Ockulta Aurora Ljungstedt går igen

 På sin litteratur-, språk-och kulturblogg ”Månskensdans” skrev Johan Jönsson för några år sedan att han hellre läser Aurora Ljungstedt (1821-1908) än Jan Guillou. Jaha, och vem är då Aurora Ljungstedt? ...

Av: Bertil Falk | 28 april, 2013
Övriga porträtt

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | 23 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Sångaren Rickard Söderberg vill ta opera till lyssnarnas vardagsrum. Foto: Christian Andersson.

Operahuset med Rickard Söderberg

”Operan är en av de häftigaste upplevelserna man kan ha. Jag bryr mig inte om alla normer som förknippas med den, kom i skitiga kläder, sitt med din mobil om ...

Av: Linda Bönström | 04 april, 2016
Musikens porträtt

 ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

  • Essäer
  • Publicerad:

Olivkransen och äran - den antika tävlingen



Pax OlimpicaUnder den grekiska antiken uppfördes flera sorters festivaler. Tanken om tävlingar var något som ockuperade grekernas sinnelag och ett speciellt synsätt växte fram där idrotten hade sin egen plats. Det är genom idrotten som vi idag mest tycker oss likna antikens greker där oftast undertryckta passioner får spritt spelrum.

Grekerna kallade dessa tävlingar för Agon som betyder både kamp, tävling och utmaning. Det är en mångbottnad betydelse men som alla vet kan tävlingar innehålla alla dessa element. En agon kunde även finnas inom det grekiska dramat, speciellt inom komedins dialogform, men det är den grekiska idrottstävlingen och platsen Olympia som vi främst förknippar med uttrycket från denna tid.

Romarna, som tog över mycket av den grekiska kulturen, hade ett mer praktiskt sinnelag angående tävling och idrott där det fria utövandet till stora delar försvann.

Den fritid som fanns i de grekiska statsstaterna för att utveckla sin kropp i ett gymnasion (skolor med öppna idrottsanläggningar som fanns i varje stat med självaktning) fanns inte hos romarna. Det var i Grekland som utvecklingen av den fria tävlingsformen som var öppen för alla fria greker gjordes, något unikt historiskt sätt. Få kulturer har varit så öppna med idrottstävlandet som under grekernas storhetstid.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varje fri grekisk man hade rätten att delta i de olympiska spelen vart fjärde år och fred rådde i hela Hellas under tävlingen. De olympiska spelen, som var en av fyra stora tävlingar, riktades till Zeus och var enbart öppna för män. De tre andra stora tävlingarna i Grekland var: de phytiska spelen i Delphi, de isthmiska spelen i Isthmos utanför Korinth och de nemesiska spelen i Nemea.

De olympiska spelen uppfördes från år 776 f.v.t. tills den kristne kejsar Theodosius förbjöd alla former av hedniska riter år 393, över 1000 år. Under spelen storhetstid förekom även en speciell tävling Heria till Heras ära i Olympia, som hölls enbart för kvinnor.

Grekerna kallade dessa tävlingar för Agon som betyder både kamp, tävling och utmaningAtt tävlingar som fenomen sträcker sig längre tillbaka i tiden visar Patroklos begravning i Illiaden. Akajerna sätter upp ett begravningsspel till hans ära där de bland annat har en kapplöpningstävling med vagn. De olika priser som man kunde vinna var: slavinnor, smycken, utensilier av ädla metaller men även annat. Det är från liknande begravningsspel hos etruskerna och senare romarna, som olika element utvecklades till de mer kända gladiatorspelen.

Tävlingar var till stora delar en kollektiv företeelse där individuella prestationer kom i centrum. Att det religiösa innehållet var viktigt för dåtiden är något som vi känner till. Det fanns även en annan aspekt som vi förknippar med spelen och det var en utbredd idoldyrkan, kanske var den på en något högre grad än i dagens samhälle.

De åratal av träning som utövarna hade lagt ner, belönades inte enbart med vackra kransar utan även med de mer värdefulla priserna som Homeros beskriver. Det fanns även ett annat skäl som var viktigt: chansen att bli odödlig. Vinnaren hyllades under sitt eget liv och även efter sin död. En seger betydde inte bara lycka och ära för individen utan även för familj, klan och hela städer. För en återvändande segare sparades det inte på festligheterna i hembygden. Att idrottstävlingarna var populära visar de många antika statyer som finns bevarade avbildandes kända idrottsmän.

Den mytiske atenska laggrundaren Solon, förordnade att en summa av 500 drakmer skulle ges till en olympisk vinnare. Under senare tider vann pristagaren en speciell prisolja som hälldes i vackra amforor som de hade rätten att sälja själv. Priset var en specialitet som främst utdelades under de panatenska spelen, staden Atens egen tävling.

Andra typer av belöningar var exempelvis att en stad kunde låta uppföra en stoa för en känd vinnare så att han hade sin egen träningsplats. Byggnaderna hade ofta sidobyggnader med tempel helgade för att ära både Herakles och Hermes som det stora gymnasiet i Pergamon, ett av de största i den hellenska världen.

I Aten var uppförandet av gymnasier, idrottsanläggningar, ett sätt att göra sig känd. Att uppföra, men att även att bli utnämnd att vaka över byggnaden, var en stor ära för atenska medborgare. Ledaren (som ofta var gammal olympiamästare själv), hade även rätt att köra bort sofister, retoriker och filosofer från byggnaden – till fördel för idrottarna så att de kunde träna ifred utan att utsättas för farliga tankar.

Under senare tider vann pristagaren en speciell prisolja som hälldes i vackra amfororGrunden av all form av kroppslig träning var att den utfördes naken och med få redskap. På så sätt minerade man fusk och utvecklade det viktiga konceptet som grekerna kallade kallos skönhet, speciellt manlig skönhet. Dyrkan främst av manskroppen var något som under hela det antika Grekland hölls högt, en sund kropp var som bekant även ett tecken på ett sunt intellekt.

Kulten av vinnare gick så långt att kända vinnare i erövrade städer eller städer som förlorat sin självständighet fortsatte att hyllas på dessa platser.

Det var inte bara idrott som man tävlade i utan även sång, musik och dans. Något som den sentida romerska kejsaren Nero uppskattade så mycket att han själv lät utropa sig till vinnare i det olympiska spelet under ett år.

Tävlingsformen som de flesta såg upp till var pentathlon, som bestod av de fem grenarna; löpning, längdhopp utan ansatts, diskus, spjut och brottning. Det förekom ibland även tilläggsgrenen pankration. Pankration (boxning med brottning som liknar vår tids mixed martial arts) var en av tidens farligaste sporter.

Boxarnas händer var ofta lindade med läderremmar som brukade ge skador i ansiktet och tänder slogs ut. Hårda slag gavs mot nacken och tävlingarna avgjordes med knockout. De flesta grepp var tillåtna förutom att trycka ut ögonen som räknades som fusk. Tävlingsformen gav utövarna deras speciella utseende. Statyer av kända pankrationutövare känns lätt igen med deras sönderslagna ansikten och blomkålsöron.

Detta kunde även leda till dödsfall på bananI brottningen var det tillåtet att bryta motståndarens fingrar och utdela kraftfulla slag mot kroppen. Detta kunde även leda till dödsfall på banan, då det många gånger var svårt att avgöra vem den skyldige var, brukade både den avlidne och vinnaren få olivkransen i Olympia. En ära som uppskattades högt.

Förutom den atletiska tävlingen så fanns det även hästtävlingar, både kapplöpning och kappkörning med häst och vagn. Hos Homeros finns utförliga beskrivningar om kappkörningen i strid, där hjältarna oftast har en egen vagn med körsven för att strida i. Den gamla traditionen med vagnslopp levde kvar under hela antiken.

Vagnlopp, antingen med fyrspann eller tvåspann, räknades även som den mest exklusiva tävlingsformen där stora priser kunde vinnas. Vid de panatenska tävlingarna fick segraren 140 amforor olja.

Kraven som ställdes på både körsvenner och den högt utvecklade hästaveln gjorde tävlingarna till de mest exklusiva sporterna. En av de bidragande anledningarna för vagnssportens popularitet var att de lätta och ömtåliga vagnarna kunde gå sönder med dödlig utgång för körsvennen. Vad körsvennarna ansåg om det vet vi inte lika mycket.

Det var inte den enda formen av faror: det berättas att mellan de olika städerna kunde rivaliteten gå så långt att atleter förolyckades på vägen till eller ifrån tävlingarna i syfte att röja dem ur vägen. Även allvarligare våldsamheter kunde bryta ut, som år 364 f.v.t. under den 104:e olympiaden, när den arkadiska ligan möte de eleiska allierade mitt på självaste spelplatsen. Striderna, vars ursprung bottnade i om vem som hade rätten till beskydd av spelen, utkämpades med fullt harnesk framför publiken under en dag. Slaget avslutades nästa dag när den arkadiska ligan ockuperat arenan med sina trupper. Samma år utropades senare till anolympiad av eleierna, att olympiaden inte hållits alls, oftast utropad under ofred.

Hade tävlingarna ett övergripandet syfte, eller var det enbart förströelse? En sak som de antika grekerna hade klart för sig var att all form av idrottslig träning i grunden var till för att i samma utsträckning utbilda och träna blivande soldater för den egna stadens beskydd. Tävlingsformerna som var populära utvecklades för att vårda kroppen och sinnet så att den berömda grekiska hopliten kunde få en så allsidig träning som möjligt. Den avslutande grenen i de olympiska spelen var löpning med hjälm, sköld och benskenor, och resten av kroppen naken. Det var en form som både hade militära och en lätt komisk konnotation för publiken. Den antika grekiska formen av humor kanske inte alltid är så långt från vår egen?

Alexander Sanchez 

Ur arkivet

view_module reorder

Heinrich von Kleist - dödens romantiker

   Heinrich von Kleists grav. Heinrich von Kleist - dödens romantiker Romantikerna som ser metafysiken som det väsentligaste i människans tillvaro. Bo Cavefors skriver om von Kleist, Novalis och romantikernas suveräna frihet ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2006

Louis Ferdinand Céline,  1932.  Foto: Globd/Wikipedia

Resa till nattens ände – tre versioner, tre världar

Den franske författaren Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) föll med sin roman "Voyage au bout de la nuit" ur ramen för den franska 1900-talslitteraturen men blev samtidigt epokgörande för denna. Hans litterära ...

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 12 april, 2017

Emmakrönika XIV

herregud vilka åsnor sa myran. Kan hon vara oberörd som en stridsvagn vars larvfötter en pissmyra satt sin syra på, myran som tömd klev upp vidare in i röret och ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 mars, 2009

 Chagall

Linda Bönström. Obruten svit

Linda Bönström är statsvetare, debattör och musikredaktör för Tidningen Kulturen. Dikterna ”Obruten svit” är hennes hundrade bidrag i Tidningen Kulturen.

Av: Linda Bönström | Utopiska geografier | 24 augusti, 2015

Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | Kulturreportage | 27 november, 2007

Elsa Grave. En sällskapssjuk solitär och egensinnig poet

Den slutna rymden Det står en röd tegelbyggnad på Vapnö-slätten i Halland. Eller stod? Jag utgår från att den står kvar i all sin fyrkantiga, bastanta orörlighet. En dag cyklade jag dit ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 04 november, 2013

Foto: Pierre Angell

Effekter av Angered och ett Kampala med kläder i blått och gult

Reflektioner dagarna kring valet i Uganda. Geografier av platsperspektiven som byggs, valresultat och minnesbilder, kontextbyten och kursiverade verkligheter samt spelet mellan Museveni och Besigye.

Av: Pierre Angell | Reportage om politik & samhälle | 06 mars, 2016

Fri vilje. Del II

Dermed er vi klare til å ta opp spørsmålet om hvorvidt mennesket har fri vilje. La oss se på det. Jeg starter slik. Møll trekkes mot lys, mens flaggermus kvikner ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.