Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

En värld utan män



Maria SandelEva Heggestad har i sin essäsamling En bättre och lyckligare värld Kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950 (2003) behandlat Maria Sandels roman Droppar i folkhavet som publicerades 1924. Heggestad hänvisar i förbigående till ett intressant påstående som Jane L. Donawarth och Carol A. Kolmertan gjort i boken Utopian and Science Fiction in Women (1994), nämligen att det inte finns några skarpa gränser mellan utopier, science fiction och fantasy. Och det visar sig att gränsen mellan utopi och sf hos Maria Sandel blossar upp mitt i romanen i en enda futuristisk mening.

Men först! Vem var Maria Sandel (1870-1927)? I kretsar där det forskas om proletärförfattare och feminism är Maria Sandel inte okänd. Även vi övriga dödliga bör emellertid intressera oss för henne. Hon tillhörde proletariatet i Stockholm, Vid 17 års ålder for hon till USA, där hon arbetade som hembiträde i fyra år varpå hon återvände till Sverige. Döv liksom sin mor och med nedsatt hörselförmåga var denna fantastiska kvinna i flerdubbel bemärkelse en pionjär.

Hon kom i bokform med Vid svältgränsen och andra berättelser(1908) men i praktiken debuterade hon med sina dikter i emigranttidningen Nordstjernan under de år som hon från 1887 var i USA. Det var också hon som kom att namnge de socialdemokratiska kvinnornas tidskrift Morgonbris som startades 1904. Hon skrev kampdikter och var verksam före både Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, som annars brukar framhållas som pionjärerna för den svenska arbetarlitteraturen.

Det mesta tyder på att hon var den första proletärförfattaren och i vilket fall en tätperson inom svensk arbetarlitteratur. Som feminist hade hon flera föregångare men Fredrika Bremer liksom Marias samtida Elin Wägner och andra feministiska utopister hade borgerlig bakgrund. Maria Sandel var en renodlad dotter av arbetarklassen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Droppar i folkhavet, nyutgåvaMed sina erfarenheter från klassamhällets bottenskikt beskrev Maria Sandel en tillvaro i Stockholms fattigkvarter långt ifrån Fredrika Bremers överklassbeskrivningar och Elin Wägners medelklassberättelser. Dramatiken är stor redan från början. Med sin mycket speciella språkföring skildrar Maria Sandel hur romanens skurk, skitstöveln Ulrik Isberg, rånar och knivskadar en man. Hans byte är 4600 kronor. Inte långt därefter kommer han över den intet ont anande skoarbeterskan Greta Spants handväska. I den hittar han ett brev. Brevet är från hans egen bror och han förstår att brodern är Greta Spants fästman. Han avskyr sin bror och bestämmer sig för att bräda honom. I verkligheten är brevet inte till Greta Spant utan till en annan kvinna, som Greta ska överlämna brevet till. Ulrik Isberg sätter sin plan i verket, gör sig till för Greta, flyttar ihop med henne, lurar av henne alla hennes besparingar, gör henne med barn och lämnar henne med en text författad med decimeterhöga bokstäver:

Jag har fått nog av dig, din hjulbenta hora. Gå och dränk dig.
Ulrik Isberg.

Tragedin är fullbordad. Inte nog med orättvisorna i klassamhället. Arbetarklassens män är också ett problem för arbetarklassens kvinnor. Kvinnomisshandel, alkoholism, otro, bedrägerier, svek. Denna dystopiska verklighet är utgångpunkten för romanens utopiska sida.

I sitt prekära tillstånd finner Greta en fristad när hon hyr ett rum hos änkan Hägg. Morsan Häggs bostad är så att säga en värld och en tillvaro, ja, ett tillstånd där männen nästan lyser med sin frånvaro och där det förekommer lesbisk kärlek (förmodligen det första nedslaget i den svenska litteraturhistorien).

Heggestad beskriver Droppar i folkhavet som en roman om ”ett slags kvinnornas frihetskamp, där målet är en frigörelse inte bara från patriarkatet och mannen utan också från de egna behoven av det motsatta könet. Därmed skriver också Maria Sandel in sig i en utopisk tradition, där det ideala tillståndet beskrivs som en tillvaro utan män, om än mer av nödvändighet än av fri vilja.” Hemma hos morsan Hägg går debattens vågor höga, som här: 

Eden utan Adam- Ja, visserligen är karlarna oerhört mycket trevligare före äktenskapet, men eftersom de arbetar för en och försörjer en och barnen, så har de väl ändå rätt att leva, tycker jag.

- Men tänk, fru Eriksson, vilket parad – Ansgar lystrade – nej himmelrike menar jag, jorden skulle vara utan männen.

- Hu då! Jag tror tvärtom jag. Och hur skulle det gå, det blev ju adjö med människosläktet om en tid.

- Vem vet vad framtiden har med sig, vetenskapen hittar kanske på ett sätt, som gör karlarna överflödiga, sade morsan hoppfullt.

Se där! Utopin formulerad i science fiction form redan 1924. Vetenskapen ska finna ett sätt att säkerställa släktets bestånd utan män! Det blir en framtid där morsan Häggs tillvaro utvidgas till att omfatta hela världen. En värld av enbart kvinnor! Säg inte att det saknas överraskningar i äldre svenska texter. Maria Sandel är här en oväntat framtidsvisionär utopist! En lång rad av sf-berättelser på temat har publicerats under 1900-talet på engelska och på svenska kom Dénis Lindbohm 1975 med romanen Eden utan Adam.

Han låter Tommy Lann återvända till jorden efter en resa i universum som varat i flera tusen år. Han har legat nedfrusen under denna tid, men den jord han återvänder till är förändrad. Inte bara städerna är borta. Alla män är försvunna. Jorden är befolkad av kvinnor som genomgår konstgjord befruktning för att föröka sig. De tror honom inte när han säger att han kommer från jorden i det förflutna. De betraktar honom som ett monster, en varelse av utomjordisk art. Även den enda kvinna som älskar honom tror att han är ett monster. Lindbohm lyckas i denna roman ge ett annorlunda och tänkvärt perspektiv på frågan om kön och mänsklighet. Berättelsen går mot sitt oundvikliga slut – en pastoral tragedi fjärran från rymdoperans arenor. 

Här har Dénis Lindbohm ”förverkligat” det tema som Maria Sandel förde fram redan 1924 i raden ”Vem vet vad framtiden har med sig, vetenskapen hittar kanske på ett sätt, som gör karlarna överflödiga.” I dag ter sig tanken inte så otänkbar som den gjorde 1924 och 1975. I dag är tanken nämligen inte bara tänkt. Konstgjord sperma har framställts av stamceller på 2000-talet. Det har skett i laboratorier och behandlade möss har fått frisk avkomma. Och man kan erinra sig att den amerikanske sf-författaren Isaac Asimov vid något tillfälle har sagt att män bara är en sämre form av kvinna. Eller som någon har sagt: ”Mannen är ett evolutionärt misstag.” Dags för oss män att ställa in oss på en framtid där vi är överflödiga?

Bertil Falk

 

 

 

 

 

 

 

 



Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts