Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | 23 februari, 2014
Essäer

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | 26 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | 31 mars, 2016
Filmens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Anteckningar om samtal



Victor Brauner Le ver luisantMontaigne skapade essän. Essän är en nära släkting till samtalet. Därför skriver gärna essäförfattare också om samtal. I sin egen stilbildande essä, Om konsten att samtala, skrev Montaigne, att ”den nyttigaste och naturligaste övningen för vårt intellekt är enligt min mening samtal”.

Situationen i vilken vi samtalar – talar oss samman – är en av mänsklighetens själva grundsituationer. I varje reellt samtal tvinnas vårt behov av gemenskap samman med vårt behov att uttrycka oss. Men också våra behov av känslor och kunskap. I det goda samtalet blir människan med andra ord som mänskligast. Eller som Artur Lundkvist konstaterade: ”I begynnelsen var uttrycksbehovet”.

Om vi inte får fatt i språkets ursprungliga uppgift att föra över en tanke och få ett gensvar blir inget samspel av; inget utbyte, ingen responsivitet, inget självstyre, ingen stimulans. Bara ödsliga monologer och strömmar av ord. Brådskan och ytligheten är svurna fiender till samtalet. Ingenting, antydde Kierkegaard, är löjligare här i världen än att ha bråttom. Det löjliga och det tragiska har dessutom en lång och gemensam gräns. Hetsen och hastighetsfixeringen gör att vi missar väsentligheternas vägskyltar.

Allt kollektivt buller är inte samtal. Samtal är utbyte. Samtal är redskap för gemenskap och medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna inåt och att fråga utåt. Den som, allvarligt sinnad, frågar om mycket brukar också lära sig mycket. Illusionsfritt menar La Rochefoucauld: ”Orsaken till att så få människor kan föra en angenäm konversation är att alla tänker mera på vad de själva säger än vad de övriga i sällskapet säger.” I det reella samtalet växer mina idéer ur andras. I det reella samtalet håller ord och tankar jämna steg.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den skapande ensamheten ger näring åt gemenskapen, som förtvinar i det mekaniska rutinpratets allt håglösare turer. Det är tyvärr dessutom så, att trängtan till sällskap ofta är fruktan för sällskap – eget. Ensamheten – den valda – och gemenskapen förutsätter således varandra som myntets båda sidor. Förberedelse för samtal fordrar ett stort mått av ensamhet. Samtidigt finns ett starkt band mellan allvarligt tänkande och seriös läsning. Eller som Lichtenberg skrev: ”En bok är en spegel; när en apa tittar in, kan en apostel se ut.”

Men ens förmåga att tala tydligt är också beroende av mottagarens tal- och förståelsevanor (Läs Gadamer). Inför många människor känner man måhända att språket inte bär. Med andra kan man samtala utan ord. ”Men det förutsätter vanligen”, skriver Arne Andersson, ”att man har ett hav av förståelsefulla samtal bakom sig.” Emerson har fint beskrivit den skapande tystnad som uppstod när han och Carlyle träffades just för att tiga tillsammans.

Phryne before the AreopagusMen på den moderna människans rädsla för sig själv följer ofta en rädsla för tystnaden. Vi tenderar att bli fångar i bruset. Den som vill övertyga får inte heller slå för hårt i övertalningens dörrar. Den gode samtalaren är en nyansernas mästare. Samtalets etik får inte förglömmas. Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams. Att argumentera utan att insinuera och att i det djupas personliga odla ett slags opersonlighet.

Goethe samtalade knappast med sin Eckermann, även om Eckermanns verk kallas Gespräche mit Goethe. Goethe var helt enkelt för överlägsen – och för medveten om sin överlägsenhet. Och Eckermann är alldeles för underdånig och tacksam för den gamle mästarens frikostiga beröm. En liknande relation förelåg mellan Boswell och Dr Samuel Johnson. Även om Boswell var långt mindre lättimponerad än Eckermann. Likafullt var Johnson briljant på ett sätt som Boswell inte riktigt var. Johnson behärskade för övrigt – till fulländning – något som är gemensamt för det reella samtalet och den goda essän: konsten att handskas med banaliteter. Både så, att de stora frågorna speglas i det banala och så, att det banala får en bestämd funktion i ett medvetet mönster.

