Är höga klackar och chica fransyskor förenliga med den gröna vägen?

Det var en av frågorna jag ställde mig under denna miljövänliga vår vi har haft i Paris, med utställningar, konferenser och mässor. Miljöfrågorna verkar ha blivit trendiga i Frankrike. Att ...

Av: Anne Edelstam | 12 juni, 2009
Reportage om politik & samhälle

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 10 november, 2015
Agora - filosofiska essäer

Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Dikter av Sofia Ahmad

Jag skämsJag skäms för mig självNär jag tittar på digJag skäms för min enorma kärlekDen jag känner för digFör jag hörde att kärlekenDen smular sönder bergJämnar de med markenMen min ...

Av: Sofia Ahmad | 27 september, 2010
Utopiska geografier

  • Essäer
  • Publicerad:

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune



David Lynch”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that makes you dream ... allows you to dream in the dark. It's just a fantastic thing, to get lost inside the world of film. ” – David Lynch

1. På tröskeln till de gyllene dörrarna

What’s in the box?”
Pain.”

När jag hör namnet David Lynch associerar jag det med röda draperier, obehagliga stämningar, sinnen i obalans, damer i fara, psykotiska utbrott, mystiska skepnader, identitetsupplösningar, femtiotalslåtar, Roy Orbison, Julee Cruise och Angelo Badalamenti-musik. Något man däremot inte brukar förknippa Lynch med, i alla fall inte jag, är science fiction. Jämfört med hans övriga filmkreationer sticker det ambitiösa framtidseposet Dune (1984) ut lika mycket som en gris i kyrkan. Han har beskrivit inspelningen som ”en hemsk, hemsk upplevelse”, att han under dess tillkomst dog tusen gånger om och att Dune är hans enda riktiga misslyckande. Recensenter har kallat filmen ihålig, lika jobbig som ett examensprov, ful, ostrukturerad, ett styltigt kammarspelsdrama, och så vidare. Dune nämns sällan när man läser något om Lynch, och när den väl förs upp är det oftast i förbifarten. Själv anser jag inte att Dune är misslyckad, även om den har sina brister. Dune är snarare missförstådd, eftersom den inte är den sortens film man kanske först förväntar sig. Samma sak med Lynchs i Cannes utbuade Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992), en av mina favoriter. Men det är en annan historia.

David Lynch, född 1946 i Missoula, Montana, och vars barndom bestod av blå skyar, mjölkmannen, grönt gräs och körsbärsträd (men med rödmyror krypande under den idylliska ytan), långfilmsdebuterade 1977 med den besynnerliga Eraserhead, om en man med tokig frisyr som tvingas ta hand om ett missbildat spädbarn i ett dystert industrisamhälle. Eraserhead blev snabbt en uppmärksammad kultfilm. Bland de som fängslades av den var Mel Brooks, som efter att ha sett den erbjöd Lynch att regissera Elefantmannen (1980), baserad på den gravt deformerade Joseph Merricks tragiska livsöde i det viktorianska London. Elefantmannen, med Anthony Hopkins och John Hurt i huvudrollerna, nådde ut till den breda publiken och nominerades till åtta Oscars. Filmbranschen fick kvickt upp ögonen för Lynch, denne säregne man som älskar kaffe, socker, cigaretter, arkitektur, gamla fabriker, eld, rök och transcendental meditation, men som hatar Philadelphia och att bära slips. Han har blivit kallad ”Jimmy Stewart från Mars”, en ganska passande beskrivning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

desertEfter Eraserhead började Lynch skriva på ett manus med titeln Ronnie Rocket, om en tonårig, rödhårig dvärg vid namn Ronald d’Arte, skapad av vetenskapsmän och som varken kan gå eller prata särskilt väl, men som däremot sjunger och spelar gitarr som en gud. Förutom detta kan han även kontrollera elektricitet, eftersom han på grund av ett kirurgiskt missöde måste koppla in sig i ett eluttag med regelbundna intervaller för att kunna överleva. Stickartanter och donutmän figurerar i denna historia där en poliskommissarie tar sig in i Ronnies medvetande (genom att stå på ett ben) och som upptäcker en hel stad, befolkad av små människor, där inne. Ronnies popularitet som musiker ökar. Han kidnappas av ett rockband och kriminalkommissarien försöker rädda honom. Lynch kunde dock inte hitta finansiärer, utan valde att göra Elefantmannen istället. Sedan försökte han återigen få ihop pengar till Ronnie Rocket, men trots framgången med Elefantmannen visade sig detta vara omöjligt och manuset lades på hyllan. Han försökte förverkliga Ronnie Rocket ett flertal gånger, men av olika skäl misslyckades samtliga. Lynch hade även skrivit ett manus som skulle komma att bli Blue Velvet (1986), en av hans mest omtyckta filmer, idén ogillades dock av männen i kostymer på Warner Brothers och även detta manus fick skjutas åt sidan.

Filmfolket betraktade emellertid Lynch som gåsen som värpte guldägg och anbud om mer kommersiella projekt började komma. George Lucas, en beundrare av Eraserhead, hörde av sig till Lynch och föreslog ett möte. Lynch träffade Lucas på dennes kontor i Los Angeles. Lucas visade honom bilder av diverse varelser och föreslog att Lynch skulle regissera Jedins återkomst (1983), den tredje delen i Lucas’ omåttligt framgångrika Star Wars-trilogi. Alla de främmande och håriga varelserna i kombination med den komplicerade färden dit gav Lynch huvudvärk. Sedan tog Lucas med sig Lynch i sin Ferrari för att äta lunch, men Lynch, som nu fått migrän, ville bara åka hem. Efter att lunchen var avklarad skildes de åt. Lynch ringde upp sin agent från en telefonkiosk och sa att det inte fanns en chans i världen att han skulle kunna regissera filmen, vilket han heller inte gjorde. Han blev även erbjuden att regissera en filmversion av Thomas Harris’ roman Red Dragon (1981), men tackade nej.

desertform1978 köpte filmproducenten Dino De Laurentiis rättigheterna till Frank Herberts prisbelönade science fiction-roman Dune (1965). 1981 ringde han Lynch och frågade om han ville regissera en filmversion av den. Lynch hade inte hört talas om boken (han trodde först att De Laurentiis sa ”June”), och gillade inte science fiction. Men han läste ändå boken. Efter två veckor var han klar, och älskade den. Han träffade De Laurentiis och tackade ja både till att regissera och att skriva manus, eftersom han i en storfilm som Dune såg möjligheten till att få skapa en hel värld. I och med detta tog han det första steget i vad som skulle komma att bli en tre år lång mardröm.

Romanens drömsekvenser, mångfasetterade symbolism, komplexitet och stora och små idéer tilltalade Lynchs estetiska sinnelag, likaså bilderna av vatten- och sandvågor och fusionen mellan teknologi och mänskliga känslor. Han ville vara så trogen ursprungskällan som möjligt och skrev manus under ett och ett halvt år. Till en början samarbetade han med Christopher de Vore och Eric Bergren, som skrivit manuset till Elefantmannen, men De Laurentiis ogillade deras idéer, och de lyckades inte komma överens med Lynch om vad i boken som skulle inkluderas och vad som skulle plockas bort. Lynch fortsatte därför på egen hand, under vägledning av De Laurentiis, och förde även många diskussioner med Frank Herbert för att få det hela rätt, för att kunna fånga den abstrakta poesin i romanen. De båda herrarna kom väl överens. Slutmanuset, det sjunde utkastet, blev 135 sidor långt. Dino fick honom även att skriva kontrakt på två uppföljare. Lynch påbörjade manuset till film nummer två, men färdigställde det aldrig.

