Utsikten från Strandverket är något utöver det vanliga. Foto: Lena Andersson

När utanförskap skapar konst

Konst vid sidan av den etablerade konstscenen. Det är något som Strandverket vill lyfta fram med utställningen Mystrium.

Av: Lena Andersson | 01 juni, 2017
Essäer om konst

Tiggaren

Det finns de som säger med hård min att ”jag skänker aldrig pengar till tiggare”, och de hävdar därtill att det är det bästa man kan göra för att bli ...

Av: Melker Garay | 15 juni, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden

Det kvinnliga språket och den kvinnliga hämnden   Artemisia Gentileschi. Judith dödar Holofern. En biblisk ”cult symbol” om hämnden. I en kavalkad genom bibeln, Quentin Tarantino och Jane Champion, skisserar Annika Marusarz en ...

Av: Annika Marusarz | 14 september, 2006
Essäer om film

Italiens röstmångfald behöver ett öra

- I samband med 150-årsjubiléet av Italiens enande var det viktigt att kunna skapa en film som förmådde reflektera över landet, och inte minst på de problem som finns i ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 november, 2013
Filmens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Hund och katt --- livskamrater till döds? Crister Enander om husdjuret



Vem kan motstå en kattunges vädjande blick?Kattmamman och Kattpappan kallade vi dem. Några andra namn hade de inte. Ingen sade någonsin något annat. Men Kattmamman och Kattpappan visste alla vilka de var. Mannen hade en ständigt svettig flint med några få hårstrån framkammade från bakhuvudet, därtill en flackande orolig blick och han utstrålade något som enbart går att beskriva som räddhågsen tafatthet. Han var på något svårfångat sätt alltid fel man på fel plats med fel ärende. Kvinnan däremot var tystlåten och sammanbiten och verkade sträng – ja, nästan elak – och ytterst bestämd under den blommiga schaletten hon så ofta bar knuten över huvudet när de strosade runt på sina promenader.

Varje eftermiddag gick de sakta, mycket sakta, runt hyreshuset med sin katt. Ibland tog det flera timmar för dem att ta sig runt de få hundra meterna. De hade inget koppel utan följde lydigt med vart katten än valde att gå. De fick ofta ropa och leta efter den; de kröp ibland omkring på den lilla parkeringen om katten hade satt sig under någon av bilarna och vägrade komma fram. De var inne och traskade i de vassa buskarna som var planterade utmed husväggen när katten sturigt ville stanna kvar därinne dold för omvärlden. Vi barn tyckte det var rätt roligt. Vi var kanske inte alltid så där överdrivet snälla mot Kattparet. Och det berodde i sin tur på att de alltid klagade på oss när vi spelade fotboll eller brännboll på gräsmattan där de gick sin dagliga kattpromenad. Katten blev lätt rädd. Vi skrämde katten. Det var vad de alltid sade till oss. Och inte fick vi någonsin klappa katten. Kattmamman och Kattpappan var alldeles för rädda om sin skatt till katt för att de skulle gå med på att vi fick röra den.

Katten var svart och vit. Och den var dessutom ofantligt fet. Inte bara välgödd och välmående. Den var ohälsosamt fet. Magen hängde och slängde och slog nästan i backen om kattstackaren någon gång försökte röra på sig lite fortare än att segt lunka på i maklig takt som var det sätt den brukade ta sig fram på. Folkskygg och rädd var den dessutom.

Den tjocka kattenDe där paret, träget vaktande sitt husdjur, ägnade sin katt avsevärt mer omtanke och intresse på ett sätt som de aldrig skulle få för sig att visa andra människor i sin omgivning. Barnen på gården var mest i vägen. Vi var enbart till besvär. Vi var, på något outgrundligt sätt, ett hot mot deras älskade katt. Andra vuxna bytte de motvilligt några få ord med om det var oundvikligt. Det enda de pratade om då de mötte en granne och inte kunde komma undan den sociala samvaron var långa haranger om vad katten gjort eller inte gjort. De var mycket engagerade i ämnet om katten ännu hade bajsat eller bara tömt blåsan. Det var ju, trots allt, själva syftet med de där evighetslånga rundorna de tog runt huset minst en gång om dagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det råder ingen tvekan om att de tyckte om sin katt. Ja, de kanske rentav älskade sin fula och feta katt. De skämde bort den i en form av missriktad kärlek som gränsade till det perverterade. Katten mådde allt annat än bra. Den led under deras omvårdnad, deras oro och försök att skydda den mot allt som de ansåg var farligt och dåligt för katten. Försökte kattstackaren att springa så tvingades den snart att stanna för att flämtande få luft. Den blev andfådd efter bara trettio meter av sakta springande. Magen svängde hit och dit och hindrade den från att kunna röra sig smidigt. Den kunde inte jaga ett byte – inte ens den minsta lilla mus eller gråsparv – utan att nästan bli sjuk av ren utmattning. Då bar Kattpappan hem katten, upp till tredje våningen. Inte en enda gång såg jag katten själv ta sig upp för trapporna. Den blev alltid buren.