Tanke och känsla trivs väl ihop. Men man måste acceptera ett slags arbetsfördelning: ”Jag vägleds av förnuftet, men inspireras av känslan”, sa exempelvis Russel. Ofta lyser tankarna upp vägar dit känslan själv aldrig skulle hitta. Lika ofta leder känslan tanken mot viktiga sanningar. Känslan öppnar så att säga dörren för den tanke som stiger in. Men viljan till sanning och objektivitet är ofta undervärderade – men ofta även övervärderade – dygder. Att det ljugs för mycket och det alldeles i onödan blev hursomhelst en slutsats i Sissela Boks On lying.

Riktiga samtal är den äkta radikalismens stöd och grund. Att vara radikal är att vilja och kunna tänka till punkt (det är innebörden i ordet radikal, från latinets radix = rot). Att vara radikal är att vilja se åtminstone de hundra första aspekterna. Maximal objektivitet – och subjektivitet! – är maximalt aspektseende. Ju ytligare ens idéer är, ju lättare är det att finna dem. Ju färre idéer man har, desto lättare bör det rimligen vara att kombinera dem. Om den svenska debatten brukar det ju heta, att den bara rymmer en idé i taget. Det kunde möjligen gå an, om den var vettig. Men som vår Dr Johnson uttalade en gång i en förkrossande dom: ”Karlen har bara en idé, och den är felaktig.”

Radikalism i denna anda är naturligtvis den opportuna radikalismens raka motsats; precis som medvetenhet värd namnet måste vara negationen till vad som alltför länge och ofta omhuldats: ”att vara medveten om och att rätta sig efter vilka föreställningar med vidklibbande jargong som noteras högst på opportunismens börs.” Denna tanke, som är filosofen och filosofilärarens Arne Anderssons skrevs ner 1980, dvs. för drygt 30 år sedan. Idag är situationen, enligt min mening, långt värre. Det förfaller, menar jag, som om sanningen är den som uttrycktes i Expressens igår.

Jacques-Louis David, amor et psicheDet totalitära tänkandets folk är släktingar med ytlighetsivrarna. De känner bara till diktat och underkastelse, knappast samtal. Det går bra att till exempel tänka sig Per Albin och Kallio samtala, men inte Hitler eller Stalin. Djila´s Samtal med Stalin är inga samtal – än mindre är Hitlers ”bordssamtal” det. För övrigt är det inte heller så upplyftande att läsa Luthers Bordsamtal. Men gör gärna det, som övning.

Den fungerande gemenskapens liksom det goda och reella samtalet kräver respekt för individens frihetszoner. Användningen av frihetszonen är rentav den utvecklade individens förutsättning. Och därmed också gemenskapens och samtalets. Den politiske teknokraten är blind för de existentiella frågorna och därför farlig – inte minst i politiken.

Humor och samtal hör också samman. Kvickhet kan förstöra samtal. Programmatisk rolighet och ambitiös lustighet gör det alltid. Människor utan humor är en slags invalider. Ett organ att uppleva världen med saknas. Som hos den blinde eller döve. Och då kan en del otrevliga egenskaper utvecklas desto mer och kompensatoriskt. Envishet, självupptagenhet, förvänd idealism, maktvilja, känslostopp. Kommunister och nazister tycks alltid sakna humor. En del litteratur- och kulturkritiker också! Alla riktigt onda människor saknar humor. Men det gör kanske helgonen också?

Att a priori betrakta åsiktsmotståndare som idioter är ingen bra utgångspunkt för det offentliga samtalet.

Saklighet odlar tvivel och tveksamheter. I det reella samtalet är den klokes villrådighet inte något svaghetstecken, vilket kanske i förstone förefaller besynnerligt. Swift noterade med sympati hur de kunskapsrika ”blir förvirrade av överflödet av åsikter och har svårt att välja.” Och det är den kloke Russel som hävdat att ”felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak – och de kloka så fulla av tvivel.” Vördnad för det som är större än en själv kännetecknar för övrigt religionen – precis som den utmärker sakligheten. Detta är något som exempelvis pastor Sturmark missat. Det hela har naturligtvis med mognad att göra.

Martin Heidegger, som väl bland vanliga dödliga mest är känd för sin dunkelhet, talar ovanligt tydligt när han gisslar dem som slavar under det anonyma man.