Handlingen i korthet: år 10191 styrs det kända universum av Padishah-kejsaren Shaddam IV. Den mest åtråvärda och dyrbara ämnet är den för rymdresor nödvändiga kryddan melange, som förlänger livet och har sinnesutvidgande egenskaper. Denna krydda finns bara på en planet, Arrakis, en planet bestående helt av öknar där gigantiska maskar som anfaller alla rytmiska vibrationer lurar under dynorna. Maktens män har under över 4000 års tid muterat den orangea kryddgasen. Tack vare denna kan de resa kors och tvärs i universum utan att behöva röra sig genom att böja rymden hur de än behagar. Enligt en profetia ska Arrakis invånare, fremenerna, en dag besökas av en Messsiasliknande supervarelse vid namn Kwisatz Haderach, som ska leda Arrakis invånare till frihet i kampen mot de onda (och rödhåriga) Harkonnerna.

Dune2. Fast i maskinen

Behold, as a wild ass in the desert, go I forth to my work.”

Dino De Laurentiis, som producerat kultfilmer såsom Blixt Gordon (1980) och Conan Barbaren (1982) var inte den förste som ville göra film av Frank Herberts roman. Redan 1971 föddes de första planerna. Ett flertal regissörer var vid olika tidpunkter involverande, bland andra Alejandro Jodorowsky och Ridley Scott, men av olika skäl lämnade de projektet. Orson Welles var påtänkt till en av rollerna, likaså Salvador Dali, men dessa idéer bar aldrig frukt. De Laurentiis hade en tydlig bild av vad filmversionen av Dune skulle vara: en kommersiell, barntillåten mainstreamsuccé (med andra ord så långt ifrån Eraserhead man kan komma) och den första delen i en påtänkt trilogi. Säkerligen skulle väl Lynch, som blivit Oscarnominerad till bäste regissör, kunna ro det hela i land?

Efter två veckors repetitioner började inspelningen den 30 mars 1983 i Churubusco Studios i Mexico City. Lynch har beskrivit den som en galen men inte ointressant upplevelse. Ett otal andra inspelningsplatser diskuterades – Nordafrika, Tunisien, Frankrike, Indien, Spanien, England – men av ekonomiska skäl valdes till slut Mexiko. Filmbesättning var på totalt 1700 män och kvinnor. De Laurentiis var exekutiv producent och lät sin dotter, Raffaella De Laurentiis, vara huvudproducent. Manuset hade 39 roller med repliker och utspelades på fyra olika planeter – Arrakis, Caladan, Geidi Prime och Kaitain. Ungefär 80 scenbyggen konstruerades för att visualisera Frank Herberts grandiosa idéer. När Jodorowsky arbetade med sin version av Dune anlitades konstnären H.R. Giger som designer, men Lynch förkastade i stort sett alla av dennes visuella koncept eftersom han ansåg dem vara alltför snarlika de i Ridley Scotts Alien (1979). När man tittar på Dune kan man dock se tydliga spår av Giger i några av dekorerna.

The Dune StorybookKyle MacLachlan, som senare skulle medverka i ytterligare två Lynchfilmer, gjorde i Dune sin filmdebut som huvudkaraktären Paul Atreides, eftersom han enligt Lynch både hade ett oskyldigt utseende och ledaregenskaper. Övriga roller gjordes av Sting (Feyd Rautha), Jürgen Prochnow (hertig Leto Atreides), Francesca Annis (Lady Jessica), Everett McGill (Stilgar), Patrick Stewart (Gurney Halleck), Sean Young (Chani), Brad Dourif (Piter De Vries), Max von Sydow (doktor Kynes), med flera. I två av birollerna syns Freddie Jones (Thufir Hawat) från Elefantmannen och Dean Stockwell (doktor Wellington Yueh), som ett par år senare mimade till Roy Orbisons ”In Dreams” i Blue Velvet. Även Jack Nance, som spelade huvudrollen i Eraserhead, fick en liten roll. Lynch själv dyker upp i en cameo 48 minuter in i filmen, som en lortig radiooperatör på planeten Arrakis. Filmandet pågick i ett halvår. Skådespelarna led i sina svarta gummidräkter under Mexikos stekheta sol, men detta tycktes Lynch inte ta någon större notis om – han var mer fokuserad på detaljerna. När inspelningen väl var avklarad väntade filmandet av modeller, miniatyrer och specialeffekter, vilket tog ytterligare ett halvår. Det hade tagit fem år att göra Eraserhead, så Lynch var inte ovan vid långa inspelningar, men han blev trots detta alltmer utmattad. Soundtracket gjordes av rockbandet Toto och Brian Eno.

