Om filosofi som offentlig anliggende og avskjermet livsform. Del II.

Demokrati vs diktatur? Å hevde at demokrati er å foretrekke framfor diktatur, synes å være intuitivt riktig for et stort antall mennesker, til tross for, eller skal vi si og mene ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 januari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Utställningen “LUCE- L’immaginario italiano” och dagens italienare

För att fira ett 90års-jubileum äger en viktig utställning rum mellan 4 juli - 14 december 2014 på Vittoriano i Rom, en utställning om institutet LUCE “L'Unione Cinematrofica Educativa” (Pedagogiska ...

Av: Marco De Baptistis | 18 november, 2014
Kulturreportage

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 maj, 2017
Essäer om konst

  • Essäer
  • Publicerad:

Olivkransen och äran - den antika tävlingen



Pax OlimpicaUnder den grekiska antiken uppfördes flera sorters festivaler. Tanken om tävlingar var något som ockuperade grekernas sinnelag och ett speciellt synsätt växte fram där idrotten hade sin egen plats. Det är genom idrotten som vi idag mest tycker oss likna antikens greker där oftast undertryckta passioner får spritt spelrum.

Grekerna kallade dessa tävlingar för Agon som betyder både kamp, tävling och utmaning. Det är en mångbottnad betydelse men som alla vet kan tävlingar innehålla alla dessa element. En agon kunde även finnas inom det grekiska dramat, speciellt inom komedins dialogform, men det är den grekiska idrottstävlingen och platsen Olympia som vi främst förknippar med uttrycket från denna tid.

Romarna, som tog över mycket av den grekiska kulturen, hade ett mer praktiskt sinnelag angående tävling och idrott där det fria utövandet till stora delar försvann.

Den fritid som fanns i de grekiska statsstaterna för att utveckla sin kropp i ett gymnasion (skolor med öppna idrottsanläggningar som fanns i varje stat med självaktning) fanns inte hos romarna. Det var i Grekland som utvecklingen av den fria tävlingsformen som var öppen för alla fria greker gjordes, något unikt historiskt sätt. Få kulturer har varit så öppna med idrottstävlandet som under grekernas storhetstid.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varje fri grekisk man hade rätten att delta i de olympiska spelen vart fjärde år och fred rådde i hela Hellas under tävlingen. De olympiska spelen, som var en av fyra stora tävlingar, riktades till Zeus och var enbart öppna för män. De tre andra stora tävlingarna i Grekland var: de phytiska spelen i Delphi, de isthmiska spelen i Isthmos utanför Korinth och de nemesiska spelen i Nemea.

De olympiska spelen uppfördes från år 776 f.v.t. tills den kristne kejsar Theodosius förbjöd alla former av hedniska riter år 393, över 1000 år. Under spelen storhetstid förekom även en speciell tävling Heria till Heras ära i Olympia, som hölls enbart för kvinnor.

Grekerna kallade dessa tävlingar för Agon som betyder både kamp, tävling och utmaningAtt tävlingar som fenomen sträcker sig längre tillbaka i tiden visar Patroklos begravning i Illiaden. Akajerna sätter upp ett begravningsspel till hans ära där de bland annat har en kapplöpningstävling med vagn. De olika priser som man kunde vinna var: slavinnor, smycken, utensilier av ädla metaller men även annat. Det är från liknande begravningsspel hos etruskerna och senare romarna, som olika element utvecklades till de mer kända gladiatorspelen.

Tävlingar var till stora delar en kollektiv företeelse där individuella prestationer kom i centrum. Att det religiösa innehållet var viktigt för dåtiden är något som vi känner till. Det fanns även en annan aspekt som vi förknippar med spelen och det var en utbredd idoldyrkan, kanske var den på en något högre grad än i dagens samhälle.

De åratal av träning som utövarna hade lagt ner, belönades inte enbart med vackra kransar utan även med de mer värdefulla priserna som Homeros beskriver. Det fanns även ett annat skäl som var viktigt: chansen att bli odödlig. Vinnaren hyllades under sitt eget liv och även efter sin död. En seger betydde inte bara lycka och ära för individen utan även för familj, klan och hela städer. För en återvändande segare sparades det inte på festligheterna i hembygden. Att idrottstävlingarna var populära visar de många antika statyer som finns bevarade avbildandes kända idrottsmän.

Den mytiske atenska laggrundaren Solon, förordnade att en summa av 500 drakmer skulle ges till en olympisk vinnare. Under senare tider vann pristagaren en speciell prisolja som hälldes i vackra amforor som de hade rätten att sälja själv. Priset var en specialitet som främst utdelades under de panatenska spelen, staden Atens egen tävling.

Andra typer av belöningar var exempelvis att en stad kunde låta uppföra en stoa för en känd vinnare så att han hade sin egen träningsplats. Byggnaderna hade ofta sidobyggnader med tempel helgade för att ära både Herakles och Hermes som det stora gymnasiet i Pergamon, ett av de största i den hellenska världen.

I Aten var uppförandet av gymnasier, idrottsanläggningar, ett sätt att göra sig känd. Att uppföra, men att även att bli utnämnd att vaka över byggnaden, var en stor ära för atenska medborgare. Ledaren (som ofta var gammal olympiamästare själv), hade även rätt att köra bort sofister, retoriker och filosofer från byggnaden – till fördel för idrottarna så att de kunde träna ifred utan att utsättas för farliga tankar.

