ser på människorna och husen och träden, att de kommer att finnas kvar efter vår död, vad som kommer att finnas kvar av oss är aska spridd i en lund och några dikter, vi reser oss snabbt och skyndar vidare. Vi har nu fattat hur oerhört viktigt det är med fler saker, smartare elektronik, ökad komfort.

Staden

Den nya staden byggs på ruiner. Kvar finns resterna av det gamla, i husens väggar, i de stumma träden. I Klara församling har hus rivits och nya byggts. Människorna är nya, men också de föds, lever, gläds, lider och dör. De enda som minns långt tillbaka är de jättelika träden på kyrkogården. De liknar gudar med avskurna tungor som är nöjda med sin tystnad – Vad skulle det tjäna till att tala människorna tillrätta?

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder

En aldrig skriven litteraturhistoria

Om poeten och teaterkritikern Erik Lindorm (1880-1941) är i ihågkommen i dag är det troligen främst för den fina dikten "En död arbetarhustru". Men Erik Lindorm gav sig in i ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2009

Foto: Johan Werkmäster

Hamburg – en stad i förvandling

De flesta svenskar på bilsemester i Europa passerar Hamburg i rasande fart under sin färd längs Autobahn mot sydligare nejder. Men denna Tysklands största hamn- och industristad – tillika landets ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 31 maj, 2016

Städning eller Abdullahs och mitt öde

En dag fick jag ett kort meddelande. Jag blev anvisad ett arbete. Jag betraktade kuvertet, poststämpelns datum. Hur länge hade brevet varit på väg? Jag visste inte när jag skulle ...

Av: Peter Terrin | Utopiska geografier | 17 augusti, 2009

Krigsslutet, 1945.

De som kom tillbaka

Intellektuella återvände idealfyllda till Tyskland efter freden 1945. Nu skulle något nytt skapas. Men idealen krossades och alltför många gav sig av igen. Exilen blev permanent.

Av: Gustaf Redemo | Essäer om politiken | 17 september, 2015

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 7

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 21 maj, 2017

Om Skönheten

I en tid då skönhetens motiv och uttryck är stadda i ständig förändring är det lätt att känna ett sting av saknad vid minnet av den tid då Logos regerade ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2013

Skvättet 4

   

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 21 oktober, 2013

Veckan från Krisen

Det är kris i världsekonomin. Börserna faller, kreditbetyg sänks, räntan likaså. Den vanligast förekommande benämningen är ”skuldkris”, och det största problemet är ”underskott”. Precis som att det var något man upptäckte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.