Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

  • Essäer
  • Publicerad:

Din klara sol går åter opp



”Med kraft och mod och nyfött hopp Jag höjer glädjens ljud”I dag såg jag solen gå upp, d v s jag såg den översta röda kanten sticka upp över horisonten, en underbar syn. Och jag sade till min fru: ”Tänk, solen är så mycket större än månen (som syntes på andra sidan huset), fast den är så mycket längre bort. Den är kanske 100 gånger större än Jorden. Tänk om den varit så nära, att den täckt halva himlen, då hade vi inte varit här.”

Sen gick jag ner och slog upp i NE och lärde mig att solen innehåller 99.85% av all massa i solsystemet, och då ska man betänka att Jupiter och Saturnus och även Neptunus är mycket större än Jorden. Där solen innehåller nästan 100% av systemets massa har Jorden 0.0003%.Solen är alltså mer än 300.000 gånger större än Jorden. Hur ofta betänker vi det? Inte jag i varje fall som föreställde mig att solen kanske var 100 gånger större.

Och avståndet till solen är 150 miljoner kilometer, något vi kan vara överlyckliga över, för hade avståndet varit väsentligt mindre, hade vi brunnit upp, och hade det varit större, hade vi frusit ihjäl. Eller rättare sagt, vi hade aldrig kommit till. Om man tänker sig en sol som täcker halva himlen, då hade man fått en föreställning om dess enorma storlek. Om man hade varit här att beskåda det, vilket alltså inte är fallet.

Rubriken härovan är hämtad från Johan Olof Wallins kända psalm 420. Och den fortsätter: ”Jag tackar dig, min Gud.” Det finns verkligen anledning till ett sådant tack. Solen, som vi inte ens kan föreställa oss i all dess väldighet, är placerad på precis rätt avstånd från Jorden för att liv skall kunna uppkomma här. Och solen ”går upp”, därför att Jorden roterar runt sin axel, också det ett fint arrangemang.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men skall vi då med Wallin tacka Gud för det? I förhållande till solens storlek och avståndet dit är vi ju inte ens som myggor, snarare då som bakterier, som bara kan ses med mikroskop. Men en Gud som skall handskas med sol och solsystem och de ännu mycket större avstånden och himlakropparna i rymden därutanför, kan ju inte vara som vi. Mänskligheten har väl oftast föreställt sig Gud ungefär som en människa, bara större och starkare och klokare. Men en Gud som skall handskas med himlakroppar (”Din klara sol”!), måste vara så mycket större och starkare, att han/hon förlorar alla mänskliga mått och kännetecken. Fråga är om han/hon överhuvud går att föreställa sig.

Själv ger jag nog upp hoppet om en sådan varelse. Men hur skall man då tänka sig världens och livets uppkomst? Vad gäller himlakropparna och universum har jag inget förslag. Att spekulera om hur de uppkommit, kan bara bli spekulationer. Men vad som sedan skett, i varje fall på Jorden, därmed förhåller det sig annorlunda. Och svaret är inte Gud utan självorganisation.

Ta ett elementärt fall, vatten. Inte är det någon Gud och ännu mycket mindre du eller jag, som suttit och pillat och fått väte och syre att gifta sig och bilda vatten. Väte och syre dras till varann och bildar tillsammans en kemisk förening, där atomerna hålls samman av starka kovalenta bindningar, d v s varje väteatom delar ett elektronpar med syreatomen. Om väte och syre blandas som gaser, bildas knallgas, som lätt exploderar, varvid det bildas vatten och frigörs energi.

Kemin är den vetenskap som gör allt detta förståeligt, en ganska bra ersättning för den stackars guden som tänkts ombesörja allt detta. Men fysiken har naturligtvis också mycket att säga om världens utformning från kontinentalförskjutningar och bergskedjeveckningar till erosioner genom is och vatten, från stormar och regn till påverkan av växter, djur och människor.

Det behövs alltså ingen gud, naturen klarar det bra själv. Gäller detta också livet? Ja, det mesta tyder på det, och jag återkommer till det.

”Med kraft och mod och nyfött hopp Jag höjer glädjens ljud”, fortsätter J O Wallin. Javisst, det har han all anledning att göra, och det har vi alla. Soldyrkan är den vettigaste dyrkan människan har ägnat sig åt, med den väsentliga inskränkningen att solen nog inte låter sig påverkas av en sådan dyrkan.

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel”, börjar en annan vacker psalm, nu av dansken B S Ingemann. Javisst är jorden härlig, men vad vet vi om ”himlen”? Att den är härlig, därför att det ligger ju i dess ”natur”, i själva tanken, begreppet. En himmel är något som är härligt. Så till vida är det fråga om en tautologi: att säga samma sak på två olika sätt. Men det betyder ju inte att denna härliga himmel finns och att vi har chans att komma dit, om vi är snälla.

Men om jorden är så härlig som den är, betyder det inte att den har skapats av en välvillig Gud, välvillig gentemot människan (men faktiskt också mot lejonet och daggmasken)?

Det finns många solar, fast vi kallar dem stjärnor, väldigt många. Och i dag vet vi att det faktiskt också finns planeter runt somliga av dessa solar, fast de är svåra att iaktta - rimligen väldigt många även de. Någonstans måste ju då villkoren ha blivit just de som råder på vår planet. Det kan vi vara glada för, väldigt glada, men konstigare än så behöver det ju inte vara. Men ovanligt är det säkert, kanske enastående.

Det gäller naturligtvis att söka inrätta sig så väl med dessa gynnsamma förutsättningar som möjligt, men det tycks mänskligheten ha varit ganska dålig på. Fram till i dag, på vissa ställen. Politik är det möjligas konst men också en svår konst. Om krigskonsten ska vi bara inte tala. Men ibland tänker jag på alla de 100000-tals stridsvagnar, flygplan och fartyg, som byggdes under kriget – och förstördes av fienden. Vilket slöseri, vilken galenskap.

Så var det det här med livet och dess uppkomst. Det är svårare, kanske lika svårt som med universums uppkomst. Men kan man inte här resonera på liknande sätt som i fråga om planeterna? Inte så att det skulle ha funnits många fall av liv, och att det bara gällde att pröva sig fram till det bästa. Nej, det fanns ju vad vi vet inget liv från början. Men det fanns ”liv och rörelse”. Att jag snubblade över just denna formulering är kanske ingen tillfällighet. För någon gång under alla de rörelser, förändringar, förlopp och händelser, som alltid har utmärkt vår dynamiska planet, kan det ha skett någon koppling, som var en förutsättning för liv. Och sedan andra sådana kopplingar.

Trial and error heter ett sådant framgångssätt, när det utövas av levande varelser. Här finns inte universums underbara spelrum i rummet, som kunnat ge både stjärnor och planeter, men väl i tiden, för jorden existerade i någon miljard år, innan livet uppkom. Och då var det bara fråga om encelliga organismer utan kärna. Sedan tog det ytterligare 1 1/2 miljard år, innan det utvecklades celler med kärna, och ytterligare ungefär lika lång tid, innan bakterier vandrade in i dessa celler för att leva i symbios med dem som mitokondrier och kloroplaster. (NE artikeln ”Liv”.) Än en gång är det fråga om siffror så stora, att det är svårt eller omöjligt att föreställa sig dem.

Även detta är naturligtvis en spekulation, men en spekulation som, i motsats till många andra, har mycket på fötterna. Det verkar nästan, som om vi skulle klara oss utan Gud här också.

Erland Lagerroth

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.