Under senare tider vann pristagaren en speciell prisolja som hälldes i vackra amfororGrunden av all form av kroppslig träning var att den utfördes naken och med få redskap. På så sätt minerade man fusk och utvecklade det viktiga konceptet som grekerna kallade kallos skönhet, speciellt manlig skönhet. Dyrkan främst av manskroppen var något som under hela det antika Grekland hölls högt, en sund kropp var som bekant även ett tecken på ett sunt intellekt.

Kulten av vinnare gick så långt att kända vinnare i erövrade städer eller städer som förlorat sin självständighet fortsatte att hyllas på dessa platser.

Det var inte bara idrott som man tävlade i utan även sång, musik och dans. Något som den sentida romerska kejsaren Nero uppskattade så mycket att han själv lät utropa sig till vinnare i det olympiska spelet under ett år.

Tävlingsformen som de flesta såg upp till var pentathlon, som bestod av de fem grenarna; löpning, längdhopp utan ansatts, diskus, spjut och brottning. Det förekom ibland även tilläggsgrenen pankration. Pankration (boxning med brottning som liknar vår tids mixed martial arts) var en av tidens farligaste sporter.

Boxarnas händer var ofta lindade med läderremmar som brukade ge skador i ansiktet och tänder slogs ut. Hårda slag gavs mot nacken och tävlingarna avgjordes med knockout. De flesta grepp var tillåtna förutom att trycka ut ögonen som räknades som fusk. Tävlingsformen gav utövarna deras speciella utseende. Statyer av kända pankrationutövare känns lätt igen med deras sönderslagna ansikten och blomkålsöron.

Detta kunde även leda till dödsfall på bananI brottningen var det tillåtet att bryta motståndarens fingrar och utdela kraftfulla slag mot kroppen. Detta kunde även leda till dödsfall på banan, då det många gånger var svårt att avgöra vem den skyldige var, brukade både den avlidne och vinnaren få olivkransen i Olympia. En ära som uppskattades högt.

Förutom den atletiska tävlingen så fanns det även hästtävlingar, både kapplöpning och kappkörning med häst och vagn. Hos Homeros finns utförliga beskrivningar om kappkörningen i strid, där hjältarna oftast har en egen vagn med körsven för att strida i. Den gamla traditionen med vagnslopp levde kvar under hela antiken.

Vagnlopp, antingen med fyrspann eller tvåspann, räknades även som den mest exklusiva tävlingsformen där stora priser kunde vinnas. Vid de panatenska tävlingarna fick segraren 140 amforor olja.

Kraven som ställdes på både körsvenner och den högt utvecklade hästaveln gjorde tävlingarna till de mest exklusiva sporterna. En av de bidragande anledningarna för vagnssportens popularitet var att de lätta och ömtåliga vagnarna kunde gå sönder med dödlig utgång för körsvennen. Vad körsvennarna ansåg om det vet vi inte lika mycket.

Det var inte den enda formen av faror: det berättas att mellan de olika städerna kunde rivaliteten gå så långt att atleter förolyckades på vägen till eller ifrån tävlingarna i syfte att röja dem ur vägen. Även allvarligare våldsamheter kunde bryta ut, som år 364 f.v.t. under den 104:e olympiaden, när den arkadiska ligan möte de eleiska allierade mitt på självaste spelplatsen. Striderna, vars ursprung bottnade i om vem som hade rätten till beskydd av spelen, utkämpades med fullt harnesk framför publiken under en dag. Slaget avslutades nästa dag när den arkadiska ligan ockuperat arenan med sina trupper. Samma år utropades senare till anolympiad av eleierna, att olympiaden inte hållits alls, oftast utropad under ofred.

Hade tävlingarna ett övergripandet syfte, eller var det enbart förströelse? En sak som de antika grekerna hade klart för sig var att all form av idrottslig träning i grunden var till för att i samma utsträckning utbilda och träna blivande soldater för den egna stadens beskydd. Tävlingsformerna som var populära utvecklades för att vårda kroppen och sinnet så att den berömda grekiska hopliten kunde få en så allsidig träning som möjligt. Den avslutande grenen i de olympiska spelen var löpning med hjälm, sköld och benskenor, och resten av kroppen naken. Det var en form som både hade militära och en lätt komisk konnotation för publiken. Den antika grekiska formen av humor kanske inte alltid är så långt från vår egen?

Alexander Sanchez 

Ur arkivet

view_module reorder

Korset och svärdet. En essä om Jeanne d´Arc

  Riddarjungfrun Jeanne d´Arc har blivit föremål för en oändlig mängd böcker, pjäser och filmer och det är inte så konstigt med tanke på hennes unika bana och spektakulära död. Vem ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 11 februari, 2011

Dialekter i Västerbotten

Illustration: Ida Thunström Ola Wennstedt, arkivchef på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) om dialekter som färre och färre talar. I norra Sverige, och särskilt i Västerbotten, framträder dock ett ...

Av: Ola Wennstedt | Essäer om litteratur & böcker | 14 april, 2011

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Varför finns opera?

Också en fråga! Opera finns. Jamen varför? Det finns som en del av vårt kulturarv. Jamen varför? Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 07 oktober, 2017

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | Kulturreportage | 07 augusti, 2011

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Enbart det som låter sig skådas kan berättas. Intervju med Valeria Parrella

Valeria Parrella är en ung författarinna, född i Torre del Greco men sedan länge bosatt i Neapel. Valeria Parrella har vunnit flera litterära priser, hon är översatt till olika ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.