Lynch ser sina verk som filmmålningar, rörliga porträtt fångade på celluloid. Hans vision av Dune var en mörk och dyster sådan. Han improviserade mycket, gillade att experimentera och föredrog att inte vara alltför bunden till storyboards, som de avancerade specialeffekterna krävde. Carlos Rambaldi, som bland annat skapade titelkaraktären i Steven Spielbergs E.T. the Extra-Terrestrial (1982), gjorde den märkliga Tredjestegsnagivatören, en väldig, bläckfiskliknande varelse som fraktas i en stor, svart, ångdriven vätsketank. Många av specialeffekterna blev dock inte som Lynch hade tänkt sig, eftersom det inte fanns tillräckligt med pengar för att förverkliga dem. Han började snart inse begränsningarna i att göra film i Hollywood. De Laurentiis ville ha den David Lynch som gjorde Elefantmannen, men i själva verket var den David Lynch de fick snarare den som hade Eraserhead-bilder i huvudet. Lynch var frustrerad över att inte ha full kreativ frihet över produktionen, fastklämd som han var mellan troheten till Frank Herberts bok och producenternas åsikter och bestämmelser. Kompromisserna blev fler och fler. Med andra ord var Lynch fast i Hollywoodmaskinen, men han gjorde ändå sitt bästa av situationen, sex dagar i veckan.

Han har beskrivit Dune-inspelningen som inte en total mardröm, utan som en 75 % mardröm, eftersom han gillade tiden i Mexiko och samarbetet med Dino och Raffaella De Laurentiis och det stora filmteamet, trots oenigheterna. De Laurentiis ville att Dune skulle vara högst två timmar och sjutton minuter lång, medan Lynch ville ha en längd på tre timmar. Under klippningen av filmen började Lynch bli alltmer självkritisk till sin skapelse. Han började se alltfler misstag han begått under filmandet. Det hela gick så långt att han våndades över att befinna sig i klipprummet, och kände att han var på väg att tappa greppet på fler än ett sätt. De Laurentiis och hans dotter var missnöjda med den fyra eller fem timmar långa grovklippning som Lynch presenterade dem. De eliminerade flera scener, filmade om förenklade versioner av andra, samt la till förklarande berättarröster och en inledningsmonolog med Virginia Madsen som prinsessan Irulan, kejsare Shaddams dotter. Lynch ogillade allt detta, men varken orkade eller kunde göra något åt saken, eftersom han inte hade ”final cut”. Under tiden som tillblivelsen av Dune pågick ritade han den tecknade serien The Angriest Dog in the World, om en hund så arg att den är paralyserad, som trycktes i diverse tidningar i Los Angeles. Lynch har dock sagt att den inte hade någon koppling till Dune-inspelningen.

Dune abstractFörväntningarna på David Lynchs filmversionen av Frank Herberts omtyckta Dune var, efter en gedigen marknadsföring, mycket höga. Sting fungerade som dragplåster på affischer och dylikt, men i själva verket har han en ganska liten roll i filmen. Många i publiken var nog beredda på ett fartfyllt rymdäventyr (den var ju faktiskt producerad av han som gjorde Conan Barbaren), men istället fick de något de inte alls förväntade sig. De flesta tycktes reagera som ett sötsuget barn som istället för godis får en selleri. Filmen hade premiär i Washington, D.C. den 3 december 1984. I stort sett ingen filmkritiker gillade den. Detta mastodontspektakel, som kostade över 40 miljoner dollar att göra, tjänade endast 27,4 miljoner – misslyckandet var ett faktum. Efter endast fem veckor drogs Dune undan från biorepertoaren och den fick skamset krypa iväg som en hund med svansen mellan benen. Man önskar att den lomhörde, skraltige gamle room service-servitören från Twin Peaks (1990-1991) kunde gå fram till Lynch, lägga sin ena hand på hans axel och säga: ”I’m so sorry”. Lynch lämnade Dune bakom sig och bestämde sig för att aldrig mer regissera något åt Hollywood, vilket han heller inte gjort. Han gick sin egen väg och har efter Dune alltid haft final cut på sina ”filmmålningar”. Att de två planerade uppföljarna skrotades efter det minst sagt kalla mottagandet fällde Lynch inte allför många tårar över.