”Vi roar oss och har trevligt som man roar sig, vi ser, läser och dömer om konst och litteratur som man läser och dömer, vi drar oss tillbaka från mängdens vimmel som man drar sig tillbaka, och vi uppröres över det som man finner upprörande.”

I de reella samtalen skärps känslan för det väsentliga. Att söka svaren, men också frågor som vi har ”överblivna” svar på. Willy Kyrklund inleder sin Mästaren Ma med de undersköna orden; ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar.”

I sitt gröna Walden konkretiserar Thoreau problematiken: ”Jag hade tre stolar i mitt hus – en för ensamhet, två för vänskap (samtal, min anm.) tre för sällskap.”. Det är viktigt att genomskåda konventioner och genomleva traditioner. Att bli sig själv är också att avlägsna jagfixeringar och nå ner till det gemensamma. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, hette det ju förresten hos Ekelöf.

Hos de stora essäförfattarna återkommer en sak ofta: varningen för kvickhuvuden (det är därför jag ogillar de vanligaste göteborsskämten). Tråkigare än folk som aldrig skämtar är ju endast folk som bara skämtar. Också skämtet är en alldeles för allvarlig sak för att överlämnas åt professionella. ”Kvickheten är förståndets apa”, konstaterade Thorild.

Avslutningsvis. Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens. Amatörens språk är sökande, trevande, avlyssnande, försiktigt erövrande, ständigt omprövande.

Om jag då skulle försöka mig på att knyta ihop en eller flera säckar, vad skulle jag då säga?

Jag refererar till Martin Buber:

Att bli delaktig är det egentliga verkliga alternativet om man vill möta människor. Iakttagaren är spänd på den andre. Iakttagaren noterar och genomsöker och letar igenom den andre. Han strävar efter att vinnlägga sig så många ”drag” som möjligt. Betraktaren intar den attityd som tillåter honom att se den andre i frihet. Han inväntar vad som måste ske. För betraktaren är helheten det viktigaste. Då iakttagaren kör hem gräset som grönfoder vänder betraktaren det för att det skall kunna ligga i solen.

La tenebreAtt bli delaktig i mötet är det enda sättet vi kan möta den andre på. Gränserna för dialogens möjligheter är desamma som delaktighetens.

Buber menar att leva är att bli tilltalad. Det enda vi behöver göra som människor är att svara på livet. Livet finns alltid där men problemet är att vi inte alltid är där eller att vi inte förstår att vi skall svara helt enkelt. Dock är det inte så konstigt i vårt samhälle att vi inte svarar menar Buber. Då vi sätter tillit till vetenskapen sätter vi livets tilltal ur spel.

”Hela vår vetenskap försäkrar oss: ”Var lugn, allt sker just så som det måste ske. Till dig är ingenting riktat, det är bara världen. Du kan uppleva den som du behagar, vad du än i och med det månde påbörja inom dig själv utgår det från dig allena. Det krävs inget av dig. Du är inte tilltalad allt är tyst”.” (Dialogens väsen s.35)

Då jag ger mitt svar tar jag mitt an-svar.

Vidare menar Buber att ”den som vill tala med människorna utan att tala med Gud, hans ord går icke i fullbordan; men den som vill tala med Gud, utan att tala med människorna, hans ord far vilse.”

Det finns tre sorters dialog.

• Den äkta • Den tekniska • Den till dialog förklädda monologen

Carsten Palmer Schale

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Samuel Beckett – Murphy och ”den blinda viljan”

Hamm: What time is it? Clov: The same as usualHamm: Have you looked?Clov: YesHamm: Well?Clov: Zero.  / Samuel Beckett: Endgame Vi kommer in i Murphy (1938), skriven av Samuel Beckett, då en ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 juni, 2014

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Solnedgång på Island. Foto: Wikimedia

Litteraturen på våra nordiska öar

När vi talar om nordisk litteratur, i nutid, talar vi nästan alltid om Sverige, Norge, Danmark och (i Sverige tyvärr skamligt lite) Finland. Men hur då med våra ”nordiska öar” ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 04 december, 2015

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Luciafirandet i Svensk-Finland

Vårt Luciafirande grundar sig på ett helgon och martyr Lucia, en helig jungfru som på 283-talet levde i Siracusa på Sicilien. Enligt legenden var hon en varmt troende kristen och ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 13 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.