Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare



Lemminkäinens moderNu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger på har uppstått och om Elias Lönnrots skapande arbete att samla och tolka olika versioner av runorna. Lönnrots arbete bidrog väsentligt till att det finska folket bildade en identitet. Kalevala ja laulettu runo består av essäer av 16 författare.

I en av essäerna tolkar Senni Timonen Lemminkäinens moder, som var shaman (tietäjä, ”den som vet”) och mor och dessutom undervisade sonen i sin lära.

Lemminkäinens mor är kanske den viktigaste av Kalevalas kvinnogestalter och bekant för de flesta finländare tack vare Akseli Gallen-Kallelas målning där hon ses sörjande bredvid sin sons döda kropp. Timonen beskriver hur modern ständigt är närvarande då sonen reser bort och vid hans hemkomster. Men Lemminkäinen hör inte på hennes varningar:

Inte vet den arma modern, hon som fött och fostrat honom,
var den stackars sonen vandrar, hennes ättling irrar,
om han far i furuskogen, över ljungrishöljda hedar,
om han är på öppna havet ibland vitskumkrönta vågor
eller i den stora striden, i den vilda vapenleken,
där det forsar blod kring benen, sårsvett står en upp till knäna.
(Ur femtonde sången)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Moderns onda aningar besannas. Hon försöker hjälpa Lemminkäinen med sin självuppoffrande kärlek, en kärlek som kan övervinna döden. Detta har enligt Timonen gjort henne till en mytisk figur, en finsk Pietà (Pietàmotivet föreställer Jungfru Maria med den döde Kristus i sin famn):

”Moder, som mig fött och fostrat, du, som vårdat mig med
vånda!
Om du varsnat, om du visste var din stackars son har hamnat,
säkert skulle du då skynda för att frälsa mig ur faran,
rusa för att rädda sonen från att dö på denna resan,
från att ung och frisk gå hädan, stupa i sin styrkas dagar.”

Ömselynte Lemminkäinen for med buller utför forsen,
Fördes av den strida strömmen bort till Tuonis stugutomter.

Tuonis son, den blodbestänkte, högg sitt skarpa svärd i
mannen,
Klöv hans kropp med vassa klingan; med ett hastigt hugg av
svärdet
Skär han sönder liket femfalt, styckar det i åtta stycken,
slänger dem i Tuoniströmmen, Manaälvens mörka flöden.
”Stanna där i tiders tider med din båge, dina pilar,
jaga svanarna på strömmen, änderna inunder stranden!”

Det var Lemminkäinens bane, bålde friarns bråda bortgång
I den svart Tuoniströmmen, i den dal där Döden dväljes.
(Ur fjortonde sången)

Trolldomskonst som högsta kunskap

Att rädda hjälten ifrån döden är ett tema som finns bland annat i antikens myter, kristendomen och egyptisk och nordisk epik. Detta tema finner vi också i berättelsen om hur Lemminkäinens mor samlar sonens styckade kvarlevor ur forsen och väcker honom till liv. Lönnrot valde sin första runosångare Juhana Kainulainens version. Han presenteras närmare i boken av Ulla Piela. Andra berömda runosångare ansåg att Lemminkäinen dog i forsen. Timonen menar att man inom senare tiders kvinnoforskning förutom de obestridda ideologiska egenskaperna hos modern också betonat maktfaktorn, det vill säga att hon inte hade enbart osjälviska motiv utan försökte påverka sonen så att han handlade enligt hennes vilja. Timonen lyfter fram tre synvinklar på Lönnrots porträtt av Lemminkäinens mor: auktoritet grundad på kunskap, relationen melan mor och barn samt två kvinnoideal.

Lönnrot ansåg trolldomskonsten vara den högsta kunskapen. Han betonade att Lemminkäinens mor var mycket bevandrad i denna konst lisom i runkunskap. Sonen skulle med tiden tillägna sig moderns kunnande och makt. Björn Collinder skriver i inledningen till sin svenska översättning av Kalevala att det är ett faktum att de fornfinska hjältarna i hög grad sysslade med magi. Magi var för vikingatidens människor vad elektricitet och radium, narkos och hypnos är för oss. För dessa människor var magi vishetens blomma. Vad vi nu kallar vidskepelse var en upplyst insikt i naturens ordning, och kunskap betydde makt för dem liksom för oss. Timonen anser att Lemminkäinens mors shamanism kommer till uttryck på två sätt: som råd eller varningar och som en förmåga att förutse framtiden:

Modern sökte hejda sonen, gamla gumman varnar honom:

”Gode gosse, du må icke gå till Pohjafolkets gårdar,
börja krig mot Pohjas pojkar, söka strid med Lapplands söner,
ty du kan ej kväda galdrar, vet ej det som vismän veta.
Du blir snart av samen sejdad, du blir trollad utav Terbon
Huvdstupa mitt i smörjan, bränner armarna i elden,
Händerna i heta askan, hamnar på en glödhet hälla”.
”Bry dig inte om att fara bort till Pohjas bistra bygder,
Pimentolas mörka mörka marker! Lemminkäinen mister livet”.
(Ur tolfte sången)

Då Lemminkäinen igen beger sig till Pohjola (den osynliga världen) möter han en orm, men är inte mera så hjälplös då han kommer ihåg att modern lärt honom att sjunga runan om ormens uppkomst.

Lönnrots framställning av Lemminkäinens moder uttrycker också relationen mellan mor och barn. Timonen framhåller att den berättande folkdiktningen beskriver känslor via personernas handlingar. Lönnrot använde sig av detta stilgrepp i sina tidigare varianter av Kalevala men i de senare tog han upp känslorna mellan mor och son mera direkt:

Lemminkäinens gamla moder kom då dit och såg på borsten,
började gråta bittert: ”O, jag stackars gamla gumma,
osäll är min arma levnad! Ack, nu har min arma gosse,
olycksmärkta ättling, råkat ut för ofärd-
fallen är den gäve hjälten, Lemminkäinen har gått hädan,
ty det dryper blod av borsten, sårsvett sipprar ifrån kammen.”
(Ur femtonde sången)

Släktskap med Maria-runorna

Blodet på borsten är det tecken som får modern att handla och hon börjar omedelbart söka sin son. Med upprepade bilder av blod symboliseras här förbindelsen mellan mor och son. Modern ser sig och sonen som en enhet, sonen är hennes kött och blod och blodsymbolen betyder för henne att sonen befinner sig i fara. Lönnrot visar med bilden av blod den djupa förbindelsen mellan modern och sonen och deras gemensamma öde. Sonen framställs som sjävcentrerad och oförmögen att leva sig in i moderns känslor – men modern lever för sin son oberoende av om han lever för henne.

I Lemminkäinens mors väsen och verksamhet förenas enligt Timonen två så gott som motsatta kvinnoideal: den aktivt handlande och den passivt väntande. I den karelska folkdiktningen innehåller de så kallade Maria-runorna samma aktiva moderstyp som hittas i kvädena om Lemminkäinens mor, modern som övervinner döden. Folkdiktningens Maria sökte oupphörligt sin försvunne son. Hon bad solen om hjälp och då döden hotade återförde hon honom till de levandes krets. Lemminkäinens mor vandrar genom skog och mark förvandlad till ett djur och frågar efter sin son av vägen, månen och solen. Slutligen berättar solen sanningen och hjälper henne att få upp sonen ur graven. Detta motiv återfinns i Maria-runorna; Lemminkäinen är i forsen, Jesus i graven. Skillnaden är att Lemminkäinens mor inte är Maria som söker Guds son, utan att hon söker en mänsklig son.

Under arbetets gång betonade Lönnrot alltmera den passiva rollen, modern som väntar hemma. I berättelsen uppstår en konflikt: Modern vill ha sonen hemma, sonen vill bort. Lemminkäinens mor lovar att ge sonen ett gömställe om han svär en ed att inte gå i krig, vilket han gör halvhjärtat och med motstridiga känslor.

Detta motiv, kvinnor som vill ha trygghet och bindning samt män som vill ha frihet, ta risker och vara i rörelse, har aktualitet också i vår tid i förhållanden där kvinnors och mäns olikartade förväntningar på varandra leder till ständiga konflikter.

 

Nina Michael

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.