Bioversionen av Dune är 137 minuter lång. En 52 minuter längre version släpptes på VHS 1988, utan Lynchs involvering – försökte producenterna här visa Lynchs ursprungliga version, i hopp om att den skulle få folk att ändra åsikt? Som regissör nämns istället ”Alan Smithee”, den pseudonym som amerikanska regissörer mellan 1968 och 2000 använde när de inte ville ha med sina egna namn i en film som de inte ansåg motsvarade deras ursprungliga vision. Som manusförfattare till den längre Dune-versionen står ”Judas Booth” (en hopslagning av ”Judas Iskariot” och ”John Wilkes Booth”), ett namn som Lynch valde eftersom han kände att han hade förrått sin konstnärliga integritet genom sälja sig åt Hollywood. En tv-kanal i San Francisco satte 1992 ihop en tredje version av Dune, en sorts hybrid mellan bioversionen och Alan Smithee-versionen, nio minuter kortare än den sistnämnda. 2006 släpptes en fjärde version av Universal på DVD, 40 minuter längre än den första versionen. Själv har jag dock bara sett den som visades på bio.

3. Lynchad

The sleeper must awaken.”

Vad kan man då säga om Dune, denna särling som aldrig hittat något hem och som inte tycks ha några stolta föräldrar? Jag har inte läst Frank Herberts bok eller någon av dess efterföljande delar, så det enda jag utgår ifrån är filmen (den som visades på bio 1984).I mina ögon är Dune varken det totala fiaskot den ofta utmålas som eller ett negligerat mästerverk. Om man orkar ta sig igenom de träiga dialogscenerna är Dune en fröjd för det estetiska ögat. Scenerna med rymdskeppen är fortfarande imponerande, likaså de storslagna vyerna, det mörka och sinistra ledmotivet och scenen där den gigantiska masken dyker upp ur sanden på Arrakis. När jag tänker tillbaka på filmen kan jag faktiskt inte minnas några repliker (förutom ”Long live the fighters!”) eller ens vad den handlade om. Men dess bilder har smugit in i mitt medvetande som det förkrympta gamla paret som kravlar sig fram under dörren och terroriserar Diane Selwyn i slutet av Mulholland Dr. (2001). För att kunna skriva den här essän är jag alltså tvungen att se om Dune. Det första som slår mig är att den känns opersonlig och steril, den saknar helt enkelt charm. Trots alla svagheter fascineras jag ändå av denna gravallvarliga historia med bibliska undertoner, främst på grund av det visuella, men även dess absurditet, som kanske eller kanske inte är avsiktlig.

SandwormExempel på dialog i Dune:

”Hör på mig. Lyssna. Du ville veta om mina drömmar. Jag hade nyss en vakendröm. Vet du varför? Kryddan! Den finns i allt här.”

”Lugna ner dig.”

”Som sanningssägardrogen. Det är giftigt. Du visste att kryddan skulle förändra mig. Men tack vare dina läror förändra den mitt medvetande. Jag ser det, jag ser det!”

Är det han?”

”Du bär min ofödda syster i ditt liv.”

Han vet.”

Eller:

”Du är stark. Du ska kallas Usul, som är pelarsockelns styrka. Det är ditt hemliga namn i vår styrka, men du måste välja ett mansnamn som vi kallar dig öppet.”

”Vad kallar ni musskuggan på den andra sidan månen?”

”Vi kallar den Muad’Dib.”

”Kan jag få kallas Paul Muad’Dib?”

”Du är Paul Muad’Dib. Och din mor ska vara en sayyadina. Vi hälsar er välkomna.”

En dröm uppenbaras.”