Jag tänkte en hel del på den där katten. Jag tänkte också, precis så som vi ofta gör som barn, mycket på det där paret, kattföräldrarna. Jag antog till slut att de verkligen älskade sin katt. ”Putte” var det namn de gett den. Kärlek kan ta sig uttryck och former – riktas mot varelser och kanske rentav mot ting – som är svåra att förstå för en utomstående. Kärlek är som bekant outgrundlig och svårförstådd. Den är blind, heter det med en formulering lika sliten som katten Putte var fet.

Trött kattMen Putte blev till slut sjuk. Den kunde snart inte gå. Kattpappan fick bära den stora och tunga katten mellan de ställen där katten kunde uträtta sitt tarv och tömma tarmen. Mannen som annars verkade sakna alla former av normala känslor såg verkligen ut som att han led med katten. Men så en dag syntes paret inte till. Katten var död. Nu hände det som jag då inte kunde förstå. Efter några veckor – då deras älskade katt varit död ett antal dagar – kom de gående vid samma tid som de brukade men nu med en ny katt. Allt var sig likt. Allt var precis som vanligt. De såg lika ömt och beskyddande, med samma kärleksfulla ögon på det nya djuret. Allt var som om ingenting hade hänt. Och det dröjde inte länge förrän den nya katten var lika oformligt fet som sin föregångare.

Och det är här som tanken plötsligt tar emot. Det är stopp. Här upphör min möjlighet till förståelse. Kan man bara köpa sig en ny levande varelse att älska? Lika lätt som man köper en cykel när den gamla rostat sönder? Är kärleken så enkelt att byta ut? Kan kärlek – frågade jag mig då och det frågar jag mig än idag – vara utbytbar? Sörjde de några dagar eller veckor och sedan var allt precis som vanligt? Som sagt var: Jag förstår det inte.

Vad betyder husdjuren? Vilken roll spelar de i den moderna människans liv? Det rör ju sig sannerligen inte om några enstaka djur. I Sverige fanns det år 2004, mycket lågt räknat då mörkertalet är stort, inte mindre än 1,600.000 katter, alltså 1,6 miljoner små kissekatter. Och år 2006 fanns det 728.972 hundar.

Det råder ingen tvekan om att många av oss är innerligt fästa vid sin katt eller hund. De tycks fylla en betydelsefull funktion i det moderna samhällets vardagsliv, åtminstone för de enskilda djurägarna. Alla hussar och mattar gullar och skämmer bort sina fyrfota vänner på ett sätt som hur man än vrider och vänder på det trotsar allt vad sunt förnuft heter.

Människan har under mycket lång tid levt tillsammans med hunden. Ingen kan riktigt med säkerhet fastställa exakt när den första hunden tvingades att bli en lydig följeslagare till den första människan. Den tidsrymd som brukar nämnas är att hunden haft människan som herre i över tiotusen år, andra hävdar att det går så långt tillbaka som trettiotusen år. Hunden är – det vet man däremot med större säkerhet – det första djuret som domesticerades, som tränades och medvetet föddes upp av människor. Det äldsta arkeologiska fyndet efter tamhundar är den så kallade Jaguargrotta som finns i nordvästra USA, i Idaho. De skelettrester man funnit antyder att man redan då avlade hundar för att passa olika ändamål.

Ritad hund i Star CarrHär i Europa finns det äldsta fyndet i England, närmare bestämt i Starr Carr i Yorkshire och är omkring 9500 år gammalt. Och i Danmark har man funnit rester av hundar – de brukar kallas för maglemosehundarna – och antas ha levt för 8000 år sedan och dessa ganska småvuxna hundar är antagligen släkt med dagens spetshundar. Och i Sverige finns de äldsta fynden av hundar på Stora Karlsö på Gotland och Skatholmen. Dessa hundskelett beräknas vara kring femtusen år gamla.

Men då, under stenåldern och för lång tid framåt, var hunden inte främst ett sällskapsdjur. Den användes för jakt och som vakthund som skulle ge skall när fiender eller farliga djur närmade sig boplatsen. Hunden ingick som en självklar del av vardagslivet. Den hade en funktion att fylla. Fyndet i Jaguargrottan antyder att man redan då för över tiotusen år sedan ägnade sig åt avel – om än på en primitiv nivå. Där hittades rester efter två sorters hundar som skilde sig mycket åt. Forskare utgår från att den ena var ämnad för jakt, och den andra för vakthållning.

Då byggde herren en grav i Sandras, mellan Chatillon-sur-Chalaronne och Marlieux. Vinthunden blev helgonförklarad och kallades San Guinefort eller Guignefort.  Under medeltiden, när de skriftliga källorna blir fler, blir bilden av vilken roll hundar och katter spelade i det mänskliga livet tydligare. Det hette att ”hunden skall tjäna herren och katten frun”. I städerna sprang hundarna lösa, de hölls inte kopplade. Under vissa perioder blev de rentav ett stort problem. Men i de lagar som finns bevarade förekommer inga förbud, även om straff utdelades om någons hund bet en människa. Hundens ställning var god. Den sågs med respekt. Tidigare, under vikingatiden, begravdes inte sällan framstående män tillsammans med sin trognaste hund. Det var först med kristendomens inträde – med dess influenser från Orienten där hundar av många betraktades som ett orent djur – som synen på hundar sakta började ändras och deras status blev betydligt sämre. Tittar man på gravar resta över korsriddare finns där inte sällan en vinthund avbildade bredvid sin herre. Vinthunden var en symbol för ädel börd och för snabbhet, och även för mod och trofasthet.

Den första vetenskapliga avhandling som skrevs i Sverige om hunden lades år 1753 fram vid Uppsala universitet av Erik Magnus Lindecrantz under Carl von Linnés presidium. Där står bland annat att läsa: ”Hwar och en wet, huru stort tycke en del Fruentimmer denna tiden hafwa för Hundar, och merd hwad ömhet de wårdas af dem. Det är ej nog, at de klappa och smeka dem, utan ock det, som synes wara besynnerligit, kyssa dem… Ingen kan utan missnöje se sådant, att ej nämna, det sängen aldrig är så dyrbar, at icke Hunden får hwila på armen och wid sidan. En kjärlek, som synes både onaturlig och farlig.”

Hundarna behandlades trots allt länge väl parallellt med en stadigt sjunkande respekt som inte minst avspeglade sig i språket med ord som strykhund och byracka. De hanterades med en sorts självklar omtanke under medeltiden som de nog inte till fullo återfick förrän under artonhundratalet då det återigen blev på modet att hålla sig med hund och det även i bredare borgerliga kretsar.

Egyptisk kattTamkattens historia skiljer sig en hel del från hundens. Det var i Egypten som katten blev en viktig och integrerad del av människans liv. Katten upphöjdes och gavs gudomlig status. Det var den dyrkade och högste gudomen, solguden Ra, som under den mörka natten då solen inte syntes ansågs ta gestalt som katt. Men katten fick även en egen gudinna kallad Bastet, ofta avbildad som en kvinna med katthuvud. Den som tog livet av en katt bestraffades själv med döden. Så viktig ansågs den vara.

