Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land

TEMA VÄSTERBOTTEN ”Om inga åtgärder vidtas kommer Sveriges befolkning snart att bestå av barn, kvinnor och åldringar samt av svaga och oföretagsamma personer och i värsta fall av främlingar.” – ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 februari, 2008
Porträtt om politik & samhälle

Om samtidskonsten

Den moderna konstens äventyr är slut. Samtidskonsten är bara samtida med sig själv. Den transcenderar inte sig själv, vare sig i riktning mot det förgångna eller mot framtiden. Dess enda ...

Av: Jean Baudrillard | 04 april, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | 23 september, 2013
Essäer om musik

”Att dyrka Jesus är som att dyrka Hitler” – humanisterna och konsten att…

En intressant debatt utvecklades nyligen på SvD Brännpunkt, i samband med utgivningen av Per Ewerts och Mats Selanders nya bok Gud och hans kritiker: en antologi om nyateismen (Credoakademin). 20/3 ...

Av: Rickard Berghorn | 07 april, 2012
Essäer om religionen

  • Essäer
  • Publicerad:

Marsianer, muslimer, moskéer



Moskén i WokingHar marsianer, muslimer och moskéer någonting gemensamt? Ja, en liten stad utanför London vid namn Woking. I science fictionromanen Världarnas krig av H G Wells invaderar marsianerna jorden. Den första farkosten landar på Horsell-allmänningen i Woking. Wells bodde där under en period. I romanen skildrar Wells hur marsianerna med sina ”värmestrålar” förstör något som kallas Oriental Institute och en intilliggande moské. Ja, det fanns en moské i Woking när boken kom ut 1898.

”Vid sextiden på kvällen, när jag satt och drack te med min hustru i lusthuset och talade stora ord om den förestående striden, hördes en dov detonation från allmänningen och omedelbart därefter ett häftigt skjutande. Sedan skakades marken där vi satt av en våldsam skräll. Jag rusade ut på gräsmattan och fick se trädtopparna på Oriental College fatta eld och tornet på den lilla kyrkan därintill falla samman i en ruinhög. Moskéns spira hade försvunnit och taket på collegebyggnaden såg ut som om det beskjutits med en hundratons kanon. En av våra skorstenar exploderade som om den träffats av ett skott, och bitar av den rullade nerför takpannorna och bildade en hög av röda spillror på blomsterrabatten nedanför fönstret till mitt arbetsrum.” (Världarnas kring, s. 39, svensk översättning Gertrud Hallvig, 1966)

Den så kallade Shah Jahan-moskén, som ligger på 149 Oriental Road, hade uppförts av orientalisten Gottlieb Wilhelm Leitner. Denne föddes i en judisk familj i Budapest 1840. Han uppvisade en ovanlig språkbegåvning redan som barn. Vid åtta års ålder reste han till Konstantinopel och lärde sig arabiska och turkiska, och vid tio talade han turkiska, arabiska och flera europeiska språk. När han var femton utnämndes han till översättare av det brittiska kommissariatet på Krimhalvön, med överstes rang. När Krimkriget upphörde ville Leitner bli präst och reste därför till London för att studera vid King’s College. När han var nitton blev han lärare i arabiska, turkiska och samtida grekiska, vid tjugotre professor i arabiska och islamisk lag vid King’s College. Han sägs ha behärskat femtio språk, av vilka flera flytande. År 1864 blev han rektor för seminariet i Lahore i nuvarande Pakistan, det som senare blev Punjabuniversitetet. Han grundade många skolor, litterära sällskap, bibliotek och akademiska tidskrifter.

Varför lät Leitner bygga en moské? Han var inte muslim, men väl orientalist och islamolog. År 1883 öppnade han Oriental Institute i Woking för studier av orientaliska språk och kulturer. Han planerade att bygga fyra gudstjänsthus i anslutning till institutet: en moské, en synagoga, en kyrka och ett hinduiskt tempel. Han började med moskén, som blev färdig 1889, och det var det enda gudstjänsthus han hann med. W. I. Chambers var arkitekt och bygget finansierades med insamlade medel. Störst bidrag lämnade Begum Shah Jahan, furstinnan av Bhopal i Indien, av vilken moskén fått sitt namn. Chambers ritade den i ”indo-saracensk” stil.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag besökte Woking i januari 2006. Jag visades runt i staden av en mycket vänlig angloindier vid namn Azhar. Han tog mig till moskén, H. G. Wells bostad och till Leitners grav på den vidsträckta Brookwood-kyrkogården. Det är förmodligen den vackraste kyrkogård jag sett. De zoroastriska gravmonumenten är storslagna, men även de gamla muslimska gravarna från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal dekorerade med moskéer i miniatyr och med inbyggda rökelsehållare, imponerar. På Leitners gravsten finns ett arabiskt visdomsord inskrivet: Al-ilmu khayru min al-mal eller ”Kunskap är bättre än rikedom”. Sedan medeltiden tycks det ha varit fler västerlänningar än araber som har levt enligt detta motto. Men än är det inte för sent för dem att rycka upp sig.

Men Woking är inte bara platsen där marsianer, muslimer och moskéer (egentligen moskén i singular) möts. Här utspelas också Sherlock Holmesäventyret Flottfördraget. Om Holmes och Watson hade funnits i verkligheten hade de sett moskéns kupol när de rullade in på stationen, så som jag gjorde när jag kom med tåg från London. Holmes hade ett visst intresse för orientalisk kultur. I slutet av äventyret Ett identitetsfall citerar han den persiske poeten Hafiz. ”There is as much sense in Hafiz as in Horace”, tillägger Holmes, “and as much knowledge of the world."

Oriental Institute stängde efter Leitners bortgång sommaren 1899. Det gjorde även moskén. Men 1912 anlände en muslimsk missionär från Indien till Storbritannien. Han var förutom missionär jurist, hette Khwaja Kamal-ud-Din och tillhörde den nygrundade ahmadiyyarörelsen. Kamal-ud-Din var driftig och lyckades ta över moskén. Den öppnade igen 1913, då som högkvarter för Woking Muslim Mission.

Ahmadiyya är en reformrörelse som uppstod i Brittiska Indien under slutet av 1800-talet som ett resultat av Mirza Ghulam Ahmads (1835-1908) undervisning. Anhängarna anser att denne Ahmad i någon mening intar rollen av en profet efter Muhammed, vilket upplevs som oerhört hädiskt av andra muslimer. Rörelsen tog starkt intryck av den kristna missionen i Indien.

Mohamed Omar i WokingAhmad nytolkade läran om jihad, det vill säga heligt krig, till att enbart innebära försvar. Han erkände också Darwins upptäckt av arternas evolution. Ahmadiyyarörelsen har ungefär samma inställning till evolutionen som den katolska kyrkan, det vill säga man tror på en ”ledd” utveckling av livet från enkla till mer komplicerade organismer.

Rörelsen är utsatt för brutal förföljelse och diskriminering i Pakistan. Medlemmarna förvägras rätten att kalla sig muslimer. Många har därför gått i exil. Detta är ännu ett exempel på den ”muslimska islamofobi” som får alldeles för liten uppmärksamhet. Faktum är att de flesta muslimer som förföljs och diskrimineras på grund av sin tro blir förföljda och diskriminerade av andra muslimer.

Poeten Gunnar Ekelöf och den muslimske missionären Khwaja Kamal-ud-Din var väldigt nära att träffas, men gjorde det inte. Efter studentexamen våren 1926, ännu inte nitton år gammal, började Ekelöf läsa orientaliska språk. Redan i juni samma år finns han inskriven vid School of Oriental Studies i London. Där läste han åtminstone hindustanska. I persiska fanns det ”ingen ledig lärare”. Senare under året lämnade han London för att i Skottland fortsätta sina studier. Han läser den sufiske filosofen och diktaren Ibn Arabi (1165-1240) och övervägar att bli undervisad i ”Mohammedanism”. Om detta handlar ett brev till hans mor den 19 augusti 1926:

”Jag har läst Ibn el-Arabi mycket under dessa dystra dagar. Vilken poesi! En mörk natt med doft av rosor och jasmin, andar som viska i palmernas kronor, månglans på nattsvarta vatten! Man måste lyfta på slöjan innan man fattar deras skönhet; som andra poem bära de icke sin skönhet på ytan. Det är knappast någonting som man kan förstå och fatta. Då man trängt sig bakom slöjan ser man för varje poem en ny värld öppna sig långt bort i fjärran och man känner, känner hans djärva, ädla tankar. Jag har köpt hans Tarjuman el Ashwâq – Längtans tolk [Royal Asiatic Society, London 1911].

Nu har jag inte mycket annat att tala om. London är hett som vanligt. Hade jag bara tid skulle jag fara ut till Woking och bedja mollahn undervisa mig i Mohammedanism. Men det kanske är lika bra att vänta tills jag kommer neråt Persien till och får göra bekantskap med den äkta sufiska sekterismen.”

”Mollahn” är förstås Kamal-ud-Din. Det är intressant att Ekelöf, om han låtit sig undervisas av honom, hade fått lära sig om islam ur ett ahmadiyyaperspektiv. Under vintern 1926-27 läste Ekelöf persiska för H. S. Nyberg i Uppsala.

Mohamed Omar

 

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

"Det stora brottet i konsten"

Efter läst två nyutkomna monografier om konstnärsgrupperna "Übermorgen.com" och "Eva och Franco Mattes" kan jag inte låta bli att tänka på Anna Odells uppmärksammade konstprojekt. Konstfackstudenten Anna Odell som iscensatte ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 06 oktober, 2009

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 8

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 19 juli, 2013

Jaquline Ronneklew, artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis. Pressfoto.

”Jag är en del av prekariatet”.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i ...

Av: Anna Nyman | Scenkonstens porträtt | 23 april, 2015

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | Reportage om scenkonst | 10 februari, 2013

Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 30 augusti, 2014

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.