Dune är som en pompös drogtripp man får se någon annan ta del av utan att själv vara delaktig. Till och med The Flintstones (1994), som även den Kyle MacLachlan, allas vår käre FBI-agent Dale Cooper, medverkar i är mer engagerande. Min favoritscen är också den enda som känns Lynch-aktig, nämligen introduktionen av baron Vladimir Harkonnen, spelad av Kenneth McMillan och filmens skurk. När vi först ser honom, denne övergödde, rödhårige och alltigenom groteske man, sitter han slött nersjunken i en stol i ett grönt rum och får stora varbölder i ansiktet utsugna av någon sorts läkare. ”Er hud är kärlek för mig”, säger läkaren. ”Era sjukdomar ömt vårdade i evighet.” Brad Dourif är med i scenen, likaså Sting. Baronen gastar överspelande så att saliven far ur hans mun. Han trycker in en knapp på sin beiga rymddräkt och svävar upp i luften, som en intergalaktisk Karlsson på taket, och gastar i skenet från strålkastare. Sting och en man vid namn Rabban ser upp mot honom och flinar. Han svävar ner igen och brunsvart vätska börjar sippra ur honom. Han flyger fram till en yngling som nyss kommit in med lila tulpaner och börjar smeka honom, inte helt oerotiskt. Baronen drar ut ynglingens hjärtpropp. Blod väller fram. Baronen trycker sig emot honom till ljudet av teatral orgelmusik. Blodet skvätter upp på de klargröna väggarna och ynglingen segnar ner livlös på golvet. Sting flinar diaboliskt, eller kanske galet, jag vet inte. Överspelat är det i alla fall. Baron Vladimir är dock inte särskilt skrämmande eller hotfull, utan mest bisarr. Han känns ganska fjuttig jämfört med Lynchs mest minnesvärda skurkar; den gasinhalerande fullblodspsykopaten Frank Booth i Blue Velvet, gangstern Bobby Peru i Wild at Heart (1990) och den långhårige, jeansjacksklädde anden BOB i Lynchs älskade tv-serie Twin Peaks och den inte fullt så älskade Twin Peaks: Fire Walk with Me.

Star Wars-filmernautspelar sig, som vi alla vet, i en främmande galax långt, långt borta. Inga av rymdskeppen, varelserna och planeterna får någon direkt förklaring, men man förstår dem och allt som händer i alla fall. I Dune förklaras karaktärernas tankegångar genom klumpiga och övertydliga berättarröster, men utan att tillföra något, snarare tvärtom. Filmen känns längre än vad den är, och ärligt talat är den ganska tråkig. Karaktärerna är stela och svårtydda. Ofta är det lite väl teatraliskt och helt enkelt inte särkskilt medryckande – jag tittar bara på bilderna, inget annat. Trots att personer dör, skriker och blir spottade i ansiktet bryr jag mig inte om dem det minsta. De är pappfigurer som talar och rör sig i estetiskt tilltalande miljöer, inget annat. Filmen har ingen energi, ingen gnista, förutom möjligtvis scenen med den flygande baronen. Karaktärer älskar varandra, men det förstår vi enbart för att de uttryckligen säger det. Hela eftertextssekvensen är rent ut sagt gräslig, skriker såpopera och dåligt åttiotal och lämnar en besk eftersmak i munnen, något som sänker helhetsintrycket avsevärt. Detta i kombination med den gravallvarliga tonen, de bisarra replikerna och de buskiga ögonbrynen gör det hela till en minst sagt udda upplevelse, minst lika kufisk som den dansande dvärgen (eller närmare bestämt anden MIKES avlägsnade vänsterarm) i Twin Peaks. I en liten scen uppenbarar sig en svettig Sting endast iförd något som kanske kan kallas science fiction-kalsonger. Att jag nämner detta här kanske känns malplacerat, men det gör själva scenen i filmen också. Det mesta i Dune är, för att uttrycka sig en aning slappt, konstigt, men inte på det där David Lynch-sättet som är hans signum. I likhet med Star Wars-filmerna är Dune mer en fantasyhistoria i rymdkläder än renodlad science fiction. Här finns inga fantasilösa, arketypiska framtidsbilder i skinande silver – filmen utspelas knappt ens i rymden överhuvudtaget. Allt är mörkt och tungsint i grönt, brunt, beige, guld, grått och svart. Mycket av det visuella kommer från äldre influenser vad gäller kostymer och utrustning. SS-liknande uniformer blandas friskt med damkläder från 1700-talet. Maskiner och utrustning påminner om äldre och sedan långt gångna tider, snarare än sköna nya världar. Ur denna aspekt borde Dune vara en av de mest originella science fiction-filmer som någonsin gjorts.