Mystiken kring katten levde vidare genom seklerna om än under skiftande former. Även långt senare under medeltiden ansågs den besitta magiska egenskaper. Under 1200-talet inleds den förskjutning som ledde fram till att katten ansågs stå i nära förbindelse med Djävulen. Katten har haft det svårare än hunden att bli fullt ut accepterad bland människor. Synen på katten var under många sekler tudelad. Och tidigt spelades den ut mot hunden. Det framgår till exempel mycket tydligt i det på sin tid mycket inflytelserika verket ”Historie naturelle” (1749) av den franske naturforskaren och filosofen Buffon. Där skriver han att hunden är ”dygdig och trogen” medan katten däremot är ”ett otroget husdjur”. Katten beskrivs som egoistisk: ”Den handlar blott för att tillfredsställa sig själv; och det är omöjligt att hålla den ett ögonblick efter att den bestämt sig för att röra sig”. Katten går med andra ord inte att kontrollera eller dressera. Det leder till att den ofta beskrivs och uppfattas som opålitlig, ja till och med farlig. Den betraktas tidigt som smittspridare. Och under pesttider avlivades ofta katterna – och även lösa hundar – systematiskt. En gammal föreställning, som beskrivs av Olaus Magnus i hans monumentala ”Historia om de nordiska folken” från 1555, är att kattens andedräkt är farlig för människan, särskilt då för barn. Då andedräkten ofta sågs som en del av själen så säger egentligen Olaus Magnus att katten är ond. Ett rykte den stackars katten har fått dras med genom seklerna.

Buffons hundUnder femton- och sextonhundratalet ansågs kvinnor som gav kringstrykande katter mat att vara häxor. Annars användes katter mest för att jaga möss och råttor. De betraktades länge uteslutande som ett nyttodjur och var inte välkommen i hemmen på samma vänliga villkor som hundarna, även om katterna självfallet levde inomhus – i likhet med tamboskapen.

Den tyske köpmannen Samuel Kiechel rapporterar hem smått chockerad över förhållandena i bostäderna som rådde i de svenska städerna. ”Jämte hundar, kattor, höns och duvor, som ingenting betyder”, skriver han vintern 1586, ”hålla de även i rummet kalvar, getter och grisar.” Och han summerar minst sagt målande: ”En främling blir av den dåliga lukten mättare än av den bästa måltid.”

Katten förblir länge, långt in på artonhundratalet, opersonlig. Det är sällan de bevärdigades med att få ett egennamn. De är katter och inget annat; ”den svarta kattan dog igår”, kan till exempel Märta Helena Reenstierna, mer känd som Årstafrun skriva i sin dagbok. Många andra djur får namn och behandlas med viss familjaritet och känsla av närhet och förståelse. Men människans relation till katten förblir länge pragmatisk, närmast okänslig och ofta präglad mer av misstänksamhet och en märklig rädsla än välvilja och ömhet.

Carl von Linné, som för övrigt gav huskatten dess latinska namn Felis catus (vilket betyder: katt katt), var själv förtjust i hundar. Hans barndoms vovve Pompe är ofta omskriven. Katter däremot var ett annat kapitel. I en föreläsning säger Linné: ”Katten är commodast (bekvämast) av alla djur; kan ligga i spisen hela dagen, utan att bekymra sig om födan, eller hava någon omsorg för morgondagen.” Redan detta var något djupt stötande för den alltid lika nyttoinriktade Linné. Han fortsätter: ”Emellan katten och människan är en naturlig antipati, som ingen ännu har kunnat utleta eller förklara, men det är vist, att om man har den hos sig i sängen, så blir man sjuk. Herr Archiatern själv” – alltså Linné själv – ”försökte i Stockholm, och fick en feber, som varade i två dagar.”

Årstafruns dagbokDet var först under senare hälften av 1800-talet som katten blev huskatt, mycket beroende på att det i de växande städerna inte gick att ha andra djur i de trånga lägenheterna.

Särskilt kattens historia visar hur det uteslutande är människan själv som ger dessa tamdjur deras bestämda egenskaper och laddar dem med symboliska karaktärsdrag och betydelser. Djuren blir till en spegel av människans behov och föreställningar. Och idag tycks husdjuren har blivit ett viktigare inslag i vardagslivet än kanske någonsin tidigare i historien. I Sverige finns det idag ungefär drygt 750.000 hundar.

Och jag kan knappast vara ensam om att någon gång ha stannat till framför de proppfulla hyllorna på ett vanligt varuhus och förstummat stått och stirrat på de enorma mängderna hund- och kattmat som finns där. Hylla efter hylla, märke efter märke. Det finns ingen hejd på alla märken, alla sorters specialfoder, särskilt mat för olika arter och skiftande behov. Det är en på alla sätt löjlig och lite skrämmande upplevelse. Petfood, Carnia Wolf, Doggy, Bravo, Royal Canin, Star Magnum, Mästers hundfoder, Taste of the Wild, Adult Dog, Naturediet Lamb, Elit, Wilde Nature, Olivers Petfood, Eukanuba. Det tar liksom aldrig slut. Och viker man sedan runt hörnet och går till nästa hyllsektion så hittar man ofta ett minst lika stort och dignande utbud av kattmatt. Från Whiskas och Bozitas till Friskis och Eldorado; utbudet är närapå outtömligt.

Det är en stor marknad; en enorm industri. Och slutsatsen är lika enkel som självklar. Folk köper helt enkelt en ofantlig massa färdiggjord mat till sina hundar och katter.

Siffrorna är entydiga och talar sitt eget språk. Under ett enda år köper svenskar katt- och hundmat för en summa av 2,4 miljarder kronor, eller uttryckt i siffror: 2 400 000 000 kronor. Det är hisnande summor. Det är utan tvekan monstruösa belopp. Men djuren kräver mer än enbart föda. Sällskapsdjur omsätter över 5,5 miljarder – 5 500 000 000 – kronor per år i bara Sverige, enligt uträkningar gjorda av försäkringsbolaget Agria som specialiserat sig på djur.

Jag missunnar inte en enda människa att ha sin älskade och trogne hund vid sin sida. Jag har full förståelse för att man vill ha sin egen katt – spinnande, tillgiven, varm – bredvid sig i sängen när man framåt kvällskvisten kryper ner för att läsa en stund. Ändå kan jag inte komma ifrån det som borde vara uppenbart för alla och envar som står där inför alla dessa eviga rader av mat till husdjuren.

Marco Polo: Livre des merveillesHur många svältande människor runtom i världen skulle all denna protein, allt detta fett, alla dessa tonvis med kolhydrater räcka till för att rädda livet på? Hur många hungrande skulle inte kunna överleva om produktionen lades om?

Även om frågan är naiv, går den inte att komma ifrån. Man kan bortse från den eller försöka förneka dess konsekvenser. Den finns där, och fakta är fakta. Enorma mängder föda går till våra framavlade och – får man väl numera säga – industriellt framfödda fyrbenta vänner som skulle kunna mätta och rädda livet på en ofantlig massa människor som nu går en säker död till mötes.

Men vem kan – handen på hjärtat! – motstå en kattunges vädjande blick eller förbli kallsinnig inför en tillgiven hunds trofasta uppvaktning? Inte många, misstänker jag. Jag kan det i alla fall inte.

Min farmor och farfar skaffade sig en mops efter att de pensionerats. Det var en ovanligt ful liten hund. Den luktade inte direkt gott heller, om jag uttrycker det snällt. Den hade dessutom svårt att andas; den hade helt enkelt svårt att få ner tillräcklig med syre i lungorna. Det var inte husses eller mattes fel. De misskötte inte sin hund. Tvärtom, de vårdade och skötte om den lilla hunden intill det överdrivna daltandes gräns. Defekten var medfödd. Arten var så hårt avlad och det under så lång tidsperiod att den sammanpressade eller tilltryckta nosen – som var så eftersträvansvärd – gjorde det svårt för hunden att få i sig luft. Aveln leder till livsodugliga hundar; det leder till ett stort och onödigt lidande. De har dåliga höfter, får lättare cancer, har muskelgrupper som förtvinar, njursvikt, hörselproblem, nedsatt syn. Allt för att tillfredsställa minst sagt egendomliga behov hos vissa människor att deras djur ska se ut på ett alldeles speciellt sätt. Det är – hur man än ser på det – absurt. Det är en industriell rovdrift lika hänsynslös och cynisk som köttindustrin. Märkligt nog uteblir i stort sett alla protester trots den allt starkare djurrättrörelsen.

Kattor och hund så gulliga...Mångas förhållande till sina älskade husdjur, sina keliga och gosiga fyrbenta vänner, gränsar till en form av dårskap eller i alla fall rör de sig i en gränstrakt där alla former av sunt förnuft upphör att gälla. De daltar och klemar och skämmer bort sina hundar och katter. På så sätt får aldrig många av våra husdjur någon möjlighet att vara det de faktiskt är: nämligen djur. Även om husdjuren är en självklar del av familjen är och förblir de just djur. De har andra behov. De kräver ett annat liv än det liv vi människor lever. Nu stängs de ofta in i en tillvaro som inte alls lämpar sig för deras natur, läggning, grundläggande behov och instinkter.

Det är, misstänker jag, uttryck för en sorts oklar och omedveten strävan att försöka förvandla husdjuret till en mer eller mindre fullödig familjemedlem. Man försöker förmänskliga djuret i stället för att uppmuntra och ta hänsyn till dess egen natur och behov.

Och när man på gatan ser hur en dam plötsligt plockar upp sin lilla hund och kramar och klappar den och avslutar sitt gullande med att pussa hunden upprepade gånger direkt på munnen – och det efter att hunden just har sniffat sig igenom kvarterets samlade hundavföring och inpinkade revir och intensivt luktat i baken på alla hundar den mött – är det inte utan att man undrar om damen verkligen tänker på vad hon faktiskt gör. Annars är ju de flesta i detta land numera del av ett hysteriskt överhygieniskt folk som inte ens tvekar att använda steriliserande medel – egentligen enbart avsett för operationssalar – för att hålla rent i sina egna kök. Men att placera en riktigt blöt kyss rakt på det tryne som just nosade en annan hund i röven, ja det är uppenbarligen en annan sak. Eller – som en tankeställare till alla pussugna djurägare – så skriver Birgitta Bruzelius i en genomgång av sjukdomar som sprids mellan djur och människor: ”De flesta smittsamma infektionssjukdomar som drabbar människan har sitt ursprung i djurvärlden. Människans tamdjur utbyter parasiter, bakterier och virus med de naturliga ekosystemen. Virus kan överföras till människan… Hund och människa har ungefär samma gener, lever i samma miljö och får mestadels samma sjukdomar.” Och efter att man tagit bara en snabb titt på Smittskyddsinstitutets förteckning över vilka sjukdomar som kan spridas från hund till människa blir man snudd på sjuk av att bara titta på en söt liten vovve även om den viftar glatt på svansen.

MiaoVi lever i ett genomkommersialiserat samhälle där snart allting går att köpa, från bilar till sex. Men det går inte att köpa vänskap, men man kan köpa en hund. Man kan inte köpa tillgivenhet, men man kan köpa en katt. Men kan inte köpa lojalitet, men en hund förblir trogen om den behandlas rätt. Och en katt är tillgiven så länge den trivs och får mat. Så på ett sätt är kanske husdjuren, trots allt, ett sätt att förvandla även de innersta, de allra viktigaste av våra känslor till varor. Till något som går att sälja och köpa.

Men jag säger igen: Vem kan – handen på hjärtat! – motstå en kattunges vädjande blick eller förbli kallsinnig inför en tillgiven hunds trofasta uppvaktning? Inte många, tror jag.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.





Gioacchino Rossini: Kattduetten

 

http://www.youtube.com/watch?v=2c6xvPPRTW4&

http://www.youtube.com/watch?v=0KTqeGq4UNg&







 

 

 



 



 



 



 



 





 





 

Ur arkivet

view_module reorder

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 juli, 2014

Eilif Peterssen

Ryggtavlor i konsten

Den tyska romantikern Casper David Friedrich har ovanan att låta sina figurer vända betraktaren ryggen. Det mest kända exemplet hittar man i målningen Två män betraktar månen från 1820. Målningen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 Maj, 2016

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Maya Deren: banbrytande artist

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta ...

Av: Helena Strängberg | Filmens porträtt | 19 april, 2010

Emily Dickinson kommer ständigt tillbaka!

 Emily Dickinson är en poet vars uttryck egentligen aldrig åldras – paradoxalt nog var hon världsfrånvänd redan under sin livstid. I år har det kommit ut två nya Emily Dickinsontolkningar ...

Av: Belinda Graham | Övriga porträtt | 25 november, 2012

Pennan och Döden

För några år sedan, kanske två eller tre, då jag just fått reda på att jag blivit antagen till Biskops-Arnö och skulle göra allvar av det redan allvarliga satt jag ...

Av: Alexander Stinggård | Essäer om litteratur & böcker | 07 september, 2011

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.