De surrealistiska elementen i Dune kommer från en yttre verklighet, närmare bestämt en konkret vision av en avlägsen framtid, till skillnad från de flesta andra av Lynchs filmer, som vanligtvis utspelas i inre verkligheter. Han har dock rört sig i den yttre verkligheten både i Elefantmannen och i den prisbelönade The Straight Story (1999), om en gammal man som färdas på en åkergräsklippare från Iowa till Wisconsin för att sonas med sin bror efter att denne fått en stroke. Men hur man än vänder och vrider på det kan man inte undgå att Dune är långtifrån felfri och att den haltar rejält. Andra av Lynchs filmer, såsom Mulholland Dr., utmanar hjärnan men kommer förbi logikcentrats spärrar just eftersom de är just ”David Lynch-filmer”, och sådana ska ju vara svåra att greppa – de är Lynchs undermedvetna som talar, det är inte meningen att man ska ”förstå” dem, och om man gör det är det i så fall endast en subjektiv tolkning. Eraserhead är ganska förvirrande, men filmen är ändå en tillfredställande upplevelse. Efter att Homer Simpson sett ett avsnitt av Twin Peaks reagerade han med orden: ”Lysande. Jag har absolut ingen aning om vad som händer”. Samma sak kan man dessvärre inte säga om Dune. Det finns en handling, men den når inte fram (i alla fall inte till mig), trots den pampiga musiken. Dune är storslagen och vacker, men samtidigt platt och pretentiös. Men vad vet jag, som inte ens har läst böckerna? Om jag läser dem kanske jag förstår bättre?

Många av David Lynchs filmer är bilder plockade, direkt och ickefiltrerade, från Lynchs fantasi, drömmar där det undermedvetnas strömmar flödar fritt. En rad visuella idéer sammanfogade utan grubblerier över dess innebörd eller vad de gör för filmen som helhet. Lynch har beskrivit sina idéer som små fiskar, som han sedan placerar i en viss ordning. Men att Dune, en science fiction-film producerad av Dino De Laurentiis och baserad på en hyllad bok, är allt annat än tydlig och inte särskilt engagerande – är inte det ett misslyckande rent hantverksmässigt? Förmodligen. Filmen är en sorts hermafrodit, varken ett ”riktigt” rymdäventyr för popcornpubliken eller en smal konstfilm där Lynchs ocensurerade bilder får komma i full blom. En märklig kompromiss mellan två helt olika sätt att göra film på. David Lynchs Dune är en film som inte borde kunna existera, men det gör den. Och det har den all rätt till. Om det inte vore för Dune hade Lynch förmodligen inte hållit lika hårt på sin självständighet (som Sailor säger i Wild at Heart: ”Did I ever tell ya that this here jacket represents a symbol of my individuality, and my belief in personal freedom?”) och därmed inte kunnat skapa alla de särpräglade, personliga verk som följde.

 

Jonas Wessel

 

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

”Ögat med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser…

Bangalore – 8,5 miljoner invånare; snudd på hela Sveriges befolkning koncentrerad i ett stadsområde. Bangalore är en av Asiens snabbast växande städer och utgör basen för Indiens IT-teknologi, varefter staden ...

Av: Pontus Bergmark | Essäer om religionen | 12 december, 2011

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

change itself Genesis Breyer P-Orridge film Carl Abrahamsson

Att förstå livet och att förändras, två konstnärsporträtt

Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om film | 23 september, 2016

Veckan från hyllan. Vecka 18-2013

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation spider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 27 april, 2013

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2017

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.